Trouble in Trigger Warning Town

”She should have died hereafter;
There would have been a time for such a word.
— To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day,
To the last syllable of recorded time;
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury
Signifying nothing.”

– Macbeth

”C’mon step it up!!!”

– Sanic the hedgehog

Perspektiv är intressant, eller hur? Samma ting eller företeelse, iakttagen från olika håll, kan tolkas helt olika och få vitt skiljda innebörder. Till saken hör att vi människor är vanedjur, och när vi väl vant oss vid ett sätt att beskåda saker på så är det sällan som vi tänker ytterligare på saken, och vår vinkel blir tids nog fullt lika naturlig som luften vi andas. Om du någonsin gått in och satt dig på en restaurang och slagits av matoset så vet du ju för övrigt precis hur det här fungerar: om tio minuter så kommer matoset inte längre att existera , inte på grund av att det försvunnit, utan på grund av att du helt enkelt vant dig vid doften.

Filosofen Descartes ska ha sagt att han en gång i tiden betraktade andra folkslags vanor som lustiga, till och med galna, ända fram till dagen han ställde vad som fortfarande utgör en obekväm – och därmed ofta kontroversiell – fråga: vad händer om de jag tycker är så konstiga faktiskt tycker att jag är den som är konstig?

Det är nog tveksamt om särskilt många människor idag skulle kunna köpa att en frågeställning med flera hundra år på nacken fortfarande skulle vara relevant eller ha något att lära oss moderna människor; vi som är så avancerade, som har kommit så långt! Men vår ovilja eller oförmåga att kunna ta det gamla (och alla de tråkiga cisheteromän som hör historien till) illustrerar egentligen poängen i Descartes fråga. Det är en fråga som berör ett allmänt mänskligt problem, och som sådan så är den tidlös: hur jämkar vi egentligen vårt egna perspektiv med det oundvikliga faktumet att andra människor har helt andra sätt att se på saker och ting?

Eftersom detta är ett allmänt mänskligt problem, likt döden och dålig tandvård, så kan vi aldrig riktigt komma undan det: alla människor måste leva med att deras egna subjektivitet och normer inte utgör någon sorts allmän, transcendental sanning och inte heller kan eller kommer att göra det. Likt nästan allting annat så är färdigheten att kunna hantera denna aspekt hos den värld vi faktiskt är stadda att leva i något som folk måste lära sig; den är inte instinktiv eller något vi bara får till skänks.

För ett bättre grepp om det vi talar om så kan vi helt vända oss mot den överdrivet lägst hängande frukten idag: s.k. ”trigger warnings” och deras växande roll inom olika moderna politiska subkulturer. En ”trigger warning” är, i sin enklaste form, helt enkelt en varning om att materialet som delges kan uppfattas som stötande eller traumatiskt. Termen har att göra med posttraumatiskt stressyndrom, en sak som minst sagt inte är särskilt lustig att lida av. PTSD är ett intressant och mångbottnat fenomen, men diagnosens historia och komplexitet måste vi tyvärr helt förbigå här. Det som är relevant för oss att ha i minnet är att olika stressorer (varav krig och våldtäkt torde vara de vanligaste) kan leda till att en person plågas av återkommande, okontrollerbara minnesbilder, sömnstörningar, mardrömmar och dylikt, och att sådana episoder kan utlösas (”triggas”) av olika händelser eller intryck (lukter, ljud, etc) som påminner om den traumatiska händelsen eller händelserna.

Det finns kanske två saker vi bör säga här. Den första är att användandet av trigger warnings i uppställningen ovan inte nödvändigtvis utgör något sorts superpositiv psykologisk dunderhonung i alla sammanhang, av den enkla anledningen att undvikande av trauman lätt kan ta an en patologisk karaktär och således bli en del av själva traumat snarare än dess lösning. Att ”trigger warnings” a priori inte behöver vara något bra och faktiskt kan vara kontraproduktiva eller skadliga innebär självklart inte att de alltid måste vara något dåligt, därför att vi lever i en värld där saker kan vara lite både och eller inget alls helt beroende på kontext. Alltså: trigger warning började som en term med ett specifikt ursprung (PTSD) med en viss innebörd (material med åtminstone potentialen att utlösa en patologisk stressrespons hos de drabbade), och i sin originalversion så är det knappast så att trigger warnings är något uppenbart ”positivt” eller ”negativt” oberoende av situationen.

