Tecken i tiden

Nyårstider är inte sällan en period av återblickande och reflekterande över året som gått, då vi inviger det nya året genom att med eftertanke ta avsked av det som passerat. För många är det dessutom en tid att komma med en uppsjö olika löften om ett bättre och sundare leverne; hur många av dessa som sedermera uppfylls och hur många som snabbt förpassas in i glömskan är som bekant en annan femma.

För undertecknad så är reflekterandet dock mer än en hobby och definitivt inget som låter sig begränsas till en kort tid kring nyår: kanske skulle man kunna säga att det snarare utgör en sorts sjuklig patologi, en mental motsvarighet till det konstanta nagelbitandet och pillandet på sårskorpor. Power & Politics tog sin form som just en naturlig utväxt av denna process. Själv skulle jag säga att detta blivit en förvaringsplats för diverse visdomspärlor, och då inte i bemärkelsen att det som står här håller någon sorts kvalitet. Pärlor är ju till funktionen en sorts uppstötningar, en slaggprodukt, havets hårbollar. Detta känns som något som kan vara värt att poängtera, och just inte på grund av någon sorts falsk ödmjukhet: vissa skriver för att de vill, andra skriver för att betala räkningarna och vissa skriver för att de måste. Av och till så kanske jag räknar mig till de två första kategorierna, men den tredje blir jag nog aldrig kvitt.

Det är intressant att en blogg som Power & Politics – vars syfte just inte bestod i att läsas av så många som möjligt – ändå blev så pass välläst. Det är inte direkt självupptagen narcissism som får mig att fundera över de faktiska skälen där bakom i just dessa tider; de reaktioner som jag fått här och annorstädes har sedan länge gett mig skäl att fundera över själva formatet för politiskt debatt idag och de allt mer tydliga sprickorna i sätten varmed vi diskuterar och förstår politiken som sådan.

För mig är ett numera ständigt återkommande inslag i vardagen både humoristiskt och väldigt talande: folk som först börjar med att intyga att de inte delar mina värderingar överhuvudtaget för att sedan komma med någon variant på ”…men det här är ju ändå bra!”. Ett par exempel kan nämnas. Troligen är det inte varje dag som en extremistisk vänstertomte som undertecknad blir positivt omnämnd av självaste Sanna Rayman, speciellt inte då denna tomte dessutom ska vara något av en hopplös våldsromantiker. Den teori som framfördes i – det numera borttagna – kommentarsfältet där meningen tydligen var att artikelns argument måste ha stulits från någon stor konservativ tänkare eftersom den faktiskt var bra och därmed alltså omöjligen kunde ha kommit från just ovan nämnda vänstertomte var dock både extremt lustigt och lärorikt. Denna sorts förvåning måste dock paras ihop med en annan typ av ständig förvåning, denna gång från vänsterhåll: förvåningen över att jag inte tycks se det som djupt oroande eller åtminstone i grund och botten oönskvärt att Fienden själv uttryckt något positivt om något jag sagt eller skrivit. Är inte det ett tecken på att något är fel?

Visst är det något som är fel: båda dessa frågor säger i själva verket en hel del om vattennivån i den allt mer efterblivna politiska plaskpool som många av dagens ”oberoende debattörer” och fria tänkare stänker runt i. Nu är det ju så att fakta är fakta och värderingar är värderingar; skillnaden mellan dessa två är både grundläggande och nödvändig för att en diskussion i strikt mening ens ska vara möjlig, och i de fall som någon part inte kan hålla isär dessa två saker så kommer nivån på debatten att bli därefter. Vi behöver inte hårddra några invecklade filosofiska argument här; detta är begrepp som är så enkla att vilket barn som helst kan förstå skillnaden och varför den är så pass viktig. Skillnaden kan uttryckas på följande vis: fakta är objektiva därför att de tillhör objekt, värderingar är subjektiva därför att de tillhör subjekt. Kanske låter den förra meningen lite för komplicerad för att en åttaåring verkligen ska ta till sig den; låt oss därför omformulera den på ett lite mer ändamålsenligt sätt.

