Ät inte snö som blivit gul, bli inte hög på eget knark

Investigation may be likened to the long months of pregnancy, and solving a problem to the day of birth. To investigate a problem is, indeed, to solve it.

– Mao Tse-Tung

To suffer the penalty of too much haste, which is too little speed.

– Plato

Föreställ dig, käre läsare, att du under det gångna året blivit upplyst om en faktum så chockerande, kontroversiellt och otroligt att din samtalspartner känt sig tvungen att konspiratoriskt sänka rösten och se sig omkring innan denne känt sig redo att inviga dig i denna hemlighet. Föreställ dig att det vederbörande berättar för dig – hemligheten ”de” inte vill att ”vi” ska prata om, så att säga – är följande otroliga bombnedslag: det är generellt sett en dålig idé att äta snö som blivit gul.

Ett sådant läge aktualiserar kanske en del spontana frågor, frågor i stil med ”Va?” och ”Jaha?”. Det är kanske först efter att flera till synes vuxna, tänkande människor oberoende av varandra försöker inviga dig i samma ”hemlighet” som de mer flerstaviga frågorna börjar infinna sig på riktigt. Borde det egentligen inte vara självklart att när man är ute och rör sig i skogen så är det sällan som man stöter på en halvliter utsökt ananassorbé som någon glömsk person hällt ut på marken bara så där? Även huvudpersonerna i Fablernas Värld måste väl uträtta sina naturbehov någon stans, och när var egentligen senaste gången du såg en porslinstoalett mitt ute i barrskogen? Och, för övrigt, gjorde inte Rally en jävla låt om det här för typ tjugo år sedan? Givet allt detta en tänkande människa kan antas veta om hur världen fungerar, varför är det ändå så att denna tänkande människa försöker berätta detta uppenbara, triviala faktum som om det vore något sorts chockerande avslöjande?

Detta exempel kanske verkar smått absurt, men i slutändan så är det nog den bästa liknelsen som går att hitta på rak arm för att beskriva något som faktiskt hänt undertecknad (och gissningsvis många andra) under året som gått. Jag talar självklart om stunden när en kamrat inom vänstern ”avslöjar” att vederbörande kommit till en fasansfull insikt: det finns faktiskt invandrare som röstar på SD och tycker att de för en bra politik. Men, värre än så – och det är nu som det blir riktigt läskigt – dessa invandrare är dessutom kapabla att formulera sitt stöd i klara, rationella termer, och utger sig inte för att vara stackars offer och drabbade av ”falskt medvetande”, och de menar inte att rösten på SD egentligen utgör ett ”rop på hjälp” för en ”robust, inkluderande vänsterrörelse”, eller något sådant nonsens. Det riktigt chockerande (nåväl) är helt enkelt att det finns människor i gruppen ”invandrare” som säger följande: de tänker rösta på SD för att SD talar till deras materiella intressen medan andra partier inte gör det.

Shock! Horror! Hur kan vi förklara detta!? De högerextrema vindarna – samtidens metafysisk du jour- måste verkligen vina med orkanstyrka om till och med SD:s tilltänkta offer nu börjar tro på högernationalismens budskap. Problemet med detta bekväma narrativ är dock det uppenbara: det krävs ungefär lika mycket hjärnkapacitet för att räkna ut att gul snö inte bör ätas som det krävs för att räkna ut varför människor i gruppen ”invandrare” kan visa sig rösta på SD utan att för den skull vara ”lurade” eller oförstående inför sina egna intressen. Och om du, käre läsare, tycker att det skulle vara absurt att ens behöva förklara varför gul snö inte bör ätas, föreställ dig då absurditeten i att behöva förklara det som följer nedan, gång på gång på gång.

Varför är det egentligen ”vänster” att vara för öppna gränser och en generös asylpolitik? Observera att detta är inte menat att vara en ledande eller provocerande fråga. Jag vill inte insinuera att det inte borde vara ”vänster” att vara för denna politik. Det jag vill locka fram är istället att all politik alltid måste legitimeras ideologiskt och att den som vill göra det ofta har flera olika sätt att göra det på, även i ett fall som detta. Det går att tala om att detta är ”vänster” därför att det är en moralisk skyldighet att bistå människor i flykt och att vänstern handlar om att ha moraliska positioner, eller i alla fall att ha positioner som inte är direkt omoraliska. Jag tror detta är ett argument som idag tilltalar relativt många människor inom vänstern på ett grundläggande plan, och den som vill förklara varför vänstern måste vara för en generös asylpolitik på denna basis kommer att finna en tämligen mottaglig publik.

