Det våras för teknokraterna

A drunkard in the gutter is just where he ought to be, according to the fitness and tendency of things. Nature has set upon him the process of decline and dissolution by which she removes things which have survived their usefulness.

– William Graham Sumner

Now as of old the gods give men all good things, excepting only those that are baneful and injurious and useless. These, now as of old, are not gifts of the gods: men stumble into them themselves because of their own blindness and folly.

– Democritus

Om man försöker kombinera ett sporadiskt och stundtals ganska långsamt skrivande med att konstant gå runt med en sisådär fem-sex olika saker man tänkt skriva om så är risken alltid att någon hinner före. SvD näringslivs senaste perspektiv från Andreas Cervenka är ett koncist, träffsäkert och välskrivet exempel på just detta. Den rapport från McKinsey som Cervenka refererar till har mer än ett år på nacken, och jag har själv gått och funderat ett ganska bra tag på skriva ett inlägg om just Sveriges tämligen deprimerande skuldnivå. Cervenka hann dock före och gjorde dessutom ett långt mycket bättre jobb än vad jag skulle ha gjort, något som faktiskt besparar mig en hel del besvär.

Att förutsättningarna för en tämligen allvarlig finansiell kris finns så att det räcker och blir över är tyvärr ganska ovedersägligt idag. Det talas mycket om just kriser, men det är sällan som man ser någon egentlig diskussion om vad kriser rent generellt innebär. ”Kris” är lika med ”beslut”: det är punkten där status quo inte fungerar och där det enda som återstår är att göra ett val om vilken riktning man vill gå i. Det är inte alltid som folk låtsas som om så är fallet, och ibland är det enklare för politiker att låsas som om det helt enkelt inte finns några alternativ till de handlingar man väljer. Det är viktigt att komma ihåg att detta mycket sällan är fallet, och att ett sådant agerande lätt kan leda till en hel del ruggiga konsekvenser på lång sikt… men nu går vi nog argumentet i förväg. En sak i taget.

Cervenkas nick mot Schopenhauer är passande av många skäl. Som journalist förtjänar Andreas Cervenka ett mycket stort mått respekt idag, helt oavsett vart man råkar placera sig på den politiska kartan eller om man brukar hålla med om det han skriver. I de lägen som sanningen faktiskt går hand i hand med förlöjligande och motgång så krävs det i regel en viss sorts karaktärsstyrka för att våga stå upp för sanningen; det är inte alla som klarar av att säga det de tror är rätt i lägen där det är mycket lättare att säga det som är enkelt men osant. I efterspelet till både ekonomiska och politiska krascher så är det nog snarare regel än undantag att det visar sig att de flesta visste att kraschen var på väg och förstod varför den var det, men att det helt enkelt var för jobbigt att säga något eller göra något; tänk bara på riskerna för karriären eller faran att bli uppfattad som någon sorts extremist.

Sveriges och västvärldens journalistkårer prålar fortfarande med en självbild som förtruppspartiet för Demokrati med stort D, professionella sanningssägare och äventyrare som inte ryggar ens för de mest nakna av kejsare. Tyvärr är det nog mer sant att säga att denna kår numera präglas av en ängslig konformism där man likt dagens politiker är absolut livrädda för att säga något eller fråga något vasst som riskerar att punktera den allt skörare såpbubbla vi befinner oss i idag. Det är inte helt enkelt att låtsas som att en kollektiv skuldsättning på runt 300% av BNP utgör något normalt och fint, men det är bara att slå upp tidningen för att inse att så länge som du sätter vuxna människor med dyra utbildningar på uppgiften så går det faktiskt att förneka i princip vilken verklighet som helst, inklusive den som vi råkar ha oturen att leva i. (Om man dessutom råkar heta Johan Shück så går det till och med att argumentera för att vi bums borde låna ännu mer)

