En vänlig replik till kamrat Eric Rosén, del 1

To rely upon conviction, devotion, and other excellent spiritual qualities; that is not to be taken seriously in politics.

– Vladimir Lenin

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.

– Berthold Brecht

Eric Rosén, chefredaktör för den allt mer olycksdrabbade vänstersidan politism.se, skrev nyligen en artikel i syfte att sätta fingret på en del av de många missar och förvrängningar jag gjort mig skyldig till på sistone. Detta är inte den första gången jag haft nöjet att ta del av smått fantastiska anklagelser härrörande från just politism; Aleksa Lundbergs kritik förra året (”Varför befria vita från skuld, Malcom Kyeyune?”) har allt sedan publikation utgjort en ständigt återkommande källa till munterhet i mitt annars rätt så gråa liv.

Till skillnad från Aleksa Lunderg så förtjänar Eric Roséns kritik dock ett seriöst svar, speciellt då kritiken i sig illustrerar ganska mycket av det jag var ute och fiskade efter tidigare. Av rent praktiska och utrymmesmässiga skäl behöver jag dock dela upp min replik i två inlägg. Det första inlägget nedan kommer att diskutera just flyktingfrågan och kritiken av min skildring av denna, och det andra inlägget kommer att handla dels om resten av kamrat Roséns kritik, dels tydliggöra min syn kring frågan om det så kallade ”politiska uppfostrandets” roll i dagens Sverige mer generellt. Detta var inte planen från början, men längden på min replik har en hel del att göra med att kamrat Roséns kritik erbjuder mig en utmärkt chans att slå två flugor i en smäll: jag har inte tidigare skrivit särskilt mycket om just min syn på flyktingdebatten, och till skillnad från identitetspolitik så är frågor om strukturella (ekonomiska) förändringar i samtiden och vilka effekter detta får på sammanhållningen inom politiska block ett ämne som jag ser som genuint viktigt och intressant idag. Roséns kritik kommer således mycket lägligt, då den nu tvingar mig att skriva både ett och annat om saker som jag borde skrivit om tidigare och som annars skulle riskera att bli fortsatt liggande. Den som vill kan således se denna text som ett mer allmänt riktat inlägg i dagens mycket lustiga debatt om debatten om svensk flyktingmottagande, och alltså inte bara som en replik till just Eric Rosén.

Kamrat Roséns kritik av mig kretsar mycket kring en idé om att jag tragiskt nog fallit offer för en ”vanföreställning” cirkulerad av en allt mer ”slängig” höger. Denna passage av mig utgör enligt Rosén navet i det falska medvetande jag olyckligt nog kommit att bära på:

”Detta var ett politiskt samtal där idén om att prioritera plötsligt hade blivit politiskt oacceptabel. Detta är i sig fascinerande, med tanke på att politik i en värld med begränsade resurser de facto ‘handlar om’ att prioritera, men det rådde liksom en stämning där den som förde detta på tal raskt kunde misstänkliggöras som någon sorts smygrasist.

Bara vi var goda nog, bara vi själva var rätt sorts människor, då skulle allting lösa sig, och implementering och budgetering (och andra tråkiga och jobbiga saker som slutar med -ing) kunde gott lämnas åt någon tråkig byråkrat någonstans.”

Kamrat Rosén tar inledningsvis upp det faktum att jag inte ens ger ett exempel på någon eller några som faktiskt passar in på min beskrivning. Detta är helt sant, men med tanke på att Rosén själv arbetar som chefredaktör så torde det inte komma som någon nyhet för honom att den som skriver en text åt en tidning ofta är tvungen att hålla sig inom ett visst teckenomfång, med resultat att saker som kanske borde ges utrymme får stryka på foten. Därtill så kommer faktumet att min text inte heller var menad som någon sorts kritik av just flyktingpolitiken, utan debatten om flyktingpolitiken var bara tänkt att tjänstgöra som ett någorlunda tydligt exempel i en diskussion om strukturella förändringar inom samhället i stort, och vilka effekter dessa (ekonomiska, sociala) förändringar fått för *vänstern* – i bred bemärkelse – och dess politiska samtal över tid.