Den andra saken som torde vara uppenbar för de flesta läsare är att vad vi kan kalla för den populärkulturella innebörden hos ”trigger warnings” och att ”bli triggad” har mycket lite att göra med något av det vi sade ovan. Dessa varningar kan till skillnad från originalutförandet utfärdas gällande material som helt enkelt är stötande, som folk kan tycka är ”jobbigt”, ”hemskt” eller dylikt. Nu är det dock så att det är möjligt att du kan säga att något är otroligt stötande eller jobbigt eller vad du ni vill utan att för den skull säga att du lider av en allvarlig psykisk störning(!) och därmed är inkapabel att hantera stress på ett normalt eller hälsosamt sätt. Idag behöver man inte direkt leta med ljus och lykta för att hitta exempel på personer som å ena sidan säger sig bli ”triggade”, men som inte vill påstå att de lider av PTSD eller någon liknande allvarlig psykisk störning. Detta är egentligen inte ett tecken på hyckleri, utan på en långsam definitionsglidning vars innebörd är värd att fundera över.

Låt mig komma med ett simpelt påpekande. Jag har personligen sett exempel på folk som utfärdat trigger warnings gällande länkar till SD-kuriren, artiklar i New York Times som nämner en person som kan ha åsikter som möjligtvis kan beskrivas som transfobiska, och många andra exempel som håller ungefär samma nivå. Utan att på förväg avgöra huruvida en person som säger sig bli triggad av påminnelsen om att det finns människor som har dåliga åsikter någonstans i världen också är en person som vi alltid bör ta på allvar och respektera så är det faktiskt värt fundera lite grann på hur vi bör placera dessa varningar i något sorts större kontext. Låt oss ta det här med rasism: för inte särskilt länge sedan så existerade det ett brutalt system av öppen apartheid i USA. Gissningsvis så håller de flesta med om att vi kan placera ”öppen, våldsam apartheid” lite högre upp på skalan över rasistiska saker som kan upplevas som jobbiga ibland av vissa personer än ”folk i samma land som jag har dåliga åsikter”, men jag inbjuder var och en att gå tillbaka och leta reda på gångerna som Angela Davis eller Martin Luther King inledde sina tal med ”Triggervarning: i det här talet kommer jag att nämna att rasism finns”.

Det finns en diskrepans här: idag kan färgade amerikanska studenter på allvar hävda att de blivit triggade och lidit djupa emotionella kval av att få reda på att någon på campus tänkt rösta på Donald Trump och till och med haft mage att sätta upp valaffischer på ett förment ”säkert” territorium. På ungefär samma platser ett halvsekel tidigare så stirrade färgade amerikanska studenter polishundar, k-pistar och segregationens hela arsenal av repression rakt i vitögat utan att darra nämnvärt på manschetten. Detta är en bragd som minst sagt torde vara omöjlig för vem som helst som menar att att bara själva insikten om att det finns en rasist någonstans på campus utgör en inhuman pykisk belastning och en ständig källa till panikångest. Den otroligt korta tid som vi människor ens haft en skriven historia är på tok för liten för att kemin i människors hjärnor ska hunnit förändrats nämnvärt, och femtio år är mindre än ingenting i detta sammanhang. Vi kan inte förklara denna diskrepans genom att säga att folk helt enkelt är sämre på att hantera stress eller jobbiga saker idag, därför att detta överhuvudtaget inte utgör en förklaring, bara ett cirkelslut (”Folk kan inte hantera stress idag för att de är sämre på att hantera stress idag”. Jaha?). Människor som sådana blir inte sämre eller bättre eller någonting på femtio år; de omständigheter och de situationer de placeras i kan dock förändras, och de vardagliga processer som bidrar till att forma mänskligt beteende kan hinna se annorlunda ut.

Det ligger inget ”naturligt” i att ”triggas” av att läsa en bok av Lovecraft och sedan få reda på att katten Black Tom egentligen hette Nigger Man i originalutgåvan och att Lovecraft själv råkade vara en sjuhelsikes rasist. Det finns inte heller något självklart i att elever på högskolenivå inte kan läsa verk författade av människor med åsikter som går tvärt emot åsikter och värderingar de själva bär på utan att riskera att lida grav psykisk smärta av umbärandet. Så sent som i fjol så blossade det faktiskt upp en debatt i ämnet, men tyvärr så verkade det som om folket på politism var lite för upptagna med att bara vara allmänt sämst och att Erik Helmerson hade lite för fullt upp med att vara Erik Helmerson för att någon faktiskt skulle ta sig an denna fråga på riktigt.

