Hylla flaggan, krama kungen: en handbok i modernt fosterlandsförräderi

Hej! Power & Politics tog ett ganska långt avbrott under sommaren, vilket jag får be om ursäkt för. Saker blir inte alltid som man planerat, och när det gäller skrivandet så är det ganska många saker som kommit i vägen den senaste tiden. Jag kan dock rekommendera min och Markus Allards podcast för den som ännu inte lyssnat eller som helt enkelt inte kan få nog av att höra på vad jag tycker om saker och ting. Här kommer en text som jag faktiskt blev färdig med för ett par månader sedan som respons på den debatt om ”god” nationalism som pågick på Aftonbladets kultursidor under sommaren. Texten föll tyvärr lite grann mellan stolarna och publicerades aldrig. Kanske så illustrerar den senaste tidens händelser i Europa varför ämnet fortfarande är relevant.

Med det sagt: ursäkta avbrottet, Power & Politics återgår nu till ordinarie sändningar. – M

* * *

I don’t really have an issue with showing certain parts of my body. I’d rather not, but it’s not a big deal. Growing up in Sweden, it’s natural over there.

– Malin Åkerman

Också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik.

– Jimmie Åkesson

Sommaren är ju som bekant den mest traditionstyngda av våra årstider, åtminstone här uppe i vår fagra Nord. När tafatta ”nationella” febrilt försöker komma ihåg vilken sida av den blågula vimpeln som ska peka uppåt på flaggstången (tips från coachen: blått mot blått) – så har det evolutionära trycket på vänster sida om barrikaderna tvingat fram en annan, snarlik tradition: den årliga debatten på temat ”nationalism, lite halvbra eller bara dåligt?”. Denna sommar utgjorde sannerligen inget trendbrott, men det finns kanske skäl att fråga sig om debattens premisser verkligen går att ta på allvar idag.

Det finns många myter och missförstånd om vad nationalismen innebär och om de ”mörkrets krafter” som bröderna Lejonhjärta slåss mot. Till att börja med så bör man ha klart för sig att politik faktiskt endast är möjlig när det finns skillnader människor emellan. Utan skillnader så finns det inget som politiken kan handla om, och alla skillnader kräver att det finns ett ”vi” och ett ”dom” som går att formulera. Ett ”vi” måste alltså vara exkluderande för att det ska kunna vara politiskt användbart: det är knappast ett problem för feminismen att den ”särar och gör skillnad” mellan män och kvinnor i lägen där män tjänar mer än kvinnor!

Det ”vi och dom” som nationalismen föreställer sig är egentligen makalöst inkluderande: gigantiska sjok av individer som går att förstå i termer av gemensamt ”vi” bara för att de råkar bo i samma land eller dela samma historia. När vänstern argumenterar mot nationalism så säger man ofta att nationalismen döljer klasskillnader, vilket ju är sant. Men detta är att säga att nationalismen är lite för mycket inkluderande och universell, inte för lite: om det är en lögn att säga att det bara finns ”svenskar” istället för svenska arbetare och kapitalister, då är det ju en större lögn att säga att det bara finns ”människor”. Idén om att vänstern borde sikta högre än konkurrenterna och börja tala om olika ”mänskliga” problem är egentligen mycket gammal skåpmat, och det är överhuvudtaget inte någon nytt eller särskilt revolutionerande förslag. Det är dessutom om något ännu mer hycklande än vad man anklagar fienden för: industriländer som Sverige bär ju exempelvis det största ansvaret för dagens klimatförändringar, samtidigt som det oftast är de länder som bidragit minst (tänk Bangladesh) som tar de allra största smällarna. För att uttrycka saken lite dråpligt: det är vår levnadsstandard, men det är deras problem.

