Tingaliin, tingaliin, na zdorovje… Putin!?

I don’t see why we need to stand by and watch a country go communist due to the irresponsibility of its people. The issues are much too important for the Chilean voters to be left to decide for themselves.

– Henry Kissinger

From the heights of these pyramids, forty centuries look down on us.

– Napoleon Bonaparte

Är Ryssland ett hot? Är Putin egentligen Hitler? Kan vi undvika att bli invaderade av ryska insatsstyrkor om vi bygger fler Jas-plan, eller är det bättre att helt enkelt montera upp strategiska radiomaster som sänder ”i det här landet bor det bara bögar” på ryska, tjugofyra timmar om dygnet?

Jag har faktiskt ingen aning varför folk ställer den här sortens frågor, eller varför de envisas med att ställa dem till *mig*. Jag har heller aldrig förstått varför varje s.k. ”populärhistorisk” tidning i landet lätt och lagom måste envisas med att skriva om Hitlers ~hemliga planer~ på att invadera Jokkmokk i varje jävla nummer. Finns det verkligen inget annat att skriva om? Hur ”hemliga” är ens dessa planer efter flera decennier av konstanta avslöjanden? Dessutom: varför är det så att den internetreklam som syftar att leda folk till sidor där de kan få sina kreditkort stulna numera inte bara lockar med asiatiska postorderfruar eller Jessica Blacks senaste album utan också med bilder på Adolf Putins lömska invasionsplaner och truppförflyttningar som ”de” inte vill att du ska veta om?

Saker och ting görs inte direkt enklare av att ”Rysslandfrågan” blivit så polemisk att det inte ens tycks finnas en ansats till att hålla på med seriös analys om ämnet idag. Dagens ganska lustiga ”kontrovers” kring huruvida Ryssland egentligen vann andra världskriget eller inte är ett tydligt exempel. Det krävs inte något större geni för att räkna ut att denna kontrovers inte motsvarar några nya kunskapsrevolutioner inom forskningen om andra världskriget, men historien är dock sällan mer än det knippe lögner som folk av olika anledningar finner bekväma för stunden, som Napoleon så cyniskt uttryckte saken.

Nu har jag av och till gått i tankarna på att skriva om Ryssland tidigare, speciellt då jag fått en hel del frågor genom olika kanaler kring saker som BRICS-samarbetet och liknande. Jag har i det längsta valt att inte göra det. Jag föredrar att skriva texter som håller isär fakta och värderingar så gott som det går, och ovan nämnda kontrovers kring andra världskriget illustrerar med all önskvärd övertydlighet hur just fakta har en tendens att bara göra folk ledsna i ögat idag. För att undvika framtida frågor om vad jag tycker om kärnvapenbestyckade Jas-plan och liknande så tänker jag dock bita i det sura äpplet och tala lite grann om dagens (geo)politiska situation i relation till den förhatliga grannen i öster.

Innan vi börjar så är det dock värt att påpeka att detta inlägg inte är menat att vara polemiskt, och således kommer du inte att hitta några argument ”för” eller ”emot” Ryssland nedan. Jag gissar på att de flesta läsare är kapabla att själva bestämma vad de tycker är rätt och fel, vad som borde göras eller inte göras och dylika värderingsmässiga avgöranden. Det finns dock en poäng i att faktiskt försöka beskriva och analysera verkligheten så som den nu ser ut; att likt många idag försöka göra aspekter av verkligheten till frågor om politisk lojalitet har alltid varit ett kontraproduktivt och idiotiskt företag. Världen ser ut som den ser ut; att förneka detta – eller att börja dra med tuschpennan i historieböckerna så fort det som står där inte längre faller på läppen – talar i regel om en allvarlig brist på politisk och intellektuell karaktärsstyrka.

Till att börja med: är Ryssland ett ”hot” mot Sverige? Frågan är inte helt enkel att besvara, därför att det mycket sällan preciseras vad som faktiskt menas med ”hot”. Då frågan inte sällan kombineras med olika kartor om ryska truppförflyttningar och/eller påståenden om att Putin är dagens Hitler (och att annekteringen av Krimhalvön således är dagens motsvarighet till Tysklands invasion av Polen) så kan man ofta gissa sig till att frågan handlar om potentialen för en militär invasion eller ett militärt övertagande. Är detta något som svenskar bör oroa sig för?

Det är inte direkt någon hemlighet att kartor, gränser och länder sällan är permanenta. Sveriges östra riskhalva föll således offer för Ivans giriga klor efter freden i Fredrikshamn 1809, och blev drygt hundra år senare det självständiga landet Finland. Området Schlesien har vid olika perioder tillhört Böhmen, Polen, Österrike, Preussen, Kejsardömet Tyskland och dess efterföljare för att åter igen införlivas i Polen efter andra världskrigets slut. Krimhalvön har genom historien kontrollerats av en ännu brokigare skara händer, från Skyter till Romare till italienska handelsrepubliker för att senare bli en del av Kejsardömet Ryssland, Sovjetunionen, Ukraina, och slutligen åter igen de facto Ryssland.

