Slutet på en era, del 1

Necessity is blind until it becomes conscious. Freedom is the consciousness of necessity.

-Karl Marx

Något har gått sönder som inte kommer gå att laga igen.

Som bekant så vann nyligen Donald John Trump en serie förkrossande segrar på ”Super Tuesday”, denna dag då ett stort antal amerikanska delstater röstar i de republikanska primärvalen. Han lyckades med detta trots att han hade hela det politiska etablissemanget mot sig. I princip all media och alla namnkunniga pundits hade sedan länge hojtat om att Trump var en idiot, en rasist, en skojare och en katastrof. Trots detta så verkade det alltså inte gå att hejda framgångarna.

Ännu idag så verkar få människor på det klara med vad som skett. I ett yrvaket Amerika möter de upphöjda tyckarna och tänkarna en värld där politikens regler – som tidigare verkade precis lika solida som termodynamikens lagar – slutat gälla.

Det republikanska partiet håller på att falla sönder. En annan kandidat – vilken som helst – som vunnit de segrar som Donald Trump gjort skulle vid det här laget ha korats som den självklara vinnaren i the Grand Old Party. Istället så skramlar man i skrivande stund ihop tiotals miljoner dollar för att dränka TV- och radiovågorna i negativ politisk reklam: ett sista, desperat försök att stoppa en kandidatur som man aldrig tog på allvar och som man nu inte kan acceptera. Det talas öppet om att försöka få till en s.k. ”brokered convention”, om att helt enkelt ändra på reglerna under partikongressen så att etablissemanget själv kan välja ”rätt” kandidat. Vissa drömmer om att helt enkelt underkänna sin egna väljarkår- denna dumma, rasistiska, idiotiska, okunniga väljarkår! Demokratin är i kris- fel låt vann! Väljarbasen är i öppen revolt och det enda sättet man kan tänka sig att lugna ner folk på är att spotta dem rakt i ansiktet.

Impulsen hos många på andra sidan Atlanten ligger nog någonstans mellan hånskratt och klassiskt europeiskt nedlåtande: stackars amerikaner, vad håller de på med? Det finns dock inte mycket att skratta åt här, åtminstone inte för den som faktiskt är intresserad av att spåra de stora politiska konturerna i vår tid.

Vikten i det som skett går inte att underdriva, men det krävs att man ser bortom presidentvalets själva spektakel för att riktigt kunna spåra konturerna. Saken är den att Donald Trump har brutit mot alla regler: han har betett sig på ett vis som politiker inte ska bete sig och han har sagt alla saker som en politiker inte får säga. Många av de idéer han givit uttryck för är i sig inte banbrytande – du behöver inte leta med ljus och lykta efter amerikaner som tycker att kriget i Irak var ”ett stort, fett misstag” – men det är också poängen. Det spelar ingen roll att en majoritet amerikaner är emot skattesänkningar för rika och nedskärningar för fattiga; vissa saker ska inte en politiker säga. Det spelar ingen roll att ”frihandel” krossat den inhemska industrin och lett till otroliga personliga tragedier för miljontals amerikaner, eller att illegal invandring tolereras av två partier som ser detta som det perfekta sättet att driva ner löner och införskaffa billig, rättslös arbetskraft som arbetar under slavliknande förhållanden. Den amerikanska politikens Omerta, obruten sedan åtminstone Bill Clintons tid, har alltid varit synnerligen enkel: säg inte det som inte får sägas, gör inte det som inte får göras. Om alla spelar med så går det att upprätthålla en sorts demokrati där fel låt aldrig riskerar att vinna, där en majoritet av folket kan tycka X samtidigt som ”alla”, eller åtminstone alla ”seriösa” människor, kan vara överens om att X är löjligt och politiskt omöjligt. Trump utgjorde dock själva definitionen av ”fel låt” – åtminstone i alla professionella tyckares och tänkares ögon – och han lyckades *ändå* med att vinna, och detta i sig är mycket stort. Han har, på sitt eget buffliga vis, lyckats med att underminera politikens fundament.

En förklaring är nog på sin plats här. All mänsklig politisk ekonomi – från feodalism till statssocialism – bygger i sista hand på en mycket enkel, vida erkänd sanning: systemet som vi lever i är odödligt. Systemet må kanske ha sina problem, det är kanske långt ifrån perfekt, men i slutändan så är det ändå så att ingen kan vinna mot systemet. Världen är kanske orättvis eller grym, men det är den värld vi har, och att raljera mot detta är lika lönlöst som att klaga över att solen går upp i öster. Slå upp Dagens Nyheter, Washington Post eller vilken blaska som helst, och du kommer att se i realtid hur denna mytologi fungerar och konstrueras: ja, vi vet att ojämlikheten växer, ja, vi är medvetna om att en demokrati som bygger på hur mycket pengar du har inte är mycket till en demokrati, och visst är det så att en allt större del av befolkningen numera är överflödig och fastlåst i permanent arbetslöshet tack vare globaliseringens framfart. Men än sen då? Vad är alternativet? Det är här det enda systemet som finns: att vara emot globalisering eller den liberala demokratins alla regler är lika orealistiskt som att försöka simma uppför ett vattenfall. Liberal demokrati kan inte avskaffas, den kan bara accepteras, och för den som lydigt accepterar tingens ordning så kanske det går att göra något litet åt ekonomiska klyftor eller införa någon ny, mer progressiv skolplan. Ett samhälle som har en sådan berättelse är ett stabilt samhälle: alla kanske hatar det till slut, men få om någon kommer att agera på detta därför att alla är övertygade om att det är meningslöst att försöka.

