Ty vi äro många

Tillväxt under ansvar, typ som Kina efter Mao
Att säga mot oss är att ta ett steg mot Utöya och Dachau
Frihet är att vara utan kön och land och vän
Men att få köpa vad man vill och ha ett pass där det står ”hen”
Den vänstra handen står den högra näven bi
För tolerans, övervakning, jämlikhet och slaveri

– Z.B

Marxism comprises many principles, but in the final analysis they can all be brought back to a single sentence: it is right to rebel.

– Mao Tse-Tung

Har ni märkt, kära läsare, att vi verkar leva i en tid där ganska många saker som tidigare dödförklarats – ofta gång på gång – helt plötsligt reser sig upp ur graven och skakar av sig dammet som om ingenting hänt? Värnplikten, retoriken kring samhällskontraktet, nationalstaten själv – var det inte blott igår vi firade dessa relikers slutgiltiga frånfälle med sorglösa miner? Självaste Jan Björklund kände sig nyligen manad att tala om klassamhällets baksidor från scenen i Almedalen; hade verkligen ingen i hans stab modet att berätta för honom att denna retorik hörde artonhundratalet till?

Det ryktas ofta att marxismen är död, att den lilla relevans den må ha haft en gång i tiden sedan länge nötts ner till blott ingenting. Dessa rykten är måhända något överdrivna, men de innehåller ändå en stor del sanning. Marxismen kan, likt många andra mänskliga påfund, knappast sägas vara en levande del av vår samtid. Likt antikens krukmakeri eller medeltidens smideskonst så är den främst av intresse för hobbyister eller museer. Den kan på sin höjd bevaras eller härmas, men nöjet att utvecklas hör bara de levande tingen till.

Att något är dött behöver dock inte betyda att det inte är användbart. Det behöver inte ens betyda att det är borta för alltid. Den amerikanska flottan återintroducerade nyligen kurser i astronomisk navigation, och att navigera med hjälp av stjärnorna är verkligen en uråldrig konst, en konst som var gammal redan när den kristna kyrkan var ny. Varför avskaffade man då dessa kurser, och varför har de nu kommit tillbaka? Svaret stavas GPS: det system av satelliter som idag används dels av folk som vill ta reda på vägen till närmaste pizzeria, dels av världens olika örlogsfartyg för att navigera haven. GPS är helt enkelt långt mer bekvämt, enkelt och tillförlitligt än de system för positionering och navigering som använts tidigare.

Problemet är att GPS inte kommer att överleva nästa seriösa krig. Att skjuta ner satelliter är inte omöjligt för jordens avancerade krigsmakter, och elektronisk navigering i allmänhet är dessutom sårbar för olika sorters störsändare, störsändare som bland annat Ryssland idag exporterar till alla som vill köpa dem. Det den amerikanska flottan är rädd för är att de sjömän som bara vet hur man navigerar med hjälp av en dator kommer att vara helt värdelösa när väl denna dator slutar fungera. Möjligtvis går det att finna någon sorts ironi i att världens modernaste militär nu tvingas att återuppta kurser i en tusenårig konst bara för att kunna slåss i morgondagens krig. Det är dock inte första gången något sådant hänt, och det kommer inte bli den sista.

”Marxism” är egentligen namnet på flera saker. Det är en subkultur, en klubb för inbördes beundran, ett körhäfte för de rättrådiga och de redan utvalda. Det är en religion, en sorts sekulär eskatologi som lär oss om tingens ordning och kapitalismens Sista Dagar, en saga om vägen till Narnia för jordens alla fördömda. Sist – och antagligen också minst – så är det en verktygslåda och ett intellektuellt hantverk. Många av dessa verktyg är inte särskilt originella, och en hel del av dem är lånade – eller stulna – från tidigare verktygslådor. Finns det idag en poäng i att fortsätta använda dem? Finns det en poäng i att rädda denna rostiga verktygslåda, trots alla sina fel och brister? För mig är svaret fortfarande enkelt.

I början av 2017 räknade jag mig fortfarande – och räknades i någon mån av många andra – som tillhörande Sveriges vänster. Vad folk menar med detta ord skiljer sig från person till person. Ordet är inte precist, och det är sällan vi kan hålla oss från att bråka om dess innebörd och var gränserna ska dras. Anledningen till att ordet fortfarande används är dock att det inte sällan saknas bättre alternativ. Det inlägg jag skrev här i början på året satte dock en gång för alla punkt för denna känsla av tillhörighet, både hos mig själv och hos många andra. Det krävdes knappast någon exakt definition för att inse åtminstone så mycket.

Ironiskt nog var inget av det jag skrev menat som ett avskedstal eller en skilsmässohandling. Tvärtom var min på tok för långrandiga essä ett försök att bena ut en paradox som vi alla vid den tiden såg i vår vardag: nämligen att vänstern, åtminstone enligt sig själv, ”borde” tala till och vara populär bland invandrare och bland svenska arbetare, men trots detta inte var det. De invandrare som ”borde” ha röstat på Vänsterpartiet eller gått med i SKP, de rasifierade och koloniserade svarta kropparna som ”borde” ha läst Focault och krävt fler ungdomsgårdar och mer vänsterpolitik snarare än fler poliser, alla vägrade de att följa order. Varför förstod inte Sveriges invandrare sina intressen? Varför vägrade de att lyda manus, de manus som alla – från vänsterpartiets progressiva orakel till sektvänsterns grandiosa yrkesrevolutionärer – redan kommit överens om? Generalerna var på plats, men soldaterna vägrade att infinna sig.

