Framtiden är ett främmande land

The writer may very well serve a movement of history as its mouthpiece, but he cannot of course create it.

– Karl Marx

Giovinezza, giovinezza,
Primavera di bellezza
Per la vita, nell’asprezza
Il tuo canto squilla e va!

– Giovinezza

Vi människor är en studie i kontraster: lite för klipska för vårt eget bästa, men på tok för dumma för att egentligen kunna göra något åt det. Samtidigt som vi går (eller kanske snarare släpas) in i en framtid vi inte kan fly ifrån så hör våra hjärnor allt som oftast kvar i det förflutna, i en illusion om mening, sammanhang och enkelhet som gått förlorad. Dessa världar vi drömmer oss tillbaka till – en värld där meningar fortfarande var tydliga, och alla följde sina klara roller – har aldrig existerat och kan inte existera, de är synvillor, och som sådana riskerar vi alltid att förgöra dem om vi går dem för nära. Det ändrar inte på faktumet att vi behöver dem.

Är det egentligen bättre att leva som en hund i en fridfull epok än att vara människa i en kaotisk sådan? Kanske så är det så, men säkert är att ingen av oss idag har något val i frågan. Tiden vi lever i är en där de politiska, ekonomiska och ekologiska arrangemang som underbygger våra liv inte längre mäktar med de krav vi ställer på dem. Det som inte kan vara för evigt kommer inte att göra det; så är det nu, och så har det alltid varit.

Vi människor bor i och skapar historien, vilket inte är mer eller mindre än resultatet av våra handlingar och de världsliga processer vi är en del av. Våra stackars hjärnor däremot har sin hemvist i Historen, en mytisk, tidslös plats där drakar och demoner vandrar fritt, där de vita och de röda alltjämt står på barrikaderna som om året vore 1917, en värld där Körsbärsdalens liberaler aldrig får glömma att på andra sidan bergen lurar den illiberala draken Katla och hennes mörkervänner. Vi tänker på det här sättet för att det är bekvämt, och för att det är det enda sättet som vi kan tänka på; vi ser på när SD växer och säger direkt att ”detta är precis som Weimar”, ”detta är precis vad som hände på trettiotalet”, vi gör världen vi lever i till en blek kopia och representation av världen inuti våra huvuden, för annars går det knappt att stå ut. Följande stycke av Karl Marx från Louis Bonapartes 18:de Brumaire är således lika relevant idag som på tiden det skrevs:

Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. Och just då dessa tycks vara i färd med att omforma sig själva och tingen, att skapa något som man hittills aldrig skådat, just i sådana revolutionära krisepoker besvär de ängsligt gångna tiders andar att komma till sin hjälp, lånar deras namn, kampparoller, kostymering för att i denna gamla ärevördiga förklädnad och med detta lånade språk uppföra de nya världshistoriska scenerna. Så maskerade sig Luther som aposteln Paulus, revolutionen 1789-1814 draperade sig omväxlande som romersk republik och som romerskt kejsardöme, och republiken 1848 kunde inte hitta på något bättre än att omväxlande parodiera 1789 och den revolutionära traditionen från 1793-95. På samma sätt översätter nybörjaren, som har lärt ett nytt språk, ständigt detta tillbaks till sitt modersmål, men först då han kan bruka det nya språket utan att i tankarna översätta det tillbaka och sedan han glömt sitt modersmål i detsamma, har han tillägnat sig det nya språkets anda och kan obehindrat använda sig av detsamma.

Våra hjärnor gör världen utanför till en blek parodi, till en historisk imitation av världen innanför: Jimmie Åkesson är Hitler, Donald Trump är Mussolini, SD är NSDAP och DN:s reportage om politiska skiften på Östermalm är intyg på att självaste Paul Von Hindenburg återuppstått från de döda och nyligen flyttat in på Strandvägen, samtidigt som föreningen Allt åt Allas klasshat och spridningen av olika lika goda kålsupare minsann visst visar att det fortfarande finns ”mörkerkrafter” i vår samhällskropp som inte slutat tillbe den gamla onda tidens hedniska totalitärgudar.

