En vänlig replik till kamrat Eric Rosén, del 2

”Politics begin where the masses are, not where there are thousands, but where there are millions, that is where serious politics begin.”

– Vladimir Lenin

”I’ll have a vanilla… one of the vanilla bulls**t things. You know, whatever you want, some vanilla bulls**t latte, cappa thing. Whatever you got – I don’t care.”

– Larry David

Efter ett par dagars avbrott är det dags att ta tag i den andra hälften av kamrat Roséns kritik mot undertecknad och mina diverse politiska tillkortakommanden. På många sätt så var den fråga som jag tog upp i förra inlägget inget mer än ett sorts sidospår, men det kan ändå vara ändå värt att ägna lite mer tid än vanligt åt att gå igenom just vilken soppa vi hamnat i på sistone. Den andra delen av Roséns kritik av mig har dock att göra med ”uppfostran”. Jag är, enligt chefredaktören på vänstersidan politism.se, en del av en idag allt mer hycklande materialistisk vänster, en grupp människor som uppenbarligen talar ur båda sidorna av munnen: ur ena mungipan så klandrar och fördömer vi således folk i den breda vänstern som försöker ”uppfostra” Sveriges intellektuellt eftersatta befolkning, samtidigt som vi ur den andra mungipan lika hårt försöker klandra, kritisera och ”uppfostra” den vänster som inte håller med oss själva.

Min första reaktion här är tyvärr inget mer än att skaka på huvudet. Det är ärligt talat helt bortom mitt förstånd att en sådan total brist på självinsikt som den Eric Rosén här visar prov på ens är möjlig. Kamrat Rosén tjänstgör just nu som chefredaktör för en sida som på fullaste allvar driver en spalt med namnet ”Vett & Etikett för Vänstern”, och som därtill publicerat artiklar i stil med ”Klä inte ut dig till rasist i Halloween” och dylika stränga pekpinnar i den offentliga moralens tjänst. Att behöva lyssna på anklagelser om att vilja syssla med ”uppfostran” från politism – av alla sidor – är helt makalöst. Att Rosén därtill verkar tro att han på något sätt är i en position att hävda att det skulle finnas något särdeles hycklande hos mig på detta område är kort sagt så absurt att ni får ursäkta om jag helst bara lämnar saken utan kommentar.

Det finns dock ett och annat som behöver sägas om min egen relation till att ”uppfostra” folk, och vad det är jag faktiskt skrivit – och inte skrivit – på området. Jag sätter inte själv rubrikerna i de texter av mig som publicerats i Aftonbladet. Rubrikerna ”Ta ansvar, Vänstern!” eller ”Sorgligt, Vänstern” är således inte något som jag själv bestämt. Rosén är knappast originell nog att vara den första som anklagat mig för att ”recensera” eller försöka ”uppfostra” folk i mina texter, men det är mycket svårt att ta denna sorts kritik på allvar om man faktiskt ser till själva brödtexten i min senaste artikel. Ingenstans i den text som Rosén kritiserar så uppmanar jag ”vänstern” att göra något. Vad texten gör är att den beskriver ett antal politiska förändringar inom vänstern över tid, för att därefter försöka ge en sorts provisorisk förklaring till varför dessa förändringar skett. Jag ställer mig således mycket tvekande till den grupp som idag ondgör sig över den elake Kyeyune som från läktaren gastar om vad ”vänstern borde göra” och/eller alla saker som ”vänstern gör fel”.

Låt oss utföra ett enkelt experiment tillsammans. Surfa in på den artikel jag faktiskt skrev och aktivera din webbläsares sökverktyg (CTRL+F för Chrome), och skriv in orden ”fel” och ”borde” i sökfältet. Hur många träffar fick du? För den som är för lat och vill ha facit direkt så är det rätta svaret ”noll”. Texten saknar helt explicita värdepåståenden i stil med att vänstern ”borde” göra något, och rubriken (Ta ansvar, vänstern!) är som jag påpekade ovan något jag själv inte har inflytande över och något jag själv aldrig skulle vara beredd att skriva eller säga idag.

