Mörker över en självklar värld

Thus it has come about that our theoretical and critical literature, instead of giving plain, straightforward arguments in which the author at least always knows what he is saying and the reader what he is reading, is crammed with jargon, ending at obscure crossroads where the author loses its readers. Sometimes these books are even worse: they are just hollow shells. The author himself no longer knows just what he is thinking and soothes himself with obscure ideas which would not satisfy him if expressed in plain speech.

– Carl von Clausewitz

I’m very angry because our country is being run horribly and I will gladly accept the mantle of anger. Our military is a disaster. Our healthcare is a horror show. Obamacare, we’re going to repeal it and replace it. We have no borders. Our vets are being treated horribly. Illegal immigration is beyond belief. Our country is being run by incompetent people. And yes, I am angry. I’m angry because our country is a mess.

– Donald J. Trump

In America, now only normal people are capable of seeing the obvious.

– Peggy Noonan

 

För lite drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg som var menat att belysa en aspekt hos Sverigedemokraterna som få talade om och färre verkade förstå som viktig. Så här i efterhand så kanske inte texten står sig särskilt väl i mina egna ögon, och det är nog tveksamt om jag idag skulle skrivit samma sak på samma vis som jag gjorde då. Själva kärnan i mitt argument har jag dock inga anledningar att backa ifrån: då som nu så är SD ett parti som ständigt hamnar i fokus, som ständigt diskuteras, och som ständigt står i princip ensamma om att öppet och trovärdigt skylta med något sorts positivt politiskt innehåll, ett budskap som går ut på vad man *är* snarare än vad man *inte är*.

Då som nu så är driften att konstruera elaka fågelskrämmor och sedan gasta om att man själv inte är gjord av halm oftast ett tecken på att man helt enkelt börjar få slut på saker att komma med. Centerpartiets senaste försök att definiera vad partiet faktiskt handlade om föll ju som bekant platt som en pannkaka, och de senaste rubrikerna som stått att läsa om Liberala Ungdomsförbundet har att göra med ett nytt, tidsenligt(?) förslag om att legalisera incest och nekrofili. Reaktionen från vänstern blev ju den självklara: en tröttsam kollektion av helt och hållet förutsägbart hånskratt, samma sorts meningslösa ryggdunk och ”De är inte riktigt kloka, de där romarna” som de flesta av oss med hjärtat till vänster hört ungefär tusen gånger tidigare och troligtvis kommer höra ett par tusen gånger till framöver.

Utspelet från LUF blev således en chans att förfasa sig, att komma med olika utläggningar om ”borgerlig dekadens”, alternativt att bara kamma hem en och annan billig poäng på någon annans bekostnad: få verkade stannade upp och funderade över det besynnerliga i att den här sortens otroligt marginella ämne (sociala normer rörande incest och nekrofili kontra individuell frihet) tycks kunna kamma hem pokal för mest kontroversiell fråga i ett läge där stora delar av världen just nu befinner sig i ett avancerad stadium av ekonomisk kollaps. Säger inte det en hel del om var någonstans vi faktiskt är idag?

Personligen så har jag inga starka känslor åt endera hållet just rörande möjligheten att någon skulle kunna krama ur någon sorts sexuell njutning av min kropp efter att jag kastat in handduken. Gissningsvis så kommer denna likgiltighet bara att tillta efter jag tappat förmågan att känna några känslor överhuvudtaget, så detta är vare sig ett inlägg om LUF eller om nekrofilins tilltänkta för- eller nackdelar. Jag tror dock både själva förslaget och förekomsten av någon sorts ”debatt” kring det i sig utgör tecken i tiden, ytterligare ”data points” i en process som jag åtminstone hintade om i de avslutande meningarna i mitt tidigare inlägg:

SD kanske är fienden, men i så fall så är de fienden i ett politiskt system som numera behöver fiender för att ens kunna låtsas att det själv har något innehåll överhuvudtaget. Vad framtidsutsikterna för ett sådant system är, tja… det kanske jag kan lämna till den historiskt intresserade att luska ut själv.

Ett dött träd kommer förr eller senare att välta omkull; hur lång tid det tar kan variera, men tröghet är aldrig något som kan ersätta liv. Den som idag vill förstå sin samtid gör nog gott i att se sig om efter tecknen på en bladröta som inte började med Jimmie Åkesson, Björn Söder eller Mattias Karlsson… och som inte lovar att försvinna bara för att dessa herrar gör det.