Det andra missförståndet är att slentrianmässigt förknippa nationalism med rastänkande. Självaste Mussolini klarade sig gott och väl som fascist utan att hänfalla åt någon överdriven rasmystik. Kanske är detta inte förvånande i just Italien, eftersom folk i norra delarna av landet fortfarande har fördomar om de södra delarna som får Tintin i Kongo att framstå som ett under av progressiv humanism. Mussolinis ”italienare” var en sagofigur, en Peter Pan som inte fanns ännu men som kanske kunde finnas, som man kanske kunde bli, bara alla trodde på det hårt nog. Statsvetaren Karl Deutschs sammanfattning av nationsbegreppet är således ”en grupp individer, som enas av gemensamma lögner om sig själva och ett gemensamt hat mot sina grannar”. Rasbiologi är *en* sorts lögn man kan berätta, men den är inte nödvändig för vare sig fascism eller nationalism – människor är och har alltid varit påhittiga.

Svensk nationalism – riktig svensk nationalism, tron på att det finns ett ”vi” i det här landet som det går att generalisera om och som kan sättas i motsatsförhållande till ryssar, norrmän, och dylikt – handlar överhuvudtaget inte om att vifta med flaggan på en helgdag som funnits i landet ungefär en fjärdedel så länge som McDonalds(!). Den svenska flaggans dag är tvärtom dagen vi jäser av stolthet över att vi minsann inte är stolta över flaggan, till skillnad från de där andra länderna där man viftar och hojtar och stojar. De arma satarna som ändå står där och är ”stolta” över sitt blågula tygstycke uppfattas mest som jobbiga, de verkar liksom inte ha fattat att sånt där håller man bara på med i andra länder.

När något dåligt som händer i alla länder till slut händer i Sverige så dröjer det ungefär fem sekunder innan någon utbrister ”Men herregud! Att det här kan hända!! I Sverige!!!” , och när någon ska förklara varför svenskar inte ska vara nationalistiska så blir argumentet inte sällan att vi (läs: vi i Sverige) är bättre än de där stackarna som fortfarande är kvar i den ideologiska stenåldern och att vi därmed har ett ansvar att föregå med gott exempel; Sverige har ju ändå kommit längst i världen i kategorin mänsklig och moralisk utveckling! Att spotta på fanan är således ungefär lika radikalt som ett paket messmör när falsk ödmjukhet – inte ”stolthet” – är det fikonlöv som används för att se ner på grannarna och klappa varandra på axeln över att man faktiskt är bättre än alla som inte är svenskar.

Det ligger således något djupt ironiskt i att SD – och den nationella högern i allmänhet – gör en stor sak av den så kallade ”svenskfientligheten” som man hävdar är totalt dominerande idag; deras bild av svensk nationalism är i slutändan det som en person som tittat lite för mycket på amerikansk TV tycker att nationalismen i vårt avlånga land borde vara, snarare än vad den faktiskt *är*. Vad de raljerar mot är i slutändan inget mindre än själva kärnan i den moderna svenska identiteten som sådan. Nu behöver man i och för sig inte gilla denna nationella identitet särskilt mycket eller hålla med om just den sorts värderingar den uttalar, men själva faktumet att svensk ”nationalism” idag identifierar svensk nationalism som ett av de största hoten mot svensk nationalism måste nog ändå sägas vara ganska fascinerande.

Till de som däremot tar sitt hat mot landet mellanmjölk på allvar och faktiskt vill vara subversiva idag så har jag egentligen bara ett råd att komma med: för Guds skull, lägg tuschpennan åt sidan! Skända inte flaggan – grovhångla med den! Ställ dig, ful och orakad, och bröla en lovsång till fosterlandet! Skiftnycklar! Folköl! Surströmming! Prästost! Lill-Babs! Ingen flagga är vackrare än den svenska, ingen nationalsång lika meningsfull, inget rotmos lika utsökt! Sverige! Vänaste land uppå jord!

Kort sagt: bete dig just precis på sättet ”alla” vet att folk beter sig i de där dåliga ooga-boogaländerna nere på kontinenten, och det kommer ta hus i helvete snabbare än du kan säga ”moralpanik”. Svensk chauvinism – och en sådan råder det knappast brist på – uttrycks främst genom meningarna ”så där gör i alla fall vi inte” och ”sånt där händer i alla fall inte här”, och att spotta i ansiktet på ”det svenska” är i slutändan att slänga käppar i hjulet för berättelsen – eller kanske snarare *lögnen* – om Sverige som landet som minsann inte ägnar sig åt den sortens dumma, dåliga saker som andra länder gör, landet som är bäst i världen eftersom alla låtsas som om det är sämst.