Det finns två anledningar till varför jag i slutändan drar mig för att syssla med den sortens ”uppfostran” som Rosén felaktigt anklagar mig för (samtidigt som han själv driver en sida berömd för att göra just detta). Den första är tämligen enkel. Som jag påpekat förut: fakta är fakta, värderingar är värderingar. Att blanda ihop korten leder sällan till något gott, och en analys av politiska skeenden kräver i regel att man är kapabel att ta ett par steg tillbaka och faktiskt utgå från frågan ”vad är det som händer?” snarare än ”vad tycker jag är bra?” eller något i den stilen. Rent personligen så är det också så att jag helt enkelt gillar att försöka förstå saker, och att jag skriver om sådant jag personligen intresseras av.

Den andra anledningen till varför ställer mig tveksam inför själva idén att idag försöka ”uppfostra vänstern” är dock mer komplex, och den har att göra med svagheterna och motsättningarna som idag ligger i själva begreppssfären ”vänster”, ”vänsterfolk”, och dylikt. Ett uttömligt svar på Kamrat Roséns kritik kräver således att vi problematiserar dessa begrepp mer utförligt nedan. Den korta versionen är att jag idag har starka tvivel på att det är särskilt användbart eller konstruktivt att tala om ”vänstern” som någon sorts enhetlig politisk kraft, och att det exempel som bäst illustrerar svagheterna och motsättningarna i detta begrepp idag faktiskt kan sägas vara Eric Rosén och den numera konkurshotade vänstersidan Rosén driver, politism.se.

Politism är idag en riktig dunderkalkon, en sida som får storstryk av bland annat Avpixlat, Fria Tider och Nyheter Idag. Detta till trots så är sidan knappast billig i drift; Kommunals medlemmar måste årligen skjuta till miljonbelopp bara för att förhindra politism från att gå i konkurs. Jag nämner dock inte dessa misslyckanden som ett led i något sorts elakt personangrepp: till skillnad från kamrat Rosén så behöver jag själv inga ”påminnelser” om att materialism är ”viktigt” då jag nog måste erkänna att jag de facto är en materialist, och därmed så är min första impuls alltid att förstå och förklara politiska skeenden i termer av objektiva processer snarare än bristande personlighetsdrag hos individer.

Politism lanserades som en ungdomlig, trendig och framförallt modern vänstersida: tro det eller ej, men sidan var från början tänkt att tjäna pengar. Schibsted skulle enligt egen utsago inte ha investerat pengar i projektet annars, så vi talar uppenbarligen om en situation där man ansåg sig ha skäl att tro att politism åtminstone teoretiskt skulle kunna bli en populär sajt med den framtoning man valt. I ett läge där det faktiskt finns olika s.k. ”alternativa” nyhetssidor som når en bred läsarkrets så går det knappast att förklara politisms låga ranking på Alexa i termer av något sorts generaliserad brist på intresse för sådana sidor, och jag tror knappast heller att förklaringen står att finna i kamrat Roséns personliga kapacitet för inkompetens, hur betydande denna än må vara eller icke vara. Något var uppenbarligen gravt fel med hela det koncept om ”vänstern” som man utgick ifrån. Innan vi kan gå in på tänkbara förklaringar till varför detta skedde så behöver vi dock ge oss in på ett kort sidospår om ett ämne som inte har så mycket med kamrat Rosén att göra, men som ändå är värt att ha klart för sig.