Döda träd välter som bekant omkull förr eller senare, och ihåliga politiska system går tids nog också itu; processen tenderar dock att gå långt snabbare om eller när någon bestämmer sig för att ge den en rejäl knuff i rätt riktning. För lite drygt tvåtusen år sedan utgjorde det kanske bästa exemplet på en sådan, heh, ”knuffkompetent” person en man vid namnet Gaius Julius Ceasar. Idag råkar han heta Donald John Trump. Tid och plats må ha förändrats en hel del, men de har minst sagt en del gemensamt. Gammalt vin i nya flaskor, som man säger i Amerika.

Hur kunde det hända att denna kasinomiljardär som ingen tog på allvar kom att inta en dominerande position i de republikanska primärvalen? Hur kunde en sådan oseriös skojare baxa sig fram till en plats där han på största allvar har en mycket god chans att bli USA:s näste president? Den här sortens frågor ställs som bekant stup i kvarten idag av en professionell tyckarkår med gråten i halsen, en samling ”experter” som idag är lätt panikslagna av insikten om just hur totalt de lyckats med att misslyckas förstå just det ämne som de nu skulle vara ”experter” på. Ur led är tiden! Eller är den verkligen det?

Det ligger något otroligt tröttsamt i den här sortens melodramatiska frågor om vad det är som händer, om berättelser om ”mörkräddhet” och bekännelser om vilket mysterium det är att någon som Trump kan vara populär hos folk. För övrigt så är dessa helt fel frågor att ställa idag: borde inte dagens hoi oligoi, om de verkligen ville komma till botten med det som sker, snarare fråga sig själva om det är på grund av lathet, högmod, eller någon annan anledning som de lyckats försätta sig i en situation där undersåtarna nu öppet deklarerar sin vilja att göra uppror?

Att behandla Trumps framgångar som något sorts mysterium – vilket tragiskt nog är otroligt vanligt idag, även inom vänstern – är ju så makalöst dumt, så hopplöst privilegierat och verklighetsfrånvänt att man inte kan göra annat än häpna. Visst, det finns faktiskt många människor som röstar på Trump, och långt många fler som skulle kunna tänka sig att rösta på honom framöver, inklusive rekordmånga svarta(!) om man jämför med tidigare republikanska kandidater. Trump går framåt i princip alla kategorier, hos princip alla väljare, och detta innan han kommit loss ur de republikanska primärvalen. Men för Guds skull, ta en fem sekunder åt att fundera över implikationerna i att behandla andra levande, tänkande människors preferenser, tankar och idéer som något sorts ”mysterium”! Glöm ”mysteriet” bakom Trump – det riktiga mysteriet idag är hur det kan komma sig sig att det blivit normalt att anta att det korrekta – ja, till och med det enda möjliga! – i en situation som denna är att ägna sig åt olika sorters patetisk amatörpsykologi och tragikomiskt navelskådande, snarare än att fråga dessa människor varför de tycker det de tycker?

Hur svårt är det att tala med människor, snarare än om eller till dem? Hur svårt är det att inse att undersåtar inte är samma sak som maskiner, dvs. de har fortfarande kapaciteten att reagera (och agera!) på sätt som inte nödvändigtvis behöver följa de ”regler” som ställts upp av de som gillar att ställa upp regler?

Kanske är detta svårare än vad man tror. USA är idag, likt de flesta samhällen genom historien, ett land där det på ett kulturellt plan finns undersåtar och bättre folk, herrskap och tjänare, upstairs and downstairs. Situationen är egentligen inte särskilt annorlunda i Sverige: här bor exempelvis snudd på majoriteten av landets journalistkår i huvudstaden, och det finns minst sagt ett tema av alla känner alla i de sociala cirklar de flesta av dem rör sig i. Vänsteropinionsmakare går på samma fester som TV-direktörer och reklamare, ledarskribenter hugger in på sina wallenbergare för 225:- bara ett bord över från näringslivsdirektörer, livsstilscoacher och andra människor vars jobb rent generellt kan beskrivas som att tycka, tänka, bestämma och framförallt synas så att andra människor inte behöver göra det. LUF och deras tokiga förslag i all ära; om intellektuell incest var ett brott idag så skulle Stockholms innerstad vara det svenska svaret på Manhattan i filmen Escape from New York: en permanent, dystopisk straffkoloni för obotliga livstidsbrottslingar.