Donald Trump var en omöjlighet- men idag, efter att han är ett faktum, så är det få människor som förnekar att fler kommer följa i hans spår om han blir besegrad. Och däri ligger den verkliga poängen: att hugga huvudet av Ludvig XVI framstod länge som något otänkbart – hur kunde folket någonsin få för sig att göra något så perverst som att avrätta sin egen kung? – men när det väl var gjort så kunde Europa aldrig bli detsamma igen. Kungar hade i och för sig dött eller blivit avrättade förut, och Ludvig XVI var knappast någon särskilt begåvad eller saknad kung. Men det giljotinen gjorde slut på var inte kungen som sådan, utan idén om Kungen, berättelsen om en världsordning som inte kunde ändras där alla människor hade sin utstakade plats. När väl Kungen hade dött så gick det inte att backa: från och med nu så var bönder och kungar tvugna att leva med vetskapen om att den ena faktiskt kunde göra sig av med den andre- hur kunde inte en sådan vetskap förändra dem båda?

Det spelar egentligen ingen roll vem Donald Trump är eller vad han säger och tycker. Han har visat på den fundamentala sprickan i vår moderna demokrati: fel sorts låt kan vinna, och systemet är många saker, men det är inte odödligt. Till och med ett sådant mäktigt och anrikt parti som ”The Grand Old Party” är inte immunt. Mytologin ovan fanns både i ståndssamhället och i Sovjetunionen, men båda dessa system är ju döda sedan länge. Myten och verkligheten är sällan samma sak, men det är inte alltid tydligt för människor att det är så.

Det är inte en liten sak att ett politiskt system som inte längre kan övertyga folk om sin egen odödlighet brukar få riktigt stora problem med överlevnaden på sikt. Ett odödligt system fungerar efter principen ”take it or leave it”, ett dödligt politiskt system kommer däremot inte ha någon som helst brist på presumtiva bödlar på sikt, åtminstone inte så länge som det finns motsättningar eller slitningar i samhällskroppen som motiverar folk att gå i denna riktning. Och häri ligger också den andra poängen man måste ta med sig från USA, den andra lärdomen som går att dra av det politiska jordskred som pågår framför ögonen på oss i världens mäktigaste land.

Det är ingen hemlighet att Donald Trump slungade sig fram till förstaplats i primärvalen genom att utnyttja (och därmed också exponera) den kanske mest grundläggande, mest explosiva politiska skiljelinjen som finns idag: globalism. Nu har det ju som bekants ödslats mycket tid och bläck på att tala om ämnet, och mycket av det som sagts har ju varit den sortens positiva, menlösa prat om twitter-revolutioner, fairtrade och konstant ökande levnadsstandard och alla de andra troperna ni säkert känner till. Det som däremot inte ägnas särskilt mycket tid i diskussioner med headlines som ”Globalism: mänsklighetens förlovade öde eller bara 100% oundviklig framtid?” är dock hur det kan komma sig att denna förment oundvikliga, positiva och godartade process kan ge upphov till den sortens politiska jordbävningar vi ser idag, jordbävningar som till och med hotar att slita sönder världens mest globaliseringsvänliga parti?

Tro inte för en sekund att Trump – eller snarare ”Trumpism” eller vad vi nu vill kalla det fenomen han är ett exempel på – är en fluga som snart kommer passera, att någon sorts återgång till normaliteten är att vänta framöver. Vad du ser idag i USA är begynnelsen på ett sorts ideologiskt inbördeskrig hos konservativa. Det republikanska partiet föddes ur ett liknande inbördeskrig i det gamla Whig-partiet. Den gången handlade striden om synen på slaveriet, och resultatet blev en splittring: det nya republikanska partiet gick framtiden till mötes, och resterna av det sargade Whig-partiet dog ut kort därefter. Om vi vill förstå varför historien upprepar sig idag behöver vi ta en närmare titt på vad globalisering faktiskt är, bortom all överdriven hype.

Detta är viktigt, därför att konfliktlinjerna som Trump blottlagt inte begränsar sig till amerikanska konservativa, eller amerikaner, eller konservativa. Samma (dolda) konfliktlinjer löper lika mycket igenom Europas höger och vänster, och tids nog så kommer samma sorts inbördeskrig att drabba även dem. Den som skrattar åt republikanernas olycka gör det alltså på egen risk. Mer om detta i nästa inlägg.

Annonser

2 reaktioner på ”Slutet på en era, del 1

  1. Nationalstaternas återfödelse i Europa kommer att föda en statsform många trodde var utdöd också – faschismen. Folken tror inte på ”no borders” längre, utan ser ”sina” NATIONER bli misskötta av politiker som vill att de ska stå ut med en massa främmande folk hemma, bara för att den internationella gemenskapen envisas med att föra krig i närområdena. I Ungern, Polen och Turkiet har folkets politiska representanter redan börjat med det ombygget.

  2. Troligen det intressantaste jag läst om Trump.
    En kommentar: en sak saknas för att Trump verkligen ska ”underminera politikens fundament” och det är att han, som president, verkligen utmanar det odödliga systemet. Vad Trump gjort hitills är det som vi i Sverige kallar för att ”spränga åsiktskorridoren” men inte mer. Jag har inga problem med att se en president Trump som arbetar för nya frihandelsavtal, gör det lättare för amerikanska företag att flytta produktion till mexiko, sänker skatter för rika. D.v.s. bryter allting han har sagt och visat hitills. Det kommer fortfarande kunna komma nya kandidater som utmanar den rådande ordningen men med ett fundamentalt svek från Trump komer även de att få det svårare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s