Roséns andra och långt mer matiga kritik är att denna verklighetsbeskrivning jag målar upp helt enkelt inte stämmer- att säga att det rådde en stämning där det var fult eller till och med ”rasistiskt” att göra prioriteringar har ingenting med verkligheten att göra. Kanske kan jag hitta en och annan ”enskild twittrare” som passar in i min beskrivning, men än sen?

Mitt svar på denna anklagelse bör inledas med en försonande olivkvist. En kritik jag då och då fått motta är att jag kan vara för raljerande och måla med lite för breda penseldrag när jag skriver, och det finns ett visst fog för den kritiken. När man arbetar med ganska strikta teckenomfång så är det ofta svårt att vara lika nyanserad som man kanske skulle vilja, och resultatet blir ibland att det som skrivs uppfattas som oklart eller raljerande. Så här i efterhand så ter sig exempel om flyktingpolitik som definitivt i riskzonen, speciellt eftersom detta var en text som inte handlade om flyktingpolitik. Just nu skriver jag dock inte under några liknande begränsningar, och därmed så inte jag någon ursäkt för att inte ge kamrat Rosén det utförliga och nyanserade svar hans kritik förtjänar. Som exempel nummer ett på det haltande debattklimat som jag menar rådde för ett halvår sedan så kan vi således rikta blickarna mot en artikel med rubriken ”Greider hade fel då – och han har fel nu”, skriven av chefredaktören för vänstersidan politism.se, en man vid namn Eric Rosén. I denna artikel skriver Rosén följande:

Men det finns en avgörande faktor som bör vara vägledande, som kräver att man fortsätter analysera läget utifrån premissen att politiken är en kraft som kan användas och som spelar roll. Den faktorn är insikten om att vi står mitt i den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget och att vi måste förhålla oss till dagens flyktingar som vi önskar att världen hade förhållit sig till de som hade behövt undsättning i samband med förintelsen. Inget annat duger. Inget mindre är nog.

Då går det inte att tala om att införa ett tak för antalet flyktingar. Då går det inte att börja backa från mänskliga rättigheter vi lovat att garantera. Vi har lärt av andra världskriget vad som kan hända annars.

Att stå upp för dessa rättigheter är en plikt och ett löfte överordnat många andra prioriteringar just för att alternativet gett oss några av de mörkaste perioderna i mänsklighetens historia.

Rosén ger här uttryck för en position som var mycket konventionell för tiden: vi har en moralisk skyldighet att göra vår plikt, och denna plikt är inte förhandlingsbar. Referenserna till andra världskriget och förintelsen är knappast menad att visa på snarlikheten mellan dagens situation och den som rådde i samband med Nazitysklands folkmord på miljontals judar och det mest destruktiva kriget i mänsklighetens historia (!), utan syftet är att ge mer krut och patos åt Roséns övergripande retoriska poäng: det går inte att blanda ihop moraliska skyldigheter (att ta emot flyktingar) med rent krassa ekonomiska eller dagspolitiska avväganden.

Den som fortfarande har ett minne som sträcker sig en sisådär sex månader tillbaka i tiden kommer nog ihåg hur vanliga denna typ av argument var när det väl begav sig, och speciellt då efter publikationen av bilden på en drunknad pojke som spolats upp på en grekisk strand. I dessa argument placerades flyktingmottagningen på en nivå, och andra åtaganden (att det finns budget till att soptunnorna i centrala Uppsala töms, för att ta ett löjligt och förhoppningsvis övertydligt exempel) placerades på en annan nivå. Det var inte så att det var viktigare att vi hade en generös flyktingmottagning än att Uppsalas soptunnor tömdes varje dag; ett sådant argument tror jag knappast särskilt många svenskar eller ens Uppsalabor skulle tycka var särskilt kontroversiellt. Istället så var argumentet – och Eric Roséns text är verkligen ett illustrativt exempel – att den första frågan och den andra frågan hörde till helt olika skalor: den ena var en moralisk plikt, den andra var på sin höjd en praktisk angelägenhet, och det blev således absurt, vulgärt och framförallt omoraliskt att ens jämföra eller försöka prioritera mellan de två.

