Taggtrådens olidliga lätthet

“Beyond a certain speed, motorized vehicles create remoteness which they alone can shrink. They create distances for all and shrink them for only a few. A new dirt road through the wilderness brings the city within view, but not within reach, of most Brazilian subsistence farmers. The new expressway expands Chicago, but it sucks those who are well-wheeled away from a downtown that decays into a ghetto.”

– Ivan Illich

”I agree with Sophocles: the greatest luck is not to have been born – but, as the joke goes on, very few people succeed in it.”

– Slavoj Zizek

Jag är en grinch. Varje år runt december måste jag tampas med en ohejdbar impuls att bränna ner saker, att sabotera det gemytliga, att förstöra det vackra. Det finns säkert andra som känner ungefär likadant, och vi har alla olika strategier för att hantera denna biologiska drift vi till synes måste ha fötts med. I mitt fall så brukar jag försöka att spendera jullovet med att skriva åtminstone en essä vars enda syfte är att sabba stämningen på något vis. Så också i år.

Det finns en någorlunda hoppfull, någorlunda utbredd och framförallt naiv dröm som idag sprider sitt rotsystem i Sverige. Denna dröm är något som människor faller tillbaka på när tidningsrubrikerna blir för hotande; denna dröm är vad den allt mer ängsliga svenska medelklassen vänder sig mot i takt med att den konfronteras med en verklighet den inte planerat inför och inte vet hur den ska hantera.Denna dröm skänker idag hopp när många saker känns allt mer hopplösa. Bara därför känner jag ett stort behov av att krossa den.

Jag talar här om drömmen om Brasilien, om idén att Sverige är på väg mot ett segregerat grindsamhälle, att vi snart kommer se ett pärlband av s.k. ”gated communities” där de som fortfarande har pengar och jobb gömmer sig ifrån den växande skara som inte har det.

Att kalla denna dröm för ”hoppfull” eller ”optimistisk” kanske verkar galet i vissa läsares ögon. Detta är dock helt och hållet befogat. De flesta känner nog till Kübler-Ross-modellen för sorghantering. Modellen består av fem faser, även om de nu kan se lite olika ut från person till person. De fem faserna är förnekelse, ilska, förhandling, depression, och slutligen acceptans. Att prata om grindsamhällen och en medelklass som tvingas bosätta sig i små oaser av lugn, omgivna av taggtråd och misär, kan vid första anblicken verka som en nattsvart skildring av ett framtida Sverige, men subtexten här är i princip alltid ”ja, vi går mot stora problem, men jag/min familj kommer att klara oss”. I en tid där framtiden ter sig skrämmande och osäker så blir diverse visioner om taggtråd och murar, grindar och privata ordningsvakter mycket lätt en trösterik snuttefilt: hit men inte längre kommer utvecklingen att gå.

Låt mig vara bärare av dåliga nyheter. Sverige kommer inte att gå mot att bli ett ”grindsamhälle”. Sverige kommer inte börja ”se ut som Brasilien”. Sverige kommer inte bli ett land av inhägnade medelklassreservat, där de boende gått med på amputera sin humanistiska hjärnhalva i utbyte mot ett liv i (relativ) säkerhet. Allt detta är blott naiva önskedrömmar, och det finns stora, materiella skäl till att så är fallet. Sverige är på ett fundamentalt plan inte byggt för att ha gated communities. Stadsplanering är sedimentär process: beslut läggs på beslut läggs på beslut, över en period av många årtionden. Hade vi velat bygga ett samhälle som kunde garantera medelklassen sin säkerhet även i tider av snabbt ökande kriminalitet och växande osäkerhet skulle vi ha varit tvungna att börja för länge, länge sedan, och låtit denna ambition fått reflekteras i princip varje allmän yta idag.

Låt mig illustrera vad jag talar om med ett bildexempel:

Detta är en villaförort till staden Las Vegas. Till skillnad från berg, vars utseende bestäms av blinda geologiska och meteorologiska krafter, får mänskliga villaområden sin form och sitt utseende som ett resultat av mänsklig planering och vilja. Få saker lämnas till slumpen; nästan allt har en tanke bakom sig, bara man letar länge nog.