Det är dock så att vänstern i bred bemärkelse har ett historiskt bagage som gör att retorik om att politik handlar om moral och att vara en moralisk människa ses som mycket suspekt, om inte öppet farlig. Att öppet ta ställning för moralens centrala roll inom politiken, eller att öppet säga att moraliska avvägningar är viktigare än andra avvägningar, det är att mer eller mindre direkt hävda att de senaste två hundra årens politik – med början i Karl Marx själv – var ett enda stort misstag. Nu är vänstern en mycket bred rörelse, och precis som i den franska kyrkan på 1700-talet så är det i regel nog med en enstaka läpparnas bekännelse (ja visst, materialism kan ju bara bra ibland!) då och då för att undvika trubbel. Men precis som i fallet med den franska kyrkan så ska inte denna stora förmåga att tolerera olika former av ateism förväxlas med en bristande tro bland majoriteten: för de flesta av oss så är det fortfarande viktigt, ja rentav nödvändigt, att förklara politik i termer av materiella klassintressen om vi vill bli tagna på allvar. Således så kommer de flesta förr eller senare att göra som Kajsa Ekis Ekman: de kommer att tala om ”klassen”, om att socialismen representerar arbetarklassen och arbetarklassens intressen, och att det är osocialistiskt att försöka splittra denna arbetarklass. Ekmans argument är både sympatiskt, logiskt och stringent, och när man väl accepterar det på sina premisser så är den intellektuella och politiska härdsmältan bara en tidsfråga.

Invandrare är inte en homogen grupp. Invandrare är inte namnet på en eusocial underart av homo sapiens sapiens. ”Invandrare” är i princip enbart ett begrepp som är språkligt relevant för människor som inte själva ingår i denna kategori: om du bor på Södermalm så går det att tala om gruppen ”invandrare” med dina vänner från centrala Stockholm, därför att det du vill åt med kategorin är att ringa in vissa yttre attribut (fattiga, ser inte ut som vi, talar med brytning, har konstiga matvanor, är stökiga, etc) som ter sig logiska eller anmärkningsvärda utifrån det egna perspektivet, men det är också allt. Uttryckt på ett annat vis: om du bestämmer dig för att åka till Polen på semester så är det nog högst troligt att de flesta polacker du möter kommer att inordna dig i kategorin ”turister” när de ska förstå vem du är och varför du är i Polen. När du väl kommer hem från Polen så är det dock högst tveksamt att du själv kommer att använda kategorin ”människor som polacker anser är turister” framför andra kategorier när du vill förstå dig själv och summan av dina relationer till arbetskamrater, vänner och familj. Att människor sällan är särskilt intresserade av skillnaderna mellan kala skogsmyror (Formica polyctena) och röda skogsmyror (Formica rufa) innebär enbart att människor inte bryr sig om skillnader myror emellan. Att dessa skillnader därmed på något sätt skulle bli irrelevanta eller utan intresse för myrorna är en slutsats man bör akta sig för.

I det som på mediesvenska numera går under namnet ”utsatta områden” så finns det flera axlar enligt vilka invånarnas rationella intressen kan gå isär, konfliktlinjer som formar vardagen oavsett om klarsynta socialister tycker det är viktigt att ägna någon huvudbry åt dem eller inte. För enkelhetens skull så kan vi väl dela upp det hela i två kategorier: etnisk chauvinism och ekonomisk chauvinism.

Etnisk chauvinism är en faktor i just s.k. invandrartäta områden därför att det av rent praktiska skäl går att invandra från många olika delar av världen, och människor från samma del tenderar dels att ha mer gemensamt med varandra än med människor från andra delar, dels att gå ihop i grupp och forma kollektiva supportsystem. I regel så är dessa system ofta klientelistiska enligt klassisk modell: ett nät av tjänster och gentjänster med asymmetriska sociala relationer närliggande antikens Rom: det finns en cliens och en patronus, med andra ord. Dessa strukturer är ofta till stor hjälp för nya immigranter: de är sättet varmed du skaffar ett jobb, får hjälp med att fylla i svenska blanketter eller hittar en bostad. De är inte heller unika för Sverige: hundra år innan det ens fanns syrianer eller kurder i Sverige så hade irländare, judar och polacker fullt utvecklade organisationer av samma snitt i många städer runtom i USA.

I den mån präktiga socialister idag ens lägger märke till att det faktiskt finns olika sorters ”invandrare” så tenderar man enbart att förstå potentiella konfliktytor i termer av dess yttre förtecken: sunni mot shia, kurder mot somalier, kristna mot muslimer. Utifrån ett sådant perspektiv så kan tyvärr ofta ”lösningen” lojt förstås som att en grupp upplysta post-etniska, post-religiösa socialistiska radikaler helt enkelt behöver ge sig ut på expedition där man talar om för de lokala infödingarna att etnicitet är en social konstruktion och religion bara är hokus pokus. Denna bild är i grund och botten felaktig: människor är i och för sig fullt kapabla att döda varandra över huruvida Jesus hade en mänsklig kropp men en gudomlig själ, men konfessionella och etniska gräl är inget som man skingrar bara genom att vifta med ett socialistiskt trollspö ens i de fallen de enbart handlar om teologi eller seder och bruk. I verkligheten så handlar dessa gräl dock mycket sällan ”bara” om dessa saker, utan många etniciteter har välutvecklade ekonomiska och sociala rotsystem som dels gör att man inte kan rycka bort dem bara med händerna, dels utgör praktiska skäl till varför etniciteter – i konflikt om exempelvis resurser eller anspråk på offentliga utrymmen – dels kan hamna i luven på varandra, dels är förvånansvärt effektiva på att faktiskt mobilisera människor när det är dags att slåss.