Var dock beredd på att du och dina fyra polare i fria moderata studentförbundet antagligen inte kommer att bli populära på kuppen. Ni lever trots allt i ett land där folk på fullaste allvar intalar sig själva att de sprider upplysningens fackla till världens mörka hörn och sysslar med ”feministisk utrikespolitik” när de säljer en jävla fälthaubits till någon slavägande monarki nere i Mellanöstern. Den som klottrar kuken på flaggan numera får på sin höjd nöja sig med en halv miljard likes på Facebook. För de som fortfarande vill kunna kasta handsken rätt i nyllet på Moder Svea så finns det bara en sak kvar att göra.

Svik fosterlandet, var onationell: våga vägra vägra flaggan!

Annonser

11 reaktioner på ”Hylla flaggan, krama kungen: en handbok i modernt fosterlandsförräderi

  1. Spottade nästan ut kaffet (eller tja, Suntory Mountain Blend) när jag insåg att tinkzorg faktiskt var författaren (Fick första emailet idag). Trodde det bara var någon weeboo från RKU (ang vad profilbilden föreställer) som envist, om än med sunda åsikter, envisades med att posta i varenda kommentarsfält (som youtube gett mig för vana att inte läsa).

  2. Inom teologin brukar man tala om apofatisk gudsbild, dvs att beskriva Gud utifrån negationer. Man beskriver inte Guds egenskaper direkt utan utgår ifrån vilka egenskaper Gud inte har. När jag läser artikeln så funderar jag på om den svenska nationalistiska chauvinismen till allra största delen kan beskrivas som apofatisk. Den bygger i stort på tanken om att vi INTE är som barbarerna.

    Jag tror att den apofatiska chauvinismen är en produkt av modernistisk ovilja av äldre tiders storsvenskhet. Det är en negativ markering mot den mörka efterblivenhet ens förflutna och hela omvärlden fortfarande står för. Givetvis utan någon opassande hyllning av de egna blygsamma framgångarna på upplysningens väg.

  3. Den biologiska rasismen må vara obsolet.
    SD åberopar moder natur för att visa att nationalismen är alternativlös: : https://sd.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf
    …“människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap“ …/de … „ har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör.“
    Folket bildar enligt SD en naturlig gemenskap, som inte bara ger individerna seder och bruk, utan olika tillgångar och möjligheter som de ska rätta sig efter: Alla de livsvillkor som gäller i samhället man råkat hamna i, ska man stolt acceptera som naturliga: detta är man van vid, man anpassar sig och uppskattar de givna villkoren. Den moderna människans fria subjektivitet är då djupt rotad i precis de förhållanden den vuxit fram ur! Individen som en ur roten spirande planta är ju en livsform som t.o.m. djuren lämnat bakom sig – och detta bornerade ideal ska alltså vara människans innersta behov?
    Enligt SDs människosyn är det naturligt att känna sig tillhörig en unik gemenskap som nationen och enbart hysa empati med folk som liknar dem.
    Men enligt SDs människosyn finns det ”en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor…” „Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.“ För dessa företeelser finns det ingen lista, men SD är övertygad om att människorna i den ”naturliga gemenskapen” inte är så fullkomliga som gemenskapen enligt SD måste vara: „De flesta människor har ett behov av både individuell frihet och kollektiv samhörighet och vi menar att det är politikens uppgift att ta hänsyn till och balansera dessa ibland motstridiga intressen.“
    En smickrande bild av medlemmarna i nationen Sverige!
    SD målar en bild av ett människoslag som inte kan överlåtas sig själv och därför måste överheten hjälpa till att forma den! En SD-regering vill ta sig an uppgiften att organisera den ”naturliga gemenskap” som nationen egentligen ska vara: Även om individerna kan bestämma över sig själva, så står självklart “egoistiska” privatintressen i motsättning till gemenskapen. Även om naturen alltså redan gjort sitt för att förankra samhörigheten i människan, så måste regeringen hjälpa moder natur på traven, för folket måste så klart tjäna nationen:
    Självbestämmandet kan ”vara destruktivt för samhällsutvecklingen och därför måste rättigheterna också vägas upp av skyldigheter”. Människan är nämligen enligt SDs människosyn ”både konstruktiv och destruktiv”, så att ”en daglig och livslång kamp mellan dessa motstridiga krafter, känslor, instinkter och drifter”… ”pågår”. Därför hör det till ”politikens viktigaste uppgifter”…att … „skapa, stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig själv”.
    SD tänker alltså styra över precis det samhälle som redan finns, precis den ekonomi som finns; det vill partiet inte ändra på. Gåtan som ska besvaras är: Vad vill då SD ändra på?