Det är dock viktigt att komma ihåg att kartor och gränser sällan ritas om utan någon sorts anledning; krig är dyrt och riskabelt, och även andra metoder att annektera territorium för med sig risker och kostnader av olika slag. Det slår mig att väldigt få av de människor som tycks oroa sig för att Sverige ska bli en del av Ryssland tycks förstå detta.

Sverige under stormaktstiden erövrade stora områden kring Östersjön, områden med olika språk, institutioner och kulturer. Stormaktssverige verkade dock under en tid där i princip alla människor var jordbrukare, vilket är viktigt för att förstå just hur kartor kunder ritas om utan att orsaka några större problem. En förkrossande majoritet av Europas folk levde hela sina liv i sin egna socken, och till stor del bestod deras kontakt med centralmakten helt enkelt av årliga besök från skatteindrivaren. Även de mest centraliserade statsmakterna vid denna period var otroligt decentraliserade jämfört med moderna nationalstater, vilket gjorde det tämligen enkelt byta ut toppen av den sociala och ekonomiska pyramiden utan några större konsekvenser för de lägre delarna.

Erövringar hade således tämligen klara fördelar: mer territorium innebar större skattebas vilket i sin tur innebar mer unga söner man kunde tvinga in i uniform, och i en tid utan särskilt stark nationalism så översteg vinsterna med denna expansion ofta kostnaderna. Den nya statsmakten lät inte sällan den gamla lokala eliten sitta kvar där den satt och ändringen begränsades således till det postnummer som årets överskott från skörden skulle skickas till.

Kanske är det tydligt för läsaren att tiden vi lever i idag fungerar ganska annorlunda. En modern nationalstat är otroligt centraliserad, och nationalismens plåga visar inga tecken på att lämna kontinenten i första taget. Det är svårt och dyrt att försöka kontrollera en centraliserad apparat utifrån, och sättet som en sådan är uppbyggd gör det praktiskt svårt att byta ut toppen utan att detta märks i botten på pyramiden. Att direkt införliva en nationalstat i en annan nationalstat i fall som den inhemska befolkningen inte går med på detta är sällan värt besväret.  Det är svårt att se vad för sorts incitament Ryssland någonsin skulle ha att ”ta över” Sverige på gammalt hederligt vis; rent praktiskt och ekonomiskt så går kalkylen överhuvudtaget inte ihop, så tillvida Ryssland inte skulle utveckla en långtgående aptit på att åter igen börja med att ständigt ödsla resurser på att slå ner diverse uppror och motståndsförsök för att förr eller senare ändå tvingas att ge upp.

Men hallå, kanske någon säger – Hitler invaderade ju andra länder, och han levde inte på 1600-talet! Hur går det här egentligen ihop? Och är inte Putin och Hitler i princip samma person idag? Detta argument har blivit något av en meme numera, och det kan vara värt att faktiskt undersöka den här sortens liknelser lite närmare.
.
Till att börja med så är det viktigt att poängtera att andra världskriget, Nazityskland och Adolf Hitler utgör delar i en modern sorts mytbildning. Ordet ”myt” har numera en polemisk innebörd, och betyder i klarspråk ”en löjlig/primitiv berättelse som inte är sann”. Myt kommer dock från grekiska muthos, och betydde från början en historia eller en berättelse som bär på någon sorts grundläggande sanning om oss människor eller världen vi lever i. I denna icke-polemiska bemärkelse så är andra världskriget definitivt en ”myt”; en berättelse om det andra världskriget idag är nästan alltid en berättelse om mänsklig ondska, om vikten att vara på sin vakt mot totalitära ideologier, och så vidare. Något förenklat kan vi säga att andra världskriget är en berättelse med en bredare sensmoral, vilket en diskussion om Roms tredje krig mot Partien sällan är idag. Däri ligger en ganska viktig skillnad.

Problemet här är att sensmoraler har en tendens att skymma detaljerna. Nazitysklands expansion var likt många andra saker rationell sett till de premisser man hade och den tid man verkade i, och eftersom detaljerna är intressanta för alla som faktiskt vill göra en jämförelse så är det värt att ha någon sorts koll på dem. I korthet: Redan vid nittonhundratalets början var det tydligt att USA höll på att bli en stormakt kapabel att utmana Europas plats som världens numero uno, och vid första världskrigets slut så blev detta ett faktum bortom all tvivel. I Weimartyskland fanns det – likt många andra Europeiska länder – under perioden en debatt om vad man skulle eller kunde göra åt saken. Den ena sidan argumenterade för att det smartaste var att helt enkelt gilla läget och att Tysklands framtid låg i att göra sig så användbart som möjligt för USA. Den andra sidan argumenterade tvärtom för att Tyskland och/eller Europa överhuvudtaget inte kunde acceptera att reduceras till nummer två, och föreslog olika metoder varmed man hoppades kunna stoppa den utveckling som koncentrerade mer och mer av världens makt på andra sidan Atlanten.

