Ser du mörkret, Skorpan?

Do you hear the people sing?
Singing the song of angry men?
It is the music of a people
Who will not be slaves again!

Jag har den ganska tveksamma äran att höra till gruppen människor som kan säga ”vad var det jag sa?” om presidentvalet och ändå ha någon sorts kött på benen när jag gör det. Går man tillbaka och läser tidigare inlägg på denna blogg så hittar man snabbt texter där själva argumentet är att vi höll på att gå mot en tid där tidigare ”självklarheter” skulle visa sig sköra som papp. Det har onekligen hänt nu, och jag sa så sent som dagen innan valet att Trump kunde vinna om det visade sig att det fanns en stor s.k. ”Bradley-effekt” i opinionsmätningarna. Detta visade sig vara sant, och Trump vann.

Två av två rätt, alltså. Jag kan inte upparbeta någon större entusiasm över detta. Att förstå något och att verkligen förstå något är två olika saker: på ett intellektuellt plan så var det inte svårt för mig att greppa hur Trump teoretiskt kunde vinna detta val, men det hindrade mig inte från att bli helt chockad när det faktiskt inträffade. Att förstå något med huvudet är enkelt- att faktiskt tro på det är desto knivigare. Denna egenhet i den mänskliga psykologin är det klister som håller ihop samhällsordningar: även när de är så svaga att de kan rasas med en enda knuff så är det sällan som folk faktiskt knuffar, för ingen kan riktigt tro att någonting någonsin kommer att ändras. Denna tro, denna illusion av odödlighet, den är nästan omöjlig att ha kål på, men när den väl gått sönder så är det lika omöjligt att lappa ihop den igen.

Natten till den 9:e november så gav Donald John Trump det system vi lever i en knuff stark nog att välta systemets illusion av odödlighet.

På ett plan är hans valseger ganska medelmåttig (mätt i valdeltagande eller i elektorsröster), men på ett annat plan så är den makalös, nästan ofattbar. Den mest hatade kandidaten i USAs historia efter Hillary Clinton gick helt ensam i clinch med 1) USAs hela miljardärklass, (kanske med undantag för Peter Thiel, som av allt att döma blev ganska mobbad bland sina rika kompisar för hans stöd för Trump), 2) etablissemanget inom både det demokratiska och republikanska partiet, samt 3) hela USAs klass av människor som jobbar inom media, non-profits, think-tanks, och dylikt.

I nio fall av tio inom amerikansk politik så är det den kandidat som spenderat mest pengar som vinner till slut. Trump blev i princip utfryst av stora segment av den s.k. ”donatorsklassen”, dvs de företag och individer som regelbundet ger stora summor pengar till politiker i utbyte mot fördelaktig politik. Hillary Clinton kunde således spendera långt mer pengar än Trump, och Clinton hade dessutom en vänligt inställd media som dessutom visade sig villig att sälja ut sina principer och direkt samarbeta med Clintons kampanj. Rent personligt så saboterade dessutom Trump sina egna chanser genom att vara en skitstövel som inledde bisarra vendettan och förolämpade personer till höger och vänster. Trump skulle inte vinna, kunde inte vinna, och ändå så vann han. Mot sig hade han ett gigantiskt, incestuöst och öppet korrupt politiskt och medialt maskineri. Ändå så vann han, för att han sa nog av de saker som folk desperat gått och väntat på att någon skulle säga.

Så fungerar det i en demokrati.

Om Bernie Sanders hade valts som demokraternas presidentkandidat så skulle han antagligen ha vunnit den största amerikanska valsegern sedan Ronald Reagan. Inte för att Sanders är något politiskt geni – för det är han sannerligen inte – utan bara för att han inte är korrupt och tog upp de frågor han tog upp. Donald Trump är inte heller något politiskt geni, men i slutändan så vann han på att tala till en döende (ofta i bokstavlig mening) vit arbetarklass som lämnats vind för våg och som ingen annan ens låtsades bry sig om. Trots allting – trots sig själv! – så kunde denna skojare och kasinomiljardär vinna över ett system som enades i sina försök att förgöra honom.

Trumps administration och politik som president kommer troligen att bli långt mer tråkig och alldaglig än de feberdrömmar folk är i full färd med att prångla ut på Facebook i skrivande stund. Kalla mig cynisk, men en kabinett med människor som Jeff Sessions, Rudy Guiliani och Chris Christie slår mig inte som särskilt benägen att förvandla vatten till vin och vända världen upp och ned. Trots detta så har Trump ändå åstadkommit en särdeles revolutionär handling bara genom att vinna; hans seger har oåterkalleligt omkullkastat politikens kompassriktningar och krossat dess regler.

I den nya värld vi vaknar upp till så tappar sakta men säkert gamla kartor över vänner och fiender sin relevans, och för mig, och den vänster jag ändå tillhör på någon kant, så väntar en uppgörelse som är både nödvändig och dödligt allvarlig, ett justerande av protokollet som många av oss väntat alldeles för länge på. Ända sedan murens fall så har vi inom vänstern blundat för, tolererat eller till och med välkomnat Francis Fukuyamas ”historiens slut” och den politik som följer på den. Vi har gjort om oss till gurus och rollfigurer, apostlar och helgon, de som står för ”godhet”, ”rätt värderingar” och ”tolerans”. I takt med att globalisering och andra objektiva ekonomiska förändringar skärt samhället itu och lämnat människor på bar backe, gjort dem till främlingar och utbölingar i sina egna hembygder, så har vi låtsats som om att politik handlar om rätt åsikter, som om åsikter och ”värderingar” bara liksom springer ur något sorts metafysiskt vakuum. Varför händer X? Jo, för att människor blivit ”rasister” ”homofober” ”vita kränkta män”, och så vidare. Vi har förvandlat saker som ”rasism” och ”främlingsfientlighet” till någon sorts socialt virus, en sjukdom som du drabbas av om du är lat, fet, och vit, om du inte har rätt vänner på twitter eller använder rätt pronomen. Vi har gjort stora grupper av människor till politiskt spetälska, människor som inte längre är människor annat än till formen, som det är ok att hata, förlöjliga, skratta åt.