På Wikipedia står det att att Stockholm utgör nordens svar på Venedig. Kanske är en revidering att vänta; Sveriges makroekonomiska situation är numera sådan att vi snart kommer kunna skryta med att bo i Skandinaviens svar på Spanien. Jag ser tämligen ofta argument i stil med att vi ”egentligen” inte har någon bostadsbubbla eftersom det helt enkelt byggs för lite bostäder och att de höga priserna bara speglar bristen på utbud i relation till efterfrågan. Detta är att totalt missförstå vad en lånebubbla är. Förekomsten av en bubbla mäts inte i huruvida det folk lånar till är nyttigt eller inte, utan den springande punkten är om den gällande lånenivån överhuvudtaget går att upprätthålla i längden. När belåningen skenar iväg långt snabbare än förmågan att betala lånen så spelar det ingen roll om pengarna investeras i tulpanlökar, bostäder eller skifferolja; skulder som inte går att betala tillbaka kommer inte att betalas tillbaka, och de banker med balansräkningar som bygger på att dessa skulder faktiskt betalas tillbaka har således en tendens att rasa ihop likt korthus.

Här kanske det är värt att säga något kort om hur ekonomi överhuvudtaget förstås idag. För länge, länge sedan, när dinosaurier som Marx och Ricardo fortfarande vandrade på jorden, så fanns det ett fält av studier med namnet ”politisk ekonomi”, ett namn som speglade en insikt om att sätten varpå vi människor väljer att strukturera våra samhällen har en oundvikligt politisk karaktär: det inkluderar inte bara frågor om ”hur gör vi?”, utan också frågor i stil med ”varför?” och ”vem tjänar på det?”.

Det går egentligen att skriva ett helt inlägg om just ordet ”ekonomi” och hur dess innebörd skiftat genom olika historiska perioder, men för stunden så räcker det att säga att ordet numera har ett teknisk, inte politisk, innehåll. Ekonomi är att programmera videon: det finns sätt som är rätt och sätt som är fel, och vill man veta skillnaden så är det bara att läsa manualen. Vill man programmera videon är den enda relevanta frågan att ställa just den om ”hur gör vi?”, de två andra frågorna ovan har liksom inte något med saken att göra.

Innan finanskrisen 2008 så producerades det således en strid ström psuedo-matematiskt nonsens vars funktion var att förklara varför finanskriser överhuvudtaget inte kunde inträffa och att vi levde i den bästa av alla världar, och där temat rent generellt var att inga andra sätt att organisera det mänskliga samhället var möjliga. Av allt att döma så kan vi i Sverige se fram emot ett brett utbud av samma tråkiga sörja när det väl ska förklaras varför den enda möjliga lösningen på en bankkris är att man skär ner på socialbidrag och sjukförsäkringar och ger pengarna till de just de bankägare som orsakade krisen så att de kan använda skattemedel för att fortsätta betala ut bonusar till sig själva. Och vad är egentligen detta om inte ännu ett bevis på att vi lever i den bästa av alla världar och att inga andra sätt att organisera det mänskliga samhället på är möjliga?

Kanske är det en och annan läsare som menar att jag är på tok för elak eller börjar misstänka att jag faktiskt inte vet något om ekonomi. På det hela taget så är en sådan misstanke ganska berättigad. Jag kan till och med här erkänna att jag rent utsagt är lite för efterbliven för någonsin kunna förstå den sorts matematik som utgör det senaste modet inom s.k. neoklassisk ekonomi. Låt mig därför sätta min okunnighet i kontext.

Jag har aldrig förstått – och kommer troligen aldrig att förstå – den komplicerade matematik som producerade den sorts ”bombsäkra” investeringsformel som gav Myron Scholes och Robert Merton deras så kallade ”Nobelpris” i ekonomi. Till saken hör dock att den hedgefond de tillhörde – Long-Term Capital Management – lustigt nog kollapsade kort efter att priset mottagits därför att dess ack så imponerande opus överhuvudtaget inte räknat med att länder kunde gå i konkurs. Den historiskt intresserade inser nog att länder gått i konkurs ungefär lika länge som det överhuvudtaget funnits länder, så detta kanske känns som ett förbluffande amatörmässigt misstag från två otroligt välutbildade mottagare av den svenska riksbankens kassa imitation av ett prestigefyllt pris. För mig är det dock  ganska tacksamt att vara för dum för att förstå ekonomi, åtminstone så länge favoritsysslan bland förment smarta ekonomer består i att komma på olika teorier om hur kriser inte kan hända, hur banker omöjligen kan gå i konkurs och hur länder aldrig ställer in betalningarna.