Det är inte konstigt att den gruppen människor inom ett samhälle som vi lite slarvigt kan kalla ”eliten” eller ”etablissemanget” eller den ”intellektuella kadern” tids nog utvecklar sin egen kultur, sin egen esprit de corps, sina egna gemensamt hållna värderingar och tankemönster som definierar det möjligas gräns. Det är således möjligt för exempelvis en kulturfest att ha både högertroll och vänstertomtar utan att bajonetterna för den skull måste åka fram, eftersom båda dessa människor tenderar att dela samma kulturella och värderingsmässiga ramverk: även om de nu har helt olika åsikter så är de fortfarande överens om vilka åsikter som går att ha. Nu är denna gränsdragning för vad som är kosher och vad som inte är det just en överenskommelse och inte någon sorts naturlag; det finns inget som säger att tankar rent generellt inte kan existera utanför dessa gränser, eller att folk som inte ingår i denna grupp av människor som ungefär delar samma kulturella värderingar och antaganden kommer känna sig bundna av dess regler.

Rent krasst så går det att säga att samma tendenser som producerat dagens kollektiva huvudbry kring Donald Trump en gång i tiden också producerade en europeisk aristokrati bestående av människor som överhuvudtaget inte kunde förstå varför undersåtarna ville göra något så fräckt som att ersätta den självklara värld de levde i – en värld baserad på en okontroversiell och naturlig ordning där människors börd dikterade deras plats i samhället – med något helt annat. Till skillnad från sina moderna motsvarigheter så kunde europeiska aristokratfamiljer åtminstone delvis förklara denna miss i kommunikationen med att de trots allt levde i ett ståndssamhälle där det inte var propert för en greve att lyssna på och diskutera med en vanlig bonde som om de vore jämlika, och många aristokrater talade dessutom inte samma språk som de människor de styrde över. Dessa barriärer existerar – åtminstone officiellt – inte längre idag, men trots det så har vi ändå lyckats hamna i en situation där majoriteten av våra tyckare och tänkare inte längre tycks kunna – eller vilja – förstå den gråa massan ”där ute”, vare sig där ute råkar heta Landskrona eller Cleveland.

I världen utanför murarna så ligger det ju självklart till så att Trump varken är talanglös eller galen. Tvärtom så har han visat sig vara en slug, flexibel och framförallt begåvad politiker, och hans ”galenskaper” visar sig snarare bestå av kalkylerade överdrifter ämnade att vinna republikanska primärval eller sådana uppenbara sanningar (”det politiska systemet bygger på korruption” ”det finns ett konsensus mellan republikaner och demokrater om nästan alla stora ekonomiska och politiska frågor som berör mannen på gatan idag” ”frihandelsavtal gagnar inte arbetare vars fabriker läggs ner och flyttar till andra länder” och så vidare) att i princip alla amerikaner – förutom de som bor innanför murarna – håller med.

Trump berättar överhuvudtaget inte något nytt för folk. Den korruption han talar om är varken hans uppfinning eller någon chockerande hemlighet han nyligen tvingat folk att få upp ögonen för, utan ett konstant problem som alla varit medvetna om men ingen med makt brytt sig ett jävla jota åt att göra något åt. Det konsensus som råder om vad som är ”ansvarstagande politik” och vad som inte är det är i praktiken en högst politisk definition, ämnad att gagna en liten grupp människor på andras bekostnad, och det var knappast Trump som var ansvarig för utformningen av detta samförstånd. Trump är bara smart nog och ambitiös nog för att inse att det finns någonting – däribland en förkrossande majoritet av Amerikas befolkning – utanför just den bubbla som i princip alla andra i samma socioekonomiska klass som honom valt att isolera sig i.

Kort sagt: Trump talar med människor, och han lyssnar på vad de säger. Det är egentligen inte svårare än så. Att han nu råkar vara en megamogul är ju egentligen inte något större problem för hans politiska ambitioner, då många ”män av folket” rent historiskt varit helt och hållet blåblodiga till sin börd. Att Franklin Delano Roosevelt kom från det närmaste USA någonsin haft en riktig aristokrati hindrade honom knappast från att väcka en närmast blind lojalitet hos majoriteten av amerikanska arbetare. Julius Ceasar kom från en etablerad patricierfamilj, och så vidare. Till saken hör dessutom att Trump i princip saknar konkurrens, annat än från Bernie Sanders. Lägg väl märke till tonen av respekt som båda använder när de talar om varandra: om det är möjligt för journalister, think-tank-folk och dylikt att ha en kåranda som sträcker sig över gränsen mellan vänster och höger, varför skulle det vara underligt för två Ceasarfigurer att ha samma sak?