Det spelar egentligen ingen roll huruvida någon bland alla före detta kamrater är villig att tro på mig när jag skriver att inlägget var menat som ett ärligt försök att använda vänsterns egna intellektuella verktygslåda för att brottas med ett av vänsterns största samtida problem. Från vänsterpartiets allra liberalaste socialliberaler ända ner till bokstavsvänsterns mest marxistiska marxister så blev resultatet hursomhelst ett relativt stort konsensus om att Kamrat Kyeyune Korsat En Gräns, varefter ett tämligen standardiserat drev tog form och sedermera blåste över. På den vägen är det ofta för de som lämnar eller tvingas att lämna, och på den vägen var det även för mig.

Att bli utesluten ur den moderna vänstern är tyvärr lite grann som att bli landsförvisad från Sibirien: omtumlande i början, men förvånansvärt lätt att leva med i längden. Sex månader efter att jag skrev min essä kom dessutom en minst sagt lustig nyhet: Sverigedemokraterna hade nu lyckats växa sig större än Vänsterpartiet bland kvinnor med invandrarbakgrund. Jag finner i efterhand en viss humor i att ha blivit dumförklarad, bullbannad och högermärkt av många av Sveriges till synes ”sanna marxister”: till vilken nytta är egentligen denna ”sanna” variant, när den inte ens duger till att förutspå den politiska utveckling som samma ideologis kättare och avfällingar inte hade några som helst problem med att se?

Det finns något mycket komiskt i denna arbetarrörelse, som sedan länge tabubelagt det faktum att man är renons på både arbetare och rörelse. Det finns något djupt tragiskt i dessa vänsteraktivister, de som inte längre tror på materialismen men som till sin förvåning och sin växande panik nu plötsligt upptäcker att materialismen fortfarande tror på dem. Dessa feta, försuttna dårar, som inte kan sluta svamla om att Sverige egentligen är ”fett GAL”. Dessa trötta, livlösa fackföreningar, som möter Sverigedemokraternas växande dominans inom de egna leden genom att hänga upp prideflaggor. Hundra år efter Marx död så envisas de med låta sin enfaldighet och sina misslyckanden ge denne man rätt.

Varför går det så dåligt för vänstern? Varför tynar den bort, varför är den så politiskt impotent? Svaret är att man är för feg eller för korkad för att faktiskt se det rätta ansiktet hos sina fiender. Man klagar ständigt på samhällets ”högervindar”, man ojar sig konstant över alla de ”fascister” som man nu har att tampas med, alla dessa ”förrädare” och ”nyfrälsta realister” som man tvingas försvara sig mot. Vad man inte verkar förstå, för att låna från ett gammalt historiskt exempel, är att man knappast behöver konvertera till islam för att kunna angripa den katolska kyrkan. Lika lite behöver vänsterns avfällingar konvertera, eller röra sig mot högern, eller bli fascister, eller sträckläsa Strasser, som Martin Luther behövde omfamna Satan själv för att angripa påven. Det enda som krävs är uppsåt: uppsåt att avslöja sin tids ruttnande koloss på lerfötter för vad den faktiskt är, uppsåt att kräva något mer än det hyckleri och den intellektuella ohederlighet som satt sig i väggarna.

Eller, för att ta ett annat, besläktat exempel: den dagen Sveriges politiskt korrekta feminister inser att många av deras numera kvinnliga motståndare inte drivs av känslan att ”feminismen gått för långt” utan snarare av upplevelsen att feminismen inte gör sitt jobb, den dagen kommer de återta åtminstone en strimla hopp om att inte sluta sina dagar som en sekt på Facebook, ett skämt, en cirkus där ätandet av gifflar på tunnelbanan framställs som vår tids radikala kvinnokamp samtidigt som det går att läsa att antalet anmälda våldtäkter ökat med ett tvåsiffrigt antal procent sedan 2015. Den dagen HBTQ-rörelsen gör allt – allt! – som krävs för att skydda sina egna, var i Sverige de än råkar bo, den dagen kommer ingen längre att känna sig manad att skriva en endaste ynka jävla rad om någon sorts växande ”homonationalism”. Precis samma sak går att säga – och har redan sagts, gång på gång på gång – om vänsterns ack så rättrådiga socialister. Bara de hopplösa eller de politiskt inkompetenta låter sina motståndare vända vapnen ur händerna på dem på samma sätt som de gör.

Kanske är tiden mogen för en kättersk, falsk marxism. Kanske finns det fortfarande något av värde i den förljugna, den fejkade, den omoraliska, den okamratliga, ja till och med den piratkopierade materialismen. Detta är trots allt en tid då de påstådda riktiga innehavarna av upphovsrätten uppenbarligen inte vet vad de ska göra med den. Kanske har vi ändå en intellektuell kvarlåtenskap med styrka nog att fortfarande hävda sin plats i den nya, annorlunda värld som är vår att leva i. Det är i alla fall mer än vad någon kan säga om vänstern.

Låt alltså förrädarna bland oss plocka upp de verktyg som våra rättrogna bröder kastat åt sidan! Låt kättarna bland oss ta upp den sak som våra fromma kamrater lämnat därhän! Låt till sist de avskyvärda och de värdelösa bland oss äntligen välkomna åter våra lika avskyvärda bröder, våra lika värdelösa systrar! Alla de som andra så länge avfärdat som kränkta dårar, de som så länge spottats på och hånats, alla de som övergivits, de som svartmålats, de som dessa paddor så länge kunnat brunmåla och förminska – denna så kallade mobb av farliga reaktionärer, denna rasistiska, denna obildade, denna underbara svenska pöbel!

Det är bättre av en hämnare nås

än till intet se åren förrinna,

det är bättre att hela vårt folk förgås

och gårdar och städer brinna.

Det är stoltare våga sitt tärningskast,

än tyna med slocknande låge.

Det är skönare lyss till en sträng som brast,

än att aldrig spänna en båge.