Även om vi nu av någon anledning skulle acceptera den smått absurda idén att det som försiggår på universitetens ekonomiska fakultet överhuvudtaget bör kallas för vetenskap så kan de grundläggande premisserna för mänsklig tillvaro aldrig göras vetenskapliga. Det går att låtsas som om politiska beslut i själva verket fattas på vetenskaplig grund, men man behöver verkligen vara otroligt dum eller bara smått högutbildad för att gå på den skrönan idag. Vetenskap sysslar inte med värderingar, och en vetenskaplig metod med syftet att avgöra den bästa samhällsformen har helt enkelt smugglat in ett knippe värderingar utifrån. Visst kan man låtsas som att så inte är fallet, men förr eller senare så blir dessa värderingar alltid utamanade, med följden att teknokrater aldrig är riktigt så opolitiskt ”tekniska” som de försöker ge sken av.

Politik handlar om de grundläggande premisserna för människors existens, och så länge som denna existens är någorlunda dräglig så går det faktiskt ofta ganska bra att låtsas som om politik inte längre existerar eller på sin höjd är något som tråkiga gubbar pratar om på UR. I takt med att folk förlorar jobbet och inte längre har råd att köpa mat till sina barn så blir dock frågor om den egna existensen mer praktiska än filosofiska, och vips så kommer politiken tillbaka hur mycket du än försöker hålla den borta. Ett vanligt trick här är att försöka undvika verkligheten genom trolla med definitioner – de här människorna är ”terrorister”, ”extremister” och så vidare, de talar ju inte om ”riktiga” politiska frågor. Detta är lite som att försöka lösa de problem som tenderar att skapas av en obefintlig personlig hygien genom att helt enkelt skära av sig näsan.

Slå upp morgontidningarnas ledarsidor och lägg noga märke till sättet som man faktiskt talar om exempelvis Greklandskrisen, den senaste rundan val till EU-parlamentet eller den nyaste akten i Italiens politiska cirkus. Lite diplomatiskt så kan vi säga att det mellan raderna går att utläsa ett visst suktande efter en demokrati som förvisso är ”demokratisk” men där folk inte längre har möjlighet att välja fel saker, en värld där teknokrater som Mario Monti förvisso fortfarande måste ställa upp i val då och då men där det helst inte ska spela någon roll även i de fall de faktiskt förlorar. Denna attityd är inte ett så värst gott framtidstecken, tyvärr. Demokratiska system har både för- och nackdelar, men en av fördelarna gentemot konkurrenterna är att det i demokratiska system går att byta politik utan att också behöva mörda alla de som sitter på toppen av systemet. Sorgligt nog så verkar färre och färre demokrater vara särskilt förtjusta i just denna del hos demokratin, men själv tycker jag faktiskt att det är en av dess bästa sidor. Mot detta står den teknokratiska drömmen, vilket i slutändan är drömmen om ett politiskt system där vissa saker inte längre definieras som politik och därför inte längre behöver gå att ändra på, men där man ändå behåller namnet ”demokrati” av sentimentala skäl.

Teknokratin är en minst sagt förrädisk sirensång för politiker och ledarskribenter runt om i Europa idag, och det är viktigt att inse att en bankkris på våra breddgradder antagligen kommer att öka attraktionskraften hos denna sorts enkla berättelser. Ju mer chockerande eller opinionsvidriga de tagna besluten är, desto större blir lockelsen att hävda att man överhuvudtaget inte tagit något beslut, att sättet som man betalat bank-bailouts med skattepengar är det enda möjliga sättet, att det är naturlagars fel att samhället ser ut som det gör, och så vidare. Det är också viktigt att inse att en av riskerna med att hålla på med det här lite för länge är att man faktiskt kan producera den sorts situation där politiker, bankdirektörer och journalister mördas och hängs från lyktstolpar.

Ett varningens finger kan vara på sin plats här. Vissa tycks fortfarande ha någon sorts tro om att undertecknad är en våldsromantiker som ”gillar” våld. Detta är inte sant. Politik är dock något som inte går att separera från åtminstone potentialen till våld, för att låna från Carl Schmitt, och rent praktiskt så betyder detta att det politiska också är något som människor potentiellt dödar varandra för. Att det är så är väl inte något jag är överdrivet förtjust i, men personliga åsikter har inget med saken att göra överhuvudtaget. Man måste verkligen gå på äggskal idag om man vill påpeka något så chockerande som att historieböckerna faktiskt är fyllda av människor som dödat varandra av olika anledningar, och att det dessutom räcker med att slå upp tidningen för att se att folk fortfarande gör det.

