Drömmar om en ansvarstagande värld

”There are horrible people who, instead of solving a problem, tangle it up and make it harder to solve for anyone who wants to deal with it. Whoever does not know how to hit the nail on the head should be asked not to hit it at all.”

– Friedrich Nietszche

”Free institutions certainly exist, but a tradition of passivity and conformism restricts their use – a cynic might say that this is why they continue to exist.

– Noam Chomsky

Jag har länge haft planer på skriva något eller några inlägg med fokus på ”identitetspolitik” mer generellt idag, men ämnet är sådant att det är svårt att veta vart man ens ska börja nysta. Saker och ting görs knappast enklare av att många olika människor lägger in olika meningar i begreppet, så egentligen krävs det ett halvt inlägg bara för att reda ut vad det är man egentligen talar om när man använder ordet.

Hittills så har jag nöjt mig med att belysa mer begränsade problem (se exempelvis förra inlägget om rasism) inom områden som åtminstone de flesta idag skulle säga faller inom ramen för identitetspolitikens territorium. Jag tror att det finns en poäng i att dra i ett par olika trådar och visa hur vilka problem som finns hos dem innan man försöker nysta upp hela garnet, så att säga.

Därmed är det på sin plats att byta diskussionsämne ännu en gång och tala om en något annan aspekt hos det politiska samtalet idag: den evigt närvarande tanken om ansvar. Just ordet ansvar och hur det används numera säger faktiskt en hel del om hur folk tänker idag. Ett mycket renodlat exempel på vad jag talar om går att skåda i ett inlägg med det tämligen passande namnet ”Dags för männen att ta sitt ansvar?”.

http://hej.blekk.se/2013/06/06/dags-for-mannen-att-ta-sitt-ansvar/

…Exemplen kan dock göras många; det är tämligen vanligt idag att helt enkelt kombinera ett argument om att grupp X besitter privilegium Y med ett antagande om att X därmed har ett ”ansvar” som följer på Y. Det är fascinerande att diverse uppmaningar om att ta sitt ansvar är så vanliga idag, speciellt i situationer då de rent logisk framstår som allt annat än självklara. Jag kommer ihåg att jag läste en analys efter att ännu en ung man blivit frikänd i ett våldtäktsmål trots tämligen överväldigande bevisföring där slutklämmen på analysen var att det banne mig var tid för killar att äntligen ta sitt ansvar och sluta våldta. Hur sympatisk själva poängen än är så är den ju också ganska absurd; om något så illustrerar väl lättheten varmed det går att bli frikänd från våldtäkt idag att män – åtminstone i praktiken – faktiskt inte har något ansvar att inte våldta?

Vill man ålägga någon ett ansvar så finns det i princip två sorters ansvar man kan tala om. Dels rent moraliskt ansvar och vad vi kanske kan kalla för en sorts objektivt ansvar, alltså ett ansvar som inte är beroende på huruvida vi som individer upplever det som moraliskt korrekt eller inte. Detta är en förenklad uppdelning, men som ett exempel på den andra kategorin kan vi ju ta en skattebetalarens ansvar att betala skatt. Det går att tycka att man inte borde betala skatt, men ansvaret att göra det är inte avhängigt något tyckande från din sida; ditt faktiska ansvar går att mäta i den sorts repressalier och konsekvenser som kommer att drabba dig om du inte gör det.

Funderar man en stund över skillnaden mellan något som borde vara och något som faktiskt är så är det svårt att inte slås av att stora delar av vänstern (men egentligen också resten av det accepterade politiska spektrumet av åsikter idag) nästan bara talar i just moraliska termer, om ett ”ansvar” som man tycker borde existera, inte om den sorts ansvar som faktiskt existerar i praktiken. Rent generellt så är den här sortens betonande av det moraliska ofta ett tecken på en allvarlig politisk svaghet, och det är inte heller någon slump att det går att hitta just vädjanden till olika tilltänkta former av moraliskt ansvar i mycket av svensk feminism idag, i ett läge där denna rörelse inte är särskilt organisatoriskt stark.

Tyvärr så är moraliskt ansvar på det hela taget ganska värdelöst. En slav som säger ”det är inte mitt ansvar att avskaffa slaveriet” kommer helt enkelt att få nöja sig med att vara slav resten av sitt liv; inte på grund av att han eller hon har moraliskt ”fel”, utan för att detta är en situation där moralism inte spelar någon roll. I de flesta fallen så har slavägaren inga skäl överhuvudtaget att ens bry sig om vad slaven tycker; möjligen finns det enstaka undantag, men när du säger ”jag tycker du har ett moraliskt ansvar att…” och svaret blir ”jag bryr mig faktiskt inte om vad du tycker.” så hamnar du i en återvändsgränd. Det moraliska ansvaret räcker mycket sällan för att ändra på det objektiva ansvaret, vilket gör det tämligen verkningslöst politiskt.