Klientelistiska etniska organisationer bidrar med en mängd fördelar: social samvaro, uppbackning, materiell hjälp. De producerar och reproducerar samtidigt asymmetriska maktrelationer: hövdingar och indianer, patroner och klienter. En s.k. ”community leader” som den lokala Labour-politikern ringer till när det är ”stök” eller när Labour behöver säkra röster i ett lokalval har således materiella intressen som följer på sin egen maktposition, och han (för det är nästan alltid en han) kan också mobilisera människor längre ned i pyramiden som en del i denna maktposition.

Om Sverige anno 2017 vore hämtat ur en episod av det fiktiva barnprogrammet My Little Pony: Socialism Is Magic, så skulle det kanske gå att övertyga de gröna ponnyhästarna om att de egentligen var samma sak som de blåa ponnyhästarna och de flygande ponnyhästarna och att solidaritet på denna grund (vi är alla ponnyhästar) således är både önskvärd och naturlig. I det Sverige vi faktiskt lever i just nu så riskerar vissa av de flygande ponnyhästarna att sitta på toppen av en social och ekonomisk maktstruktur i direkt konkurrens med de gröna ponnyhästarna och de blå ponnyhästarna. Lägg till att många ponnyhästar tycker att den egna identifikationen är viktig (hur ”falsk” denna medvetandeprocess än må te sig i våra upplysta ögon), att ponnyhövdingarna inte har något materiellt intresse överhuvudtaget i åtgärder som kan komma att minska deras egen makt, och att dessa hövdingar dessutom erbjuder konkreta, materiella fördelar (pengar, jobb, bostäder) till sina klienter medan socialisterna i regel erbjuder en massa retorik plus en prenumeration på ETC där man kan läsa att om att det finns ponnyhästar som har jättemycket pengar på Caymanöarna och att folk på ETC tycker att det verkligen är jättetråkigt att det är så. I denna situation så är tal om ”solidaritet” inom ”klassen” eller mellan ”invandrare” inget annat än en sorts illa förtäckt Nationalbolsjevism: en romantisk, voluntaristisk idé om att socialistisk retorik, socialistisk ikonografi och solidaristisk estetik kan få människor att skapa ett kollektiv intresse – likt Athena, springande fullt rustad med spjut och sköld ur Zeus panna – helt i strid mot eventuella egna materiella intressen och andra ”fakta på marken”.

Det har blivit något av en mem att jag är en person som ”hatar” identitetspolitik, och jag har över tid sett en hel skara människor ägna sig åt diverse försök till att spå teblad för att utröna varför jag ”egentligen” bär på allt detta hat. Nu har jag skrivit både för långt och mycket på ämnet, och egentligen så torde väl de flesta anledningarna ligga helt i öppen dager ute i texterna. Men om vi nu bara för sakens skull sätter ”idpol” i relation till det vi just gick igenom så framträder väl en annan anledning till varför jag inte är ett större ”fan”: identitetspolitiken är helt enkelt bara så otroligt dålig, om ni ursäktar franskan. Den ger överhuvudtaget inga användbara metoder eller verktyg för att förstå eller bedriva politik utanför TV-soffan eller skrivandet av en ansökningsblankett för antirasistiska projektpengar. Att förklara förekomsten av och styrkan hos diverse nätverk av etnisk klientelism utifrån termer som ”rasifiering” är som att försöka tranchera en kalkon med en jävla smörkniv, och att försöka avhjälpa den här sortens dödligt konkreta (och konkret dödliga) konflikter genom att ha en workshop om normbilder är väl ungefär lika politiskt verksamt som att ägna ett sabbatsår åt att sniffa lim. Men detta är blott min åsikt. Låt oss röra oss vidare.

Om många socialisters oförmåga att förstå etniska konflikter och etnisk chauvinism som något annat än primitiva ooga-booga-gräl (på grund av att folk inte insett att kurder typ, egentligen inte existerar, liksom) kanske får en att höja på ögonbrynen och ifrågasätta en del kamraters dedikation till den materialistiska analysens finare poänger, då är oförmågan att förstå förekomsten av och realiteten i naken ekonomisk chauvinism något som verkligen får en att ramla av stolen.