Hitler tillhörde som bekant den sistnämnda sidan av denna debatt. Den ”lösning” som nazisterna valde kan inte förstås utan att se till denna debatt i kombination med de specifika ekonomiska och politiska problem som Tyskland brottades med under perioden. Efter freden i Versailles förlorade Tyskland samtliga av sina kolonier; och en av de viktigaste aspekterna hos kolonier under perioden var att de försåg kolonialmakten med ofrivilliga kunder åt sin industriella apparat. Brittiska Indien är ett skolboksexempel; Indien hade vid tiden för dess kolonisering en textilindustri av världsklass och hade inget som helst behov av att importera kläder från de brittiska öarna, men efter lite gammalt hederligt tvång och en demolering av denna industri så hade de brittiska textilfabrikerna både de kunder och de råvaror de behövde. Tyskland efter Versailles hade en tämligen effektiv industri, men inte särskilt många kunder. Många andra länder använde sig av tariffer och liknande handelsbarriärer, vilket gjorde det tämligen orealistiskt att exempelvis bygga sin ekonomi runt att exportera till USA; oförmågan att övervinna detta hinder eller på något sätt tvinga andra att bli kunder var ett av landets problem.

Ett annat av Tysklands problem vid denna tidpunkt var dess jordbrukssektor. Behovet av s.k. ”lebensraum” var inte en produkt av irrationell ondska, utan den tilltänkta lösningen på en situation där den fria småbrukaren av olika anledningar sågs som ett ekonomiskt och socialt ideal men där det samtidigt rådde en akut brist på åkermark. Tyskland led av precis samma problem som andra kolonialmakter lidit av vid olika tillfällen, och Hitlers sätt att lösa dem var i slutändan inte särskilt annorlunda från tidigare lösningar: kolonialism. Det som egentligen som var ”nytt” i sammanhanget var att detta var en kolonialism som riktades mot andra europeér. Bosättare fanns redan i både Nordamerika och Sydafrika, och koncentrationsläger och administrativa massakrer var brittiska uppfinningar. Å andra sidan så var Nordamerika en relativt folktom kontinent (speciellt då runt 85% av Amerikas tidigare befolkning nyligen dukat under i den största epidemiologiska katastrofen i mänsklighetens historia), och östra Europa var raka motsatsen: ett liknande projekt var bara tänkbart om man samtidigt var beredd att döda tiotals miljoner människor för att bereda plats åt tyska bosättare.

Redogörelsen ovan är av förklarliga skäl otroligt förenklad, och jag kan varmt rekommendera Adam Toozes Wages of Destruction för den som är intresserad av mer uttömmande läsning på området. Den relevanta poängen för oss här och nu torde dock vara klar nog: oavsett vilken sorts sensmoral man hoppas kunna dra från andra världskriget så är det ett faktum att skälen till Nazitysklands försök till expansion och annektering av territorium inte låg i någon sorts irrationell ondska. Om vi talar om ondska så var det i alla fall en högst rationell sådan: en ondska som i slutändan föddes ur ekonomiska och sociala tryck som knappast var unika för Nazityskland, och som tog sig uttryck i former som enbart var unika till sin omfattning och brutalitet, inte till sin grundläggande karaktär.

Jag vill inte sträcka mig så långt till att direkt avråda folk från att kalla Putin för Hitler idag. Om man tycker Putin är elak och Hitler också var elak och att detta är en fullt legitim basis för en jämförelse så antar jag att det kan finnas någon sorts poäng i att göra den, även om jag själv tycker att detta lätt riskerar att bli ganska patetiskt. Rent praktiskt politiskt så är detta dock en helt och hållet efterbliven jämförelse, därför att den sorts faktorer som gjorde kolonialism lockande för gårdagens Nazityskland saknas helt i dagens Ryssland. Ryssland har som bekant många problem, men vi kan knappast räkna någon brist på jordbruksmark åt tilltänkta småbrukare bland dem; det finns mig veterligen inte ens ett ekonomiskt eller socialt ideal som gör att småbrukare anses önskvärda. Den ekonomiska frågan är något mer komplicerad, men även här så är situationen minst sagt annorlunda jämfört med den som rådde för drygt sjuttio år sedan. Socialdemokraternas försök att med största möjliga hemlighet få igenom Sveriges ratificering av ett handelsavtal menat att utrota de sista hindren för ”fri företagsamhet” och som låter utländska företag stämma landets regering om denna inte gör tillräckligt mycket för att dessa företag ska kunna tjäna pengar säger kanske en del om hur saker och ting har skiftat med tiden.

Redogörelsen ovan kanske känns lite väl lång, men tyvärr så är det ganska många idag som gör antagandet att krig och territoriella annekteringar genom historien fungerat ungefär som de gör i TV-spel, där bara det faktum att en del av kartan byter färg och du får lite högre poäng är skäl nog att riskera en massa låtsassoldaters liv. I verkligheten så  krävs det dock ofta fler skäl än så för att rita om kartan, och därför är det en bra idé att åtminstone ha någon sorts grundläggande förståelse för hur skälen tenderar att se ut och varför de finns. Om inget ovan kommer som någon sorts nyhet och utgör en på tok förenklad bild av något du redan visste sedan länge, grattis! Du kan unna dig en kort semester från jantelagens helvete och stolt klappa dig själv på axeln över att du är mer historiskt läskunnig än de flesta av Sveriges ledarskribenter idag.