”Det är inte mitt jobb att utbilda dig” utgör en sorts förlängning på samma ansvarstänkande, förstått i termer av vem som borde göra vad. Det går att vända på steken och ganska enkelt illustrera vart problemet ligger här: vem behöver egentligen göra jobbet för att det ska bli gjort överhuvudtaget? Oavsett om det svenska folket – enligt dig eller andra – har ett moraliskt ansvar att lära sig X Y och Z så är detta väldigt lite värt om de inte gör det och inte kommer att göra det på egen hand.

Notera att jag undvikit att säga att feminism borde se ut som X, att feminism har ett moraliskt ansvar att utbilda människor, etc. Jag nöjer mig med att dra linjen mellan det moraliska och det objektiva, och att säga att det inte existerar något objektivt ansvar överhuvudtaget idag för någon man att utbilda sig om den eller den frågan eller bete sig så eller så på grund av sitt privilegium. Vill man att folk ska vara utbildade behöver man i regel också kunna utbilda dem, vill man att folk ska bete sig på ett visst sätt så behöver man i regel också ha makten att kunna framtvinga någon sorts objektivt ansvar i frågan.

Jag skulle vilja föreslå att talet om ”kränkta” män hit och dit idag skjuter ganska mycket bredvid målet och döljer ett långt djupare problem. Feminismens stora svaghet (om man nu ska generalisera lite väl mycket) rent politiskt maktmässigt är inte att det finns så många kränkta män, utan att man inte har något som helst verktyg i verktygslådan för att hantera förekomsten av nöjda män. Alltså när slavägaren säger ”du, jag bryr mig inte om vad du tycker att jag borde göra” så saknar man idag någon sorts politisk ”plan B”, annat än att göra samma sak som inte fungerar ännu en gång till, dvs att bli ännu mer ivrig i sitt moraliska fördömande. Nu vill jag dock inte ge sken av att det inte skulle finnas en hel del kränkta personer i Sverige, och att en del av dem verkar tro (på fullaste allvar!) att feminister är en skock hänsynslösa, våldsamma nazihäxor som är beredda att skära av snoppen på dem så att de äntligen håller käften och börjar ta lite mindre plats.

Om detta faktiskt vore fallet så är det nog inte omöjligt att fler män skulle tänka efter både en och två gånger innan de våldtog någon, med tanke på de risker för liv och lem som detta skulle medföra. Realiteten är dock i själva verket precis den motsatta. Även de mest radikala rösterna idag – inklusive de som chockerar genom att ”hata” män – har förvånansvärt lätt att glida in i en moralisk diskussion om ansvar hit och dit, som om man undermedvetet fortfarande hoppas på att männen ska ta och skära snoppen av sig själva. Hat som politiskt kraft är inget att driva med, men för den som utger sig för att vara hatisk så krävs det i regel att man är beredd att demonstrera detta hat genom aktiv (och i regel också våldsam) handling innan någon börjar att ta det på riktigt allvar.

Den som väntar på nästa terrordåd från kärleksbabyn mellan Baader-Meinhof och Valerie Solanas kommer nog tyvärr att få vänta mycket länge; kanske lika länge som en självutnämnd ”manshatare” som väntar på att män ska ta sitt moraliska ansvar och självmant avsäga sig allting de tjänar på att vara män. För säkerhetens skull bör det dock understrykas just hur lite just denna situation beror på någon egenart eller konstighet hos just feminism eller feminister specifikt idag. ”Ansvar” är helt enkelt det dominerande sättet varmed man diskuterar politik numera; på vilket problem som helst så blir förslagen förr eller senare att de berörda individerna borde börja ta ansvar.

Företag borde börja ta sitt ansvar att inte förgifta miljön, regeringar borde börja ta sitt ansvar att planera för framtiden, män borde ta sitt ansvar att inte dra fördel av sina maktpositioner. Allt detta i en värld där problemet faktiskt är att ingen har något ansvar och att det inte finns några institutioner eller sociala konventioner som är kapabla att tvinga fram detta föreställda ansvar. Drömmen om ansvar blir ett sätt att försöka förtränga verklighetens alla mardrömmar som man inte längre vill, orkar, eller kan hantera. Den kaxiga attityd som numera är så poppis inom ”extremvänstern”, hos ”extremistiska feminister” och dylikt framstår på det hela taget som makalöst oförtjänt. Sen när blev det egentligen ”extremt” att göra samma sak som alla andra fast bara lite oftare?