Vi börjar med att föreställa oss ett paket chokladglass. Glassen har vissa fysiska egenskaper; egenskaper som temperatur, vikt, storleksomfång, osv. Dessa saker är exempel på objektiva egenskaper; de tillhör glassen. Glassen har exempelvis en färg, och den färgen existerar i någon mening även om och när en färgblind person råkar befinna sig i rummet. Låt oss säga att vi nu har undersökt paketet färdigt och bestämmer oss för att smaka på glassen; du tycker att den är god men jag tycker att den inte alls smakar bra. Vem av oss har rätt?

Frågan ovan har inget bra svar av ett väldigt enkelt skäl; den är i grunden felställd, precis som ”hur smakar färgen rött?” inte har ett bra svar därför att en färg är en reflektion av ljus och därmed inte smakar någonting alls. Frågan är felställd därför att vi har här att göra med en subjektiv egenskap, vilket vi kan illustrera genom meningen ”Jag tycker den här glassen är god.” Ett tyckande behöver en tyckare; om jag väljer att kontra med ”men jag tycker inte den här är god” så ser vi ju tydligt varför frågan om vem som har rätt och vem som har fel är meningslös i ordets mest bokstavliga bemärkelse; jag ”motbevisar” ju knappast din upplevelse genom att säga hänvisa till att min upplevelse inte är densamma. Min upplevelse av glassen kan inte existera utan mig eftersom det faktiskt är just min upplevelse av glassen, medan din upplevelse inte kan existera utan just dig. Alltså så kan en åttaåring gilla chokladglass och en annan åttaåring tycka att chokladglass är äckligt utan att någon av dom ljuger eller att världen går under på grund av någon sorts logisk paradox.

Detta om glass; dock så gäller samma princip även i mer seriösa, ”vuxna” sammanhang. Ett tyckande behöver någon som tycker, en värdering behöver någon som värderar, en dom kräver alltid en domare. Det är ofta mer givande att jämföra och diskutera politiska eller moraliska värderingar än det är att försöka diskutera glasspreferenser med åttaåringar, men bara så länge som man lyckas komma ihåg skillnaden ovan! Den riktiga syntaxen hos ett ”du har fel” i en diskussion om värderingar är ”jag tycker att du har fel”, något som på egen hand är ett tämligen meningslöst påstående (jaha? Och?). Det går definitivt att diskutera och jämföra värderingar, men för detta så krävs det i regel att man till stor del utgår från motståndarens värderingar på något plan och inom ramarna för dessa försöker påvisa brister eller motsättningar och således ändra på dessa värderingar. Spelreglerna för subjektiva och objektiva attribut är således i grunden olika och måste också vara det, och den som inte behärskar skillnaden kan överhuvudtaget inte diskutera; alla försök därtill blir ungefär lika givande som att ”motbevisa” att ett äpple är ett äpple genom att placera ett päron bredvid det och säga att päronet är ett päron.

Jag är ärligt talat inte överdrivet stolt över att jag klarar av samma sorts skillnad mellan smak och sak som kommer naturligt för en normalbegåvad åttaåring; det är dock ett ganska uppenbart faktum att få som idag ägnar sig åt att diskutera politik alltid lyckas med att komma så långt. Alla dessa försök att ”motbevisa” den och den politiska åskådningen eller värderingen idag är ju ett s.k. case in point. Nu görs det ju mer eller mindre ständiga försök att ”bevisa” att Sverigedemokraterna ”har fel”; dessa är i regel både skräniga och intellektuellt ihåliga då man antingen försöker motbevisa en värdering på samma sätt som det går att motbevisa faktapåståenden, eller så letar man efter något felaktigt faktapåstående och försöker få det till att denna felaktighet bör eller måste innebära att de värderingar som SD står för därmed också är ”felaktiga”.