I fall att någon läsare skulle råka vara en utomjording från Mars som inte riktigt är på det klara med mänskliga seder och bruk i Europa anno domini 2016 så är risken tyvärr att poängen ovan går över huvudet på denne. Låt mig därför för säkerhetens skull förklara saken lite närmare. I landet Sverige år 2016 är poängen med att göra jämförelser till förintelsen – likt de som Rosén gör – att understryka att saken man råkar diskutera absolut inte tolererar kompromiss eller tummande. När någon vill mobilisera en subtext i stil med ”skulle du vägra ta emot judar 1942 ifall mottagandet skulle kosta för mycket pengar?” så är det i regel för att personen i fråga vet att det inte är socialt möjligt att svara jakande på en sådan fråga, och paralleller till förintelsen, nazism och andra världskriget används således mycket ofta av människor som ett argumentationsverktyg idag, ett verktyg vars funktion är att ge täckning åt diverse maximalistiska positioner som i regel skulle ha mycket svårare att övertyga i andra fall.

Alla läsare som inte är utomjordingar (en kategori som vi gissningsvis även kan inkludera Rosén själv i) vet dock allt det här redan. Rosén torde vara mycket väl medveten om att vi båda lever i ett samhälle där vi inte kompromissar, förhandlar eller prioriterar med förintelsen, och han torde således också vara medveten om att poängen med alla eventuella liknelser mellan fråga X och förintelsen mer eller mindre explicit innebär att X inte är något man ska kompromissa, förhandla eller prioritera med.

Det är värt att ha detta i åtanke när vi bedömer huruvida min beskrivning av debatten kring flyktingkrisen, utgör – likt vad kamrat Rosén vill få det till – en ”vanföreställning”, en tarvlig ”myt” spridd av en ”slängig höger” som jag i min naivitet inte kunnat undvika att falla offer för. Min poäng är helt enkelt att debatten präglades av diverse maximalistiska positioner som konstruerades på ett sätt där den som inte höll med lätt kunde misstänkliggöras eller anklagas för att vara rasist, självisk, eller vad du nu vill. Självklart är inte en endaste artikel skriven av Eric Rosén det enda exempel som går att hitta på området, men med tanke på att detta trots allt är en replik till just kamrat Rosén så torde väl en sådan artikel vara bevis nog på att deras existens inte enbart går att förklara som resultatet av en ploj från diverse oärliga högerspöken (…eller?).

Det vore ett misstag att tro att jag på något sätt lyckats snacka mig loss från kamrat Roséns kritik bara med detta sagt; jag påstår trots allt inte bara att flyktingkrisen sågs i maximalistiska, moraliska termer, utan jag påstod också att folk inte ville prata om de faktiska kostnader och prioriteringar som flyktingkrisen tvunget skulle föra med sig, att få ”tog ansvar” för sin egen politik, med annat uttryck. Stämmer då detta? Som sagt, i en kort text är det svårt att inte måla med breda penseldrag, så låt mig här försöka förklara lite närmare vad jag var ute efter.

För enkelhetens skull så kan vi dela in flyktingmottagandets kostnader i två kategorier, ekonomiska och sociala. När det kommer till ekonomiska kostnader så skulle jag aldrig drömma om att säga att exempelvis Eric Rosén skulle vara svar skyldig på området, utan den lösning som erbjuds är – som alltid – mer ”vänsterpolitik”. Tyvärr är det just denna idé om ”vänsterpolitik” som utgör flykten från ekonomiska avvägningar och prioriteringar, snarare än dess lösning.

Vad menar jag egentligen här? Jo, jag menar att det finns ett antal billiga, innehållslösa klichéer som idag tillåts maskera sig själva som hemmahörande i och del av någon sorts politisk diskussion, trots att detta inte stämmer. Visst är det så att ”vänstern” har ”lösningar” på alla ekonomiska problem, att man visst talar om ”omfördelning” och ”beskattning och satsningar”, och kamrat Rosén gör helt rätt i att peka på detta faktum. Saken är bara den att denna förmenta ”diskussion” – speciellt när den förs på sidor såsom politism.se – är så oärlig, ytlig och fundamentalt oseriös att den de facto inte kan sägas förtjäna namnet.