Om man sedermera tänker på hur många fall av nätmobbning, häxjakter och karaktärsmord som förekommer inom den förment ultraradikala vänstern så är det inte svårt att gissa sig till att de flesta involverade måste inse på något plan hur lite den här sortens moralism faktiskt åstadkommer rent politiskt, hur futtigt talet om ”ansvar” är när det kommer till att ändra på verkligheten. Alla försök idag att konstruera små enklaver av liktänkande och olika ”säkra utrymmen” och alla problem som detta för med sig utgör i sig en sorts hopplös, desperat politisk kapitulation: vi kan inte förändra världen, men vi kan åtminstone bygga motsvarigheterna till stugor fylld med konserver och jaktgevär ute i Twitterskogen där vi kan isolera oss från resten av den problematiska världen… åtminstone ända fram till att lappsjukan sätter in och vi också börjar äta upp varandra.

Att be någon att ta ansvar är inget mer än ett vädjande. Ett politiskt argument eller en politisk rörelse som enbart har vädjanden att komma med är redan död i en värld där politik alltid handlat om (och tyvärr antagligen alltid kommer att handla om) makten att inte behöva vädja. Jag uppmanar läsaren att själv allvarligt fundera över vad för sorts slutsatser som bör dras av vi idag ständigt känner oss tvungna att formulera världen i termer av problem som ”någon” borde ta ansvar för. Låt mig dock avsluta med två poänger som följer ganska naturligt på det vi just talat om.

För det första: i relation till klimatförändringar, arbetslöshet, ekonomisk kris och dylika ”stora” frågor så är det tydligt att det politiska loket saknar förare. Ingen idag ansvarar på allvar för att hantera konsekvenserna av att exempelvis torkan i Kalifornien skulle tvinga miljontals människor att flytta till andra delstater, och ingen vill axla uppgiften att *bygga något* som kan ta på sig ansvaret för lösa detta framtida problem. Betyder detta att problemet kommer att försvinna av sig självt?

För det andra: diskussionen om huruvida det är okej med manshat eller inte framstår åtminstone för mig som ganska överspelad. Fram till den dagen som de som säger att de hatar män (eller borgare, eller klasser, eller vad det nu kan vara) också börjar bete sig som om de tog detta hat på allvar (med alla dess politiska implikationer) så finns det överhuvudtaget ingen i Sverige som i praktiken är för hat i dess egentliga bemärkelse, helt oavsett blogginlägg och statusuppdateringar som försöker låtsas om motsatsen.

Annonser

7 reaktioner på ”Drömmar om en ansvarstagande värld

  1. Det du kallar ”Objektivt ansvar” är – vad jag förstått – det nationalekonomer brukar benämna incitament och begränsningar (incentives and constraints). Incitament och begränsningar tvingar människor att agera på ett visst sätt då avvikande agerande kostar mer än det smakar.

    Fördelen med att prata om incitament och begränsningar snarare än ”objektivt ansvar” är att ”objektivitet” implicerar oberoende av subjekt och kontext medan det jag tror du syftar på – i likhet med incitament och begränsningar – är högst beroende av subjekt och kontext. Exempelvis är ett rättssystem med lagar och påföljder en struktur byggd på incitament och begränsningar, men att säga att ett sådant rättsystem utkräver ”objektivt ansvar” är märkligt då lagar och påföljder skiljer sig mellan länder och över tid och således inte är speciellt objektiva.

    Men nog med rent begreppsliga tvister. Som jag förstår det så hävdar du att de som är föremålet för din kritik (som du sammanfattar som ”stora delar av vänstern (men egentligen också resten av det accepterade politiska spektrumet av åsikter idag) ” begår ett misstag när de försöker bygga en politisk ”kamp” genom att utkräva moraliskt ansvar. De bör enligt dig istället fokusera på att förändra de incitamentsstrukturer som styr mänskligt handlande och på så sätt framtvinga förändring snarare än att be om den.

    Min fråga (som är lite meta) är, hur ser du på incitamentsstrukturerna inom den grupp som är föremålet för din kritik? Eller uttryckt i termer av ”objektivt ansvar” – vilket objektivt ansvar har de som är föremålet för din kritik att ta till sig kritiken? På samma sätt som det sällan lönar sig för priviligierade att avstå från att utnyttja sina privilegier så lönar det väl sig inte att ta steget ut ur stugan i twitterskogen och bedriva någon form av verkligt förändringsarbete? De som gjort sig till talespersoner för diverse mer eller mindre ”förtryckta grupper” skulle förmodligen rent ut sagt förlora makt om någon verklig förändring kom till stånd eftersom deras relevans som talespersoner då skulle försvinna.

    Slutligen vill jag provocera en aning – begår inte du samma misstag som de du riktar din kritik mot. Är inte dessa blogginlägg ett sätt att vädja till ”stora delar av vänstern” att ”ta sitt ansvar” och börja ”göra något, istället för att tjata”?

