Onda andar – del 2

 

“The past can be told as it truly is, not was. For recounting the past is a social act of the present done by men of the present and affecting the social system of the present.“

– Immanuel Wallerstein

“The human race’s prospects of survival were considerably better when we were defenceless against tigers than they are today when we have become defenceless against ourselves.

– Arnold J Toynbee

 

Det var ett tag sedan Power & Politics uppdaterades sist, och den som gått och väntat på något gott har kanske haft skäl att tvivla på det ordspråk som menar att det inte går att vänta för länge. En del andra saker i livet har pockat på min uppmärksamhet och tagit tid iväg från skrivandet, men det har också varit påtagligt svårt att verkligen fånga på text just det som behövs sägas om det ämnet för serien; alltså politiskt våld idag och alla dess sorger. Det nyss inträffade upploppet i Malmö och scenerna därifrån har låtit mig fokusera tankarna på området, men kanske inte av just de skäl som många skulle tro.

Det som hände i Malmö är överlag inte alls särskilt intressant eller anmärkningsvärt utifrån det historiska perspektiv som Power & Politics utgår från. Även om det inträffade måste vara nog så traumatiskt för alla de som var personligen inblandade så finns det knappast mycket här som bör få oss att nämna Malmö i samma andetag som Watts då eller Ferguson nu. I sinom tid så kommer såren att ha läkt och ärren kommer i alla fall att ha bleknat något; chansen att folk i framtiden kommer att ägna någon särskild vördnad åt ”Malmö 2014” är minst sagt ganska liten. Det finns dock en aspekt hos det inträffade som är mycket värd att tala närmare om, men innan vi kan göra det så krävs det att vi beger oss av på ett ganska oväntat sidospår. Att tala om språk och hur språk fungerar kanske känns som en ganska otippad riktning att gå i för en serie inlägg om politiskt våld; jag hoppas dock att den med tålamod nog att följa med till slutet kommer att se poängen däri.

Det sägs ofta att skrivande är en konst och som sådan något som är lätt att känna igen men svårt att definiera och omöjligt att lära ut. Troligen så finns det ungefär lika många definitioner av författarskap som det finns författare, men att det är något som inte går att koka ner till enkla matematiska formler råder det nog ganska stor konsensus om. Det verktyg som en författare har att tillgå är språket; men en programmerare arbetar också med en sorts språk, och i hans eller hennes fall så går det att reducera alla processer till en rad formler. Även om det finns vissa författare som menar att skrivandet mår bäst av att följa Bruce Lee’s diktum ”do not think, feel!” så tvivlar jag starkt på att särskilt många programmerare skulle hålla med, och häri ligger en viktig skillnad: det problem en författare har som en programmerare inte har är att mänskligt språk är något flytande. Liknelsen som menar att meningar och ord är för författaren vad hammare och spik är för snickaren missar att medan det går att vara relativt säker på att en hammare faktiskt är en hammare så går det inte att vara säker på att ord X alltid betyder X.

Språk är något centralt i det mänskliga tillståndet, något som i grunden strukturerar hur vi tänker och vilka vi är. Att försöka rita upp en karta över språkets alla meningar och betydelser är dock en omöjlighet därför att marken konstant skiftar; alla försök – hur kompletta de än är – glider med tiden allt längre isär från den verklighet de försöker skildra. Eftersom det inte finns någon färdig karta att bjuda unga litteraturstudenter på så går det inte heller att lära ut skrivande enligt någon enkel, standardiserad process: var och en måste själva lära sig vad som kanske bäst kan beskrivas som en sorts språklig orienteringsförmåga; en känsla för språkets alla betydelser, undertoner och strömningar i en omgivning som aldrig riktigt står still. Då och då händer det att folk frågar mig hur man lär sig att skriva, och mitt svar är ju i princip samma svar som alla andras: man lär sig att skriva genom att helt enkelt skriva tills man kan det. Att kunna skriva är att kunna följa en mental karta över ord, betydelser och sammanhang som låter en föra vidare vad det nu är man vill föra vidare, och de enda kartorna som fungerar är de som man lärt sig att rita själv.