Möjligtvis så finns det fortfarande någon där ute som tror att materiella analyser av ekonomi, politik och samhälle utgör någon sorts specialitet för vänstern, något som görs ofta och mycket i takt med att saker och ting händer. Detta är inte sant. Jag har själv haft nöjet att träffa på riktigt ortodoxa revolutionära marxister som öppet och till synes utan skamsenhet sagt att det helt enkelt är ”för mycket jobb” att verkligen kartlägga hur klassrelationerna i Sverige faktiskt ser ut idag, och även om anekdoter sällan räcker särskilt långt så tror jag det är få idag som skulle hävda att det finns något överflöd på människor som likt Marx sitter på biblioteket varje dag och gräver ner sig i statistik om jordbruksproduktion och dylikt. Det är således talande att ett tämligen ambitiöst modernt projekt på detta område – Zak Cope’s Divided World, Divided Class – inte direkt utgör någon kioskvältare inom vänstern idag. Riktigt stora samhälleliga förändringar – exempelvis de som skett de senaste 30 åren – är således ofta kroniskt underteoretiserade. Landet förändras; kartorna samlar damm och ritas sällan om.

Självklart vill jag inte här påstå att vänstern saknar teori, eller att det inte finns personer som likt Marx allvarligt brottas med statistik och data för att försöka utröna hur dessa påverkar människors objektiva politiska intressen idag. Det jag påstår är snarare att dessa försök, när de väl görs, görs på marginalen, med låg eller obefintlig penetration in i någon sorts mer allmän debatt. Ett bra exempel på detta är att det idag är helt okontroversiellt att kalla asylsökande för ”arbetarklass”: ur både ett marxistiskt och ett rent Weberianskt perspektiv så är detta dock otroligt tveksamt, om inte uppenbart felaktigt. Vi kan debattera huruvida förhållanden på migrationsverkets boenden idag är särskilt drägliga eller humana, men en person som dagligen uppbär mat och husrum och en låg summa pengar från staten för att täcka sina resterande behov och som inte arbetar och producerar ett överskott som sedermera approprieras av någon annan i egenskap av dennes ägande av produktionsmedlen är inte en ”arbetare” ur ett analytiskt perspektiv. I den mån det existerar människor som lever långa perioder på olika former av bidrag så är det också mycket tveksamt om dessa heller ska inkluderas i begreppet; Marx levde som bekant på en tid där ingen gick på socialbidrag därför att socialbidrag inte fanns. Vad ska man då kalla dessa människor, och hur skall de placeras i något sorts övergripande analytiskt kontext? Hur ska vi förstå den sorts stora transfereringar som utgör grunden i en välfärdsstat men som inte existerade på 1800-talet ur ett marxistiskt perspektiv? Där har läsaren ett par exempel på den sortens frågor som folk som kallar sig vänster i dag mycket sällan eller aldrig håller på med i praktiken.

Min poäng här är helt enkelt att begrepp som tidigare haft en analytisk innebörd över tid kan förlora denna. Tiden går, och världen förändras: i den mån denna förändring inte motsvaras av analytiska ”uppdateringar” så återstår till slut bara den rent språkliga innebörden i en term. Det är idag okontroversiellt att inkludera människor på ett asylboende i begreppet ”arbetarklass”, därför att arbetarklass numera i praktiken betyder ”fattig” eller ”någon det är synd om”. Jag är inte intresserad att lägga någon värdering i detta eller komma med någon sorts förmaning eller klander, utan jag anser bara att det är viktigt att faktiskt ha en ganska osentimental bild om vad som egentligen menas när många förment marxistiska ord används inom vänstern idag. Ett ords mening kan glida över tid, många gånger till en sådan grad att innebörden blir diffus eller ordets deskriptiva innehåll inte längre har någon verklig referent.

Jag nämner allt detta för att jag vill poängtera att vänstern i praktiken sällan har något särskilt monopol på eller intresse för gedigna, utförliga klassanalyser. Det är en sak att tala om ”klass mot klass”, det är en helt annan femma att kritiskt undersöka vilka klasser som faktiskt existerar i ett givet land idag och klargöra vilka objektiva ekonomiska intressen dessa klasser de facto har. Det sistnämnda är mycket svårt, tidsödande och framförallt tråkigt, och därför görs det sällan. Men eftersom det görs så sällan är det fullt möjligt för olika politiska händelser att så att säga ”smyga sig på” eller överraska människor, att välta många av de antaganden som folk tidigare gjort och varit säkra i. Detta är i min mening precis det som utgjorde bakgrunden till fallet politism.se: den värld och den politiska terräng som man trodde fanns och som man var beroende av existerade helt enkelt inte när det väl var dags att bege sig ut i den.