Detta är onekligen hårda ord från mig. Tyvärr är det dock förbluffande lätt att idag till fullo låtsas vara en Seriös Människa med Seriösa Lösningar inom vänstern bara med att du säger att det som måste göras är att höja skatterna på rika människor. Hur betalar vi för flyktingkrisen? Höj skatten för rika människor! Hur löser vi den växande ojämlikheten i samhället? Höj skatten för rika människor! Vad gör vi för att lösa eventuella kvarvarande problem inom välfärden när vi väl fått ett slut på vinstdrivande företag? Kan någon smart läsare gissa sig till svaret? Om du svarade att lösningen är att höja skatten på rika människor så svarade du inte bara rätt, utan du bör även fundera på om du själv kanske inte har en lysande karriär som skribent på vänstersidan politism.se framför dig.

Problemet med detta är inte att det är något dåligt eller ”fel” med höjda skatter för rika människor per se. Det är på många sätt en utmärkt idé, även om jag misstänker att kamrat Rosén själv skulle ställa sig ganska tveksam inför att gå särskilt mycket längre än så och så att säga löpa den vetenskapliga marxism-leninismens hela lina ut. Det är i sig inte något problem: oavsett om du är en människa som tycker att skatterna borde vara lite mer progressiva eller om du är en människa som likt jag kanske till och med tycker att expropriatörerna borde exproprieras så är det dock så att det är helt och hållet nödvändigt att på ett seriöst och ärligt sätt kunna beskriva hur detta faktiskt ska gå till, och det är just här som den sorts diskussion om ”vänsterpolitik” vi ser så ofta idag väger lättare än en fjäder.

Att agera politiskt innebär alltid konkreta konsekvenser för levande, konkreta människor. Att höja skatterna på rika innebär i regel att rika människor stretar tillbaka och gör olika saker för att undvika att betala skatt. Att rika människor snarare än fattiga människor dessutom är den grupp som utövar kontroll över investeringar i ett marknadsekonomiskt samhälle som vårt ger dem faktiskt ett ytterligare påtryckningsverktyg i form av den s.k. ”kapitalstrejken”, en mer eller mindre koordinerad vägran att investera i ett land eller en region. Eftersom offentliga utgifter såsom sjukvård eller flyktingmottagning finansieras genom beskattning så är staten i slutändan tämligen beroende av att rika människor så att säga är med på noterna och fortsätter att investera.

Allt för ofta så börjar och slutar dagens så kallade ”vänsterpolitik” vid att att peka med hela handen och säga att rika borde betala mer skatt, som om detta vore något simpelt, en fråga om att skruva lite grann på en ratt eller trycka på en knapp. Om höjningen är liten och järtecknen är fördelaktiga så kan det då och då vara precis så enkelt. Om höjningen är större och järtecknen dåliga så kommer det omedelbara resultatet att bli något som mossiga marxister som undertecknad en gång i tiden kallade för ”klasskamp”; en situation där just dessa rika människor som vi föreställer oss ”borde” betala saker och ting känner sig manade att använda olika till buds stående medel för att inte göra det. All kontroversiell politik, för att låna en term från Game of Thrones, bär på ett sorts ”iron price”, alltså det reella pris som människor måste betala för att denna politik ska förverkligas. Det finns ungefär tio tusen exempel på alla de dåliga sakerna som kan hända när eller om de fina politiska idéerna inte matchas av en lika fin öppenhet inför hårda politiska realiteter. Den som är nyfiken kan med fördel skriva ned sina frågor på ämnet och skicka dem i ett brev adresserat till en viss Alexis Tsipras. Han har som bekant ganska många erfarenheter att dela med sig på temat, sist jag kollade.