En socialistisk kamrat som vi här kan lämna utan namn sa nyligen att det absolut inte går att få med sig ”arbetarklassen” i förorterna genom en politik som innebär att ”människor som dom” inte längre tillåts söka asyl i samma utsträckning som tidigare. Det finns rent konkret ungefär två saker att säga om den sortens påståenden. För det första är de ganska vanliga idag. För det andra är de mycket dumma och saknar all verklighetsförankring.

Vi har redan konstaterat att ”invandrare” inte alltid är ”samma sak” på ett etniskt och religiöst plan, och vi har också talat om hur dessa skillnader är mycket mer reella och svåra att rucka på eftersom de ofta förstärks konstant av sociala och ekonomiska strukturer som lever sina egna liv. Så redan här är argumentet ovan rent nonsens: kristna syrianer kommer i regel inte att betrakta människor som avskyr kristna syrianer som ”sina egna” eller ”människor som dom”. De kommer tvärtom utgöra ett segment av befolkningen som kan antas vara mer mottagliga för argument om att hålla ”araber” eller ”muslimer” borta från Sverige än, säg, en pursvensk livsstilscoach från Lidingö. Dessa skillnader är reella och viktiga, men de bleknar jämfört med de rent ekonomiska skillnader som invandring aktualiserar.

Nyligen så blev det en nyhet när alla affärer i Husby centrum stängde i protest mot den höga kriminaliteten och flatheten från allmänhetens sida gentemot de kriminella människor som konstant rånar och vandaliserar dessa butiker. Det faktum att Sverige just upptäckt att det både finns ”invandrare” som äger butiker och ”invandrare” som rånar butiker gör att vi här i all enkelhet kan ägna oss åt ett litet politiskt tankeexperiment.

Ponera att du heter Hassan, och du äger en butik i ett ospecificerat ”utsatt område” som du döpt till Hassans livs. Hassans livs har blivit vandaliserad flera gånger under året som gått, och du har själv blivit rånad när en maskerad person tryckt upp en kniv mot strupen på dig och tvingat dig att ge honom pengarna i kassan. Du erbjuds sedermera två politiska berättelser att välja mellan, berättelser som båda menar sig ha ambitionen att förklara din belägenhet och komma med lösningar på denna.

Den första berättelsen handlar om ett Sverige där rasistiska högervindar blåser fritt, där ingen bryr sig om utsatta människor i förorten och där vita människor patologiserar och förminskar boende i ditt område som kriminella, icke skötsamma och samhällsfarliga. Anledningen till att dessa människor gör så mot dig och de andra som bor i ditt s.k. ”community” är enkel: Sverige är fortfarande offer för en förhärskande vit och patriarkal norm, där islamofobi och afrofobi konstant används för att så split i det område du bor i. Att kalla stället du bor på för ”förlorat” eller ”kaosartat” är bara en lögn, och i den lilla mån det kanske är berättigat att tala om att det finns en del problem med inbrott och dylikt så är det på grund av social utsatthet, och lösningen måste därmed bottna i en allvarlig nationell diskussion om huruvida vi inte borde göra något åt rika skatteflyktingar innan det är för sent.

Den andra berättelsen handlar om ett Sverige i brutalt förfall, där laglösa huliganer tillåts terrorisera och utnyttja oskyldiga, hårt arbetande människor. Det är ett Sverige utan någon som helst respekt för sunda värderingar, där kriminella daltas med och kriminellas offer lämnas vind för våg eller utges vara de riktiga bovarna av fisförnäma akademikerhaggor. Det enda som går att göra är att ta tillbaka kontrollen innan det är för sent: kriminella, människor som inte vill arbeta, bidragsturister och annat asocialt slödder måste avlägsnas från landet eller låsas in så att de inte längre tillåts förgifta samhällskroppen, och polis och andra myndigheter måste ges fria befogenheter att använda så mycket våld som krävs för att återta kontrollen över landet.

Jag gör dessa två berättelser något övertydliga och förenklade för att illustrera logiken i båda: du behöver verkligen inte vara något geni för att inse att den sistnämnda berättelsen faktiskt innebär 1) en identifikation av problemet som torde ligga närmare din verklighet än alternativet, 2) ett klart, praktiskt förslag på en lösning (bura in packet!) som 3) är genomförbart inom en överskådlig tidsrymd. Om vi antar problembeskrivning, lösningsbeskrivning och genomförbarhet är viktiga faktorer när det kommer till att bedöma hur relevanta och seriösa olika politiska förslag är torde det vara svårt att undvika att den senare berättelsen har ett tämligen markant övertag för en person som går runt och är sur på att dennes butik konstant blir utsatt för inbrott och rån. Att denna bitterhet möjligen kan förklaras i efterhand av någon lirare på Twitter som ett uttryck för ett sorts latent ”självhat” är nog ett tämligen svagt rö i sammanhanget.