Sambandet mellan språk och politik kan göras ganska tydligt om vi börjar med att ställa upp en ganska enkel regel. Denna regel är lika användbar som den är lätt att komma ihåg, och den kan formuleras ungefär så här: om du vill förstå ett händelseförlopp eller en politisk process; blicka mot historien. Om du vill förstå människor, blicka mot deras språk. Ser vi på händelserna i Malmö utifrån det första perspektivet så misslyckas i alla fall jag med att hitta något särskilt intressant, viktigt eller unikt i det som skedde; beriden polis är inte ett ovanligt inslag i demonstrationer runt om i Europa och långt värre saker händer regelbundet i samband med dem utan att detta leder till några större konsekvenser eller förändringar överhuvudtaget. För att ta ett exempel ur vår samtid: skogsbränder bryter inte ut bara för att någon släpper en brinnande tändsticka i skogen – efter den senaste veckans konstanta regnskurar är det kanske inte svårt att förstå varför –, utan en skogsbrand inträffar i regel som ett resultat av flera samverkande och sinsemellan förstärkande faktorer. Vill man tala på allvar om skogsbränder så måste man se till saker såsom väderlek, vindstyrka, tillgången på antändbart bränsle och dylikt, man talar dock inte om tändstickor. Att tala om tändstickor är på det hela taget meningslöst av den enkla anledningen att förr eller senare så kommer alltid någon att tappa en tändsticka eller grilla på ett osäkert sätt, eller så slår blixten ner, eller så händer det något annat som leder till antändning.

Varför inte ägna ett par sekunder åt ett enkelt tankeexperiment? Jämför själva detaljerna i dödsskjutningen av Mark Duggan i London med dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson och jämför sedan båda med den svenska polisens dödsskjutning i Biskopsgården. Fråga dig själv hur lika (eller olika) detaljerna i varje incident var. Vänd därefter blicken mot de samhälleliga konsekvenserna som följde på dessa tre olika incidenter och jämför dessa; antagligen så förstår du ganska direkt varför det är omständigheter och aldrig tändstickor som bör utgöra objektet för varje seriös analys.

Åter till ämnet. Det finns en allmän sanning hos den radikala vänstern idag, något som i princip alla känner till på något plan men som av olika anledningar knappast diskuteras, en sanning som är traumatisk just därför att den är så uppenbar på både ett praktiskt och emotionellt plan. Nu vet jag att jag har en del läsare som inte är vänster, som inte har så mycket erfarenhet av vänstern och som därmed kanske inte riktigt förstått hur den fungerar. För dessa läsare är det en bra idé att lägga följande på minnet: den svenska vänster och den svenska vänsterpolitik som idag definierar sig som ”revolutionär” har ungefär lika mycket att göra med historiska revolutioner som den moderna sporten bågskytte har att göra med det medeltida slaget vid Azincourt. Om man inte förstår detta, och inte samtidigt förstår att vänstern förstår detta, då kommer man hela tiden att missförstå och misstolka många väldigt grundläggande saker hos just denna vänster.

Vi kan utgå från ett av tusentals möjliga exempel. Den sorts mentala och politiska bana som Stefan Lindborg avslöjar i denna artikel är väl egentligen skolexemplet på den vanligaste vägen in i vänstern – eller politiskt engagemang överhuvudtaget – i Sverige idag. Man växer upp, inser att något är ”fel”, och bestämmer sig sedermera för att det behövs ”förändring”, vilket man sedan engagerar sig i. Låt oss tala klarspråk: människor med denna sorts bakgrundshistoria har aldrig utgjort underlag för någon av de revolutioner som faktiskt inträffat genom historien. Det står varje läsare fritt fram att gå igenom några av de tusentals historiska fallstudier som gjorts om olika revolutioner genom tiderna; jag tror det kommer visa sig ganska svårt att hitta särskilt många som menar att tonåringar som frivilligt bestämde sig för att rädda världen utgjorde en nödvändig, kritisk eller dominerande faktor.

Nu ligger det faktiskt till så att ingen normalt funtad människa vill ha en revolution. Det är inte direkt god ton att påpeka detta inom vänsterkretsar, men vi talar här om en väldigt grundläggande mänsklig och historisk observation och alltså inte någon sorts smygborgerlig propagandaploj. Revolutioner utgör seriösa medtävlare i samma superetta som krig och pandemier när det kommer till mänskligt lidande, barbarism och meningslös, ond bråd död; detta är som bekant tre saker som människor normalt sett försöker undvika att falla offer för. De flesta soldater som varit med om krig beskriver det också som en minst sagt ohäftig upplevelse; många av de som ändå har turen att inte göra hemresan i en träkista återkommer likväl skadade för livet både fysiskt och mentalt. Krig kan vara oundvikligt, kanske till och med nödvändigt, men få med personliga erfarenheter av the real deal skulle hålla med om att krig är något önskvärt eller coolt.

En revolution följer ungefär samma mönster. De trotskister som viger hela sina liv åt marxistiska bibelstudier med laserfokus på den ryska revolutionen tenderar intressant nog att förbigå det otroliga mänskliga lidande som definierade hela perioden, och den franska revolutionen – denna första historiska seger för liberala, rationella värderingar! – åtföljdes inte av frihet, jämlikhet och broderskap åt alla, utan av svält, massdöd och en serie enormt destruktiva krig. Det gamla radikala argumentet (ett argument som jag personligen inte har särskilt svårt att acceptera, åtminstone i teorin) var att revolutioner trots allt detta kunde vara nödvändiga under vissa specifika omständigheter, med stora meningsskiljaktigheter rörande vilka dessa omständigheter var och hur man skulle definiera denna nödvändighet. Revolutioner är inte häftiga. De kan vara nödvändiga eller oundvikliga, men i så fall så är skälet aldrig att stora grupper bekväma ungdomar helt enkelt bestämt sig för ”göra världen bättre” och att revolutionen därmed ”behövs”.