Det är dock viktigt att inse att den här sortens värld vi ständigt refererar och återvänder till i våra huvuden i sin tur bara är en blek parodi och historisk imitation av den värld som faktiskt förekom på 30-talet, med alla sina komplikationer, detaljer och kantigheter. Verkligheten är helt enkelt för ojämn, för traumatisk, för gigantisk att vi ska kunna baxa in den i det begränsade utrymme vi har innanför pannbenet; likt koncentrerad blandsaft så måste vi helt enkelt spä ut den – och spä ut den igen, och igen, och igen – innan den är duglig för mänsklig konsumtion.

Skälet till att det idag är viktigt att fundera kring historien och vår relation till den är enkelt: vänstern av vår tid håller sakta men säkert på att falla sönder. Detta sönderfall är inte unikt, utan det går hand i hand med de andra etablerade politiska krafternas sönderfall och sönderfallet hos de institutioner som en gång i tiden bar upp både vänster och höger, gammelsossar och småborgare. Ju mer uttalat detta sönderfall blir i nuet, desto mer hastig blir reträtten från historien in i Historien med stort H, in i alla våra berättelser och slagord, malätna oljerockar från en svunnen tid. Jag kan inte ens låtsas utgöra något undantag på den punkten: bilden som möter en besökare till Power & Politics är talande nog också Ilya Repins målning, 17:e Oktober 1905. Tidigare, när bloggen hade en annan layout, bestod headern först av en gravering av Haymarket-massakern (4 Maj 1886), därefter en bild från Spartakistupproret i Berlin (Januari 1919).

Framtiden är ett främmande land, men historien är en tröst, ett kladdpapper och en kompassnål, den enda räta linjen i en krokig värld. Att se sig själv, det man tänker och skriver och den man är i termer av något mycket större än en själv är inget unikt för mig eller för vänstern eller för tiden vi lever i, det är ett allmänt mänskligt behov, lika närvarande på de gamla grekernas tid som det är för oss idag.

Det är dock ganska tydligt att vi idag nått vägs ände för den berättelse vi både vant oss vid och tyvärr också blivit totalt beroende av. I slutändan blir det bara absurt att säga att det idag är ”precis som på 30-talet”, och vi passerade nog egentligen den punkten för länge sen. Kriget i Etiopien är inte samma sak som kriget i Syrien, och dagens europeiska nationalism har mycket lite att göra med revanschism över någon sorts modern Versaillesfred. Jimmie Åkesson är inte Hitler, Sverige är inte Tyskland, muslimer är inte judar, Viktor Orban är inte Il Duce, Ukraina är inte Spanien, och så vidare och så vidare in i det oändliga.

Det är talande att många idag verkar ha svårt att förstå att poängen med att säga at Jimmie Åkesson inte är Hitler inte är att hävda att Åkesson är ”snällare” eller ”bättre” än Adolf Hitler, utan att påpeka att Jimmie Åkesson inte är Adolf Hitler! När folk enbart kan förstå saker genom att använda en fantasibild av 30-talet som både linjal och måttstock blir det i längden omöjligt att förstå de värld vi lever i, som rent konkret inte liknar denna föreställda period särskilt mycket. Att inte ens 30-talet har så mycket gemensamt med vår bild av 30-talet gör dessutom situationen ännu mer genant. Låt oss betrakta följande citat från självaste Il Duce:

Ras! Det är en känsla, inte någon verklighet: nittiofem procent, åtminstonde, är känslor. Inget kommer någonsin lyckas övertyga mig om att biologiskt rena raser kan visas existera idag. Lustigt nog så har inte en enda av de som talat så varmt om den tyska rasens ”ädelhet” själv varit tysk. Gobineu var fransman, Chamberlain engelsman; Woltmann, en jude, Lapouge, ännu en fransman.