Intressant nog så kombineras denna sorts högljudda och helt och hållet innehållslösa ”argumentation” allt mer ofta med en annan, mer modern företeelse; detta ständiga blockande och hot om blockande. Delar du inte mina åsikter så har du inte bara ”fel”; jag tänker dessutom låtsas som att du inte finns (men ändå klaga konstant över din fortsatta existens?) och avsäga mig all kontakt. För mig är allt detta ett tecken på att färre och färre faktiskt ens vet hur man diskuterar; i kontext av en politiskt rörelse är det dessutom en allvarlig, livshotande cancersvulst. Om vi vill förenkla en historiskt lärdom något så kan vi säga att i princip alla döende trosssystem och institutioner går igenom en period där de – oftast just på grund av sin svaghet – allt mer sluter sig in i sig själva och blir mer och mer introverta; predikandet för de redan frälsta tränger successivt ut allt annat innehåll tills även detta ruttnar bort. Självklart kan inte detta göra annat än att förstärka och permanentera denna växande svaghet och irrelevans: mycket av dagens ack så radikala twittervänster utgör i själva verket en sorts fallstudie på denna sorts politiska rabiessjukdom. Den ultimata sanktionen den kan tänka sig (och som mobiliseras tämligen flitigt) tycks bestå just i att utesluta någon ur cirkeln liktänkande; förhoppningsvis så kommer väl den slutliga segern äntligen när alla heteronormativa, alla rasister och resten av mänsklighetens kreti och pleti är blockade på Facebook och bannade från Twitter. Med risk att bannlysas ut i den verklighetens värld som färre och värre inom vänstern tycks beredda att sätta foten i: är det inte ganska rart att det faktiskt finns folk idag som på allvar verkar tro att detta är en form av ”politik”?

För att återgå till den inledande frågeställningen: det tycks som om att åtminstone en del av lockelsen hos just Power & Politics ligger i faktumet att texterna här inte är menade att predika; jag kommer varken att hymla med eller be om ursäkt för de värderingar som jag kallar mina, men förmågan att kunna hålla dessa isär från en sak, en politisk fråga eller en historisk process tycks vara så pass ovanlig att en blogg som denna kan uppfattas som någon sorts nyhet eller något annorlunda. Nu har jag ju fått motta en del beröm och komplimanger i stil med att jag är ”begåvad” eller ”mycket intelligent” och att detta i själva verket utgör behållningen med att läsa det som står här. Smickrande eller ej så bygger detta i grunden på ett enkelt missförstånd: att kunna väga argument, bedöma fakta och kritisera idéer och värderingar på ett relevant sätt är inte på något sätt en begåvning, det är en serie färdigheter, precis som det är en färdighet att kunna cykla eller spela munspel. Den bunt färdigheter och förkunskaper som är relevanta för en blogg som denna (vi kan för enkelhetens skull kalla dem ”kritiskt tänkande”) är likt det mesta något inlärt som i och för sig blir enklare med övning, men som vem som helst kan tillägna sig relativt enkelt och snabbt.

Det är egentligen ganska tröttsamt med hyllningar till någon sorts tilltänkt ”begåvning” eller ”intelligens” som svar på vad som i själva verket är användandet av en knippe mentala metoder och förhållningssätt som på sin höjd är ungefär lika avancerade som konsten att koka potatis; råmaterialet för detta utgörs dessutom av något så alldagligt som det stoff som vi konstant omges av i olika former: historieböcker, tidningar, små och stora händelser runt omkring oss samt konversationer med vänner, bekanta och meningsmotståndare och så vidare.

