Vågor som vägrar att vända

I know, I know I’ve let you down
I’ve been a fool to myself
I thought that I could
live for no one else

But now through all the hurt and pain
Its time for me to respect
the ones you love
mean more than anything.

– Komm, süßer Tod

Det har tyvärr dröjt allt för länge sedan jag skrev ett inlägg här sist. Dels så har jag haft svårt att samla den tid och det fokus som krävs för att skriva den sortens längre essäer som brukar hamna här, men problemet är delvis också en brist på bra infall att skriva om. Vore jag äldre och kanske en gnutta mer pretentiös skulle jag här komma med någon sorts lång utläggning om hur min musa – likt alla kvinnor, etc etc – blott är ett nyckfullt, temperamentsfullt och i grund och botten trolöst väsen. Nu blir det dock inte någon sådan utläggning. I verkligheten så exploderade den essä som jag låg i startgroparna till nyligen i omfattning, och jag har istället funderat på att försöka skriva någon sorts bok på samma tema.

Det kommer troligtvis att komma färre mastodontlånga essäer på olika teman på denna blogg under den överskådliga framtiden, med andra ord. Dock känns detta som ett bra tillfälle att ta tag i en föresats jag haft i några år men som aldrig riktigt kommit till skott, vilket är att skriva en del kortare (nåja, åtminstone med mina mått mätt) kommentarer om olika ämnen, ämnen som inte riktigt får plats någon annanstans. Det är om inte annat ett ganska bra sätt för mig att nåla fast en del tankar på pränt så att jag kan återkomma till dem senare.

Det ämne jag tänkte börja med är en intressant debattartikel som publicerades nyligen i Dagens Samhälle. Artikeln heter ”En lågintensiv terrorism mot homosexuella” och är skriven av en f.d ordförande för HBT-liberaler SYD. Texten är inte särskilt lång, så jag rekommenderar alla att läsa den. Det slående med denna artikel är kanske inte direkt uppenbart, om man inte har tränade ögon. Detta är dock en otroligt explosiv debattartikel, inte nödvändigtvis i vilka konsekvenser den kan få, utan snarare i dess struktur och utformning och vad detta säger om vart politiken är på väg idag.

Det man måste förstå är att det inom rumsrena politiska sammanhang länge varit kutym att aldrig, aldrig peka ut enskilda grupper eller ”ställa grupper mot varandra”. På just det område som artikeln tar upp så är muslimer i Sverige dock rent konkret mycket grovt överrepresenterade i statistiken vad gäller begångna hatbrott med homofobiska eller antisemitiska förtecken. Detta är ett tämligen obekvämt faktum, men det är ett faktum. Som sådant så har det dels undvikits genom att man går stora cirklar runt att behöva nämna det, dels så har det utvecklats en del debattekniska strategier för att kunna tala om detta faktum på ett ideologiskt renlärigt sätt.

Det vanligaste tricket är ett sorts likställande. Den som pratar om ”Malmö” får alltså göra det, men måste i så fall prata minst lika länge om alla de problem som finns i Storlien, annars kommer knivarna fram. Genom att säga att homofobin är en ”struktur” så brukar man vanligtvis – ironiskt nog – vilja dölja de specifika, konkreta strukturerna som är involverade, alltså de levnadsmönster och sociala kontext och specifika mellanmänskliga attityder som utgör verklighet och vardag för riktiga människor av kött och blod. Den ”struktur” man vill åt är istället metafysisk: ”homofobi” görs inte sällan till en sorts uråldrig, substanslös kraft, något som flödar ur en djup källa i människans mörkaste inre. Om man föreställer sig en sådan källa (och dessutom föreställer sig att alla bär den inom sig i samma mån) så spelar det av förståeliga skäl mycket mindre roll om den ena bäcken råkar vara lite större än den andra bäcken.