För den som vet något om Italiens situation efter slutet på första världskriget och dess historia fram till den punkten så är det egentligen allt annat än anmärkningsvärt eller ologiskt att dessa ord ska ha uttalats av Mussolini. Trots att vi buntar ihop dem så var relationen mellan Italiens fascister och Tysklands dito alltid komplicerad, och de teorier om ras som var populära i Tyskland under denna tid satte ”nordiskhet” i centrum. För Italien så kunde detta inte vara annat än högst problematiskt, därför att Italien *fortfarande* är ett delat land där folk i det rika norr ser ner på den fattiga efterblivna södern, där 2016 års parlament inkluderar ett parti (Lega Nord) som stundtals yrkat för självständighet i norr. Att acceptera Tysklands narrativ om hur världen fungerade var således lika med att döma ut halva sin egen befolkning som underlägsen och degenererad. Varför i hela friden skulle egentligen svartskjortorna, som såg sig själva som försvarare och arvtagare till Risorgimento, vilja stycka upp det egna landet för ”den ariska rasens” skull? Nu passar dock inte den här sortens komplexitet in i en mytologi konstruerad av och för människor som på det hela taget inte levde under 20-talet och som föredrar den sortens historia där fascism är lika med ondska och kampen mot fascismen fått ungefär samma civilisationsgrundande roll som israeliternas uttåg ur Egypten.

Vad har exempelvis Italiens interna politik, dess spänningarna mellan norr och söder och missnöjdhet över att man inte fick igenom alla sina territoriella anspråk efter första världskriget, allt under en period för nästan hundra år sedan, egentligen att göra med reaktionen på dagens flyktingströmmar från Mellanöstern? Hur i hela friden går det att dra ut någon sorts allmän lärdom ur denna otroligt komplicerade mänskliga väv och applicera den på vår precis lika komplicerade motsvarighet utan att förvränga och lemlästa innehållet bortom absurditetens gräns, utan att producera en platt, innehållslös moralkaka i stil med ”goda människor slutade vara goda och onda människor började vara onda”. Få levande människor tycks stå ut med att leva i 2016, så därför väljer man att uppfinna olika sagor om 1916 eller 1926, helst utan att ens läsa in Wikipedia-artikeln om det man moraliserar om. Debatten om huruvida SD är ”fascister” eller inte blir således ett kulturellt skådespel, ett kollektivt melodrama med en informationshalt någonstans söder om noll, därför att inte ens fascisterna var särskilt lika de sagofigurer vi idag talar om när vi talar om ”fascister”!

Människor berättar sagor om världen för att sagor är tankens innersta språk; utan dem kan vi inte förstå någonting alls. Tids nog så blir sprickan mellan sagan och världen så stor att hela strukturen riskerar att rasa sönder, och det är precis där vi är idag. Att tala om flyktingkris eller globalisering i termer skapade för att tala om tysk revanschism och japanska imperiebyggen leder i slutändan in i en återvändsgränd, precis som de gamla grekerna tids nog nådde en punkt där det faktiskt inte längre gick att förstå allting i världen genom att referera till något som hände i samband med det trojanska kriget.

Första världskriget var tidpunkten då en tidigare värld och de berättelser denna värld byggde på gick itu för att aldrig komma tillbaka. Även vänsterns egna värld gick i kras i samband med detta, och hur kunde den inte göra det? Ur askan av mänsklighetens mest destruktiva krig reste sig tids nog en ny värld, med nya berättelser, ofta konstruerade i all hast för att kompensera för allt det som gått förlorat. Den socialism som tidigare varit så säker på att alla stod på samma sida rämnade totalt när det visade sig att de som skulle skjuta sina egna generaler och sjunga broderskapets sång nästan till en man vände på klacken och ivrigt sköt varandra i en masslakt vars proportioner knappt gick att förstå; Benito Mussolini var på sitt sätt precis lika mycket en produkt av denna spruckna socialism som Vladimir Lenin var.