Det duger inte att bara fnysa åt ”dagens ungdom”, och det duger definitivt inte att göra motsatsen och helt enkelt acceptera att ”det är så” att folk numera inte klarar av saker som ansågs helt normalt och inte alls betungande eller skäl nog att ha ett sammanbrott över för bara ett halvsekel sedan. Vi har egentligen inga skäl att tvivla på folks subjektivitet eller att anklaga de som säger att de inte längre förmår att göra en normal sak (att utsättas för människor som inte delar ens egna värderingar) för att ljuga eller fejka sin panikångest. Det kan mycket väl vara så att de är helt och hållet uppriktiga, men detta föranleder bara en uppenbar fråga, en fråga som alla i debatten tycks ha missat: om denna ångest, olust eller psykiska smärta hos förment psykiskt friska människor (dvs folk som INTE påstår att de faktiskt skulle lida av en psykisk störning och att anledningen till att de blir ”triggade” helt enkelt har att göra med att de är allvarligt sjuka och i akut behov av vård) inte är en lögn så måste den vara en produkt av socialisering snarare än något som liksom bara började finnas en dag. Det krävs helt enkelt en process för att skapa triggade människor så som vi ser dem idag.

Påståendet ovan är inte så vågat som det kanske kan verka vid första anblicken. Vi känner faktiskt alla till ungefär hur sådana process faktiskt fungerar ute i verkligheten. Jag tänker här självklart på hur sekter normalt opererar. En sekt – i dess mest stereotypa och destruktiva bemärkelse – har som bekant ofta en hel del negativa, ohälsosamma sidor, sådana som en ”normal” människa skulle ha mycket svårt att svälja eller inordna sig i. Framgångsrika sekter utvecklar därmed i regel någon sorts metod för att så att säga ”bryta ner” människors inneboende motstånd mot dessa saker, metoder för att få det skruvade att verka normalt och det som tidigare var enkelt (exempelvis att umgås med vänner och familj utanför sekten) att bli svårt och ångestfyllt och något offret lär sig att instinktivt undvika. Vi behöver inte gå in något närmare rent konkret hur dessa metoder faktiskt ser ut, utan det räcker att vi uppmärksammar att folk normalt sett inte föds till att exempelvis inte kunna umgås med andra än scientologer, utan att detta beteende är något som lärs ut, som socialiseras.

Ett annat exempel är kanske på sin plats innan vi rör oss vidare. Ta den mest stereotypa figuren av en manlig hustrumisshandlare. Hur får en sådan egentligen hustrun att hålla sig kvar i ett förhållande som uppenbarligen är ohälsosamt? I regel så sker detta genom att man på olika sätt exploaterar den andre partens dåliga självförtroende (”du klarar dig inte utan mig”, ”du är värdelös utan mig”), men denna exploatering är ju också en process, en form av pågående socialisering! Få våldsamma förhållanden bygger på att den slående partnern konstant upprätthåller en jargong i stil med ”du skulle klara dig finfint utan mig” och ”jag är en värdelös hustrumisshandlare, du behöver inte mig i dit liv!”, därför att sekunden som den andre partnern inser sanningen i detta är ju samma sekund som förhållandet tar slut. Återigen: få människor föds med den sorts dåliga självförtroende och känsla av maktlöshet som ofta karaktäriserar ett våldsamt förhållande, utan detta är något som aktivt måste skapas hos någon genom en längre process.

Inget av exemplen ovan är menade som någon sorts billig poäng (vänstern är en sekt!!!! lol!!!!), utan tanken är helt enkelt att illustrera att människors beteende eller toleransnivå för olika saker inte ”bara är så”. Människors beteende är en produkt av socialisering, inklusive allt beteende som uppfattas som ”normalt” (en sektmedlem skulle i regel säga att det är den som är frisk och resten av världen som är sjuk). Därmed måste man alltid ställa sig frågan vad det är som ligger bakom ett visst beteende eller tendens, och det hjälper om man då och då uppbådar mödan att kunna ifrågasätta dessa snarare än att anta att de helt enkelt är givna av gud eller natur.