Vad betyder egentligen ett ord? Ordet ”revolution” kan i och för sig föra tankarna till svältande människor som tågar runt gator och torg med den lokala smågrossistens avsågade huvud på en påle; till angiveri, paranoia, kaos, inbördeskrig, till scener av otrolig grymhet och makalösa självuppoffringar, allt mot en bakgrund av konstant mänsklig nöd. Det är svårt att se hur någon skulle kunna se dessa saker som just önskvärda eller positiva utan att samtidigt bära på någon form av allvarlig mentalsjukdom. Trots det så råder det ingen brist på unga ”revolutionärer” idag, och Vänsterpartiets ungdomsförbund definierar till och med sig själv som ett ”revolutionärt ungdomsförbund”. Från detta kan vi antingen dra slutsatsen att det i princip är en mentalsjukdom att vara (radikal)vänster idag, eller så kan vi anta att Sveriges alla marxist-leninistiska arrangörer av revolutionärt kvällsfika lägger in en mycket annorlunda innebörd i begreppet; en innebörd som alltså har mycket lite eller kanske ingenting att göra med de historiska processer som begreppet annars hänvisar till. Låt oss undvika att falla offer för frestelsen att välja det första alternativet för en liten stund, därför att detta perspektiv vi just gått igenom är nödvändigt om vi vill kunna förklara vänsterns reaktion på händelserna i Malmö.

Den viktiga politiska poäng som Malmö illustrerar idag är ganska annorlunda än de som kan utläsas i de trötta förslag som idag går ännu en runda bland professionella tyckare och tänkare i landet lätt och lagom. Läxan ligger knappast i att vi behöver en ”oberoende granskningsmyndighet” eller att det finns ”brister” i utbildningen av poliser; pratet därom kommer att paraderas runt av det vanliga gänget, hålla på i ett par veckor, och sedan försvinna in i glömska likt alla andra gånger det någonsin förts på tal. Jag kan ju i och för sig ha fel, men charmen med ett historiskt perspektiv är ju att du ofta kan se på ett händelseförlopp som skett ungefär på samma vis tusen gånger tidigare och sedan gissa att det kommer ske på ungefär samma vis även den här gången.

Det mest slående med polisens insats i Limhamn är inget annat än just den grad av förvåning och upprördhet den möttes med. Faktumet att du hade beriden polis vid en demonstration är knappast något unikt eller nytt, och hästar har utgjort en del av polisens arsenal vid ett flertal demonstrationer runtom Europa de senaste åren. Jämfört med Atens tårgasorgier eller Londons gatumästerskap i kettling så utgör Malmöpolisens senaste kavallerichock knappast mer än en mild sensommarbris på brutalitetsskalan, något som säkert utgör en ganska klen tröst för de som faktiskt föll offer för våldet i Limhamn. Det som dock verkligen fascinerar är responsen från radikaler som i många fall bekänner sig till en politisk doktrin och världssyn som kategoriskt identifierar polisen som ett våldsverktyg i det rådande samhällets tjänst och som dessutom menar att polisens grundläggande syfte består just i att använda våld mot dessa radikaler.

Vi kan lägga diskussionen om detta är en rättvis bild av polisen åt sidan en stund; det viktiga är att om detta faktiskt är den definition som du säger att du har och som du menar är sann så borde din reaktion på att få denna bild bekräftad av verkligheten bestå i någon sorts mental refräng på temat ”vad var det jag sa?”. Om din reaktion på att det du säger är sant faktiskt också visar sig vara sant däremot består i upprördhet, förvåning, rädsla och förvirring, då är det ett ganska säkert tecken på att något inte riktigt står rätt till.

Hur kan man egentligen förklara att människor som menar att polisens jobb och syfte är att vara våldsamma svin som står på nazisternas sida reagerar med bestörtning, förvåning och rädsla när polisen sedermera använder våld för att skydda en nazistisk demonstration? Denna inkongruens är egentligen väldigt enkel att förklara om vi kommer ihåg det som sades ovan: människan är en språklig varelse, men språket är något som ständigt skiftar och flyter, och dess innebörd och mening kan ofta ligga på helt andra ställen än vad själva de ord och satser som används ger sken av. För den bekväma, något vilsna tonåring som längtar till ”revolutionen” är verklighetens revolution ett skräckscenario bortom världens alla mardrömmar; inte nog med att revolutioner är hemska nog på egen hand, dess faktiska existens skulle dessutom riva sönder ett personligt begär som troligen är uppbundet med en hel hop starka drömmar, känslor och förhoppningar.