Som jag skrev i texten i Aftonbladet så är min teori – mycket förenklat – att ekonomins förändringar i samband med de senaste decenniernas globalisering inte bara lett till att människor ute på landsbygden bestämt sig för att bli ”kränkta” eller ”rastistiska” eller vad det nu är folk gapar om nuförtiden, utan dessa förändringar har istället bidragit till att öppna en allvarlig rämna inom ”vänstern” och hos det som kamrat Rosén kallar för ”vänsterfolk”. Problemet är inte ideologiskt: det är inte att folk plötsligt vägrar hålla med varandra eller att vänstern drabbats av ett återfall in i ”sekterism”. Rämnan är djupare och allvarligare än så: den ligger i att ”vänster” idag är ett begrepp som täcker åtminstone två radikalt olika klassintressen, varav båda har egna prioriteringar och strategier för att nå sina mål. Om detta stämmer så kommer vi uppenbarligen att kunna se olika högljudda bråk och ideologiska strider, men den avgörande poängen är att dessa bråk och dessa strider i sådana fall inte utgör en orsak, de är bara ett symptom.

Kamrat Rosén har på senare tiden försökt hävda att han inte är intresserad av att tjata om ”identitetspolitik”, men det är inte någon hemlighet att politism.se sedan starten medvetet profilerat sig på området. Ur ett perspektiv så är det också mycket förståeligt att man valde att göra det, då detta trots allt såg ut som någon ny och mer ”modern” sorts vänsterpolitik och vänsterdiskurs då det begav sig. Sedermera har vi med tiden dragits in i olika hätska diskussioner om huruvida ”klass” eller ”identitet” är viktigast, debatter där premissen ofta varit att ”vänstern” idag kan, måste eller borde välja i mellan ”klasspolitik” och ”identitetspolitik”. Vill man förstå varför politism.se blev ett sådant misslyckande måste man dock förstå varför denna dikotomi i själva verket bygger på ett grundläggande missförstånd av verkligheten. ”Identitetspolitik” är inte ett alternativ till ”klasspolitik”, identitetspolitik är en form av klasspolitik, en klasspolitik för ett specifikt, tämligen smalt segment av befolkningen. Det är en politik som speglar de prioriteringar och problemställningar som ter sig naturlig för detta segment. Bara när vi förstår detta kan vi ta oss vidare.

Låt oss beakta den här debatten om ”representation”, som jag skrivit en del om tidigare. Det är ingen hemlighet att de som talar om vikten av representation är samma människor som föreställer sig själv vara naturliga representanter, tolkar, och ambassadörer! Eftersom vi definitivt inte har några politiska organisationer som mobiliserar breda befolkningslager längre så går det inte längre att säga att Fanna Ndow eller Judith Kiros är ”representativa” genom att de de facto fått i uppgift av någon sorts formell medlemsbas att representera dessa medlemmars intressen i något större kontext, utan istället så är du en ”representant” för ”people of color” genom att du själv sitter på en sorts själslig koppling till ”ditt folk”. Organisationer som Black Coffee eller Afrosvenskarnas Riksförbund har i regel en otroligt ytlig och efemär koppling till de människor ute i verkligheten som de ”egentligen” talar för, vilket kanske borde ge oss en ledtråd om att den sorts politik man för och den sorts diskurs man förfäktar inte direkt är kapabel att entusiasmera bredare befolkningslager.

Men, som sagt: en diskurs om representation är otroligt användbar för ett visst (smalt!) segment av befolkningen: de människor för vilken rollen som ”representant” de facto utgör en legitim karriärväg. Fanna Ndow må tycka att rasismen och afrofobin är ett riktigt gissel, men det är kanske inte direkt är någon slump att hon gör detta i ett kontext där det första steget mot att avhjälpa detta samhällsproblem som människor erbjuds består i att köpa hennes antologi eller ge henne ett jobb. För att citera en viss Lawrence ”Larry” David: ”Hmmmm…”.