  4. Mycket bra text!

    Ska man kritisera något kanske man kan hävda att den nationalchauvinism som angrips i texten (”själva kärnan i den moderna svenska identiteten som sådan”) och som även till exempel SD attackerar, är något som i huvudsak finns i etablissemanget snarare än i breda folklager. De flesta vanliga svenskar rycker nog på axlarna åt såväl ”feministisk utrikespolitik” som gränslöst självgod frälsarhybris.

    Man kan alltså anlägga en populistisk kritik mot den här texten.

    • Apan Ola: Det fenomen Malcom beskriver är väldigt utbrett och grundat i breda folklager. Det är väldigt viktigt för svenskar i allmänhet att Sverige inte är som andra länder. Man aktar sig för att direkt förhäva sig gällande hur bra Sverige är men är tydlig att markera att alla vi i Sverige banne mig inte håller på med sådana dumheter man gör i andra länder.

      • Detta är en fråga som borde gå att belägga empiriskt. Var är statsvetarna när man behöver dem?

  5. Har inga invändningar mot denna artikel, men den tar inte upp det som jag menar är själva kärnfrågan i diskussionen om det bra eller dåliga med nationalism. Nämligen Lenins klassiska fråga ”vem tjänar på det?”. D.v.s. nationalism för vem och mot vem, i vilket sammanhang och till vilket syfte? En nationalism som syftar till att rättfärdiga en nations exploatering av och krig mot andra nationer, eller till att just dämpa klasskampen inom nationen; det är en nationalism som borgarklassen tjänar på och arbetarklassen förlorar på. Däremot en nationalism som syftar till att ena en förtryckt, exploaterad och fattig nation mot dem som suger ut den och angriper den; det är en nationalism som arbetarklassen måste ställa sig bakom om den skall kunna uppnå sina mål.

  6. Jag hittade en gammal text, och kom genast att tänka på det här blogginlägget. Med er tillåtelse citerar jag den nedan. Ber om ursäkt för att det är lite långt, men jag tycker att det är mycket läsvärt. Den illustrerar det vi diskuterade ovan, om den svenska nationalchauvinismen är ett elitfenomen eller ett folkligt dito.

    Caesar Johansen:

    ”Våra grannländer har mer av en ”don’t give a fuck”-mentalitet. Det räcker med en afrikan stannar och tankar i Saaranjärvi för att halva stadens befolkningen ska rösta på ett nazistparti, det är kort mellan tanke och handling. Svensken däremot tror att han är medborgare i en moralisk stormakt med ett manifested destiny – nämligen att vara finast och humanast på hela jordklotet. Att ge upp den självbilden är svårt, och det förklara att invandringskritiska partier har haft en så långsam framväxt landet.

    Sverige har ända sedan 1600-talet försökt hitta vägar för att återupprätta sin förlorade storhet, än vad det vetenskap, än var det kultur. Från 50-talet och framåt var det godhet. Vi tvekade inte ens på att läxa upp stormakten USA – ”vej en sviiden fink dat yoo a not väry snäll and humanstisk, yoo shod bej a bit möre lajk öss en sviiden”. Svenskar är besatta av att vårt namn ska flyga ärat över jorden, som i fornstora dagar. Våra nordiska grannländer är självmedvetna smånationer, egoistiska och pragmatiska – inte Sverige, inte svensken. SD:s framväxt är en reaktion på en tämligen unik svensk situation på migrationsområdet – de hade förmodligen varit extremt marginella om vi hade haft t.ex. finska migrationsnivåer. Det kostar på för svensken att offra sin självbild.”