Vem som helst som har ögon att se med vet ju mycket väl att det finns hur mycket diskussion om ”vänsterpolitik” som helst idag, bland annat från Eric Rosén själv. Men än sen? Jag ställer mig fullständigt likgiltig inför huruvida det finns ”fina idéer” som det ”talas om” där ute. Jag tycker själv att full kommunism och proletariatets diktatur är fina idéer som förtjänar en och annan chans idag, och har inga problem med att diskutera dessa saker om någon ber mig om det. Det relevanta är dock huruvida det har skett en diskussion där de faktiska kostnaderna som flyktingmottagandet (och den eventuella ekonomiska omfördelning man förväntar sig ska ske i samband med denna) varit så tydliga att att de som i slutändan har att leva med dem inte senare kan hävda att någon ohederlig eller oseriös person sålde dem grisen i säcken.

Återigen: att säga att vi ”löser” finansieringen genom att ”höja skatterna” eller ”omfördela resurser” räcker inte. Jag har inget problem med några av dessa idéer, enbart med en diskussion där kostnaderna och riskerna hos själva implementationen förbises eller döljs. När folk vet redan från början exakt hur mycket någon kräver att de ska betala i form av blod, svett och tårar så ser du inte heller olika former av ”backlash” efteråt; de situationer där människor hymlar med eller inte förstår kostnaderna i sitt eget agerande erbjuder man folk grogrund för ressentiment och tvingar sig själv och andra till plötsliga, tvära kast. Jag lämnar det till läsaren att avgöra vilken situation som bäst beskriver det läge vi befinner oss i idag.

Om vi funderar en stund på de rent icke-ekonomiska kostnaderna som flyktingmottagning inneburit är det ju än mer tydligt att vi verkligen talar om en debatt där de ärliga föresatserna lyste med sin frånvaro från första början. Det ligger något komiskt i att vi numera kan läsa om badhus som sedan 2015 upplevt explosionsartade ökningar av sexuella övergrepp, övergrepp som numera systematiskt utförs av grupper av ”ungdomar”, bara för att några dagar senare läsa om hur badhusets smarta lösning på sitt problem med ”ungdomar”… är att porta asylsökande(!). Det är dock lätt att man likt jag sätter skrattet i halsen när man väl inser de otroligt farliga implikationerna i den här sortens dubbelspråk.

Fram till tidigt tvåtusental inkluderade fortfarande Brottsförebyggande Rådet etnisk härkomst i sin brottsstatistik, och i denna var män från Mellanöstern och Nordafrika mycket grovt överrepresenterade i statistiken om bland annat sexuella övergrepp. Det krävdes således knappast siargåvorna hos någon jävla modern Nostradamus för att gissa sig till att mottagandet av förhållandevis mycket stora antal flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika torde innebära vissa problem på området. Den som hade varit intresserad skulle säkerligen ha kunnat skriva en hel del konstruktiva, användbara saker om varför dessa eventuella problem 1) representerade en kostnad som vi kollektivt ändå måste ta, 2) säkert skulle gå att lösa om vi slog våra kloka huvuden ihop och kom på lösningar tillsammans. Den enda nackdelen med denna öppenhet och vilja att identifiera och lösa problem skulle vara att man så att säga ”bekräftade berättelsen” hos de som menade att flyktingkrisen faktiskt skulle innebära problem, något som kanske kunde göra det lite svårare än annars att få folk med sig på den egna politiken.

Tack gudskelov att detta inte skedde, att ”rasisterna” inte tilläts plocka några poänger! Istället för ett Sverige där vi öppet kunde diskutera problem som vuxna människor, fick vi en situation där akut förnekelse och anklagelser om rasism!!!!!!!!!!111!!1!! till både höger och vänster tilläts skapa en idiotisk postpolitisk twilight zone, där *alla* som begår brott liksom kan antas vara flyktingar. I dagens absurda jakt på att hitta diplomatiska omskrivningar så blir resultatet ett groteskt samtal som är totalt och obotligt överdeterminerat av just etnicitet och härkomst; när det är läskigt att skriva om flyktingar som begår brott så blir resultatet bara att man istället gör ”ungdomar” till ett de facto kodord för ”asylsökande”. Vad kan gå fel?