Det är viktigt att förstå vad min poäng här är. Min poäng är inte att folk som talar om ”representation” är cyniska eller giriga. Tvärtom: detta är överlag en helt ärligt menad politik, men det är en politik som samtidigt ligger helt i linje med den materiella situationen och de materiella intressena hos människor hemmahörande i någon sorts medelklass, människor som ideologiskt måste legitimera sin egen rätt att skaffa jobb och håva in bokkontrakt. Amerikanen och Jazzfilosofen Cornel West har stundtals gått i polemik mot en sorts svart ”trasborgerlighet” han menar existerar i USA; människor som på många sätt har det ganska gott ställt men som frustreras av att de ännu inte accepteras in i de övre skikten i samhället på samma villkor som den ”riktiga” borgerligheten. Jag tror det finns en del problem med termen, men det är fortfarande en kategori som logiskt beskriver mycket av det vi ser idag.

Det är värt att komma ihåg att någon som heter Kyeyune eller Ndow eller Kawesa i praktiken faktiskt har det svårare att ”ta sig in”, vare sig vi talar om kultursidorna, partipolitiken eller tv-sofforna. Detta är ingen lögn, detta är inget påhitt. Förklaringen är mycket enkel: privilegier och s.k. ”socialt kapital” tenderar att gå i arv genom generationerna, och en person som har föräldrar och farföräldrar som arbetat inom exempelvis Stockholms medievärld kommer ha naturliga fördelar när det kommer till att hitta ett jobb inom denna över någon som kommer utifrån, vars föräldrar kanske inte ens är födda i Sverige, och som därmed saknar den här sortens osynliga, informella kontaktnät. Skribenterna bakom Rummet är de facto underprivilegierade när det kommer till deras möjligheter att få ett välbetalande jobb eller sälja in en bok. Kanske inte främst för att de är ”rasifierade”, utan för att den som har en annan hudfärg i regel inte har generationer av kontaktnät och socialt kapital som gått i arv. Den diskurs som har gått att läsa på Rummet är inte dum eller byggd på något sorts misstag; det är en effektiv ideologi, dels i bemärkelsen att den är kapabel att förklara de personliga erfarenheter som många av skribenterna stött på, men också för att den faktiskt är kapabel att öppna dörrar och säkra jobb och bokkontrakt. Således är det inget fel på den: om hela havet stormar så måste man vässa sina armbågar, och man måste ha rätt sorts verktyg för att kunna bräcka sina konkurrenter.

Problemet här är dock att de klassintressen som finns hos någon som vill röra sig uppåt ett par trappsteg inom medelklassen – och som ofta upplever sin sämre startposition i sammanhanget som otroligt frustrerande – inte är särskilt förenliga med de klassintressen som finns hos de flesta människor i Degerfors eller Borlänge. De är inte förenliga därför att den grupp som West kallar ”trasborgerligheten” ändå tjänar, trots sin underordnade position gentemot sin ”sanna” dito, ungefär lika mycket på den sorts ekonomiska strukturomvandlingar som lett till avindustrialisering och dagens växande strukturella arbetslöshet. Det förhållande jag skrev om ovan – att vänstern mycket sällan uppdaterar sina analyser eller undersöker den analytiska innebörden i de ord man använder – gäller nog allra mest här, och vi har idag hamnat i en situation av konstanta bråk som ingen riktigt kan förklara annat än med ”folk som håller på med idpol är dumma” och liknande icke-argument. Detta har inte varit en konstruktiv debatt, och den har i realiteten representerat ett grovt misslyckande för alla av oss som ändå menar att materiella intressen måste vara den lins varmed man förstår politiken.