Enligt detta argument så är faktumet att folk i Stockholms innerstad troligen kan antas begå otroligt mycket färre hatbrott mot HBT-personer än folk i Husby egentligen irrelevant, precis som det inte är särskilt relevant huruvida en specifik person med en hjärntumör har mer eller mindre huvudvärk än en annan person som också har en allvarlig hjärntumör. Att symptomen är lite värre i det ena fallet än i det andra ändrar inte på att båda är symptom. Ett symptom är bara en sorts yttring, ett problem som är separat från den sjukdom som orsakar symptomen. Då vi alla vet att ingen ärlig doktor någonsin skulle försöka bota en hjärntumör genom att ge någon huvudvärkstabletter så måste vi även utsträcka denna princip till att gälla politiska frågor av detta slag. Alltså: varför skulle någon ens komma på tanken att bry sig så mycket om rena ytligheter i stil med att HBT-personer gissningsvis riskerar mer trakasserier i Gottsunda än i Luthagen, annat än av ren och skär rasism?

Att detta argument bär på vissa hål är ganska tydligt. Detta är dock en bisak i sammanhanget. Poängen är att själva utpekandet av ”muslimer” som en specifikt problematisk grupp vad gäller homofobi länge varit samma sak som att öppna för allsköns anklagelser om att stödja SD och ”fascismen” öppet, eller åtminstone agera viljelös nickedocka åt dessa krafter. De gånger man ändå behövt göra detta så har det varit klädsamt (och ett tecken på god självbevarelsedrift!) att skyla sig själv och sin egen karriär bakom den sortens debattekniska fikonlöv jag gav exempel på ovan. Det som är förbluffande med texten i Dagens Samhälle är att den överhuvudtaget inte gör detta. För en utomjording eller utlänning kanske språket framstår som mesigt, men bara självaste avsaknaden av denna annars så utbredda ideologiska latexkondom är ju faktiskt en nyhet i sig.

Självklart går det att hävda att texten inte specifik pekar ut muslimer som ett problem för HBT-människor. Den talar istället om ”Malmö”. Det är dock ingen hemlighet att det relevanta rekvisitet i sådana här sammanhang inte ligger i om ett argument rent formellt, bokstavligt hävdar X eller Y, utan om det kan uppfattas som X eller Y eller stärka de krafter som tycker X eller Y. Denna regel – snarare än textens innehåll per se – är den måttstock som kutym påbjuder oss att använda, och man måste verkligen vara blind för att inte se vart denna artikel placerar sig här.

Jämför gärna med denna text i Expressen skriven för ett par år sedan av en viss Per Petterson. Här är den liberala anständigheten fortfarande helt intakt, och de negativa uttalandena angående Husby ”klimatkompenseras” liksom mot slutet genom att skribenten helt enkelt tar upp exempel på att helsvenska människor också är dumma homofober. All to bring balance to the Force, som en Jedi säkert skulle säga.

Faktamässigt är detta påstående (helsvenskar är också homofober!) i och för sig ett helt och hållet korrekt. Även ett barn kan dock se den logiska inkonsekvens som uppstår när man sammanfogar detta klagomål på ”så kallade helsvenskar” med resten av texten. Om det är så att helsvenskar på det hela taget är lika dumma homofober som de som inte ingår i denna kategori så är det uppenbart meningslöst att flytta ifrån Husby och till ett område med fler helsvenskar i ett försök att komma bort från homofobi. Per Pettersons levda, konkreta livsbeslut är – för att vara lite elak – den enda ”bekräftelse” på sin historia som de förhatliga SD-trollen faktiskt behöver. Det är handlingar, snarare än ord, som verkligen berättar för oss vad en människa egentligen tror på, och Pettersons egna argument kan ju inte överleva den clinch de hamnar i med Pettersons egna beslut. Detta framstår som helt uppenbart så fort man funderar ett par sekunder på vad texten faktiskt säger.

