Escape from Rosengård

Den demografiska utvecklingen vi ser framöver – färre i yrkesverksam ålder i förhållande till unga och gamla – innebär en stor utmaning om inte kostnaderna ska öka betydligt snabbare än intäkterna. Dagens svenska högkonjunktur väntas dessutom brytas, vilket medför lägre tillväxt i skatteunderlaget.

– Sveriges Kommuner och Landsting

1997. New York City is now a maximum security prison. Breaking out is impossible. Breaking in is insane.

– AVCO Embassy Pictures

Jag har ofta sett folk ställa frågor i stil med ”Vad kommer hända med Malmö den dagen som utjämningspengarna försvinner?”. Det är dock otroligt sällan som någon verkar särskilt intresserad av att faktiskt besvara frågan. Är detta för att man inte vet svaret, eller är det för att man är rädd för vad detta svar kan tänkas vara? Situationen blev inte bättre av att jag nyligen hade möjlighet att läsa igenom Lars Åbergs ”Framtidsstaden”, en bok som trots sina många förtjänster inte heller förmådde bryta mot detta tema. Ärligt talat: detta är inte på något sätt en omöjlig fråga att svara på, vilket vi förhoppningsvis kommer att illustrera nedan.

Många av de som kommit till Sverige nyligen kommer aldrig att få ett riktigt jobb. Detta är inte en fråga om rasism eller stingslighet eller en ovilja att hitta lösningar. Skälen till att de inte kommer att få ett jobb är inte sociala eller ens politiska, de har inte att göra med taskig attityd, med girighet, eller med främlingsfientlighet. Skälen är i strikt mening formella; de har att göra med de grundläggande axiomer som styr vår ekonomi.

För att ett förhållande mellan en arbetare och en kapitalist ska till krävs det faktiskt att vissa kriterier uppfylls. Först och främst: arbetaren måste genom sin arbetskraft vara kapabel att kunna skapa det mervärde som kapitalisten behöver för att kunna stå sig i konkurrensen med andra kapitalister. Detta kan låta hårt, men det är inte ondska eller snikenhet som får kapitalisten att ställa detta krav: om hon inte gör det blir resultatet att en annan kapitalist konkurrerar ut henne. En svensk arbetare måste göra sig produktiv nog för att det ska vara värt mödan att betala både svensk skatt och en svensk lön, annars får hon inget jobb. Givet att svensk skatt ligger på en jämförelsevis hög nivå och en svensk levnadsstandard är tämligen dyr, blir detta en mycket hög ribba att ta sig över. I Sverige kompenseras den höga kostnaden som av sociala och historiska skäl utkrävs av kapitalister dels genom automatisering, dels genom mycket höga produktivitetskrav.

Problemet är att en stor majoritet av de flyktingar som kommit till Sverige helt enkelt inte klarar av att leva upp till dessa krav. För dessa människor kommer den enda möjligheten till anställning att vara anställningsformer som inte följer kapitalets opersonliga marknadsdisciplin. Detta låter kanske fint – borde vi inte alla försöka komma bort från att se människor som ettor och nollor i en balansräkning? – men rent praktiskt är detta bara att skjuta problemet framför sig. Skälet är enkelt: en anställningsform som inte är ekonomiskt försvarbar utifrån kapitalets kalla logik kan antingen betala för utfört arbete i form av luft och monopolpengar, eller så kan lönen vara ett resultat av subventioner – med andra ord ett led i en sorts ekonomisk omfördelning.

Omfördelning har dock ett grundläggande problem. De aktörer man i slutändan omfördelar från måste i sista hand själva lyda under just den kapitalistiska logik som omfördelningen är tänkt att undvika. En kapitalist måste kunna delta i P-V-P-cykeln väl nog för att inte likvideras av mer framgångsrika konkurrenter. En arbetare måste kunna reproducera sin fortsatta existens genom tillfredsställelsen av biologiska och i viss mån också sociala behov. Överstiger man denna smärtgräns blir omfördelningen omöjlig: kapitalisten går i konkurs och reduceras till blott en vanlig arbetare, medan arbetaren svälter ihjäl. Det spelar ingen roll hur ädel idén bakom omfördelningen är. Fördelningspolitiken kan aldrig ignorera den logik som faktiskt styr de man tar ifrån.

Man tar sig inte heller ur denna rävsax bara genom att förespråka ”socialism”, då socialismen i sig inte är någon bot mot det grundläggande problemet: alla samhällen, oavsett ekonomiskt system, begränsas av sina arbetares biologiska och sociala smärtgräns. Det går inte att omfördela mer från en produktiv arbetare än att denne fortfarande kan ha mat på bordet, oavsett politisk flagg eller historisk epok! Ett socialistiskt samhälle behöver kanske inte begränsas av kapitalackumulationens krav, men detta är inte en på långa vägar lika stor handlingsfrihet som många idag verkar anta. I ett läge där alla länder inte blir socialistiska på en gång hjälper detta faktum inte överdrivet mycket: ett socialistiskt Sverige kommer ändå att behöva förhålla sig till dessa krav så länge man behöver saker från omvärlden, precis som Sovjetunionen kunde hamna i allvarlig kris så fort priset på olja i omvärlden sjönk. Bara det faktum att Sverige idag behöver importera mat från resten av världen gör landet till en slav under kapitalackumulationen, oavsett vilken politisk ideologi landets invånare bekänner sig till.