Jag tror helt enkelt att vi hamnat i en situation där ”vänstern” numera är namnet på en sorts förvuxen, argsint siamesisk tvillingbäbis; två klassintressen som drar åt helt olika håll men som inte riktigt kan lösgöra sig från varandra på grund av att man fortfarande delar ett gemensamt språk och en gemensam (sub)kultur. Detta borde egentligen inte vara särskilt konstigt, därför att det vi idag ser är hur ”högern” till sin förskräckelse inser att den drabbats av precis samma sak! Det är inte något sammanträffande att många partier, tidningar och ideologiska strömningar på den sidan av den politiska skalan i skrivande stund kämpar hårt för att inte slitas sönder av de centrifugala krafter som springer ur av att man själv försöker sitta på två stolar samtidigt. Att politism.se lanserades till höga förhoppningar kan enbart förklaras med att man inte såg – eller inte ville se – denna konfliktlinje, att man helt enkelt trodde att den sorts ideologi och ”diskurs” som faktiskt utgör ett bra och välfungerande verktyg för någon som vill slå sig in Stockholms medievärld eller medverka i en konstutställning kunde generaliseras och tilltala en mycket bredare befolkning. I realiteten är det dock så att de människor som tjänar materiellt på exempelvis ”bredare representation” utgör ett tämligen smalt befolkningslager, för smalt för att det ska vara realistiskt att tjäna några större pengar på dem eller ägna sig åt hårdkokt kvartalskapitalism meddels artiklar om Nån Hemsk Person Som Hade På Sig Blackface På Campus.

Allt det jag sagt ovan är dock inte mer än just en ”hisspitch” i frågan, för att låna ett uttryck från kamrat Rosén. Detta är helt enkelt ett för stort och komplext ämne för att kunna uttömligt behandlas i ett enskilt blogginlägg. Bara en översiktlig analys av det jag talat om skulle kräva en hel serie inlägg, om inte en längre bok. Detta bör dock inte förhindra oss från att dra ett par enkla, preliminära slutsatser. Jag tror således att det finns en grundläggande konflikt inom ”vänstern” idag, och att denna konflikt länge varit underteoretiserad men numera blivit så akut att den inte längre går att dölja eller tapetsera över, trots allt mer desperata försök från alla inblandade. Denna konflikt bottnar mycket förenklat i skillnaden mellan de människor som tjänat eller åtminstone inte förlorat på globalisering och vars politik utgår från ett perspektiv som ter sig naturligt för en vinnare, och de människor som förlorat på denna process och vars perspektiv ligger i linje med vad som är naturligt för en förlorare. Att talet om vita människors ”privilegium” faktiskt har en reell resonansbotten idag går inte att förneka, åtminstone så länge samtalet äger rum på Aftonbladets kulturfest eller Lunds universitet. Samtidigt är det helt uppenbart att samma samtal inte upplevs som relevant eller hjälpsamt i Landskrona. Kanske är det dags att vi slutar att låtsas som om dessa skillnader i perspektiv enbart bör förklaras i termer av personlighetsdrag, genom att den ena eller den andra gruppen är ”dumma”, ”rasistiska”, ”Sverigehatande” och dylikt.

Nu är det dock dags att knyta ihop säcken och återvända till frågan om kamrat Roséns kritik av mig. Ser jag mig själv som någon sorts ”uppfostrare”? Mitt svar är, föga förvånande, ett blankt nej. Mitt nej beror dels på faktumet att när jag skriver så skriver jag i princip uteslutande texter som är menade att vara beskrivande snarare än förmanande, dels på att ”vänstern” idag inte går att uppfostra; om jag trodde att objektiva intresseskillnader gick att ”bota” genom övertygande artiklar eller kurser i ”vett och etikett för vänstern” så skulle jag inte vara en marxist, utan jag skulle gissningsvis tillhöra samma genus av svårdefinierade skumgummisossar som Rosén själv gör. Jag är inte ens intresserad av att ”uppfostra” Eric Rosén själv, trots att den sida han som chefredaktör ansvarar för är ett sådant uppenbart fiasko att det är tydligt att han är i akut behov av hjälp. Jag är inte intresserad av att säga vad han ”borde” göra, och jag har ingen lust att påstå att han gjort ”fel” i hur han valt att profilera sin s.k. vänstersida. Om kamrat Rosén är ute efter någon som faktiskt är beredd att ta på sig rollen som hjälpsam gåsmamma medan han lär sig att cykla utan stödhjul så kan han ju alltid vända sig till Chang Frick.