Åter till trigger warnings. Med det vi sa ovan i bakhuvudet så skulle jag avslutningsvis vilja föreslå en modell för att kunna förstå dessa, och varför de blivit en ”grej” idag. Som bekant så har ju detta skett i ett större kontext av uppror mot saker som uppfattas som stötande och förnärmande, där censur, omskrivningar av böcker och dylikt kommit att förlora de mesta av sina negativa konnotationer. Censur av rasister, kvinnohatare, transfoba eller vad det nu kan vara är exempelvis inte längre censur, därför att dessa människor har åsikter som inte är riktiga åsikter och således så är det helt okej att så att säga diskvalificera dem som människor. Drevet kring Kajsa Ekis Ekmans föreställda transfobi framstår idag nästan som något lite rart, därför att en gång i tiden så orkade ju folk fortfarande behandla vänsterdrev som någon sorts nyhet. Idag sker ju dessa så regelbundet och enligt ett sådant uttjatat mönster att nyhetsvärdet i ännu en kampanj för att förhindra personen X från att tala om ämnet Y på platsen Z sakta men säkert håller på att närma sig noll.

Att den här sortens ”vänsters” intolerans mot allt och alla som inte redan är frälsta växer och blir mer aggressiv är inte så svår att förstå om man väl ser till hur bräcklig ideologiskt denna vänster faktiskt är. Ironiskt nog så illustreras detta bäst om man väl surfar ut på Stormfront eller vissa delar av Flashback, därför att det är nästan kusligt hur lika dessa miljöer faktiskt är i detta hänseende.

Stormfront.org är en sida för amerikanska vita nationalister, och precis som de flesta andra sidorna i samma miljö så är toleransnivån gentemot folk som inte håller med 100% om det egna budskapet närapå noll. Ingen av dessa människor skulle någonsin drömma om att ta orden ”trigger warning” i sin mun av den enkla anledningen att detta bara är unken judisk kulturmarxism. Lustigt nog så går det dock inte att förneka att dessa människor faktiskt blir triggade, och detta stup i kvarten. Till saken hör ju att vit nationalism är ett skämt, rent politiskt. Ingen bryr sig om den, ingen tar den på allvar, ingen är ens allvarligt arg på den eller ser den som sin hatade fiende, därför att den helt enkelt är irrelevant. De diskussioner som sker inom denna miljö lämnar aldrig heller miljön, därför att utanför den egna bubblan (det egna ”rummet”, för att låna vänstern jargong) väntar enbart en kompakt filt av likgiltighet, gliringar och hån. Saken är den att det inte är helt enkelt att sitta i en diskussionsgrupp med tvåhundra personer och tala om strategier för det kommande raskriget utan att samtidigt snudda vid den obekväma sanningen att inget av det man säger spelar någon roll, att raskriget liksom inte kommer att hända och att normalt folk skulle ha för upptaget med att hånskratta åt de egna ”krigarnas” övervikt och smaklösa tatueringar för att skjuta rätt med k-pisten även om det hände. Man kunde lika gärna sitta och diskutera vilket europeiskt kejsarhus man vill ge kronan till när man lyckats med sin plan att förvandla USA till en absolut monarki.

Lika lite som ett ohälsosamt förhållande kan fungera om den ene partnern kombinerar misshandeln med ”Jag håller på och misshandlar dig. Det här är ju egentligen fel. Du borde skaffa ett bättre liv, ett du blir lycklig av. Här, jag hjälper dig att ringa polisen och packa så att du blir av med mig.” så kan inte en politisk ideologi överleva om den ständigt peppras med påminnelser om att den i själva verket är ett maktlöst, kraftlöst skämt; en charad, en meningslös bunt ord som inte betyder någonting. De människor du ser i den här sortens högermiljöer är således intoleranta, hyperkänsliga och otroligt lättkränkta när det väl kommer till folk som ifrågasätter dem eller vad de tror på, därför att den som inte klarar av att avfärda alla som inte sjunger med i noterna förr eller senare själv riskerar att sluta tro på dem. Om vit nationalism idag utgjorde någon sorts seriös politisk rörelse med framtiden för sig så skulle dess medlemmar inte behöva skygga från verkligheten. En ideologi som har goda skäl att inte vilja stirra verkligheten i vitögat måste däremot inkorporera den här sortens intolerans och hyperkänslighet för att ens kunna ha kvar några troende.

