Slutet på en era, del 2

Wisdom prepares for the worst, but folly leaves the worst for the day when it comes.

– Richard Cecil

Är det bara jag, eller håller en vålnad på att hemsöka Europa? Man behöver inte botanisera särskilt länge bland ledarsidor och Brookings-konferenser för att se att ett läskigt ”något” idag sprider kalla kårar både till höger och vänster bland samhällets mest respektabla medlemmar. Vad är då detta ”något”? I tider som dessa så vore det dock absurt att försöka lasta kommunismens spöke för oron som många känner: den rädsla som sprider sig bland demokratins försvarare från Stockholm till Seattle verkar snarare vara en rädsla för demokratin själv.

När lömska kollektivister häckade på andra sidan järnridån hade man bara bra saker att säga om demokrati här i väst, men idag, då kollektivisterna är ett minne blott och demokratin allt mer leder till sådana saker som Brexit, Donald Trump och Marine Le Pen, så verkar inte demokraterna längre särskilt entusiastiska inför demokratin som koncept. Som hemmahörande på den yttersta vänsterkanten – bland tomtar, troll, och Mao Tse-Tung – så infinner sig plötsligt en känsla av hemmahörande. Vi bär som bekant på en hel del erfarenhet när det kommer till allvarliga ideologiska kriser och de effekter dessa kriser brukar få på sikt. Jag kommer ihåg en tid för inte allt för länge sedan när liberalismen fortfarande jublade över sin seger mot socialismen, en seger man var säker på var slutgiltig: historien var över, västerländsk demokrati hade segrat, och den enda uppgift som återstod var att sprida demokrati till världens alla hörn och kanter. Demokratin var både medel och självändamål: ”mer demokrati” var namnet på den politiska dunderhonung som skulle lösa allt ifrån dålig public service till resurskonflikter i tredje värden.

Vart har ni tagit vägen, ljuva drömmar? Denna rosenskimrande bild om framtiden hittar du inte många som är beredda att skriva under på idag, minst sagt. Efter Brexit (en händelse som milt uttryckt utgjorde ett kollektivt trauma för vissa samhällsskikt) så blev det plötsligt till en liberal folksport att hitta på olika rationaliseringar och argument för att det som verkligen behövs idag är mindre demokrati, mindre direkt folkmakt, mindre chans för medborgaren att vara med och bestämma. Dessa argument var väl av skiftande art och (minst sagt) varierande intellektuell hederlighet, men att de ens uttalades och att det plötsligt blev salongsdugligt att mer eller mindre öppet raljera mot ”pöbeln” som svärmade vallokalerna med sina samhällsomstörtande facklor och valsedlar pekar ändå på att ett dramatiskt ideologiskt skifte skett.

Carl Schmitts kritik av sin egen samtid, författad för nästan hundra år sedan mot slutet av den kortlivade Weimarrepubliken, blir således kusligt relevant idag. I Schmitts ögon så framstod äktenskapet mellan liberalism och demokrati som en instabil kompromiss där skilsmässan alltid låg och lurade. Skälet till detta var mycket enkelt: att liberalism och demokrati var till syvende och sist två olika saker. Så länge som den politiska situationen definierades av kampen mot det gamla Europas absolutism och ståndssamhälle så var kampen för det ena i princip samma sak som kampen för det andra. Först när den siste kungen abdikerat och de sista adelsprivilegierna avskaffats så gick det att lägga märke till en djupare motsättning: demokratin behöver inte vara liberal, och liberalismen behöver inte vara demokratisk. I goda tider är chansen ganska god att denna motsättning förblir ett rent teoretiskt problem, men dagens Europa kan som bekant inte direkt skryta med någon brist på allvarliga problem. I kristider så finns alltid potentialen att demokratin och liberalismen tvingas gå skilda vägar: när demokratin hotar med att producera den sorts resultat som liberaler med gott samvete inte kan hålla med om så blir man också tvungen att välja mellan att vara en illiberal demokrat eller en odemokratisk liberal.

Tyvärr så gäller allt vi just sagt även socialismen. Självklart så kommer de flesta socialister förneka att så är fallet så länge som det går att komma undan med det, kanske genom att peka på alla sätt som dagens liberala demokrati knappast är särskilt ”demokratisk” överhuvudtaget. Hur sant detta än må vara så kvarstår problemet: så länge som fienden är kapitalismen så är äktenskapet mellan socialism och demokrati någorlunda problemfritt, därför att kampen för socialism överhuvudtaget inte är möjlig utan kampen för en demokrati utan deviser som ”en dollar, en röst”, och så vidare. Problemet här är att sekunden man vinner och fienden försvinner så står man inför möjligheten att folket i den nya demokratiska socialismen kan – enligt demokratins alla regler – välja att avskaffa socialismen. Om eller när detta händer, om eller när demokratin slutar vara särskilt socialistisk, så står var och envar inför samma trista vägskäl: är jag en (osocialistisk) demokrat eller en (odemokratisk) socialist?