Vad jag är beredd att göra är att ge en förklaring till de objektiva faktorer som nog ligger bakom att politism.se blivit en sådan finansiell och läsarmässig dunderkalkon, speciellt då i jämförelse med en annan vänstersida som Aktuellt Fokus. Jag tycker inte att det är ”dåligt” eller ”hemskt” att driva den ideologi och utgå från det perspektiv som politism gjort. I ett val mellan en ambitiös och ideologiskt kaxig ”trasborgerlighet” och ett allt mer ekonomiskt överflödigt och otrendigt ex-proletariat så har man valt att satsa det man tror är ”vänsterns” kort på den förstnämnda hästen snarare än den sistnämnda. Min artikel i Aftonbladet var främst menad att visa på att det faktiskt finns åtminstone två olika hästar att satsa på rent politiskt idag, och att man också måste vara beredd att leva med konsekvenserna av sina val. Vänstern så som den ser ut idag är helt enkelt på väg mot en grundläggande splittring enligt klasslinjer; inte för att folk har dåliga idéer eller är elaka mot varandra eller håller på med identitetspolitik, utan för att vänstern de facto redan är splittrad enligt klasslinjer och varit det sedan länge. Poletten har bara inte hunnit trilla ned, men det är också allt. När den väl gör det så tror jag idén om att vilja ”uppfostra vänstern” kommer att framstå som lika löjlig och överspelad som idén om att få Alice Teodorescu att börja läsa Marx och Lenin bara genom att vi tindrar lite med ögonen.

Man kan om man vill sjunga likt Pete Seeger (”Which side are you on, boy? Which side are you on?”), men i slutändan så är sådana val knappast något nytt, och i ett fritt land har alla människor rätt att välja… och stå för sina val. Om jag nu måste komma med något sorts ”borde”, en förmaning, en uppfostrande pekpinne, då är det i så fall denna: en materialist bör aldrig klandra människor eller låtsas som om det är moraliska eller etiska skavanker som leder till att människor agerar i enlighet med sina egna (klass)intressen. Jag hyser därmed inget större agg vare sig mot kamrat Rosén eller de ”vänstermänniskor” han menar att jag försöker angripa: kul att ni håller på, god fortsättning, och så vidare. Namaste, gokigen’yo och hasta luego, liksom! På sin höjd kan jag kanske sträcka mig till att säga att det kamrat Rosén faktiskt gör om dagarna ändå är ganska beklämmande – han hämtar som bekant ut en lön på 44.000 kr i månaden för att driva politism, en lön som subventioneras av medlemmar i Kommunal som gissningsvis inte ens är i närheten av att tjäna lika flott eller vara lika dåliga på sitt jobb som han – men var och en får bli salig på sin egen sak.

Avslutningsvis: om vänstersidan politism.se har något att lära oss idag så är det nog främst hur otroligt jävla svag den ideologiskt ambitiösa medelklassen faktiskt är i rollen som något sorts politiskt subjekt. Vilka stygga populistiska vargar som helst tycks enkelt kunna dyka upp, frustande och pustande, och vips blåsa bort allt det man byggt upp, trots all denna stolthet, arrogans och förmenta ”radikalism”. Jag kan således inte göra annat än att önska alla små grisar lycka till i konstruerandet av trygga rum och halmkojor framöver. Ni kommer troligtvis att behöva det.

Förr eller senare, vid en punkt då det nog är för sent att göra något åt saken, kommer ni vara tvungna att inse följande: ”vänstern” bär alltjämt på sina alldeles egna vargar, och vår hunger är förfärlig.