Alltså: Sverige har ungefär lika stora skäl att oroa sig för en invasion från Ryssland som det har från Kina, Iran eller USA, dvs någonstans runt noll komma noll procent. I motsats till den här sortens fantasiscenarier framstår Rysslands annektering av Krimhalvön som helt och hållet rationell, åtminstone utifrån en viss uppsättning premisser. Obs! Att något är rationellt behöver inte betyda att det är bra eller ens särskilt produktivt, bara att man kan dra någon sorts logisk tråd mellan skäl och handlande. Krim är geografiskt och befolkningsmässigt begränsat och många av de som bor där idag är ryssar som talar ryska, som har släkt i Ryssland som själva kommer ihåg en tid där Krim de facto var en del av Ryssland. Halvön är strategiskt viktig, den är dessutom symboliskt viktig för många i Ryssland, och så tillvida inte Peter Wolodarski själv tar en AK-5:a i hand och reser ner för att starta en separatistisk folkmilis så är chansen att du kommer se något sorts internt väpnat motstånd mot Rysslands kontroll minst sagt ganska låg.

En väpnad invasion eller ett direkt övertagande av territorium är dock inte den enda sortens ”hot” ett land kan utgöra. En diskussion kring detta kräver dock att vi klargör vissa (geo)politiska förhållanden och skälen bakom dem, precis som vi ovan klargjort några av skälen bakom varför länder ibland bestämmer sig för att rita om kartan och direkt sno åt sig bitar av andra länder.

Det är inte någon större hemlighet att Rysslands motivation angående Ukraina ligger i att förhindra landet från att bli en del av ”Väst”. Nu har folk en vana att se detta i filosofiska termer; Väst är allt som är fritt och bra och fint, det är demokrati och fri företagsamhet, och ryssar (eller snarare, Putin som person) motsätter sig detta våldsamt därför att de hatar bögar och är rädda för demokrati. Detta kombineras ofta med ett argument om att Ryssland fortfarande är fast i ett gammalmodigt, omodernt tänkande kring s.k. ”intressesfärer”, och att varje land borde och måste vara fritt att avgöra sina egna öden och vem de vill ingå samarbeten med. Det är värt att undersöka premisserna bakom detta argument lite närmare.

Till att börja med så lever vi knappast i en tid där intressesfärer inte längre existerar. USA, självaste fyrbåken för den fria världen, praktiserade under lång tid den s.k. ”Monroedoktrinen”, en doktrin som i runda slängar menade att hela den västra hemisfären utgjorde USA:s ”bakgård”, och att inget annat land än USA kunde tillåtas att lägga sig i det som försiggick där eller ingå viktiga militära avtal eller ekonomiska avtal med olika länder utan USA:s godkännande. Så sent som 2013 så sade dock John Kerry att Monroedoktrinen var ”död”, vilket tillåter oss att göra ett enkelt tankeexperiment.

Låt oss säga att Kanada efter ett oroligt val präglat av politiska våldsamheter och extremism går med på att tillåta Kina att bygga flera marinbaser nära gränsen till USA. Dessa marinbaser kommer enligt uppgift att användas för att stationera den senaste generationen av atomubåtar, och I samband med detta så kommer Kanada och Kina dessutom att börja med gemensama militärövningar, övningar som är menade att ”öka säkerheten och bidra till en fredlig utveckling i regionen”.

Vad detta skulle få för sorts konsekvenser är överhuvudtaget ingen fråga; det intressanta är snarare hur stor andel av USAs eller Europas befolkning som ens skulle klara av att säga hela meningen ”Kanada är en demokratisk stat som är helt fri att välja sitt eget öde utan utländsk inblandning” utan att brista ut i gapskratt. Intressant nog så fanns det en gång i tiden tämligen långtgående planer från USAs håll på att just annektera Kanada, därför att man inte gillade tanken på att ha en granne i norr där den främsta konkurrenten som stormakt (dvs. Storbritannien) kunde stationera trupper vid en eventuell invasion.

Om Gud lyssnade på John Lennon så skulle Han antagligen skapat en annan värld än den som människor trots allt lever i, men nu blev det inte riktigt så. En ”intressesfär” handlar i slutändan om området inom vilket ett mäktigt land är villigt att lägga sig i affärerna hos ett mindre mäktigt land, och ju viktigare frågorna blir, desto större är risken att detta sker. Stormakter hatar i regel självaste tanken på att ha utländska trupper från andra stormakter stationerade intill dess gräns, så detta hamnar åtminstone nära toppen på listan av viktiga frågor. USA har inte brutit detta mönster en enda gång som denna situation varit relevant; Kubakrisen blev en sådan allvarlig kris efter att Sovjet stationerade kärnvapen på Kuba efter att USA redan stationerat kärnvapen i Turkiet. Monroedoktrin eller inte så finns det inga som helst skäl att anta att USA idag skulle acceptera ryska eller kinesiska trupper i sin närhet och alla skäl att anta att det inte skulle göra det, trots allt nonsens om någon sorts ”ny epok” som vi tydligen lever i.