Det är frestande att tro att vi 2016 står inför precis samma sak: att flyktingfrågor, integration, den strukturella arbetslösheten, klimatförändringar eller vad du vill kommer att tvinga fram samma apokalyptiska strid där agnarna sållas från vetet, där de goda för en gång skull skiljs från de onda. Men det är i slutändan inget annat än en lögn, och kanske börjar det helt enkelt bli dags för oss att sluta ljuga. Ingen av oss kommer att bli Lenin, och ingen av oss kommer att bli Mussolini. De här människorna är döda, och den värld de levde i finns inte längre. Vi låtsas leva deras liv och lånar deras kläder därför att det är så mycket enklare än att försöka leva i en tid där alla känner hur marken försvinner under fötterna. Vi tänker sällan på att även gårdagens människor i någon mån också lånade andras kläder och levde sina föregångares liv, och att de gjorde det av precis samma anledning som vi. Sådan är människan.

Framtiden är ett främmande land, och resan dit är ofta mer krokig och ambivalent än vad någon av oss egentligen klarar av. Tids nog, efter att både du och jag har varit döda sen länge, så kommer åtminstone en rest av oss finnas kvar, som mytologiska vålnader och spöken frammanade av människor som inte fötts ännu för att skänka sans och sammanhang åt en värld vi inte lever i och aldrig kommer ha något att göra med. Om du av någon anledning vill se exempel på precis hur patetiskt och dumt människans liv efter döden ofta blir så är det tyvärr bara att surfa in på ETC.se.

Annonser

4 reaktioner på ”Framtiden är ett främmande land

  1. Tack, bättre kunde jag inte uttrycka det själv. Men kanske kortare: Historien upprepar sig inte (men vi kan alltid lära något av den). Historiska analogier är för det mesta okunniga, ohistoriska och enfaldiga. Uppskattar särskilt stycket om den italienska fascismen och SD som väl överensstämmer med min kritik av Arnstads bok I DN och i Historisk tidskrift. Synd att vare sig Marx själv eller hans efterföljare förstod att alla revolutioner slutar med den 18:e brumaire.

  2. Tack för ett intressant inlägg. Du tycks å ena sidan argumentera kraftigt för hur kontraproduktivt det är att iklä nutiden historien, att ”ingen av oss kommer att bli en Lenin”, och så vidare. Men samtidigt understryker du – helt korrekt – att även just Lenin (eller gårdagens människor i allmänhet) gjorde precis samma sak, och alltid har gjort det. De ”lånade andras kläder och levde sina föregångares liv”. (Om den inställningen dög för Lenin kan den väl duga för dagens vänster, kan man tänka.)

    Även Marx-citatet ur ”Louis Bonapartes adertonde Brumaire” antyder ju också denna mer materialistiska förståelse av hur idéer och historiesyn föds och kommer till uttryck: vi kan inte tala ett nytt språk förrän vi (i verkligheten, materien) har ersatt/krossat det gamla. Hoppet om att vi nu plötsligt ska sluta upp med detta till synes ofrånkomliga mänskliga beteende ter sig därmed lite fåfängt.

    Med detta sagt är det naturligtvis debilt att till varje pris söka likna dagens läge vid 30-talet, eller Jimmie Åkesson vid Hitler.

    (Till sist, en randanmärkning: Marx-citatet du återger överst i texten, ur ”Die moralisierende Kritik und die kritisierende Moral”, är ursprungligen på tyska: ”Einer geschichtlichen Bewegung kann der Schriftsteller wohl als Organ dienen, aber er kann sie natürlich nicht machen.” Om det ska återges på annat språk än originalet torde det väl rimligen vara på svenska?)

  3. Hej! Du har till stor del rätt, men din kritik hamnar fortfarande lite grann bredvid målet, då du intolkar saker i texten som jag skulle ha mycket svårt att skriva under på. Jag tror inte att framtidens människor någonsin kommer lära sig att konversera i framtidens språk utan att först ta omvägen genom historien, och texten är inte menad att vara någon sorts vädjan om att vi tillsammans (genom ren och skär viljestyrka?) ska komma att göra oss av med alla band till det förflutna.