    CrispyKreem:

    ”Mitt i prick, fast jag skulle inte dra med svensken i gemen i soppan. Den där grandiosa, präktiga självbilden är inget jag växte upp med och jag känner inte många som förlikar sig med den heller. Jag växte förvisso upp med att vi var bäst, tack vare ABBA, Stenmark och Borg, samt att vi påstods vara världens rikaste land sett till genomsnittlig levnadsstandard.

    Det känns som att den där präktiga självbilden (blandat med masochistiskt martyrskap, en paradox typisk för narcissister, som upplever sig som sämst/minst och bäst/störst på samma gång) är något som vuxit fram inom etablissemanget. Det svenska etablissemanget är ungefär som alla bekräftelsekåta titta-på-mig-kändisar i Hollywood, rika men ändå tokvänster/tokliberaler och tävlar i vem som kan engagera sig mest i sociala frågor, krig, svältkatastrofer, HBT och delfinjakt. Allt det där är förstås oantastligt och därför vågar ingen ifrågasätta det egentliga syftet.
    När man är låginkomsttagare kan politik vara en ödesfråga och då förhåller man sig pragmatiskt till det mesta och struntar i ideologi. Men när man är ekonomiskt oberoende eller nästintill, har man råd att vara idealist och ha politik som en identitetsmarkör. Resten av Sverige blir som ett dataspel där ute någonstans. Man kan strutta omkring i bubblan bland likasinnade, moralisera och skryta om sin altruism, sitt patos, sin empati, hur engagerad man är för de svaga, miljön, klimatet, arbetarklassen, vargar, surdegsbak, palestinier och fucking Dawit Isaak. Pådyvla resten av Sverige, fattig som rik, samma mentalitet. Kräva att alla andra ska vara generösa och goda. Självbilden av Sverige som världens Jesus måste upprätthållas till varje pris.

    Det är knappast en tillfällighet att det är journalister, kändisar och politiker som är drivande i detta race mot undergången. De har sökt sig till rampljuset för att de är maktlystna och bekräftelsekåta. Vad är detta om inte kollektiv narcissism?

    ”The cardinal feature of the narcissistic personality is the grandiose sense of self importance, but paradoxically underneath this grandiosity the narcissist suffers from a chronically fragile low self esteem.”

    Svenska självbilden i ett nötskal. Å ena sidan ”Blä. Vi är inga alls. Fuck svenska flaggan. Landsgränser är skit. Vi är inte ett folk. Vi har ingen kultur. Vi har bara fånigheter som midsommarstång. Ursvenskt är bara barbariet.” Å andra sidan ”Titta på oss! Vi tar emot flest flyktingar! Vi betalar mest i bistånd! Vi har högst miljöskatter! Vi värnar de svaga som ingen annan! Titta hur vi piskar våra egna ryggar, titta hur vi offrar oss och bär korset för era synders skull! Fall på knä inför er gudomliga förebild, martyren Sverige!”

    Narcissister reagerar som ilskna huggormar när något hotar den falska självbilden. Här hotas den underifrån av otäcka svenskar som inte är med på tåget utan tycker vi ska vara lagom ifråga om invandring, bistånd och miljö. Vi måste inte vara bäst på det, och ingen blir imponerad ändå. Dessa otäcka svenskar måste bekämpas och frysas ut från alla maktpositioner. Tänk om de skulle få makt och vi skulle vakna upp och vara så där gräsligt europeiskt genomsnittliga som folk är mest. Usch. Då skyddas vi ju inte längre av vårt Jesuskomplex, vår projicerade bild, utan måste förlika oss med vilka vi egentligen är.”

    https://www.flashback.org/sp45185320

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s