Av detta drar jag drar helt enkelt slutsatsen att det kan finnas en poäng i att undvika att göra saker som rent historiskt ofta leder till att folk blir på humör för att mörda varandra av politiska skäl. Den som ändå envisas med att göra det bör i alla fall komma ihåg att ”teknokrati” inte är ett magiskt ord och att folk tenderar att råka ut för konsekvenser som kommer på det egna handlandet helt oavsett vad de väljer att kalla sig själva. Nu är det ju ganska populärt att säga att historia är en sak, men idag så lever vi alla i en ny förlovad tid, i en ny paradigm, en ny epok där saker och ting har ändrats i grunden och gamla regler inte längre gäller. Eftersom allt är nytt så är det också alarmism att försöka dra historiska paralleller, för historien sysslar ju med gamla saker. ”Det här kan inte hända i Sverige” är således en välkänd refräng vid det här laget. Och visst, kanske är det annorlunda den här gången – varför inte passa på och ta ut en fyra bolån samtidigt och börja flippa bostäder? Bubblor kanske alltid har spruckit genom historien, men inte nu, inte i Sverige.

Problemet med kriser är att de är samma sak som beslut. Ett beslut är ett val, och ett val aktualiserar alltid någon form av värdering, det gör alltid att det politiska kommer upp till ytan vare sig man vill eller inte. Alla försök att bortdefiniera det politiska är i längden kontraproduktiva. Den som säger att X Y eller Z är ”extremistiskt” riskerar således ofta en situation där extremister faktiskt utgör en förkrossande majoriteten av befolkningen. Detta är ett hörn som man minst sagt inte vill måla in sig i om man kan undvika det, därför att det inte brukar dröja särskilt länge innan de utanför hörnet tar fram både facklor och pålar för att sedan använda dem på ett tämligen förutsägbart vis. Hittills så har lösningen på Europas olika problem mest legat i att man helt enkelt sagt att det inte finns några alternativ till den utstakade vägen, och ju värre de olika kriserna blivit, desto mer har man sagt samma sak. Och vips! Helt plötsligt, som ett totalt oväntat brev på posten som ingen i världen kunnat förutspå så visar det sig att ”extremister” runtom i Europa börjar föröka sig som ett gäng kaniner i en viagrafabrik! Att ingen svensk ledarskribent hittills lyckats med att lägga ihop två och två i ett läge där politiker faktiskt går ut offentligt och säger att ”val ändrar inte på någonting” är ju lite av ett mysterium.

För oss i Sverige idag så är kanske den mest relevanta frågan huruvida man här kommer att försöka sig på den sortens teknokratiska metoder/bortförklaringar som visat sig så populära i resten av Europa som ett led i krishanteringen. Mycket talar idag för ett jakande svar, med den ganska sorgliga implikationen att scener som hittills hört hemma på långt mer sydliga breddgrader på sikt kanske letar sig hit. Den som är intresserad av liberalismens vara och inte vara har all anledning att redan nu öppna chipspåsen och ställa dippen på kylning. I bästa fall så leder Sveriges och Europas pärlband av sociala, ekonomiska och humanitära kriser till den sorts intellektuella ärlighet och politiska självrannsakan som är så sällsynt – och så välbehövlig! – idag. Annars är risken att många tids nog kommer att nöja sig med en extrainsatt säsong Game of Thrones på politikernas bekostnad.

Jag är ingen ekonomijournalist, men om jag faller tillbaka på ett ämne som är lite mer ”mitt” så tror jag ändå att det går att komplettera Cervenkas perspektiv något. Han påpekar mycket riktigt att skälen till ekonomiska explosioner ofta är mycket enkla att se, åtminstone i efterhand. På samma sätt så är skälen till politiska explosioner ofta mycket enkla att se, åtminstone i efterhand. Både de processer som leder till kollapsade banker och de processer som leder till kollapsade politiska system går att se på förhand och medger åtminstone i teorin olika möjligheter att undvika dem genom beslut som ofta är lika enkla som de är ”jobbiga” i praktiken.