I villaförorten på bilden så är den grundläggande tanken att ingen som inte har något i området att göra heller ska vistas där. Det är en tanke som dikterar hela områdets DNA, och som återspeglas i varje del av områdets fysiska struktur:

• 1. Vi kan börja med det uppenbara: området ligger mitt i en öken. Nu är detta i sig inte särskilt konstigt, eftersom öken i princip är den enda omgivning som står på menyn i Nevada. Vad denna öken dock gör är att effektivt avgränsa området. Det finns inte särskilt många skäl till varför en människa skulle vilja befinna sig ute i den obebyggda öken detta bostadsområde omgärdas av.
• 2. Området är homogent. Notera avsaknaden av närbutiker, busskurer, bibliotek, lekparker, parker, uteställen, gatukök, kiosker, och allt annat som inte är villatomter och fler villatomter. Detta bör nog inte förstås som att man i Amerika inte upptäckt att det går att ha blandad bebyggelse. Denna form av bebyggelse har aktivt valts bort.
• 3. Apropå busskurer: i detta område måste man ha bil. Området saknar alla former av kommunikationsmedel annat än vägar trafikerade av privata bilfordon. Det finns inga gångstigar, inga cykelstråk, ingenting. Området har hela tre (3) utfarter till det allmänna vägnätet.

Det är viktigt att förstå att poängen med detta exempel inte är att ett sådant här område lättare skulle kunna bli ett ”grindsamhälle” bara för att området är en stor ruta som ligger mitt ute i öknen. Nu är ju detta i och för sig sant: ingenting skulle behöva rivas för att smälla upp ett par riktigt feta murar runt klabbet. Poängen är att detta område egentligen inte ens behöver grindar för att uppnå samma sorts funktion: det är designat från botten och upp för att hålla människor borta. Det är inte lätt att ta sig till området. Det finns inte heller några uppenbara skäl till varför någon som inte bodde här skulle behöva ta sig hit. Att lägga till grindar eller vakter och på så vis öka säkerheten är ungefär lika lätt som att plugga in en till hårddisk i din stationära dator: området är så att säga byggt för att kunna vara kompatibelt med sådana åtgärder. Bara det faktum att området är byggt på detta sätt gör det enkelt för potentiella ordningsvakter att identifiera vilka som inte har skäl att vistas i området!

USA har många bostadsområden som bygger på ungefär samma sorts principer (även om alla inte är lika extrema som detta område). Sättet vi strukturerar det fysiska rummet på säger i regel otroligt mycket om vad detta rum är tänkt för, och vilka som bör äga tillträde till det. I årtionde på årtionde har amerikanerna byggt infrastruktur anpassad för privat bilägande, och, mutatis mutandis, infrastruktur anpassad för att kunna hålla de som inte har råd med egen bil på behörigt avstånd.

Låt oss jämföra detta med Svartbäcken i Uppsala, det tämligen lugna och välmående område intill den mäktiga Fyrisån där jag själv hänger min hatt. För de som inte känner till detta område kan jag här hänvisa till svenska Wikipedia:

Svartbäcken består egentligen av två delar: Svartbäcken och Tunabackar, vilka under kommundelsreformens tid (före 2003) ingick i Gamla Uppsala kommundel.

I början av 1900-talet var dagens Svartbäcken ett relativt fattigt område med enkla arbetarbostäder och där fanns även fattighus. Numera betraktas dock Svartbäcken som ett mycket attraktivt område att bo i. De gamla arbetarbostäder som bevarats är i dag dyra bostäder. Den södra delen av dagens Svartbäcken består till största del av flerfamiljshus och är en relativt urban stadsmiljö. I stadsdelens västra del, utmed Svartbäcksgatan, finns dels ett antal bensinmackar och dels flerfamiljshus från i huvudsak mitten av 1900-talet. Den östra delen av Svartbäcken, närmare Norra stambanan/Ostkustbanan, domineras av småhusbebyggelse från 1900-talets första hälft. Längst i norr finns ett ursprungligen mycket enhetligt villaområde i funkisstil, byggt omkring 1940, där dock de flesta husen kraftigt förändrats av ombyggnationer under sent 1900-tal och tidigt 2000-tal. Rent generellt har många av en- och tvåfamiljshusen i Svartbäcken förvanskats av sådant som byten av fasadmaterial, tilläggsisoleringar och fönsterbyten. Få hus finns bevarade i ursprungligt skick. Skillnaden är alltså stor jämfört med liknande områden i Stockholm, exempelvis Bromma, där bebyggelsen vårdats relativt väl.