Vad vi i Sverige har gjort är att tillföra ett stort antal människor som av formella och praktiska skäl kräver att få resurser omfördelade till sig. Vad vi däremot inte har gjort är att skjuta till fler människor som det går att omfördela från. Detta håller i skrivande stund på att placera våra kommuner i en allt mer omöjlig situation. De ombeds att ”inte ställa grupp mot grupp”, men problemet är att detta är vad budgetering av begränsade resurser bokstavligen handlar om. I ett läge där det inte finns pengar till både skola och socialtjänst så krävs det inte att någon människa bär på taskiga attityder för att tvinga fram att grupper ställs mot varandra: de objektiva förutsättningarna tvingar själva fram detta, helt utan mänsklig inblandning. Objektiva faktorer är dessutom inte mottagliga för olika former av värdegrundsarbete: de bara existerar, och de tvingar människor att foga sig oavsett vad dessa människor råkar tycka.

Omfördelning fungerar enbart så länge det finns nog med människor att omfördela från i relation till antalet människor man ska omfördela till, utslaget på den levnadsstandard dessa människor är beredda att acceptera. Redan idag – i en högkonjunktur – har många kommuner ingen möjlighet att fortsätta betala socialbidrag och finansiera nuvarande välfärd i mer än en liten handfull år framöver. Problemet är att en framtida lågkonjunktur kommer att göra denna obalans mycket, mycket värre: lågkonjunkturer minskar antalet människor i arbete och ökar antalet människor som behöver leva på överskottet från andras arbete. När väl denna obalans går tillräckligt långt kommer inte längre överskottet från de arbetsföra att ge den genomsnittliga personen utan arbete tillräckligt med pengar för att betala mat eller hyra, med tämligen välkända politiska och sociala problem som följd.

Vad har detta att göra med Malmö, och med invandring rent generellt? Tja, det man måste förstå är att många invandrare i Sverige idag tillhör en otroligt fascinerande ekonomisk klass, en klass utan någon riktig motsvarighet genom historien. Som ett intressant socialt experiment har vi dessutom tillfört ett stort antal människor de senaste åren som bokstavligt talat inte har något annat val än att sålla sig till denna klass. Detta är en klass som inte fanns på Marx tid, även om jag gissar att han skulle ha varit mycket fascinerad av den om han hade levt länge nog för att se den ta form. Vi talar om en samhällsklass som utmärks av att den är beroende av frivilliga ekonomiska transfereringar från majoritetsbefolkningen för att kunna reproducera sin egen existens. Detta är en helt annan sak än spartaner som lever på heloters arbete, eller jurchen som installerar sin egen kejsardynasti över de hankineser de besegrat i strid.

Problemet denna klass står inför är att majoritetssvenskar – i ett ryck av otrolig godhet, medmänsklighet och moraliskt patos – plötsligt fick för sig att ta en hammare och slå sönder alla långsiktiga förutsättningar för att bevara det system som håller många av dess medlemmar vid liv. Detta system var alltid baserat på att antalet munnar att mätta stod i nära relation till antalet arbetare, och i takt med att denna relation blir allt svagare så börjar systemet att rämna. Redan idag är systemet inte hållbart, men det är när nästa ekonomiska kris slår som det verkligen kommer bli åka av.

Vad kommer då att hända med Sveriges nyanlända, när väl nästa ekonomiska kris riktar en brutal njurspark mot detta redan krisdrabbade system? Är det ens realistiskt att tro att det kommer vara möjligt att få svenska arbetare att fortsätta stödja dessa transfereringar i ett läge där de själva kommer behöva vända sig till soppkök för att inte svälta (något som redan idag är en realitet i många europeiska länder)? Svaret är självklart nej. Detta visar dock på ett större problem: de svenska arbetarna vi talar om har i alla fall i teorin en möjlighet att hitta ett jobb igen, dvs att ingå i den samhällsklass som definieras av att den säljer sin arbetskraft till kapitalägare som exploaterar den för det mervärde den producerar. En stor del av invånarna i Rosengård saknar de facto denna möjlighet.

En stor och växande grupp i Sverige idag är inte kapabla att nå upp till den produktivitetsnivå som möjliggör deras exploatering till det minimum av ersättning som krävs för att vederbörande ska överleva i Sverige under vintermånaderna. Jobben finns inte här, och jobben kan inte finnas här: de människor som faller inom denna kategori kan liksom inte först leva på bidrag för att sedan sadla om till att bli driftstekniker på ABB. Den sortens ”enkla jobb”, ”instegsjobb” och dylika uppfinningar som är beroende av ekonomiska transfereringar för att existera – och således utgör en sorts förklädda socialbidrag – kommer överhuvudtaget inte att vara till någon hjälp: den dagen man inte längre har råd att betala ut socialbidrag kommer man inte heller att ha råd att betala ut samma socialbidrag bara för att mottagaren förbinder sig att skrapa bort tuggummin från trottoarkanten ett antal timmar om dagen!