Konsekvenserna av olika politikers och journalisters oförmåga att göra och säga det som är jobbigt men sant istället för det som är enkelt men falskt kommer nog att göra sig påminda i många svenskars vardag ett bra tag framöver. Ett samhälle kan dock råka ut för långt värre saker än bankkriser, och antagligen finns det gott om tid för den faktiskt intresserade att lära sig hur man klarar av att fatta lite jobbiga beslut då och då. En gång är ingen gång, och vad är ett banksystem här och där egentligen? Den som envisas med att inte lära sig riskerar dock att komma till en central insikt på tok för sent: problemet med att inte klara av att göra jobbiga val i längden är att detta ofta resulterar i konsekvenser som milt sagt är ännu jobbigare.

Cervenka föreställer sig en framtida konversation mellan farfar och barnbarn där farfar förklarar hur man såg faran men helt enkelt sket i den och cyniskt lät alla andra betala för kalaset. Jag tror inte man behöver vara en professor i historia för att inse att många barnbarn tvingas ta hjälp av spirituella medium för att kunna tala med den sortens farföräldrar.

Annonser

8 reaktioner på ”Det våras för teknokraterna

  1. Kul att det blev ett helt inlägg om nationalekonomi med tanke på sågningen du gav i kommentarerna till det förra inlägget.

    Kan det inte vara så att det finns ett stort mått av ”adverse selection” i frågan om att ropa kris? Innan krisen blivit ett faktum kan det mycket väl finnas personer som säger sig kunna förutspå den. Dessa krisprofeter har ofta prediktioner som bygger på mycket olika förklaringar till varför en kris kommer inträffa. Faktum är att antalet krisprofeter (och i och med det även antalet prediktionsmodeller/förklaringar) kan vara så många att någon/några av dem faktist prickar in en förklaring som passar någorlunda bra med hur krisen sedan utvecklar sig. Inte för att dessa personer är speciellt skickliga siare eller alls är några profeter utan bara genom att det presenteras tillräckligt många, snåriga, icke-falsifierbara, och retoriskt slagkraftiga profetior.

    När krisen sedan är ett faktum kan de fåtal krisprofeter som av någon anledning lyckades pricka in en hyfsad prediktion ställa sig upp och ropa ”Vad vad det jag sa!”. Alla de ”profeter” som hade fel förklaringsmodeller glöms bort (antagligen för att de själva inte har några incitament att skylta med sina helt motbevisade teorier efter det att de motbevisats) vilket sedan skapar en illusion av att ett gäng ”icke-ortodoxa” ekonomer lyckades ”förutspå” krisen i fråga.

    Detta skapar i sin tur den villfarelse som luftas en aning i ditt inlägg: ”Nationalekonomi är bara en massa nonsens matematik som aldrig lyckas förutspå kriser bla bla etc.”. Skillnaden mellan den moderna nationalekonomin och dessa krisorakel är att nationalekonomin anstränger sig för att skapa stringenta, falsifierbara, och tydliga modeller. Ett orakel gör motsatsen. Den stringens, falsifierbarhet och overall vetenskaplighet som är idealet för det moderna nationalekonomin har dock en kostnad. Modellerna blir matematiktunga, förenklade och inte sällan ger nationalekonomer indefinitiva svar.

    Det krävs dock inte ett mattegeni för att förstå att det långsiktigt hållbara alternativet är att välja den metod för kunskapsgenererande som präglas av systematik, stringens och falsifierbarhet.

  2. Tja, det där är ju ett sätt att se på saken.

    Om du menar att modern neoklassisk ekonomi präglas av ”systematik, stringens och ”falsifierbarhet” så får det nog i slutändan stå för dig, för jag tror att det är en åsikt som färre och färre människor faktiskt håller med om i takt. Jag tog exemplet Long-term Capital Management mest som ett lustigt exempel på att du kan vinna ett ~~Nobelpris~~ för din vetenskaplighet och i samma veva glömma bort något som alla icke-ekonomer förstår är en totalt normal del av verkligheten; länder har ställt in betalningarna så länge det funnits länder, och innan det så ledde kungar som ställde in betalningarna till historiska förvecklingar som torde vara rätt så bekanta. Denna sorts grundlägga okunskap eller ointresse i verkligheten som vi faktiskt lever i till förmån för ”stringenta” matematiska modeller som mest beskriver en värld som uppfyller vissa förutfattade meningar är regel snarare än undantag i modern nyklassisk ekonomi.