Kanske måste jag påpeka att jag inte har något som helst otalt med Per Pettersson, och meningen med stycket ovan är inte heller att utmåla honom som någon sorts hycklare. Den relativisering han hänger sig åt i texten är en del av katekesen idag, det är ett argument som görs för att det måste göras. På något plan så är faktiskt villkoren för ”debatten” och villkoren för det vardagliga liv som dess deltagare – i egenskap av fysiska personer – måste navigera i egentligen ganska väsensskilda, och jag tror de flesta faktiskt vet detta på något plan. Man säger en sak, och gör en annan. Frågan är om detta inte blivit en sorts ideologisk och politisk motsvarighet till wrestling idag. Det är helt enkelt för simpelt att anklaga en wrestler – eller en liberal HBT-debattör – för att ”ljuga” eller ”låtsas”, sett till dennes beteende i ringen. Dagens offentliga debatt och en amerikansk wrestling-ring är båda exempel på vad vi kan kalla hyperverklighet; arenor som följer sina egna regler för vad man får säga och inte säga, vad man får göra och inte göra, vad som är ”på riktigt” och vad som inte är det. De är inte overkliga, inte egentligen. Snarare så är det som utmärker dem att de på något plan är mer verkliga än verkligheten själv.

Alltså: en tvåbarnsmamma med ärliga vänstersympatier som verkligen tror på mångfalden behöver inte alls vara cynisk eller hycklande när hon tar beslutet att flytta barnen från skolan innan de börjar bryta på arabiska. Tron – den ärliga, riktiga tron – existerar fortfarande, ”inne i ringen”; det är bara där ute, i den solkiga, kaotiska verkligheten som de faktiska undantagen och kompromisserna görs.

Jag har dock sagt under en längre tid att oförmågan att hantera just verkligheten – snarare än dess hyperaktiva motsvarighet – i vilken en statistiskt signifikant del av Sveriges muslimer faktiskt ogillar eller till och med aktivt avskyr homosexuella förr eller senare kommer att leda till att dagens koalition av ”goda krafter” går itu på mitten. Artikeln i Dagens Samhälle är i sig ett tecken på att denna process fortfarande pågår, eller snarare håller på och accelererar. Kanske kommer själva artikeln att passera utan någon större debatt. Å andra sidan kan någon mycket väl försöka dra igång ett drev om den djupt problematiska islamofobi som författaren verkligen måste ha burit på när hon skrev artikeln. Vad som än händer med just denna artikel så är det idag mycket svårt att inte känna av hur marken skiftar under fötterna. Om man vill se detta som en positiv eller i grund och botten negativ utveckling beror lite grann vart man själv står politiskt.

En sista reflexion angående den ”progressiva alliansen” och de problem som dess interna motsättningar orsakar den idag. Johan Ehrenbergs socialbidragskoncern – sorry, tidningskoncern – ETC har exempelvis skrivit en del på sistone om ”homonationalismen” och dess påstådda framfart: det tycks i mina ögon som om man menar att skiftet i debattklimat och väljarlojaliteter vi ser idag är ett tecken på att även homosexuella håller på och infekteras av det virulenta, metafysiska virus som fascismen, nazismen och vad-du-vill-ismen utgör idag.

För mig framstår det som mycket tveksamt att detta skulle vara ett användbart eller konstruktivt perspektiv för att förstå utvecklingen idag. Självklart går det att tala om den nationella högerns stundtals schizofrena inställning till homosexualitet, om de konkurrerande politiska intressen som idag får allt fler att gå mot att värna tolerans mot homosexualitet som ett tecken på en hedervärd västerländsk kulturyttring. Dessa diskussioner må vara intressanta, men de är på det stora hela också irrelevanta. De skjuter över målet, på ett nästan parodiskt överdrivet vis. Ockhams rakhyvel ger för handen att den enklaste, minst tillgjorda förklaringsmodellen bör ges förtur i så stor mån som möjligt, och detta ter sig i alla fall för mig som ett område där denna princip verkar berättigad.