Denna sorts allergi mot främmande trupper är inte något unikt för USA, utan den går igen för alla länder mäktiga nog att tro att de har ett val i frågan, och Ryssland – med en lång historia av att bli invaderat från väster och som förlorade runt 27 miljoner(!) människor senaste gången detta hände – tror sig också vara mäktigt nog att kunna ha ett val i frågan idag.

I praktiken blir dagens moraliserande om intressesfärer och hur de hör hemma i en förgången tid mest ett ganska bajsnödigt sätt att säga ”*Vi* får ha en intressesfär, men *du* får inte ha det”. Att detta argument är hycklande är egentligen ganska irrelevant; imperier har stundtals jämförts med organiserat hyckel, och det ligger ganska mycket i jämförelsen. Jag rekommenderar alla som tvivlar på detta att faktiskt ta och kolla lite mer på Russian Television och jämföra det de ser där med amerikansk media. På RT så blåser man upp rubrikerna om amerikanska polismord, protester som möts med batongslag och pansarbilar och allsköns hemskheter, medan man ignorerar eller slätar över polisvåld och förföljelser i Ryssland. Vänd dig till amerikansk media och du kommer se precis samma sorts beteende, fast i negativ: ryska protester handlar om viktiga, politiska krav på frihet och jämlikhet som brutalt slås ned av en mordisk polis; amerikanska protester ignoreras eller handlar om irrelevanta, våldsamma politiska extremister som för allas säkerhet måste motas bort med lagligt, legitimt våld. Sanningen finns absolut inte i mitten här, utan vi talar om två olika sidor som ärligt talat inte är särskilt intresserade av vad sanningen är,  i den mån sanningen råkar vara politiskt obekväm. När eller om den plötsligt råkar bli bekväm  så har man däremot inga som helst problem med att sjunga en annan visa fram tills att den slutar att vara det och raskt sopas under mattan igen.

Idag tror Ryssland att det är mäktigt nog att faktiskt kunna välja huruvida dess grannar ska få bete sig på ett sätt som det upplever skadar Rysslands mest grundläggande säkerhetsintressen, och NATO-trupper inom Ukrainas gränser faller definitivt in i denna kategori. Detta är överhuvudtaget ingen nyhet, och det är ingen analys som baseras på någon supermarxistisk vänsterteori; vi talar om något som ligger fullt i linje med amerikansk politisk realism på området och som du lika gärna kan höra från sådana ärkekommunister som Henry Kissinger. USAs och Europas huvudvärk i sammanhanget är ganska enkel att förstå, faktiskt. Ryssland tror att det är mäktigt nog att kunna välja huruvida länder vid dess gräns kan ingå militära och ekonomiska avtal som det upplever som direkt skadligt för Rysslands intressen. Problemet idag är att man faktiskt verkar ha rätt. Det är just det här som blir relevant att diskutera angående huruvida Ryssland utgör ett ”hot” mot Sverige eller Europa idag.

Alla imperier som någonsin existerat har slutat att existera förr eller senare, precis som alla människor som levt hittils också slutat att leva vid någon tidpunkt. Angående USA så går det självklart finfint att argumentera att landet utgör något sorts undantag i sammanhanget, och stödet för en sådan hypotes är minst lika starkt som stödet för idén att dagens generationer av människor inte nödvändigtvis kommer att dö bara för att alla andra generationer råkat göra det. Rent praktiskt så har USA idag stora finansiella problem, en sönderfallande infrastruktur samt ett politiskt system som färre och färre amerikaner tycker är så värst bra, milt sagt. Om du ritade upp en lista över saker som var fel i Sovjetunionen ett par år innan dess kollaps så finner du snabbt att checklistan ter sig nästan identisk med dagens USA; här hittar vi allt ifrån en misslyckad invasion av Afghanistan till en ekonomi på tomgång till öppen, skamlös korruption där folk som är rika nog öppet köper sig fria från lagen, till en nästintill total brist på tilltro till de politiska institutionerna bland vanligt folk. På högen kan vi dessutom lägga rent miljömässiga problem; torkan i Kalifornien riskerar tyvärr att tvinga hundratusentals eller till och med miljontals människor på flykt om den fortsätter i samma takt som den hittils gjort, och detta skulle alltså tvinga världens sjunde största ekonomi till knäna i ett läge där nästan hälften av USAs delstater redan är panka och USA självt sitter på det största skuldberget i mänsklighetens historia, och där dessa skulder dessutom till en inte obetydlig del ägs av landets potentiella fiender.