Ett exempel på vilket tragiskt hörn man målat in sig inom vänstern är således den ack så populära föreställningen att det idag är – på något sorts själsligt plan – ”höger” att tala om s.k. ”lag och ordning”. Rent definitionsmässigt så är detta kanske (trivialt) sant, men det innebär i så fall enbart att många som bor i utsatta områden idag har ett rationellt, materiellt intresse i mer högerpolitik och mindre vänsterpolitik. Det enda sättet att undvika en sådan slutsats vore att anta att det finns en generaliserad solidaritet mellan kriminella och de som lider illa av kriminalitet på grund av en gemensam identifikation som just ”invandrare”, och att butiksägare således skulle uppleva det som ett personligt angrepp på dem själva att säga att man vill bura in människorna som rånar butiksägare. Den som letar efter en sådan solidaritet mellan svenska butiksägare och butiksrånare kommer nog att behöva leta länge, och ingen inom vänstern skulle ta dig på allvar om du försökte hävda att ”svenskhet” var ett starkt nog spackel för att kunna täcka över den ekonomiska konflikt som aktualiseras i ett butiksrån. Den svenska etniciteten är dock i grund och botten homogen: det existerar inte längre några dramatiska etniska, regionala skillnader mellan svenskar och svenskar, då vi lever i ett land där centralmakten ägnat hundratals år åt att försöka utplåna alla sådana skillnader med alla till buds stående medel.

I ett butiksrån i ett invandrartät förort så kan dock de etniska skillnaderna bestå i att exempelvis offret kommer från södra Iran medan förövaren kommer från norra Afrika. Givet att svenskar inte anses vara kapabla till någon sorts identifikation mellan våldtäktsman och offer eller butiksägare och butiksrånare på grund av att man delar ett gemensamt språk, en gemensam historia och en gemensam kultur så går det knappt att föreställa sig den sortens starka svampar som krävs för att hallucinera fram att en sådan identifikation skulle vara vanlig eller ens möjlig i ett läge där offer och förövare inte nödvändigtvis kan antas ha några av dessa saker gemensamt. Hårdare tag mot kriminella är således en politik som åtminstone potentiellt tilltalar alla som känner sig hotade av våld och kriminalitet, och som rent DIREKT tilltalar människor som de facto redan utsätts för våld och kriminalitet. Givet att invandrare är överrepresenterade både bland förövare och bland brottsoffer(!) så är en sänkning av brottsfrekvensen ett politiskt utfall som mycket logiskt bör antas vara mer relevant för invandrare än för andra grupper. Nu kan man självklart tycka att det här är hemskt eller fel eller en del av samhällets ”högervindar” eller vad man nu vill (eller att fler kvinnor i dessa områden borde ”luta sig tillbaka och tänka på England”) men det är att bedra sig själv och ägna sig åt raka motsatsen till materialism att låtsas som om den grupp i samhället som är mest utsatt för kriminalitet på något sätt skulle vara den grupp som har minst intresse av minskad kriminalitet idag.

Den reella källan till ekonomisk chauvinism handlar dock i slutändan om ett mycket enkelt faktum: det är skillnad på nyanlända och människor som bott i landet ett bra tag. Dessa kategorier har inte gemensamma intressen för fem öre, därför att ett barn kan räkna ut att dessa två grupper i regel konkurrerar om samma pott av begränsade resurser: helvetet kommer frysa till is långt innan svenskar går med på att befolkningen i Danderyd förlorar hela sin public service bara för att människorna i Malmö behöver public service mer. Givet att svenskar har en tendens att föreställa sig att ”invandrare” utgör myror i någon sorts kollektiv myrstack så är det enkelt att missa att den som flyttar över resurser från en ungdomsgård till ett SFI-projekt i praktiken skapar en konflikt. En sådan omflyttning av resurser är inte ”intern” för de inblandande. De sociala och ekonomiska problem som följer på bristande resurser är inte heller ”interna”, och det är inte nödvändigtvis så att någon som bott i landet i tjugo år och vars föräldrar är från Iran kommer att se på större skolklasser och färre polisbilar på grund av att kommunen tagit hand om papperslösa afghaner som en positiv sak som ändå gagnar ”kollektivet”.