Donald Trump såg makten ligga på gatan och bestämde sig helt enkelt för att greppa tag i den och använda den för egen vinning. Jeremy Corbyn (en annan person som aldrig någonsin skulle kunna vinna ett partiledarval enligt världens alla ”experter” på området) råkade av ren olycka snubbla över makten som låg där, alternativt få den kastad i ansiktet på sig av allt mer desperata väljare trötta på ett status quo som inte innebär annat än lidande och förnedring. Få saker förenar dem – Donald Trump har visat sig vara en mycket listig, karismatisk och förvånansvärt skicklig politiker, saker som Jeremy Corbyn knappast kan anklagas för – annat än att det var ”självklart” att de aldrig någonsin kunde komma någon vart. Få saker förenar Bernie Sanders och Donald Trump för den delen, annat än att det är lika ”självklart” att Jeb Bush/Marco Rubio/Hillary Clinton är de ”självklara” segrarna och att ingen som är någon tar, eller borde ta, dessa arga män på allvar.

Tyvärr är det så att självklarheter liksom kommer och går genom tiderna, och att det som är självklart för vissa inte nödvändigtvis behöver vara det för andra. Det finns en självklar värld i USA, och de amerikaner som bor där har långt mer gemensamt med invånarna i den lika självklara värld i Sverige där politiker, debattörer, ekonomer och underhållare kan mötas – kanske över en flaska av Aftonbladets egna Liffner Pale Ale – än vad någon av dessa grupper har med diverse transfoba, outbildidade och jobbiga dussinmänniskor som av en ren slump nu råkar bo i ”deras” länder. Denna (till största del gemensamma) värld är inte riktigt död, men det är länge, länge sedan som den började att på allvar knaka i fogarna. Vid det här laget blir det mindre realistiskt för var dag som går att försöka förneka det uppenbara: världen håller på att falla sönder, och människorna utanför den har en helt annan syn när det kommer till… i princip allting. Hoppsan!

Kanske är det ett tecken på att historien faktiskt har humor att just incestdebatten kommer nu. Vad vi nu än tycker om syskons rätt att ligga med varandra och farorna däri så är det tydligt att något förbud på det området knappast lyckats förhindra den sorts inavel som allt för ofta figurerar i samhällen som redan håller på eller är på väg mot att slitas sönder. De människor som navigerat i en värld där det självklara utgjort kompass finner inom sinom tid att när väl mörkret lägger sig så är det makt och de som kan använda den som dikterar villkoren; att förmågan att ge andra order inte är samma sak som förmågan att få undersåtarna att lyda dem, att en vädjan om lojalitet och ordning inte påverkar människor som inte längre har några skäl att vara lojala eller bry sig om deras ”ordning”.

En debatt om den här sortens inavel skulle kanske kunna bespara oss en värld av politiskt sönderfall, karismatiska despoter och omöjliga partier och kandidater som på ett omöjligt vis vinner omöjliga segrar genom att på omöjligt vis säga omöjliga saker som människor omöjligen kan hålla med om men ändå håller med om av någon omöjlig anledning. En sådan debatt skulle idag komma en sisådär tio år för sent för att kunna ändra på den kurs vi begett oss in på som samhälle, vilket tyvärr är något av en osis för den som råkar tycka att det här med fred, stabilitet och säkerhet är ganska ballt. Det var hursomhelst inte Trump som orsakade den sjuka som fick ”The Grand Old Party” att långsamt ruttna bort inifrån. Trump såg enbart en möjlighet i att välta omkull ett politiskt system som för länge sedan gjort sig ytterst sårbart för en ambitiös eller rentav elak omkullvältare. Samma sak händer idag på olika platser i Europa, och samma sak kommer tids nog att hända – för att låna ett uttryck från Andreas Cervenka – också i la-la landet Sverige.

I skrivande stund håller det europeiska banksystemet på att långsamt falla ihop, och många ekonomiska index vittnar om att vi redan nu befinner oss i början på en ny recession. Det är en öppen fråga om det kommer att gå att undvika det s.k. ”d-ordet” (dvs. depression) för att beskriva den ekonomiska period vi nu dyker ned i med huvudet före. Då som nu så kommer de som lyckas isolera sig själva från skadeverkningarna av sina egna beslut och den allt mer bistra realiteten ”ute i stugorna” att fortsätta låtsas som ingenting, att fortsätta bedyra att allt är bra och att de inte kan förstå hur undersåtarna kan tycka att allting inte är bra och till och med kan få för sig att rösta på någon – vem som helst! – bara han eller hon erkänner det som alla redan vet, alltså att allting inte är bra. Sådana upphöjda mysterier kommer nog uppta mycket tid hos västvärldens allra mest begåvade proffstänkare framöver, det ska du nog se.