Paragrafen ovan ska inte förstås som någon sorts ”antiamerikanism”, utan jag vill bara blygsamt föreslå att det åtminstone är teoretiskt möjligt att föreställa sig en framtid där USA faktiskt inte är världens enda supermakt – eller ens särskilt mäktigt utanför sin omedelbara intressesfär – för evigt. I ett sådant läge är det nästan garanterat att det område Ryssland känner sig mäktigt nog att kunna lägga sig i andra länders affärer (i den mån affärerna råkar vara viktiga för Ryssland) kommer att expandera i takt med att USAs dito krymper. Med tanke på de geografiska förhållandena så är det nog ganska troligt att detta område förr eller senare kommer att täcka Sverige i någon mån. Här har vi alltså ett trovärdigt och fullt realistiskt ”hot” från björnen i Öst.

Vad är det troliga resultatet om eller när detta skräckscenario förverkligas? Antagligen så talar vi om ett framtida Sverige där politiker då och då kommer ringa ett och annat informellt samtal till Moskva innan de fattar vissa känsliga beslut, där utrikespolitiken kommer att baseras på vissa tysta samförstånd som ingen gillar att tala öppet om, och där frågor helt enkelt sopas under mattan när de blir politiskt obekväma.

Alltså: saker och ting skulle på det hela taget vara lite – okej, ganska mycket – som de är idag.

Sverige har redan idag en stad man ringer till lite då och då innan man fattar känsliga beslut, en stad vars namn börjar på ”W” och slutar på ”ashington”. Utrikespolitiken baseras redan idag på vissa tysta samförstånd om vad Sveriges plats i världen är, vilka länder vi får köpa luftvärnsrobotar från, och så vidare. Vissa frågor sopas redan idag tyst under mattan så gott det går, därför att seriösa människor tycker att det skulle vara hjälpsamt för Sveriges framtid om vi gjorde det. Ibland kanske CIA exempelvis vill ta någon i Sverige och flyga dem till Egypten för att tortera dem, vilket är olagligt och ett brott mot FN-stadgarna. Men å andra sidan: vad är egentligen ett och annat folkrättsbrott mellan vänner? När exempelvis Edward Snowden nyligen skulle motta ett pris som traditionellt delas ut i UD:s lokaler så visade det sig att UD helt plötsligt omvärderat sitt tidigare glödheta engagemang för demokrati och frihet från olaglig övervakning, även om ingen nu riktigt kunde förklara hur just USA:s olagliga övervakning utgjorde ett undantag gentemot alla den andra olagliga övervakning som man tycker är dålig.

Min skämtsamma ton till trots: låt oss inte ha några illusioner om vad detta handlar om. Jag kan tänka mig olika argument för eller emot USA och för eller emot Ryssland, men låt oss ta ett avbrott från att bada i kool-aid och låtsas ett par minuter som om vi faktiskt vore vuxna människor som är kapabla att talar om världen vi lever i snarare än den som vi vill leva i. Det är tyvärr något av en historisk truism att mäktiga länder gör som de vill medan svaga länder gör som de måste, och Sverige är ett land som gör som det måste. Idag innebär detta ”måste” lite olika saker, och tidigare har det inneburit att man bland annat sett mellan fingrarna när folk kidnappats på svensk mark för att torteras i hemliga fängelser i Mellanöstern. Sverige är ett ”fritt” land, men jag tvivlar på denna frihet innebar att det var svenska politiker som hängde på låset för att tvinga CIA att kidnappa människor från Sverige för att tortera dem och att CIA motvilligt gick med på att göra det för att få slut på tjatet. Verkligheten är precis tvärtom: USA har troligen artigt bett Sverige att bryta mot folkrätten, och Sverige har snällt och ”frivilligt” gjort detta för att man vet vad alternativen till denna sorts artighet är.

Om eller när USA blir svagare kanske det plötsligt en dag blir helt kosher att stödja Snowden och hylla honom till skyarna med officiella priser utdelade i rättvisans, frihetens och demokratins namn, medan ryska motsvarigheter plötsligt börjar sopas under mattan. Troligtvis så kommer ett sådant framtida Sverige att vara ungefär lika städat och fridfullt som det är idag, därför att en politiker som kommer på tanken att göra som han eller hon vill snarare än som han eller hon faktiskt måste kommer att kvickt tas åt sidan och få förklarat för sig, på artig svenska med rysk brytning, vilken dum idé detta skulle vara och vilka tråkiga konsekvenser som det skulle leda till, precis som många europeiska ledare tagits åt sidan av artiga amerikaner som förklarat för dem att det de tänkt göra verkligen inte är en bra idé och att de borde komma på andra tankar innan något tråkigt händer dem, deras land eller deras ekonomi.