Den typiska vänstermanövern här består i att tala om att den förkrossande majoriteten ”invandrare” – oavsett härkomst, hur länge de varit i landet, och ekonomisk position – har ett gemensamt intresse i vänsterpolitik, därför att i sista hand så är den relevanta politiska konflikten den mellan arbete och kapital, och därmed så står man alla på samma sida bara man tar tillräckligt många steg tillbaka från verkligheten som den ter sig här och nu. Detta är sant, men det är trivialt sant: det går att säga så i princip var som helst och när som helst. Socialister har ännu inte lyckats seriöst organisera svenska arbetare som köper tröjor på H&M och Bangladeshiska sömmerskor som syr dessa tröjor under slavliknande förhållanden kring ett krav om att tröjor på H&M borde kosta cirka tre gånger mer än vad de gör idag och att hela påslaget ska användas till att bekosta skäliga löner, sjukförsäkring och mammaledighet åt sömmerskorna i Bangladesh. Här går det på precis samma sätt att hävda att arbetare i Sverige och Bangladesh delar samma intressen (socialism) och att de därmed borde solidariskt kämpa för varandras frågor, men en sådan solidarisk kamp går liksom aldrig av stapeln i någon egentlig mening. Det hela faller föga förvånande på att den ena parten i denna tilltänkta ”solidaritet” inte tjänar ett endaste dugg på att tröjorna blir dyrare fram tills punkten då världssocialismen är ett faktum, medan man däremot förlorar rent konkret här och nu på en sådan kamp.

”Invandrare” av alla olika sorter kan – precis som svenska svetsare och bangladeshiska sömmerskor – enligt utsago se fram emot en värld av harmoni och rättvisa när socialismen når slutet på regnbågen och vi äntligen skapar oss en värld fri från förtryck och sorg. Fram till den dagen så återstår faktumet att många invandrare rent konkret inte har något att vinna på att fler människor söker sig till landet, och det spelar egentligen ingen roll alls att deras egna föräldrar gjorde det en gång i tiden. Att sparka bort stegen efter att man själv klättrat upp för den är som bekant något som människor är tämligen bra på, och när en svensk säger att invandrare kostar pengar och orsakar problem så har vi i regel inga svårigheter att kalla detta för vad det är: social och ekonomisk chauvinism, naket och oförblommerat egenintresse.

Nu är det dock så att Sveriges politiska ekonomi anno 2017 är konstruerad så att det är inte svenskar utan just invandrare som har störst anledning att tycka att invandrare kostar pengar och orsakar problem, därför att det är ”deras” pengar som i slutändan går upp i rök och det är i ”deras” områden som de flesta problemen artar sig. Att säga att inga av dessa motsättningar kommer att existera när väl vänstern exproprierat alla miljardärer och lagt beslag på alla pengar som gömts på Caymanöarna är ju fint, men dessa motsättningar existerar här och nu och denna socialistiska framtid existerar enbart i fantasin. Givet dessa förutsättningar så är det redan på ett teoretiskt plan rent nonsens att anta att det inte går att få med sig ”klassen” på att säga att ”människor som dom” inte borde få söka asyl. Om det fortfarande går att anta människor agerar utifrån materiella intressen så torde snarare motsatsen vara sann. Detta är verkligen en teoretisk insikt som ligger på ungefär samma nivå som att snö som är gul är det någon som kissat på, och att höra hur människor nu börjar ”upptäcka” detta faktum visar på ett djupare problem idag.

Kanske låter detta förvånande, men poängen med det här inlägget är inte att argumentera för att människor inom vänstern måste omvärdera sin syn på flyktingpolitiken eller något i den stilen. Det är ingen brandskrift, och det är inte någon text skriven i uppfostrande syfte. Jag har överlag inga invändningar mot att helt lämna det här med teser och budord för vänstern i Göran Greiders kapabla händer. Det här är mest menat att vara en sorts förtida olycksrapport: en beskrivning, skriven delvis i förväg, av de faktorer som i slutändan ledde till att Tjernobyl exploderade.

Problemet är i slutändan att man inom vänstern under lång tid föreställt sig att ”invandrare” på något naturligt sätt skulle vara ”vänster”, att de liksom utgör någon sorts garanterade allierade, och därmed att det går att anta att allt som kan definieras som ”vänsterpolitik” här kommer att finna någon sorts villiga, naturliga allierade. När man väl gör detta antagande så faller det naturligt att likt Kajsa Ekis Ekmans artikel i ETC argumentera om ”klassen”, om socialisters ansvar gentemot ”klassen så som den är”, och så vidare. I ett sådant läge är det otroligt enkelt att undgå att lägga märke till att argumentet man för fram och slår andra över huvudet med i själva verket bygger på en sorts Petitio principii – det som måste bevisas för att argumentet ska hålla blir aldrig bevisat, utan det bara antas vara sant. Att tala om att ”hålla ihop klassen” följer i dagsläget nästan aldrig på en analys av eller diskussion om hur denna ”klass” faktiskt ser ut, och materialister slår varandra över huvudet med att vara ”osocialistiska” för att den ene eller den andre inte skriver på någon mycket vagt definierad ide av vad ”klassen” borde vara intresserad av. Men är den det? På vilka premmiser bygger vi idén om att den ”borde” vara det? När denna sorts frågor helt läggs åt sidan och alla agerar som om de redan blivit besvarade för tusen år sedan så blir ”socialism” i praktiken den parodi vi hittar i Tintin i Sovjet: fabriker som inte är mer än målade kulisser framför enstaka skorstenar där några arga personer står och eldar torv.