    Din teori om s.k. ”adverse selection” tycker jag inte är så värst vågad, och ekar egentligen bara ett gammalt uttryckssätt om marxistiska ekonomer som de lyckats med bragden att ha förutspått elva av den senaste tidens tre kriser, osv.

    Vi i Sverige har en total belåningsgrad på c.a. 300 % av BNP. Vet du vilket annat land som hade ett budgetöverskott och en låg statsskuld men hög belåning i den privata sektorn för inte särskilt länge sedan? Spanien. Min otroligt vågade hypotes bygger således på antagandet att lånebubblor förr eller senare brister (en ytterst falsifierbar slutsats), att vårt läge ser ut ungefär som Spaniens gjorde innan deras lånebubbla brast, och att det därför är troligt att de rent ekonomiska konsekvenserna blir ungefär likadana: en hel del privata banker med implicit garanti från staten som nu måste explicit garanteras av staten eller gå omkull.

    Möjligtvis uppfyller detta inte dina högt satta krav för ”vetenskaplighet” och ”stringens”, men sånt är livet.

    • Självklart finns det problem med neoklassiskteori och självklart är den inte alltid så stringent, falsifierbar och vetenskaplig som vissa av dess förespråkare vill göra gällande. Men att ”färre och färre” ser modern (ortodox) nationalekonomi som vetenskaplig (speciellt i jämförelse med alternativen) tror jag är väldigt svårt att belägga (för att det inte är sant).

      Att tro att det skulle vara ”grundlägga okunskap eller ointresse i verkligheten” som ligger bakom Long-term Capital Managements’ öde verkar också vara högst tvivelaktigt. Snarare var det en applicering av resultat som verkade stämma på kort sikt på ett ett område där extrapolering från kort till lång sikt inte var befogat. Eller på ren svenska: ett verktyg är inte ”dåligt” bara för att användaren hanterar det fel. Försöker du slå in en spik med en skruvmejsel så blir du nog besviken men inte är skruvmejseln dålig för det. Inte för att nationalekonomiska teoriers misslyckanden alltid beror på missapplikation, ibland är nationalekonomer bara helt ute och cyklar, men ”grundlägga okunskap eller ointresse i verkligheten” som ett generellt omdöme för ämnet, kom igen….

      Din kommentar angående adverse selection styrker min poäng. Skillnaden mellan ”ett gammalt uttrycksätt” och adverse selection är att teorin om adverse selection är tydligt formulerad och testbar – till skillnad från det gamla ”uttrycksättet” som får sin legitimitet genom att vissa anser att det låter som att ”det ligger nått i det”.

      För det första går det så klart att ifrågasätta om hypotesen att ”lånebubblor förr eller senare brister” utgör den sortens hälsosamt testbara hypoteser som vetenskap bygger på. För det andra – om jag avhåller mig ifrån att påpeka det uppenbara i att ”förr eller senare” får hypotesens vetenskaplighetsvärde att falla drastiskt – så är det inte som att nationalekonomer inte ”vet” att lånebubblor kan spricka och att det kan få katastrofala konsekvenser. Poängen är snarare att tvisten ligger i att hitta de mekanismer som skapar en lånebubbla, de mekanismer som genererar de ”katastrofala konsekvenserna” samt att sätta dessa mekanismer in i ett mer omfattande teoretiskt sammanhang. Det räcker inte att peka ut att ”vårt läge ser ut ungefär som Spaniens gjorde innan deras lånebubbla brast”. Man måste peka ut de bakomliggande mekanismerna och försöka ge dessa mekanismerna en tydligt (allra helst kvantifierbar) representation i form av en teori eller hypotes. Nu överdriver jag kanske en aning men att komma dragandes med ett moln av idéer för mekanismerna bakom ”kapitalismens kriser” byggandes på löst sammankopplade nyckeltal som ”belåning som andel av BNP” utan att förklara exakt varför det är relevanta kvantiteter är inget annat än ”the pretence of knowledge”.

      • Ok, jag tror det räcker så.