Ärligt talat: när en tidning skriver att en yngre kvinna i Dalarna misshandlades på grund av att hon ”inte ansågs leva i enlighet med en traditionell livsstil” så är det ingen som kommer läsa detta och tänka att att hon fick stryk för att hon råkade hälla ketchup på lutfisken, utan alla vet ju precis vad det handlar om. Och det är just det som är problemet, det som är så otroligt farligt med det hörn som diverse goda och toleranta antirasister målat in oss i nu: ”alla vet” att det är muslimer och flyktingar som gör det ena och det andra och det tredje numera, och vi har utvecklat en sorts inofficiell kod för hur man ska skriva och hur man ska prata om ”det vi alla vet” utan att öppet avslöja sig själv som en av de dumma, oborstade rasisterna.

Problemet är ju att vi faktiskt INTE ”alla” ”vet” ”det där”: rimligtvis så är fortfarande den stora majoriteten av alla brott som begås i Sverige (inklusive sexualbrott) utförda av etniska svenskar, men i en tid av orwellianska omskrivningar så blir standardbrottslingen en signalementslös ”ungdom” som alla bara rakt av antar är en flykting. Istället för att skriva att fem asylsökande pojkar våldtagit en annan pojke så skriver man att fem ungdomar våldtagit en annan ungdom, och att åklagaren yrkar på utvisning. I en sådan här miljö så kan vilka groteska vanföreställningar och svartmålningar som helst dyka upp och frodas, och det är ärligt talat helt sjukt att vi hamnat i den här situationen som ett led i eller åtminstone tack vare någon sorts förment tolerant ANTIrasism. Ingen arg skribent på Motpol med uppdrag att hitta på ett hypotetiskt framtida exempel för att illustrera kulturmarxisternas dumhet och självmordsbejakande ideologiska galenskap skulle ha kunnat kommit på en sån här jävla kalkon, ett sånt här groteskt självmål; Motpols läsarkrets skulle helt enkelt ha trott att berättelsen var för absurd och orealistisk för att kunna vara sann.

Återigen vore den här situationen nästan komisk, om inte för den lilla detaljen att det faktiskt är helt och hållet livsfarligt med ett Sverige där man utvecklat ett orwellianskt fikonspråk vars främsta praktiska effekt är att misstänkliggöra ALLA flyktingar och där folk nu har fog för att anta att ALLA publicerade brott involverar en flykting ända fram tills att motsasen bevisas. Hoppsan! Nyligen såg jag på allvar någon berömma Chang Frick för att han hjälpt till att bevisa att alla brott faktiskt inte begås av flyktingar eller tiggare, bara för att han rakt och direkt frågade om den senaste tidens kyrkovandalisering var utförd av utlänningar och på sin fråga fick ett lika rakt och direkt ”nej”. Om detta numera är värt någon sorts guldstjärna (i och med att det de facto ändå *är* ett avbrott från ett narrativ där ALLA brott åtminstone potentiellt kan vara utförda av ”ungdomar” snarare än ungdomar) så säger det tyvärr en hel del om vilken patetisk, samhällsfarlig pyrrhusseger som ”kampen mot SD” faktiskt inneburit på området.

Med allt detta sagt, var jag för elak? Gav jag, likt kamrat Rosén hävdar, en alltför orättvis, ensidig bild av en svensk flyktingdebatt när jag påstod att moral, godhet och höga principer dominerade samtidigt som faktiska kostnader och konsekvenser trycktes åt sidan? Är jag offer för en villfarelse, en synvilla, en spretig hallucination, när jag trots allt hävdar att debatten var sådan att folk antog att saker och ting bara skulle lösa sig, där man aktivt misstänkliggjorde eller öppet angrep de som inte sjöng efter nothäftet? Tja, vem vet? Kanske beror det liksom på. Smaken är ju som bekant som baken, och så vidare.

Till skillnad från många andra har jag själv dock inte gjort någon pudel på området. Jag har inte gråtit ut, jag har inte ändrat på mig, jag har inte behövt göra någon sorts avbön. Vad vi ser idag är inte bara någon sorts backlash från högern om att debatten kring flyktingar var allvarligt undermålig; på det senaste halvåret är det en hel del även inom vänstern som likt Göran Greider ändrat, modererat eller utvecklat sina egna positioner på området, med eller utan medföljande kontroverser och bråk och anklagelser om förräderi och opportunism. Själv tycker jag precis samma sak som jag alltid tyckt.