När blev det egentligen ”vänster” eller överhuvudtaget acceptabelt att skriva det som exempelvis Maria Sveland gör i ETC? Svelands reaktion på valet är, likt många andra, att skylla allt på ”rasism” hos ”vita män” som ”är kränkta”. När hundarna vägrar att äta hundmaten så har ingen längre någon brist på spydigheter och okvädningsord att ösa över den äckliga massan, de hemska människorna ute på landsbygden, pöbeln. I Svelands fall så gör hon dessutom det i ett läge där Clinton vann totalt 54% av kvinnornas röster. Var alla kvinnorna som röstade på Donald Trump kvinnohatare? Hur går det att jämka teser om att Trump vann på grund av ”hat” mot ”folk som inte är vita”, i ett läge där Trump hade bättre siffror än Romney bland icke-vita, och sämre siffror bland vita?

Självklart går det inte att jämka, men det är inte heller poängen. För dessa människor, dessa ”kamrater” i nådens år 2016 så har det blivit en reflex att sparka nedåt. Trump vann i princip alla distrikt i de delar av Michigan som lider mest under den ekonomiska katastrof som globaliseringen utgjort för tidigare industristäder. Trump lovade att riva upp handelsavtalen och hämta hem jobben igen, att ge folk som bor i döende bygder med skenande drogepidemier en chans till drägligt levande igen. Trump lovade dessa saker, och kvinnor och män i distrikt som tidigare varit överväldigande demokratiska röstade på honom. Att Trump är en lögnare och charlatan är kanske en sak, men vad i helvete säger det om folk när deras första reaktion alltid – alltid! – är detta äckliga, amatörmässiga psykologiserande, detta blixtsnabba avfärdande av vita fattiga människors förmåga att ens fatta politiska beslut.

Hur gick det egentligen för er, kära kamrater? Ni, som tågade så stolt i ledet, ni som höjde er lans för tolerans, godhet, och dekorum? Hur har det gått med er kamp mot ondskan, era kampanjer för att håna och blockera SD-väljare på Facebook? Ni som alltid hade så rätt om allting, ni vars jobb inte var att utbilda, utan att bli hörda. Hur gick det för er, ni som så tappert ställde er sida vid sida med CNN, DN och Davos, västerlandets hela kör av respektabilitet och stabilitet? Eran godhet, eran respektabilitet, era fina kolumner och följare på Twitter till trots, trots understöd från både K-street och Wall street så kunde ni tillsammans inte ens besegra en orange jävla clown.

Jag håller sällan med Peter Wolodarski, men detta tweet talar nog för sig själv:

1989-2016. Ny era nu.

— Peter Wolodarski (@pwolodarski) November 9, 2016

Wolodarski har mycket mer rätt än vad han själv kanske anar. Den era han talar om, ”slutet på historien” där liberal demokrati och kapitalism var här för att stanna för evigt har nu slagits sönder av Donald Trump.

Det var en era där många av oss inom vänstern glömde vilka vi var. Först nu, när liberalismen inte längre är odödlig, har vi åter en chans att bli oss själva igen. Bland oss finns fortfarande en hel del monster, hemska och oborstade personer som är ondskefulla nog att fortfarande lita på pöbeln, på ”massan”, på att den hemska skara människor som inte syns på CNN eller bor innanför tullarna trots allt – trots allt! – fortfarande är tänkande politiska subjekt, fortfarande är människor, fortfarande *alla* bär på potentialen att bygga en bättre värld tillsammans. Låt oss skaka dammet från axlarna, dessa tjugofem år av rost och förnedring. Den värld vi vaknar upp till är en värld där sådana som vi äntligen kan andas igen.

Att vänstern var på väg mot ett inbördeskrig – en kamp mellan två i grunden olika synsätt, mellan helgon och missionärer – har varit tydligt under en längre tid. Om Trump gjort något vi alla kan vara tacksamma för, så är det för att han avslöjat moralismens politik för vad den är: ihålig, hycklande, verkningslös. Ni som gjort denna moralism till både fyrbåk och slagträ vet precis vilka ni är. Det finns inte ord nog att uttrycka den glädje jag och många andra känner över att era dagar nu äntligen ser ut att vara över. Good riddance på er.

För alla er andra, som kanske spenderar dagarna med att oroa er för elaka extremister med pöbeln på sin sida och vad det kommer innebära för framtiden: föreställ er Arnold Schwarzenegger i Terminator, fast istället för gamle Arnold så är det självaste Vladimir Ilyich Ulyanov som står där i läderjacka och solglasögon och iskallt säger ”I’ll be back.”. Där har du vår meme-magi.

Do you hear the people sing
Lost in the valley of the night?
It is the music of a people
Who are climbing to the light

For the wretched of the earth
There is a flame that never dies
Even the darkest night will end
And the sun will rise!