Bland invånarna märks förra talmannen Birgitta Dahl och jazzpianisten Bengt Hallberg.

Svartbäcken är inte en fyrkantig låda ute på heden, utan trottoarer eller övergångsställen. Här varvas radhus med caféer, sushisrestauranger med matbutiker. Det är mycket enkelt att ta sig dit man behöver på fot, eller på cykel, eller med buss. Detta är inte heller någon ”slump”: området är ju trots allt byggt för att det ska gå att leva i. Sverige har många bostadsområden som bygger på ungefär samma principer, och det är också problemet. Det är fysiskt omöjligt att förvandla Svartbäcken till ett ”gated community”. Vare sig på 1900-talets början, eller i samband med några renovationer och tillbyggnader, fans någon sådan målsättning på kartan. Men ett ”gated community” är inte en psykologisk inställning, det är inte en antihumanistisk och främlingsfientlig attityd: det är en specifik konfiguration av det fysiska rummet.

Inget i hur Svartbäcken är uppbyggt är behjälpligt för att hålla ”stöket” från Gottsunda eller Stenhagen borta. Det är bara att cykla, eller promenera, eller åka buss i några minuter. Eftersom området är blandat så måste det finnas en relativt hög nivå av trafik: en trafik som inte kan bestå enbart av de boende, utan även inkluderar människor på väg till bageriet, eller till Fyrishov, för att inte nämna alla de dagliga varutransporten på väg till någon butik. Att göra om detta område till ett säkert, tryggt och inhägnat område skulle i nuläget kräva en hel del rivningar av hus och infrastruktur innan några murar ens skulle få plats, men problemet ligger djupare än så. För att uppnå liknande kontroll över de som kommer och går, likt i det amerikanska exemplet ovan, så skulle butikerna och de allmänna parkområdena behöva flytta någon annan stans. Själva grundidén om blandad bebyggelse är i sig inkompatibel med det vi talar om.

Gated communities är inte omöjliga att bygga i Sverige. Men problemet är att de kräver en stadsplanering som i princip inte existerar någonstans i landet. Lika svårt som det skulle vara att få många amerikanska bostadsområden att ge upp bilen och ta cykeln, likt man gör i Uppsala, lika svårt är det att få Uppsalabon att plötsligt leva som en amerikan. Stadsplanering är en sedimentär process: dagens beslutsfattare utgår från, bygger vidare på – och måste leva med! – beslut som fattats för tio, femtio, hundra år sedan.

Låt mig vara övertydlig. Att invandringen kostat enorma summor pengar och medfört stora och växande problem är en insikt som inte direkt tillhör ovanligheterna idag. Denna insikt blir över tid mindre och mindre kontroversiell, åtminstone utanför vänsterns tynande små bålverk. Jag tänker inte här föreslå några ”lösningar” på denna utveckling. Den enda poäng som jag för stunden är villig att göra är följande: om du läser tidningen med förskräckt min bara för att sedan hänge dig åt diverse fantasier om murar, grindar, Brasilien-lösningar, eller vad det nu kan vara: sluta. Bara sluta.

Här är den realitet du förr eller senare behöver förlika dig med. I princip ingen svensk byggnation idag är ”invandringssäkrad”, för att uttrycka saken krasst. I princip inga områden där den svenska medelklassen faktiskt bor är designade för att hålla kriminella borta, utan de är designade för ett land där det inte finns särskilt mycket kriminalitet. Vi kan också vända på steken: inget bostadsområde i Sverige har byggts i tanken på att vara en rymningssäker bassäng för landets växande slumbefolkning. I länder där det finns stora kåkstäder så sysslar inte den lokala kommunledningen med att se till att dessa områden har cykelbanor och tunnelbanestationer! Sveriges fysiska infrastruktur är i grund och botten helt annorlunda jämfört infrastrukturen i länder där slumområden och kriminalitet är en naturlig del av vardagen. Att ändra på detta nu finns inte ens på kartan, och skulle dessutom kosta långt mer än vad invandringen i sig gör; pengar som med andra ord inte finns!