Ryssland har alltså inget kvalitativt nytt att erbjuda, utan Sverige i en framtida slavisk dystopi skulle likt idag vara ett land administrerat och styrt av svenskar ”fria” att vägra följa diverse vänliga förslag utifrån, och konsekvenserna av att vägra skulle vara av varierande art men ungefär ligga i linje med sättet som USA hanterat bångstyriga länder som inte fattat vinken, vilket i sin tur inte är särskilt annorlunda från USAs alla föregångares metoder att hantera samma problem. Kanske kommer dessa nya order från Moskva att leda till en kvalitativt sämre tillvaro än dagens order gör, men detta behöver inte nödvändigtvis vara sant. Att vara allt för tätt uppbunden med en stormakt på väg nedåt har historiskt sett inte varit särskilt kul alla gånger, minst sagt.

Den som vill argumentera för att USA är den bästa storebror som Sverige kan be om i dagens farliga värld får gärna göra det, men det är nog klokt att förbereda sig på att det i framtiden kan komma argument som hävdar motsatsen, och att dessutom förstå att balansräkningen faktiskt kan ändras med tiden. Små länder är konstant tvungna att väga sina alternativ och spela ut mäktigare länder mot varandra. I ett sådant spel är det inte hjälpsamt att vara naiv eller överdrivet ideologisk, därför att fel val kan vara förenat med alla sorters faror beroende på tiden och platsen man befinner sig på. Sverige har än så länge varit ganska bra på att spela detta spel, och förhoppningsvis så kommer vi att fortsätta vara det i ett läge där spelets insatser ser ut att höjas avsevärt i framtiden. Min personliga önskan på området är faktiskt ganska blygsam: att dagens och morgondagens politiker kommer kunna sätta ideologin åt sidan tillräckligt väl för att cyniskt välja det som är bra för Sverige. Henry Kissinger själv må ha sagt att USA saknar både permanenta vänner och permanenta fiender och enbart har permanenta intressen, men denna maxim är om något mer värd att ta på allvar i små länder som Sverige än vad den någonsin varit för USA.

I slutändan är nog Ryssland i princip oundvikligen ett ”hot” mot Sverige så som det ser ut idag, även om skälen till detta tämligen ofta missförstås. Det finns ett afrikanskt talesätt som lyder något i stil med ”när elefanterna slåss så är det gräset som tar skada”, vilket ganska väl illustrerar den framtid vi ser ut att gå mot. Visst går det att hata Ryssland för detta, men kanske är detta inte särskilt produktivt eller ens rättvist: elefanter är elefanter och kan inget annat göra än att följa sin natur. Självklart går det att säga att om bara hela världen skulle acceptera de maktförhållandena som råder idag (och således acceptera USA:s roll som nummer ett i Europa), så skulle vi leva i en säkrare värld. Men om bara hela världen hade accepterat Storbritanniens roll som nummer ett så skulle vi inte haft första eller andra världskriget, om bara hela Europa hade accepterat Napoleons roll som nummer ett så skulle vi inte haft Napoleonkrigen, om bara Partien hade accepterat romarnas roll som nummer ett så skulle inte…

Den här sortens önskemål är faktiskt mycket sympatiska, trots att de baseras på hycklande. Jag skulle hellre vilja leva i en värld där bara ett land hade rätten att ha kärnvapen, oavsett hyckelfaktor. Och vilket lejon vill inte leva i en värld där bara ett lejon har rätten att döda andra hanar och ta över deras flockar, men där det inte är okej för andra att följa dess exempel och tids nog göra samma sak? Det är ju en fin önskan i alla fall, och kanske gör någon modig, principfast liberal slag i saken och tar med sig ett mixtape med John Lennons bästa till pärleportarna när det blir deras tur att kola, krepelera, eller kasta in handduken.

Med musikens hjälp kanske han eller hon lyckas med att övertyga Herren om att göra om och göra rätt och helt enkelt ge freden en chans, så vi äntligen får en värld där (geo)politik faktiskt handlar om frihet och principer och där tortyr eller olaglig avlyssning inte accepteras de facto när politiska realiteter gör det obekvämt att exempelvis behandla en Edward Snowden på samma sätt som man skulle behandla en rysk eller iransk visselblåsare.

På tal om önskningar: varför inte passa på och lobba lite hos Gud så att Han äntligen belönar det fromma Skandinavien med ännu en Kalmarunion (självklart med Sverige på toppen) och räddar oss från dagens sjuka värld där vår östra rikshalva av någon absurd anledning tillåts att låtsas att det är ett eget land? I en sådan värld skulle Sverige faktiskt inte behöva göra det man måste, utan man skulle åter igen kunna börja göra lite mer som man vill. Detta skulle nästan definitivt inte leda till mindre hycklande i världen, men världen skulle ju i alla fall vara roligare för oss. Vore inte det något vackert?

Om detta inlägg framstår som cyniskt så får jag helt enkelt be om ursäkt för att jag av någon dum anledning glömde att låtsas som om att alla borde tycka precis som jag, därför att det jag tycker baseras på godhet och frihet och principer och allt vad det nu heter. I praktiken så står det politiska valet idagmellan cynism eller ett mer eller mindre cyniskt hycklande, och eftersom vi fortfarande lever i ett fritt land kan det ibland finnas en poäng att erbjuda ett alternativ så att folk är fria att välja den smak de föredrar. För den som absolut inte tål en diskussion om politik som inte samtidigt okritiskt prackar på iakttagaren en hel drös värderingar och dolda antaganden så finns det som bekant en hel del andra kanaler man kan vända sig till idag.