För de människor som gjort ett aktivt val att inte tala med andra människor utan bara om eller till dem så kommer tids nog ”de andra” att mer och mer ta formen av en sorts diffus, ansiktslös, hotande massa. Likt hattifnattarna i Mumindalen så har denna massa en tyst, spöklik karaktär: de bara står där, människorna utan utbildning, med fel sorts åsikter, med fel sorts vanor, med fel sorts kläder, med fel sorts uttal: omöjliga att förstå, utan något att säga, munnar som gapar öppet utan att det kommer några ljud. Så kan det gå när ingen någonsin kommer på idén att faktiskt lyssna, åtminstone inte tills det redan är försent.

Spänn fast säkerhetsbältena, alltså. Jag har glädjen att meddela er alla att den här sortens ”omöjligheter” som kommit att hamna på tapeten bara kommer att bli fler och fler i takt med att den sociala, ekonomiska och ekologiska väv som undersåtarna lever i bryter samman. Ni står alltså inför vad vi lite diplomatiskt kan kalla för politikens motsvarighet till lägereldarnas och sagornas tid, den sorts tid där kungar mister sina huvuden, republiker faller, imperier styckas sönder, kartor ritas om, nya etniciteter föds, och en lång lista självklarheter kastas i soptunnan av folk som sedan länge insett att det självklara allt för ofta står för ”det bekväma” eller ”det jag personligen råkar tjäna på”. Med tanke på de senaste opinionsmätningarna från USA är det kanske inte för tidigt att föreslå följande paroll: All makt åt Trump – eran framtid!

Annonser

En reaktion på ”Mörker över en självklar värld

  1. Samma år för år – i tidningen står det jämt att ojämlikheten mellan rik och fattig har ökat; regeringen påstår att de arbetar hårt med att lösa alla problemen i samhället. Och dessutom lever ”vi” ju ganska bra jämfört med folk som svälter… det finns så många problem som inte kan ha något att göra med att pengarikedomen koncentreras i nävarna på mindre och mindre delar av globens invånare.
    T.ex. ”flyktingskatastrofen” – att det finns människor som inte reagerar på annat sätt än möss och sniglar i en trädgård, där trädgårdsmästarn stänger in allt ätbart som finns där i skjul och källare, fast han inte alls kan äta upp allt själv – då är det inte att undra på att mössen och sniglarna tar kroppens rätt och hittar vägar in i skjulen. Varken gift eller fällor eller taggtråd hjälper och om trädgårdsmästarn hellre förstör allt ätbart än att unna naturens varelser något: då står man inför ett kreatur som inte begriper världen och som helst inte skulle ges någon möjlighet att förfoga över den i framtiden.
    Socialromantiker marscherar upp och ger sina gamla råd: vansinnet med den orättvisa ”fördelningen” (ett mildrande uttryck, som visualiserar Guds osynliga hand, som fördelar frukterna av samhällets arbete fast hans ögonmått visst har slirat på sidan lite) skulle ju kunna rättas till, om man bara skruvade lite på den svenska ekonomin, t.ex. genom att låta företagen få såna förhållanden som tillät dem att öka tillväxten långsammare och att investera mer samtidigt! Mindre vinster och mer vinster samtidigt alltså, är en absurd tanke: förvandla missförhållandena i landet till en sagoidyll om att rädda kapitalismen innan den bryter samman – alla de förhållanden som folk inte står ut med, allt som är omänskligt och outhärdligt måste man alltså bevara, så att de inte bryts ned och barbariet (som ju redan existerat länge nog) tar sig än mera plats!
    För kapitalet känner sig hotat – nej, inte bara av skatter, som de grölar högst emot som profiterar mest av dem! -, för att offren av deras marknadsekonomiska härjande skulle komma på tanken att de inte vill vara offer längre och börjar ruska på trädet. Samma gäller för politiken som frivilligt tagit på sig ansvaret för att det här systemet ska fungera och vill fortsätta med det.
    Det är dags igen att tänka obekväma tankar och tala om dem med varandra! Förvänta er inte att politikerna ska göra det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s