Att inte vilja få stryk eller behöva behöva utstå vardagliga, lågintensiva trakasserier (vilket är den reella risken för någon som flagrant bryter mot lite för många normer i många av våra s.k. utsatta områden) är inte ”nationalism”. Möjligtvis så kan en del personer bli nationalister som en följd av de trakasserier de utsätts för, men för gemene man, kvinna och henperson så är personlig trygghet och säkerhet i slutändan långt mycket viktigare än en massa politiska trosbekännelser. När vänsterpartister och socialdemokrater för ett antal år sedan stundtals lutade sig inofficiellt mot stöd och skydd från personer ur Revolutionära Fronten och dess föregångare så var det knappast så att det låg ett djupt och brinnande ideologiskt intresse bakom. Det vore idiotiskt – för att inte säga parodiskt – att försöka förklara etablissemangspolitikers sporadiska kontakter med den autonoma vänstern genom att tala om ”sosseradikaliteten” eller andra nyord, även det inte går att utesluta att någon person på Timbro faktiskt fallit offer för den sortens komiska vurpor under åren som gått. De politiker vi talar om ville helt enkelt inte bli utsatta för våld. Punkt slut!

I ett läge där det var tämligen vanligt – även bland sossar – att se en hotbild från nazister, och dessutom misstänka (ofta med en hel del fog) att polisen ställde sig mycket likgiltig inför denna hotbild, så fick helt enkelt ideologi och högtravande retorik nöja sig med att sitta i baksätet, till förmån för den personliga säkerheten. Detta kan man i efterhand tycka vad man vill om, men det vore både dumt och ovärdigt att försöka förvränga de motiv som faktiskt låg bakom. Om vi för argumentets skull antar att HBT-personer också är människor så gäller gissningsvis exakt samma imperativ även för dem, och därmed också för de flesta av de HBT-personer som på något plan ”köpt SDs berättelse” eller vad vi nu väljer att kalla deras kätteri och frånfälle för. Djupdyk – eller kanske snarare magplask – inom genren ideologikritik är faktiskt ofta överflödiga när man har att göra med fall där det enkelt går att förklara det inträffade i mer vardagliga termer.

Trots reglerna för vad man får säga och inte får säga så finns det en underliggande verklighet i Sverige och många andra länder som HBT-personer måste förhålla sig till. Det spelar egentligen ingen roll hur många gånger man säger ”helsvenskar är precis lika homofoba som andra! ställ inte grupp mot grupp!”, när det riktiga testet på om detta är sant eller inte är om vederbörande själv är beredd att bo i Gottsunda istället för Luthagen. Finns inte denna vilja så är alla fina ord i världen blott ett högljutt slöseri på syre.

Kung Knut bad en gång, i egenskap av den storslagna konung han var, vågorna att sluta med att slå mot stranden. Det enda han fick för besväret var dock blöta fötter, samt en läxa i kunglig ödmjukhet. Att besvärja verkligheten bara genom att kontrollera debatten eller hävda sin egen förträfflighet är likaså alltid ett lönlöst, dödsdömt företag.

Jag är ingen Nostradamus, så jag tar i regel det säkra före det osäkra genom att hålla mig till att förutspå saker som i princip redan har hänt. Just därför så menar jag att vi framöver kommer gå mot ett debattklimat där muslimer kommer att diskuteras allt oftare som om de utgjorde en specifikt problematisk grupp gällande exempelvis tolerans mot HBT-personer. En tänkbar förklaring här är att detta på något vis är Katerina Janouchs fel. Ett annat skäl skulle dock kunna vara att de på det hela taget faktiskt är det idag. Så kan det tyvärr bli ibland.

Som en respons på denna utveckling så går det att föreställa sig två olika politiska spår. Man kan antingen debattera debatten – dvs de termer, former och kanaler som används för att diskutera, samt de personliga motiv som antas driva någon att ta del – eller så kan man debattera detaljer i den objektiva verklighet vars konturer vi förnimmer i reportage, officiell statistik, rapporter och i andra former. Dygnet har bara 24 timmar, och den tid och energi man lägger ned på att göra det förstnämnda kommer man inte kunna lägga ner på det sistnämnda.