En ”triggervarning” i modern bemärkelse har inget som helst att göra med PTSD, utan ordet är bara ett försök att låna någon sorts vetenskaplig legitimitet till ett mänskligt behov som redan var gammalt för tusen år sedan. En ideologi som är kroniskt svag måste utveckla någon sorts försvarsmetod, något sorts bålverk mot verkligheten, annars så kommer folk helt enkelt att tröttna på denna ideologi och röra sig vidare. I takt med att fler och fler ändå gör det så blir de sanna troende än mer inåtriktade, än mer hyperkänsliga och intoleranta mot alla utomstående. Det spelar ingen som helst roll om du ens använder termen triggervarning eller inte; att folk på högern om skalan inte gör det hindrar ju inte dessa från att kissa på sig själva av ilska och indignation så fort SR har mage nog att bjuda in Fanny Åström eller något i den stilen.

Någon av er har kanske sett eller deltagit i någon av de diskussioner som då och då pågått angående ”manshat”. Är det ”okej” för en medveten kvinna och tillika feminist att hata män? Det är nog svårt att tänka sig en mer irrelevant fråga idag, egentligen. Spelar detta ens någon roll, i ett läge där ingen man någonsin behöver läsa, lyssna på, eller bry sig om detta ”hat”? Möjligtvis är det lite av ett faux pas att säga detta helt öppet, men grejen med dagens radikala internetfeminism är ju att ingen människa som inte aktivt uppsöker och vill vara en del av denna behöver förhålla sig till den överhuvudtaget. Jag skulle kunna vältra mig i snubbighet 24/7 och bedriva oetiska medicinska experiment i min källare där jag likt en galen vetenskapscisman tog fram fram nya, revolutionerande sätt att infektera samhällskroppen med toxisk maskulinitet, men idén att jag skulle ha något att vara rädd för därmed är ju helt absurd. Jag kommer inte få syra i brevlådan eller en molotov genom fönstret eller något i den stilen, inte om så tusen år förflöt. På sin höjd så kan jag kanske bli blockad från någon Facebook-grupp jag inte ens vet existerar medan någon person jag inte känner skriver ett argt inlägg jag inte behöver läsa. Även om jag väljer att aktivt uppsöka denna miljö för att få reda på hur dålig jag är så är ju situationen idag så sorglig att risken faktiskt är ganska stor att folk helt enkelt har för upptaget med sitt senaste projekt i att mobba varandra för att ens hinna med att korsfästa mig.

Är det då verkligen förvånande att denna ”rörelse” är så notoriskt intolerant, när man idag nästan behöver slå knut på sig själv för att ens kunna låtsas att den är en rörelse till att börja med?

Den som är svag vill inte bli påmind om sin svaghet. Så är det idag, och så har det alltid varit. Sådan är helt enkelt människan. Idag låtsas vi som om detta är något respektabelt eller ”psykologiskt” genom den bekväma omskrivningen som ”triggande” och ”att bli triggad” utgör. I realiteten måste man dock socialiseras in att bli triggad hela tiden, och man lär sig denna dubiösa konst som bäst i politiska sammanhang där folk är stora i orden men ack så små på jorden. Campusvänstern kan protestera högljutt mot oliktänkande och avvikare och skriva tusen brev och bränna tiotusen böcker i sin moderna parodi på viktoriansk moralpanik, men dess förmåga att påverka några av de stora socioekonomiska omställningar som vi ser idag är inte noll: den är mindre än noll. Tintin i Kongo blir politiskt sprängstoff just då allt som faktiskt är svårare än att stoppa utgivningen av något gammalt seriealbum blir för svårt, och på den vägen bär det.

Om folk idag verkar svagare än tidigare när de väl konfronteras med verklighetens alla fula sidor så är det inte på grund av att människans DNA genomgått någon katastrofal försämring de senaste femtio åren. Om de verkar svagare idag än de var förut så är det på grund av att de lärt sig att vara svaga, och de har lärt sig detta av en enkel anledning: svaga ideologier tolererar helt enkelt inte starka människor.