        Jag tycker å ena sidan att ekonomernas pretentioner om att faktiskt syssla med vetenskap är lustig, men inte riktigt så här lustig. Jag tog LTE som ett exempel, inte mer, för att texten handlar faktiskt *inte* om nationalekonomi. Jag skulle kunna ha tagit Heiner Flassbecks tes om inflationens relation till lönenivåer och det sättet varmed denna relation ignoreras för att den inte passar in i förutfattade modeller, eller varför inte Steve Keens och the Bank of Englands ganska brutala sågning av hur modern neoklassisk ekonomi totalt missförstår hur pengar skapas? Anledningen till att jag inte talade om detta och tog ett mer ”lustigt” exempel är jag gissar att ganska få av läsarna är intresserade.

        Jag sätter ett streck för diskussionen om nationalekonomi här. Du får gärna säga att det jag sysslar med är pretentionen om kunskap, men i slutändan så talar vi om ett inlägg som redan är på cirka 12000 tecken och handlar om omöjligheten att göra politik ”vetenskaplig” genom referenser till exempelvis nationalekonomi. Jag har inga planer på att göra det 12000 tecken längre enbart så att tesen ”lånebubblor spricker alltid förr eller senare” kan uppgraderas till den sorts ”hälsosamt testbara hypotes” som uppfyller just dina högt ställda krav. Men visst, kanske beror min ovilja att göra långa inlägg dubbelt så långa på att jag helt enkelt inte vet vad jag talar om? Den som lever får helt enkelt se.

  3. ”För länge, länge sedan, när dinosaurier som Marx och Ricardo fortfarande vandrade på jorden, så fanns det ett fält av studier med namnet ”politisk ekonomi”, ett namn som speglade en insikt om att sätten varpå vi människor väljer att strukturera våra samhällen har en oundvikligt politisk karaktär: det inkluderar inte bara frågor om ”hur gör vi?”, utan också frågor i stil med ”varför?” och ”vem tjänar på det?”.

    Finansbranschen använder alla pengar, som tjänas i samhället och som i den ena eller andra formen deponeras på giron, sparböcker och pengamarknaden o.dy., till råmaterial för sitt kreditgivande. Handelsartikeln är pengarnas makt att kunna köpa allt. Bankerna är fordringsägare till kapitalet plus räntan: Den utlånade summan ska förvandlas till mera pengar. Därför är en kredit inte bara bortgivna pengar, utan en förmögenhet som ska växa.
    I marknadsekonomin är pengarnas roll i ekonomin redan fastlagda – kredit ska avkasta ränta och investments har egenskapen att föröka det insatta kapitalet. De som köpt bostäder på kredit och inte kan betala tillbaka till bankerna, förorsakar alltså skada hos finanskapitalet! Men innan rikedomen, som finanssektorn har ackumulerat, måste annulleras och hela samhällets pengar tar skada, ingriper ju statsmakten. Som vi kunde beskåda på nitti-talet! Att kunna mobilisera betalningsmedel i obegränsad mängd både för statshushållets behov och för näringslivets investeringar, är avgörande för att den kapitalistiska ekonomin ska fungera. Därför måste politiken kunna bygga på förtroendet i bankernas kreditmakt. De politiskt ansvariga använder här nyckelordet ”systemisk”: Att finansinstituten överlever är „systemrelevant“. Om nu marknadsekonomin enbart kan räddas av staten, så kan man lära sig, att den stat-liga undantagsakten visar, hur och varför det marknadsekonomiska normalfallet överhuvutaget fungerar. Staten väntar sig med sin intervention i krisen, att affärsvärlden ska begagna sig av garantierna och pengarna till sin egen fördel. Själva beslutet att ekonomin ska fungera igen, räcker ju inte…
    För att rädda finanskapitalet lånar staterna pengar av bankerna. Finanskapitalet uppmuntras alltså att tjäna pengar på sin egen räddning med att köpa nya statsobligationer…
    I normala tider slösar man inte många tankar på hur det går till i finansvärlden – man accepterar helt enkelt att det fungerar på något vis. De sammanhang som bildar det marknadsekonomiska affärsverksamhetens system, förklaras inte av sig själva, lika lite som människornas vardag, som också drabbas av krisen.

  4. Utmärkt text. Lite OT, men följande citat fick mig att tänka på vår migrationspolitik.

    ”Den som säger att X Y eller Z är ”extremistiskt” riskerar således ofta en situation där extremister faktiskt utgör en förkrossande majoriteten av befolkningen.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s