Jag lämnar det till läsaren att själv avgöra vilken av dessa två politiska fronter det är smart att koncentrera sin energi på framöver, åtminstone om man nu måste skryta med föresatsen att vilja skapa ett Sverige utan förföljelser av något slag.

Annonser

6 reaktioner på ”Vågor som vägrar att vända

  1. Fick just en readgasm. Måste varit denna text Neo i The Matrix fick inmatad i skallen när han tittade upp och sade ”I know Kung Fu”.

    Har du någon newsletter (år 2002 ringde just) eller något annat sätt man kan få en poke när du publicerat ett nytt inlägg?

  2. Kung Knut trodde väl inte att han hade makt över vågorna? Han vill tvärtom visa att han inte hade det.

  3. Om jag förstår dig rätt är konservativa islamska normer och värderingar huvudorsaken till att hbt-personer inte vill bo i problemområden. I Sverige rådde tidigare bland etniska svenskar normer som, i alla fall vad gäller tolerans gentemot homosexuella , liknar normerna i dagens muslimska värd, men dessa normer har tynat bort med demokratisering, välfärdsstat, sexualkunskap och sekularisering tillsammans med en rejäl dos politisk korrekthet – vi är många som hemlighet tycker att bögar är äckliga men inte skulle våga säga det öppet av respekt eller rädsla för pk-represalier.

    Frågan är då om inte dessa normer kommer att tyna bort även bland människor med bakgrund i muslimska länder, då de utsätts för demokratisk debatt?

    Eller är islam på något sätt en mer emotsåndskraftig religion mot sekularisering än luthersk kristendom? Hur ska denna motståndskraft i så fall förklaras och vad kan man göra åt den (förutsatt att den medicin som nästintill tillintetgjort lutheranismen i Sverige inte fungerar)?

  4. Jag märker att mitt budskap inte nådde hela vägen fram ur min artikel, så jag tänkte ta det här tillfället att utveckla lite mer än en sida i Expressen möjliggör.

    Det som ligger sist i artikeln handlar om att förtydliga att vi inte skulle slippa homofobi om det inte fanns muslimer i Sverige. Det finns en hel del andra grupper med taskiga attityder mot hbtq-personer. Gemensamt för dem är normalt sett att de känner sig vara i underläge och gärna använder hbtq-personer som några som kan göras ännu svagare och därmed är lätta att slå på. Attityderna mot hbtq-personer är ofta likartade bland SD-aktivister på landsbygden och bland radikala muslimer.

    Det är också en viktig poäng att inte demonisera alla muslimer. Problemen är de radikala och extrema elementen. Jag känner samtidigt homosexuella, troende muslimer och vi har haft ett stort stöd bland både sekulära och troende muslimer i kampen mot homofobin i Husby i samband med artikelns publicering. Här är värt att jämföra med kristna, där svenska kyrkan viger samkönade par, medan kristna högern i USA dödar bögar genom att exempelvis skicka dem till ”gay conversion therapy”. Den viktiga komponenten här är extremism. Och utanförskap.

    Vi behöver bekämpa extremism och utanförskap i alla dess former, eftersom sådant göder hat mot olika grupper. Det må vara muslimer eller bögar, det är i grunden samma hat men riktat mot olika ”annorlunda” grupper. Sekularism och att inkluderas i samhället göder tvärtom förståelse och tolerans. Det är sådant vi ska eftersträva. Och ja det är självklart att ett mer välmående område, som Solna där vi numera bor, inte har samma problem med vare sig homofobi eller islamofobi. Folk här vet bättre och känner sig inte i ett sådant underläge att de känner ett behov av att hitta någon svagare att hata. Med möjligt undantag för AIK-supportrarna då, som väl brukar hata Göteborg…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s