Sverige kommer med all säkerhet att ha gated communities om tio år. Detta kommer röra sig om nybyggda områden, som byggts i enlighet med ungefär samma principer som utmärker det amerikanska bostadsområdet ovan. De kommer vara homogena, de kommer att vara fysiskt avvisande både vad gäller läge och tillgänglighet, och de kommer framförallt att vara otroligt få.

Vi börjar idag se hur kriminalitet allt mer ”spiller över” även till områden där bostadsrätterna går på ett antal miljoner i försäljningspris. Detta är en process som av allt att döma har accelererat under 2017, och det är inte omöjligt att den kommer bli ännu snabbare under 2018. I takt med denna utveckling ser jag fler och fler människor som ägnar sig åt att måla upp diverse ”dystopier” om det framtida taggtrådssamhället, nattsvarta mardrömssagor där det alltid – som av en sjuk jävla slump! –  råkar hända att de själva alltid landar på ”rätt” sida av taggtråden. Detta börjar ärligt talat bli ganska löjeväckande: en ”dystopi” där sensmoralen är att allt det faktiskt dystopiska innehållet bara kommer att drabba alla andra är ingen dystopi, det är en rationalisering, ett tämligen uppenbart försök till ”förhandling”, a la Kübler-Ross. Som sådan lider den av en uråldrig defekt: du må vara intresserad av att förhandla med verkligheten, men verkligheten är sällan intresserad av att förhandla med dig.

I den lilla mån Sverige faktiskt blir ett taggtrådssamhälle så kommer alla som just nu fantiserar om denna framtid att befinna sig på fel sida av taggtråden. De kommer bo på Södermalm, eller Luthagen, eller Svartbäcken, eller Askim. Det vill säga: områden som byggdes på en tid där ingen människa ens kunde föreställa sig behovet av ett taggtrådssamhälle, och därför inte heller planerade för att ett sådant skulle kunna förverkligas.

Detta är en fantasi som bör slängas i soptunnan. I den mån Sveriges brottslighet ökar så kommer den att allt mer genomsyra alla delar och alla områden i samhället, och de få områden som utgör undantag till denna regel är av sådan beskaffenhet att de är totalt utom räckhåll för 99% av de som läser detta. Därför ser vi idag regelrätta invasioner av Brommavillor i 35-miljonersklassen. Därför ser vi knivrån på Biblioteksgatan mitt på ljusan dag. Därför ser vi överfallsvåldtäkter på Gustav Adolfs plan i Enköping.

Självklart kan den som vill alltid vända sig till Sveriges vänster för att få det berättat för sig att dagens oro för ökad kriminalitet är både löjlig och obefogad, att det bara är något som SD ”hittat på” för att de är rasistiska rasistnazister.

Jag tänker varken säga bu eller bä om denna allt mer ohörsammade verklighetsbild som  vänstern med ökande desperation försöker kränga till förbipasserande. Jag vill enbart poängtera att om denna kriminalitet ökar, om Sverige en dag präglas av växande osäkerhet, då kommer sättet som vi strukturerat våra städer och våra samhällen sedan Per Albin Hanssons tid att mer eller mindre garantera att detta våld sprider sig till områden som Luthagen, Svartbäcken, Östermalm och Midsommarkransen. Om du bor i ett sådant område, och du kanske till och med flyttade just dit för att du inte ville leva med osäkerhet och kriminalitet och rädsla för vara ute själv mitt på natten: synd för dig! Luta dig tillbaka och tänk på Reinfeldt. Läs de gamla stoikerna. Bli hippie och brygg din egen öl.

Gör vad som helst, bara det hjälper dig att röra dig från ditt förhandlingsstadium till någon sorts acceptans av din belägenhet. Vad som helst, bara det inte är att skriva fler andfådda inlägg på Facebook om det ””dystopiska”” Taggtrådssverige som är – och alltid kommer att vara – en alldeles omöjlig önskedröm.

God jul!