På ett rent emotionellt plan så är det svårt att förknippa ett ”vad var det jag sa?” med särskilt stora känslomässiga svallvågor. Att önska sig en revolution och sedan få en revolution är dock själva motsatsen till denna upplevelse; det som har hänt är att språk och mening glidit så långt ifrån varandra att den språkliga bekräftelsen tränger undan eller förintar den mening eller innebörd som man burit på. För någon som inte går runt och önskar sig en revolution (eller som i alla fall har en ganska verklighetsnära bild av vad de faktiskt innebär) så skulle en sådan ”bara” föra med sig alla de plågor som de alltid för med sig, men det skulle inte nödvändigtvis innebära krossade drömmar och ett emotionellt trauma som man inte själv riktigt skulle kunna sätta fingret på.

”Jag vill ha en revolution”, ”Polisen går borgerskapets tjänst”, ”Det här kändes inte som Sverige”, ”En borgerlig demokrati är inte samma sak som en riktig demokrati” ”Hur kunde det här hända?” ”Det här är inte värdigt en demokrati” ”Polisen måste ta sitt ansvar”. En författare är ingen snickare, ord och meningar är inte som hammare och spik. Försök att hålla hårt i dem och du kommer att märka hur de vrider och vänder sig, hur konturerna blir otydliga, hur svårt det helt plötsligt är att vara säker på att det du håller faktiskt är vad du tror att det är. På många sätt går det inte att förstå sig på människor utan att förstå sig på språk; den ene utan den andre är en sorts omöjlighet. Detta är långt ifrån en flummig filosofisk poäng, och vill vi förstå oss på politik så är ju människor själva det ämne som vi konstant måste återvända till. Visst går det att förklara att någon som säger att polisen är våldsam trots det kan visa sig bli otroligt skärrad av att polisen är våldsam genom en axelryckning a lá Asterix; kanske är det bara så enkelt som att romare inte riktigt är kloka. Denna sorts kognitiva tågkrock vi talar om, där den värld som finns inuti en människas huvud krockar våldsamt med världen utanför – en upplevelse som ofta är mycket obehaglig, förvirrande och skrämmande – är dock inget unikt för vänstern. Det är en upplevelse som alla människor, oavsett politisk färg, kan råka ut för.

Hur som helst: vänstern går inte att förstå om man inte samtidigt försöker förstå den väldigt komplicerade, förvirrade och ofta motsägelsefulla relation som existerar mellan de ord man använder och den emotionella och identitetsmässiga innebörd de ofta kommit att få någonstans inne i människors huvuden. På samma sätt så går det inte att tala om politiskt våld överlag om man inte är medveten om att den här sortens glidning mellan ord och mening är möjlig och att detta kan leda till synes väldigt konstiga mentala processer hos människor. Författaren har exempelvis en väldigt kontroversiell åsikt angående just politiskt våld: nämligen att det är något som existerar idag, något som alltid existerat och som troligtvis alltid kommer att existera, och att det därmed sällan är konstruktivt att helt låtsas som om att ämnet överhuvudtaget inte finns. Att detta är en åsikt som nog kan sägas vara en rätt så het potatis idag – samtidigt som det bokstavligt talat inte går att slå upp tidningen utan att få ännu en radda exempel på politiska våldsamheter upptryckt i ansiktet – är ju i alla fall på ytan ganska konstigt, ungefär lika konstigt som att vi idag har leninister som skryter om hur mycket de vill avskaffa det rådande samhället som sedan blir förvånade och upprörda när detta samhälles ordningsvakter visar sig ha en allt annat än välvillig attityd gentemot detta.

En förmåga att kunna navigera runt en del språkliga och mentala synvillor är således till stor hjälp för alla som vill kunna förstå den värld de lever i. Detta gäller minst sagt för den som vill tala om något som (tyvärr) finns idag, som dessutom alltid har funnits och som troligtvis alltid kommer att finnas. Att kunna tala om ämnet på ett konstruktivt sätt – alltså på ett sätt som kanske till och med låter oss undvika en hel del politiskt våld i framtiden! – är minst sagt en fråga för vår tid; jag tror tyvärr inte att framtiden kommer att leverera särskilt många glada överraskningar åt alla dem som hoppas att det räcker med att rycka på axlarna och utbrista att romare inte är riktigt kloka.

I nästa inlägg har vi dock goda skäl att lämna den svenska vänstern och dess politiska plaskpool bakom oss; få företeelser är väl mer relevanta för vårt tema än den formation som numera bär namnet Islamiska staten, och kanske är det god tid att vi vänder blicken mot vad som av allt att döma utgör ett tecken på vår tid.