Realsocialismen tyckte alltid otroligt mycket om demokrati i teorin: det var demokrati i praktiken som man hade problem med. Kanske har detta att göra med varför man som kommunist numera inte kan läsa exempelvis Dagens Nyheter utan att slås av en otrolig känsla av déjà vu. När man idag nästan slår knut på sig själv för att förklara att demokratin måste ”skyddas” från folkomröstningar och att internationella handelsavtal – av goda ”demokratiska” skäl – måste hållas hemliga och immuna från medborgarnas klåfingrighet så gör man precis samma sak som de kommunister och socialister man alltid hånade och skrattade åt. Marx syrliga kommentar står sig än idag: historien upprepar sig först som tragedi, sedan som fars.

Den liberala demokratin segrade över realsocialismen. Men hur sött smakar egentligen segern idag, herr Wolodarski? Efter slaget vid Herakleia utbrast kung Pyrrhos ”En sådan seger till, och jag är förlorad”, men någon liknande insikt är det sällan att man hittar idag. När sovjetiska pansarvagnar rullade in i Prag så var det många socialister som kivades om att komma med den mest patetiska rationaliseringen rörande alla sätt som detta var en ”seger” för ”demokrati”, ”frihet” och ”brödraskap”. I själva verket var detta en skilsmässa: en punkt där det överhuvudtaget inte gick att undvika att välja mellan demokrati och socialism. Ingen skulle någonsin ha kommit på tanken att beskriva situationen på detta vis i Pravda, men människors nästan outtömliga förmåga att fly från och förneka verkligheten gör i slutändan inte verkligheten ett endaste jota. Den är som den är och fortsätter att vara det, oavsett hur mycket problem detta orsakar för diverse ideologier och känsloregister.

När kommer dagens pansarvagnar att rulla in på Prags gator, månntro, och vilken stol kommer våra folkkära stortyckare att ställa sig på, när det inte längre går att stå på båda? I någon mån så står svaret kanske redan att finna idag, mitt framför ögonen på oss: utslaget av Brexit-omröstningen blev ju som bekant ett nej, och dagen därpå så gick det att läsa i DN att det som hänt var att det brittiska folket ”körde över” sina politiker. Detta är, minst sagt, ett intressant sätt att formulera saken på. Det ankommer inte på mig att förbjuda någon från att tänka i de banorna idag, men jag uppmanar de som gör det att faktiskt fundera en stund på vart någonstans denna väg leder, och om de verkligen är beredda på de konsekvenser som hägrar vid vägens ände.

Hur kommer folk att reagera den dagen Italien röstar för att lämna EMU? Vad blir responsen om eller när Frankrike väljer – i god demokratisk ordning – en premiärminister som råkar heta Marine Le Pen? När Giorgios Papandreou och Silvio Berlusconi avsattes och mer ”pålitliga” teknokrater kom in för att ta deras platser så var det många ”demokrater” som jublade, till synes utan att förstå vad för sorts bana de slagit in på. Sprickan mellan demokrati och liberalism håller idag på att vidgas, och snart så är den kanske en avgrund: det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig en lite mer drastisk, lite mer permanent och oåterkallelig coup de main för bevarandet av stabilitet, frihet och mödraskap, för att rädda bankerna eller säkra handeln från skurkar, haverister och outbildade, arbetslösa tokstollar som helt enkelt är för dumma för att verkligen förtjäna det allvarliga ansvar som ändå ligger i en röstsedel. Den dagen kommer det att bli tydligt – om det inte redan är det – vad som har gått förlorat, och på vilken sida människor står. Hur man än försöker att förneka eller rationalisera situationen så kommer man förr eller senare alltid till en punkt där man är tvungen att välja bort något.

Till er arma stackare, ni historiens vinnare som i egenskap av era segrar nu ställs inför frågan ”Kristus eller Barrabas?” så har jag bara två saker att säga. För det första: lycka till! För det andra: tro inte för en endaste sekund att historiens kyrkogård är så knökfull att det inte går att hitta någon plats även åt er.