Malmö – och andra stora städer i Sverige – kommer i denna situation att präglas av framväxandet av genuina slumområden. Något som är viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att ett slumområde i denna bemärkelse inte är samma sak som ett område som är relativt fattigt eller farligt eller präglat av olika sorters social problematik. Sådana områden finns det redan gott om i Sverige. De är på det hela taget ganska drägliga platser att leva på, något som Sveriges tyckonomer aldrig ryggar för att påminna oss om. Ingen skulle någonsin komma på tanken att säga samma sak om en riktig slum.

Ett slumområde är snarare ett område som definieras av att en majoritet av befolkningen lever utanför den formella ekonomin. Just nu är försäljningen av droger i Sveriges utsatta områden en av möjligheterna som står till buds för den som vill tjäna extra pengar och sätta lite guldkant på tillvaron. Det finns dock en milsvid skillnad ett sådant område och ett område där narkotikaförsäljning, prostitution, lumphandel, metallstöld och olika former av grov kriminalitet är något människor gör som ett led i att inte svälta ihjäl. I sådana områden bor inte många arbetare, åtminstone inte i marxistisk bemärkelse; här bor istället de människor som inte ens kan bli arbetare och som aldrig kommer att bli arbetare. Den dagen Malmö inte längre kan betala ut socialbidrag på drägliga nivåer kommer stadens utsatta områden att påbörja sin metamorfos mot den sortens katastrofala sociala och ekonomiska misär som vi hittar kåkstäder och favelor jorden runt.

Gissningsvis kommer många flyktingar och nysvenskar i detta läge självmant att välja att återvända till sina hemländer, eller ta chansen att flytta till den släkt de kanske aldrig träffat tidigare. Detta på grund av att Sveriges utsatta områden vid det laget kommer att vara genuint fattiga och genuint farliga, med medellivslängder uppemot tio-tjugo år under genomsnittet och begränsad eller obefintlig public service. Dessa områden kommer dessutom att vara skådeplatserna för stora mängder av allt mer brutalt etniskt våld, i takt med att de majoritetssvenskar som har oturen nog att bo nära eller i dessa områden utsätts för ständigt ökande nivåer av rån och övergrepp och över tid börjar ge tillbaka med ungefär samma mynt.

Det är värt att komma ihåg att Europas största enskilda fall av etnisk fördrivning inte skedde under andra världskriget som många kanske antar, utan direkt efter det. Efter krigets slut fick många av Östeuropas etniska tyskar (varav en hel del aldrig ens besökt Tyskland) ett enkelt val: bege er ”hem” och behåll livet, eller stanna kvar och dö. Detta ultimatum ställdes inte i någon sorts dimhöljd forntid; en del av de tyskar som fick valet mellan att ”sticka hem” eller mördas lever fortfarande idag. Kanske krävs det tjugo år av brutalitet och våld på båda sidor, tjugo år av normalisering och avtrubbning, tjugo år av dödsskjutningar och upplopp innan svenskar kommer känna sig trängda nog eller ursinniga nog att ställa samma sorts ultimatum. Kanske tar det några år mer, eller några år mindre. Det vore dock naivt, för att inte säga direkt farligt, att bara utgå från att vi numera nått en sådan nivå av civilisation att sådana ultimatum inte någonsin kan dyka upp igen.

Se? Detta var inte särskilt svårt. I dagsläget talar många om Malmö som ”framtidsstaden”, i bemärkelsen att den är en bild av hur andra svenska städer kommer att se ut om ett antal år. Men Malmö har sina egna ”framtidsstäder” som börjar synas någonstans vid horisonten: Mexikos och Brasiliens kåkstäder, för att vara mer exakt. Att det kommer bli så är inte heller beroende av taskiga attityder, främlingsfientlighet eller en bristande respekt för mångfald.

Denna framtid kommer inte att avvärjas genom att det svenska folket uppfostras i mer tolerans och broderkärlek. Kalla, objektiva faktorer pushar idag våra system av omfördelning mot kollaps; objektiva faktorer gör idag många av människorna i våra utsatta områden ointressanta för kapitalistisk ackumulation, och rent mänskliga faktorer tvingar redan idag människor runt om i världen som inte kan överleva på annat vis att ägna sig åt allt mer desperata former av våld, lumphandel, barnprostitution och grov kriminalitet. De har inget annat val. Den dagen bidragen upphör att betalas ut i Sverige kommer många av våra tidigare bidragsmottagare att placeras i en liknande position, och de kommer att agera så som alla människor i samma situation någonsin har agerat.

Det är faktiskt inte svårare än så.