    Texten har två syften. Det första är beskrivande, dvs att ge folk verktygen att förstå och reflektera över de tankeprocesser som går i att läsa en artikel i DN om Östermalm och direkt gå ”oj oj oj! det här är precis som på 30-talet!”, tankeprocesser som annars riskerar att förbli helt dolda. Den andra poängen är att våra myter och berättelser vi förlitar oss på idag börjar bli allt mer missanpassade och direkt skadliga för förståelsen av tiden vi lever i; ”bäst före-datumet” har så att säga redan passerats. Problemet för oss idag är nog att vi, för att låna från Marx liknelse, till stor del inte ens börjat lära oss det språk som tids nog – och efter många om och men! – troligtvis kommer att ersätta det gamla. Ju sämre det gamla språket blir för att ens formulera problemen och den värld vi lever i, desto mer trängande kommer detta behov att bli.

    För övrigt: din randkritik är helt befogad, men läget är helt enkelt ett utfall av min egna idiosynkrasi. Jag föredrar att läsa saker på engelska, men att skriva på svenska. I ett bättre samhälle än vårt så skulle en sådan böjelse aldrig tillåtas syre, men i en degenererad individualistisk tidsålder som vår…. ja, vad ska man göra?

  4. Hej och tack för svar!

    ”att ge folk verktygen att förstå och reflektera över de tankeprocesser som går i att läsa en artikel i DN om Östermalm och direkt gå ”oj oj oj! det här är precis som på 30-talet!”, tankeprocesser som annars riskerar att förbli helt dolda.”

    Bra uppsåt, och du lyckas bra med att mota i grind de grövsta av dessa försök. En annan poäng att göra gentemot den vänster som till varje pris vill likna dagens rasister eller populister med historiska fenomen är: Och sen då? Låt oss säga att Henrik Arnstad lyckas övertyga vänstern och antirasisterna om att SD bevisligen är ”fascister”. Och sen då? Betyder det att Arnstad ska leda partisankrig och så småningom hänga Jimmie Åkesson i anklarna från en Statoil-mack? Man undrar helt enkelt vad det frenetiska arbetet för att leda i bevis att 2016 är /exakt/ som 1921, 1939 eller vilket år som helst ska leda till i praktiken, konkret.

    ”myter och berättelser vi förlitar oss på idag börjar bli allt mer missanpassade och direkt skadliga för förståelsen av tiden vi lever i; ‘bäst före-datumet’ har så att säga redan passerats”

    På ett allmänt plan har du naturligtvis rätt även här.

    Dock tycker jag mig skönja en underliggande kritik av att alls låta sig inspireras av 1900-talets revolutionära rörelser här. För att tala klarspråk: det är ungefär så här de ”nyrevisionister” eller den ”postmoderna vänster” uttrycker sig, då i ett sammanhang av att göra upp med eller helt förkasta ryska revolutionen eller leninismen. Utifrån det helt korrekta (men egentligen ganska banala) konstaterandet att ”Sverige 2016 inte är Ryssland på 10-talet” riktar man en bredsida mot alla viktiga erfarenheter den marxistiska vänstern gjorde på 1900-talet – positiva som negativa. Jag kanske är överkänslig efter den debatten och läser in för mycket i det du säger, men som någon som fortfarande tror att den organisationsmodell, partiteori, teori om imperialismen osv som fr. a. bolsjevikerna lade fram på 10-talet fortfarande har väldigt mycket att säga en svensk vänster i dag, att det ekonomiska systemet i grunden vilar på samma principer och att vår revolutionära organisering därför också måste göra det (nota bene: i /grunden/, inte i detalj) – reagerar jag avvaktande till den här typen av formuleringar. Men, som sagt, jag läser förmodligen in för mycket där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s