Ironiskt nog så hörde jag själv den mest övertygande förklaringen på hur vi hamnade här från samma person som sa att en restriktiv invandringspolitik inte gick att sälja i förorter för att denna missgynnade personer som var ”samma sort som dem”. Denna teori gick ut på att politisk retorik som handlade om ”invandrare” som en grupp som är kapabel att ha gemensamma intressen, som talade om ”rasifierade” som en grupp som var kapabel att driva en gemensam kamp, etc, i själva verket var en sorts försök att bygga solidariteter. Om bara nog med människor började se sig själva som just invandrare eller rasifierade så skulle de de facto utgå från samma intressegemenskap, och man skulle således att ha skapat ett politiskt subjekt med just de intressen och de lojaliteter man utgår från. Och visst, en av funktionerna hos det som i gamla dagar kallades för politisk propaganda är ju att försöka skapa en viss värld, snarare än att beskriva den.
Problemet är väl att om man ska försöka sig på att langa kokain så risken alltid att man själv börjar snorta, och när man ska försöka få folk att bli high på solidaritet och gemenskap så är risken alltid att man gör sig själv till sitt största offer. När man reducerat sin egen hjärna till en liten gummianka som skvalpar mitt i en tornado av kokain så är det i regel svårt att göra politiska analyser som träffar rätt, liksom. Även den mest överblicken av de sociala och ekonomiska skiktningar som existerar öppet i en ort som Husby torde ge för handen att det inte är möjligt att formulera en politik baserad på ett odifferentierat ”invandrarintresse”, för att en sådan politik vilar på att vi accepterar antaganden som är ännu mer extrema än det som skulle krävas för att alla svenskar skulle släppa alla sina interna konflikter och börja bygga långbåtar tillsammans för att gå ut på vikingaräder.

Baksidan på detta mynt är ju ironiskt nog att detta producerar ett läge där Sverigedemokraterna på fullaste allvar idag befinner sig i en position mer lämpad att adressera ”invandrares” materiella intressen de facto än vad stora delar vänstern gör, rent ideologiskt. Att säga att ”kriminella gäng” borde buras in eller utvisas må inte adressera ”klassen”, det må inte ”hålla ihop klassen”, vilket omöjliggör detta inom vänstern. SD, som inte behöver bry sig, kan helt enkelt njuta av faktumet att ett sådant krav dock faktiskt talar till mycket specifika, konkret definierade intressen: näringsidkarens intresse i att kunna bedriva sin näringsverksamhet, boendes intresse i en säker boendemiljö, etc. Att säga att araber och muslimer är någon sorts implicit samhällsfara som borde hållas borta är också ett budskap som talar direkt till intressen hos vissa sektorer inom den gigantiska slasktratt som invandrarbegreppet idag utgör. Det går inte att adressera invandrare som bärare av någon sorts gemensam ”invandraridentitet” och förvänta sig något sorts seriöst politiskt gehör; det går inte heller att adressera dem som delar av en ”arbetarklass” som borde ”hålla ihop” i ett läge där alla inte utgör arbetare och där mycket konkreta och rationella intressen hos en hel del välmående patronus-figurer skulle förlora på något sådant, och där dessa patroner dessutom kan erbjuda konkreta materiella fördelar medan socialister bara kan erbjuda en massa ihålig retorik. Vad som däremot går finfint att göra är att adressera och spela på etniskt hat och etniska konflikter.

Av olika högst mystiska skäl så verkar det som om Sverigedemokraterna på något plan inser detta eller åtminstone kommer att inse detta inom en snart framtid: löften om att föra en etnisk politik – att direkt gynna vissa grupper på bekostnad av andra grupper – väger långt mycket tyngre än barnslig och världsfrånvänd retorik som bygger på att verkligheten inte borde existera och att etniska antipatier bara existerar för att människor i Vivalla är vidskepliga och primitiva och bara kan agera utifrån rationella, materiella impulser om någon vänstermänniska först berättar för dem att sådana finns.

Summa summarum? Just nu är det mycket snack och paranoia om att vänstern är mitt uppe i någon sorts infiltration av rasistiska högervampyrer och fega, principlösa förrädare, att ”invandrarfrågan” utgör något sorts hål i skrovet som råttorna använder sig av för att fly skeppet, alternativt tar sig in igenom för att äta upp hela besättningen. Människor ”girar åt höger”, genom att plötsligt komma ut som inte alls särskilt stora fans av öppna gränser och en generös asylpolitik, de köper ”högerns berättelse” genom att tala om våld och kriminalitet och droger istället för att tala om riktig vänsterpolitik, vad nu det skulle vara i sammanhanget.