Annonser

5 reaktioner på ”Tingaliin, tingaliin, na zdorovje… Putin!?

  1. Jag vill tillägga, att Sverige inte bara „är med“ på USAs intressesfärer i världen, utan även hör till EU-blocket, som också har intressesfärer och är mycket aktiv inom östutvidgningen: Det är intressanta umgängesformer mellan stater, som enligt den officiella läsarten enbart ska tjäna allas väl. När chefen för det land som ska associeras med EU vägrade underteckna avtalet, beslutade EU att han ska avsättas. Tydligen handlade det inte alls om att båda sidorna skulle komma överens – förhandlingarna kan verkligen inte förväxlas med en överenskommelse om de ömsesidiga intressena, så att båda partierna kunde ge sitt samtycke till avtalet. Uppenbarligen har europeerna gett sig själva rätten att kräva att Ukraina ska anslutas till det europeiska maktområdet och att det ska vara slut med Rysslands inflytande i landet. Visserligen kunde den fria handeln inte börja förrän Ukraina uppfyllt vissa villkor – nämligen att hela näringslivet blir omställt: Varor och tjänster måste först passa till EUs regelverk om hur produkterna måste vara tillverkade för att tillåtas överskrida EUs gränser – och detta krav på anpassning till EUs tekniska normer och standards, som i sin tur är resultatet av en förbittrad inom-europeisk konkurrens, skulle kosta mer än landet har råd med. Dess ekonomiska politik måste ju anpassas till de konkurrensregler som gäller inom den gemensamma EU-marknaden. Regelkatalogen gäller varusortimentens och tjänsternas kvalitet och tillverknings-metoder, från den tillåtna antibiotika-andelen i kött, över hönshusens storlek i kvadratcentimeter, till ”finansprodukters” beskaffenhet. Dessutom ska statligt ägda företag tas bort och en omfattande rättsapparat som kodifierar privat-ägda företags behov ska införas, inkl. upphovsrätt, och en insolvensrätt, som bestämmer hur bankrutta företag ska tas bort ur marknaden. Alla de tjänstesektorer, som hittills bara fungerade med statlig hjälp, ska „liberaliseras“. Denna omfattande rättsapparat, här hemma ironiskt nog ofta smädad som en produkt av Bryssels byråkratiska regleringsraseri, skulle garantera Ukraina en direktväg till välstånd – oavsett det faktum, att EU dittills hade attesterat Ukraina en ”low-value”-exportförmåga och utgick ifrån, att tiden för en kamp om ekonomisk överlevnad på många områden som ännu skyddas från konkurrens, var kommen. („Of course, there will be a struggle for economic survival for some sectors currently protected from competition.“) http://eeas.europa.eu/delegations/ukraine/documents/virtual_library/vademecum_en.pdf
    Men nu kommer väl den där fina välfärden inte så snart: Inbördeskriget i Ukraina suger visserligen inte musten ur kravet, som siktar på att hela Ukraina ska slås till den europeiska makten, men försämrar med varje dag som går utsikten på det som de en dag möjligen ska få ta i besittning – en failed state!

  2. Använder du inte ordet ”centralisering” fel? Om ett lands ”bönder”(Perifera enheter) inte bryr sig om landets styre(Centrala) så innebör väll att det är centraliserat? Gillar dina historiska referenser. I såhär långa texter blir dina utlägg om människors naivitet plågsamma.

    • Jag har faktiskt ingen aning om vad du pratar om. ”Centralisering” är ett begrepp som syftar på att kontrollen över ett system flyttas uppåt i höjdled. Låt mig ta ett exempel: föreställ dig Sveriges moderna skatteverk, en myndighet som numera har full (nåja…) räckvidd inom och stundtals också utom landets gränser, och som har kapaciteten att direkt rikta skattekrav mot medborgare från Kiruna till Karlskrona. En kung som ville driva in skatt under feodala förhållanden hade i regel inte alls möjlighet att göra samma sak, utan var ofta tvungen att delegera indrivningen till olika lokala länsherrar och dylikt, som i sin tur hade stor möjlighet att samla ihop resurser under former de själva valde eller till och med undanhålla dessa resurser från centralmakten. Alltså: kontrollen över systemet låg till stora delar vid systemets mellan- och bottenskikt, och utan hjälp från dessa så var centralmakten ofta tämligen förlamad.

      Mina historiska exempel är mycket simplistiska och på tok för förenklade, men de är där för att illustrera att det faktiskt går att tala om exempelvis andra världskriget som om det vore en historisk företeelse och inte bara en ”saga” vi berättar för varandra.

  3. Tack för en gedigen analys! Också skönt att läsa nåt som är förskonat från svallande känslor. I en tid när det tycks vara mer regel än undantag att politik ska levereras med den känslomässiga volymratten uppskruvad till 11 så är det otroligt befriande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s