Då som nu så är jag inte någon anhängare av öppna gränser eller en förbehållslös migrationspolitik. Det är inte så att jag är så mycket mer sniken än alla andra eller att jag motiveras av någon sorts djupt inneboende rasism, eller åtminstone tror jag själv inte att detta är (hela?) förklaringen. Min misstanke i somras var helt enkelt att debatten så som den såg ut då talade ganska tydligt för att vi skulle hamna i ett läge där konsekvenserna av flyktingmottagningen skulle bli 1) mycket större än vad någon faktiskt var beredd att erkänna, 2) en otroligt het potatis i takt med att de människor som satsat heder och anseende på sina tidigare ställningstaganden allt mer desperat försökte undvika att erkänna konturerna hos det hörn de målat in sig själva i, 3) skapa ressentiment och upplevelser i stil med ”dom ljuger!” hos allt fler människor i takt med att deras egen bild av verkligheten och den bild som målades upp av godhetssignalerande opinionsledare gled allt mer isär, samt 4) på sikt leda till en situation där etniska konflikter och rena rama upplopp faktiskt blev ett reellt hot och där galningar som Ingrid Carlqvist allt mer skulle kunna hoppas framstå som någorlunda trovärdiga när orwellianskt språkbruk blev inofficiell policy ämnad att rädda de sköra egona hos de som så uppenbart hade fel.

Möjligtvis kan vi diskutera om denna nivå av cynism är särskilt hälsosam att bära på för någon vid min ringa ålder, men annars får ni – för att låna en fyndighet från Expressen – helt enkelt ta och förlåta mig för att jag hade rätt.

Avslutningsvis är det kanske elakt att påpeka detta, men Sverige gick som bekant nyligen från att vara ett land med mycket generös flyktingpolitik till att vara ett land med en mycket restriktiv flyktingpolitik. Detta skedde under den period som kamrat Rosén och en majoritet av våra kära ”opinionsbildare” talade som varmast och mest om vikten i att just inte stänga gränserna. Men segrarna slutar knappast här! Tack vare modiga insatser från allsköns antirasister, liberaler och goda samhällskrafter har vi numera den stora äran att leva i ett land där det är fullt accepterat och inte ens anmärkningsvärt att våra tidningar skriver på ett sådant sätt som gör att folk lojt kan anta att i princip alla brott begås av flyktingar och/eller tiggare ända fram tills dess att någon bevisar motsatsen, ett land där Chang Frick kan agera som någon sorts normutmanande rebell bara genom att fråga ”gjorde en invandrare det här?” och få – till allas stora häpenhet! – ett rakt och öppet ”nej, invandrare gjorde inte det här” till svar, ett faktum som han också faktiskt publicerar. Kanske är det snart dags för kamrat Rosén att ge Frick ett jobb som kolumnist och normkritisk vänsterfrihetskämpe, månntro?

Å andra sidan: jag kan i och för sig faktiskt förstå om Rosén stör sig på att det verkar som om jag bara sitter på läktarplatsen och/eller ”recenserar” andra, istället för att (som kamraterna på politism.se) kavla upp ärmarna och börja jobba ”på riktigt” för ”faktiskt förändring” ute i samhället. Var är min riktiga vänsterpolitik? Vad har jag egentligen gjort? Varför klagar jag bara?

Jag tror dessa frågor till viss del är ganska berättigade, men låt mig för nöjes skull ta och vända på steken en sekund. Om vi funderar ett tag på dessa ”framgångar” för tolerans, antirasism och mänskliga värden, dessa ”segrar” mot SD och ”deras berättelse” som vi kunnat se prov på under nådens år 2016, vad för sorts slutsats är det egentligen som vi bör dra därav? Kanske är det just till läktaren som långt fler än bara lilla jag bör bege sig så fort det bara går, om inte för sin egen skull så i alla fall för att bespara andra den slutgiltiga katastrofen: med sådana vänner som de vi idag hittar på politism.se så är det nog tyvärr högst tveksamt om Sveriges flyktingar ens behöver några fiender.