Problemet är att detta knappast är högerns fel. Skadan är helt och hållet självförvållad, sprungen ur en naivitet och ett ointresse av smått fantastiska proportioner. Att tala om att bedriva en ”klasspolitik” utan att på största möjliga allvar bedriva en utförlig och noggrann klassanalys som man konstant – konstant! – uppdaterar och utmanar(!) är lite grann som att försöka driva ett kärnkraftverk utan att köpa in kontrollstavar: för eller senare så kommer resultatet bli att hela skapelsen bara smälter. Per Gudmundson har mig veterligen inte stått med pistolen riktad mot hela Sveriges vänsters kollektiva tinning och framfört hot i stil med ”analyserar du så dör du”. Eller? Kanske är det så att dessa analyser inte utgör någon reell prioritet av den enkla anledningen att de flesta av oss vet att nyheterna som en objektiv, förutsättningslös analys idag levererar knappast lovar att vara goda.

Jag tror frågan vi måste återvända till är den som ställdes i början av texten. Varför är det egentligen ”vänster” att vara för öppna gränser och en generös asylpolitik? Den som ogenerat och utan förbehåll menar att det hela handlar om ett moraliskt åtagande och att politik handlar om att vara moralisk har på många sätt ryggen fri. Men för majoriteten som menar att vänstern handlar om klass och klassernas politik så är situationen mycket svårare. Vad gör man egentligen med en sådan ”klasspolitik” om den tilltänkta ”klassen” överhuvudtaget inte existerar på de premisser man tänkt sig, och/eller visar sig ha rationella, materiella intressen som står i motsatsförhållande till denna politik? För vems skull är det egentligen man för en sådan ”klasspolitik”, i så fall?

Det finns en sista aspekt här som är lätt att missa, och som inte har ett dugg med invandring att göra alls, egentligen. Vänstern har sedan realsocialismens kollaps och ”slutet på historien” varit ute på en sorts lång, lång ökenvandring. Från att ha haft ett säkert riktmärke och en röd kompassnål som man inte trodde kunde peka fel så hade man plötsligt… ingenting, eller nästan ingenting. Inget att vara säker på, ingen objektiv historisk lag på sin sida, ingen garanti om att man skulle segra till slut. De senaste trettio åren har således gått ut på att hitta ny politisk mark under fötterna: nya människor som går att anta ”tillhör vänstern” på något naturligt sätt, efter att den industriella arbetarklassen visade sig ovillig eller inkapabel att leva upp till den historiska uppgift man gett dem. Studenter, HBTQ-personer, papperslösa, rasifierade: om det är synd om dig, om du är utsatt, om du har det svårt, då är det vänsterns jobb att finnas där, då är vänstern din naturliga vän. Så går resonemanget idag. Det är ett mycket annorlunda resonemang från det som var gängse hundra år sedan.

Det är kanske inte något fel på ett sådant resonemang. Men i det så ligger det en svaghet som jag tror få människor verkligen tänkt på förrän nu, när hela bygget håller på att rasa ihop: dessa människor är inte ”våra”, i slutändan. Varför skulle de vara det? Utslagna och arbetslösa vita grupper kan rösta på Trump och Nigel Farage. I Frankrike utgör homosexuella en av Marine Le Pens säkraste väljargrupper. Och nu, i Sverige, så ser vi plötsligt hur människor med namn som ”Salam Kurda” helt öppet och ogenerat börjar bekräfta den högernationalistiska, xenofobiska, islamofobiska världsbilden om ”gängkriminalitet i förorten” och att ”samhället tappat kontroll” utan att någon bjuder på mothugg. De människor man trodde var på den egna sidan, som man menade måste tycka att vänstern är bra ur något sorts strukturellt perspektiv tycker inte det och måste inte tycka det; att de skulle göra det handlade i slutändan om en sorts avancerad form av politiskt önsketänkande. Det är mycket möjligt att 2018 kommer att bli året som vänstern lägger till ”invandrare” till listan över politiska subjekt som man hoppades skulle utgöra räddningen, men som i slutändan inte var intresserade alls av att ta på sig den rollen. Den listan är faktiskt ganska lång nu.

2017 inleds således i ett läge där stämningen bäst kan beskrivas som ”dyster”, alternativt ”tryckt”. För några år sen så gick det regelbundet att läsa i tidningar som ETC att nästa år, då jävlar, då vänder det, nästa år så får vi övertaget i striden mot rasism. Det första året som man skrev så blev det inte så, och det andra året man skrev så blev det inte så heller. Nu är det inte längre någon som skriver så, ingen som låtsas att ljuset som man ser i slutet av tunneln är något annat än lyktan hos ett ankommande tåg. Flamman – enligt utsago en av världens äldsta vänstertidningar – gör istället reklam för sig själv genom att skryta om hur bra man är på att ”bota politisk depression”. Vänstern (eller det som är kvar av den idag) känner idag effekterna av en mycket gammal sanning på sin egen hud. Det som gäller för andra gäller också för oss.

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.