Det går idag att skönja en väldigt utbredd vidskepelse och mytbildning kring ”intelligensen” och de Hogwartsäventyr som tydligen tillkommer de utvalda; att detta kan florera idag beror just på att så få ens får lära sig att hantera de verktyg som krävs för att inhämta, sortera och väga kunskap. Detta kräver varken utbildning, begåvning eller något särskilt kall; för undertecknad som kan stoltsera med hela 30 högskolepoäng utslaget över en sisådär sju år är det dessutom ganska lustigt att ständigt bli anklagad för att vara någon sorts obotlig akademiker. Vi talar om att behärska en metod att använda hjärnan vi föds med som redan var urgammal ungefär på den tiden som häststridsvagnen utgjorde det senaste och hetaste inom modern high-tech. I en annan värld och i en annan tid kanske jag skulle finna någon sorts njutning i de försöken som gjorts att få mig till att vara någon sorts intellektuell Harry Potter; det är dock ganska enkelt att hålla sig för skratt i ett läge där detta mest tjänar som en påminnelse om hur även en sorts grundläggande politisk och historisk läskunnighet numera verkar kvala in någonstans mellan noshörningen och dodofågeln på listan över livskraftiga arter. De verkliga konsekvenserna som en akut brist på politiskt läskunnighet i kombination med en rad akuta politiska problem riskerar att få inom en överskådlig framtid är minst sagt allt annat än lustiga.

För övrigt: anledningen till att texterna här oftast blir så långa är i regel just för att demonstrera detta faktum för läsaren: normalt sett så försöker jag så gott det går att faktiskt visa de argument jag förlitar mig på från början till slut, precis på samma vis som det är god ton inom matematik att visa metoden som gjorde att man kom fram till just det tal som står på svarsfältet. Alternativet, att helt enkelt säga ”så här är det” eller ”jag tycker så här och du borde också tycka så här” har aldrig framstått som särskilt lockande. Visst finns det ju en risk att detta inte faller alla på läppen, men det var därför som Gud uppfann baksidan på mjölkpaketet (varpå djävulen tyvärr kontrade med avpixlat och politism.se).

Detta om detta. Två saker får avsluta detta inlägg och detta år för Power & Politics: dels så vågar jag mig nästan – helt mot bättre vetande – på ett nyårslöfte om fler och mer regelbundna uppdateringar under året som kommer. Bloggen har av olika skäl kommit att behandlas något styvmoderligt under det senaste halvåret, och att få mailuppdateringar om nya prenumeranter blir ju i ett sådant läge förknippat med vissa skuldkänslor. Livet har som bekant sina kast och svängar, och en ansats att skriva fler inlägg från min sida är idag långt mer realistisk än vad den var för ett par månader sen. Tiden får utvisa i vilken kategori just detta nyårslöfte hamnar.

Under årets sista timmar kan jag dock inte göra annat än trots allt hänfalla till min sanna natur som just en obotlig extremistisk vänstertomte. Den ärevördiga Mao Tse-tung (må han vila i evig frid!), lämnade tack vare sin outtömliga försyn oss alla med följande bevingade ord och knivskarpa insikt: ”När förändringens vind blåser bygger en del vindskydd medan andra bygger väderkvarnar.” I en tid som denna – när inte en enda tänkande människa kan undgå att lägga märke till det avlägsna vinandet från kommande orkaner och alla de moln som tornar upp sig på horisonten – så bör nog alla, oavsett politiskt färg, fundera hårt och länge på vilket sida de vill ställa sig på och varför; kanske är det också värt att tänka över om man dessutom ens förstår och är beredd på de konsekvenser och det pris i både svett, blod och tårar som kan komma att utkrävas. Att inte göra det är också ett val som tids nog lovar sina egna konsekvenser; förändringarnas tider har historiskt sett aldrig varit särskilt barmhärtiga mot de som inte tar dess vindar på det allvar de förtjänar.

Det vore höjden av arrogans att tro att jag i all min bristfällighet skulle kunna tillägga något till det som en gång sades om framtiden av den store rorsmannen själv, men kanske –  bara kanske! – så finns det en ändå plats för en och annan vindflöjel där också.

Gott nytt år!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s