    • Min hållning är i princip att den värld som nationalekonomer lever i (åtminstone om du ser till de tillhörande den nyklassiska skolan med rötter i Walras o dyl) bygger på antaganden om människan som en rationell, vinstmaximerande varelse som har väldigt lite med verkligheten att göra, och att dessa antaganden till stor del beror på att de är enkla att inkludera i den sortens matematiska modeller som är på modet numera, inte för att de är särskilt vettiga. Jag känner inget direkt behov av att försöka anpassa den sortens begreppsapparat till en mer allmän diskussion om politik, därför att den teori som antagandena vilar på inte bidrar med något nytt och snarare begränsar perspektivet snarare än vidgar det. Jag använder ordet ”objektiv” i bemärkelsen ”oberoende av det enskilda subjektet”, och begreppet är menat att vara ett hjälpmedel för läsaren snarare än någon sorts oantastligt och allmängiltigt begrepp.

      Angående din meta-fråga: visst, jag håller med dig till stor del. Jag skriver om saker jag tycker är intressanta eller som har problem som så att säga är osynliga för många för att de ligger mitt framför ögonen på dem och de sällan funderar över dem. Det jag skrev är dock inte en vädjan till vänstern att ”ta sitt ansvar”; du hittar knappast något påstående om att ett sådant ansvar föreligger i texten. Se det som en (ganska inkomplett) beskrivning av det politiska läget idag; det är upp till läsaren att avgöra om eller hur denne vill förhålla sig till eller använda sig av denna beskrivning.

  2. Angående din hållning till nationalekonomin så var väldigt länge sedan någon nationalekonom faktiskt sade sig ”tro” på att de rationalitetsantaganden som görs stämmer överens med verkligheten (man får nästan gå tillbaka 100 år – till Walras eller Marshall – för att hitta någon som uttrycker den hållningen). Att syftet med antagandena är att de ska ”passa in i matematiska modeller” är bara halvsant. Syftet med att utgå ifrån dessa – medvetet orealistiska – antaganden ligger i det faktum att antagandena genererar empiriskt testbara (falsifierbara) hypoteser som visat sig ligga i linje med observationer från verkligheten. Precis som att ingenjörer i mångt och mycket fortfarande använder sig av antaganden och resultat från Newtonsk fysik (som bevisats vara orealistisk) använder sig nationalekonomer av orealistiska antaganden eftersom de är praktiskt tillämpbara och genererar hypoteser som är empiriskt testbara. Det faktum att modellerna är matematiska beror i mångt och mycket på att den empiriska (vetenskapliga) metoden lämpar sig extra bra för sådana modeller.

    Detta inlägg handlade å andra sidan inte om Nationalekonomi så jag ska lämna det åt sidan. Min poäng var snarare att mycket värdefullt finns att hämta från nationalekonomin även – och kanske speciellt – när det gäller att forma analyser av politiska diskurser och fenomen. Ämnet i sin helhet bör således inte förkastas med gammalmodiga, evigt upprepade och relativt grundlösa argument som ”antagandena är orealistiska”.

    I övrigt väldigt bra text och väldigt intressant blogg. Det skulle vara bra om den position som du intagit i diskussioner kring antirasism och ”identitetspolitik” blev vanligare. Får man fråga vad du läser för böcker eller var du fått inspirationen till din analys om identitetspolitik och antirasism ifrån? Annat än rent tänkande alltså.

  3. det här inlägget satte fingret på en sak jag känt väldigt länge.

    när jag blev ”politiskt medveten” (vet fan inte vad annars jag ska kalla det) så kliade det i fingrarna av lust till aktivitet. jag förväntade mig att vi skulle banka ned våldtäktsmän, idka sabotage emot företag, skicka hotelser till politiker. göra livet surt för dom som drog nytta av vår misär och parallellt bygga egna saker.

    vad möttes jag istället av? våldtäktsmän blir ”utfrusna” (fast inte egentligen), demonstrationer och namnlistor som uppmanar företag till att ta ansvar och memes som gör narr av politiker.

    varje gång jag hört någon säga ”det är Xs ansvar att ändra sig” så har jag undrat hur vi ska genomföra det här politiska projektet. för det är bara redan frälsta som kommer ”ta ansvar”, resten bryr sig inte. dom kommer fortsätta. men varje gång man föreslår att ”hörrni, ska vi inte faktiskt göra något?” så får man till svar att ”nä men det är bättre om vi gör vår grej, ignorera idioten/idioterna”. jaha? ska dom ignoreras tills dom själva inser det? ska vi bygga upp en parallell värld där allt är bra och bara skita i resten? dit bara ”dom som tar ansvar” har tillträde…

    min enda strategi genom hela livet angående sånt här (på ett individplan, bör tilläggas) har varit att: gör någon fel*, upplys den om varför. är den inte mottaglig för förändring? tryck på dom punkterna du kan (t ex säga sårande sanningar, tydligt frysa ute den ur ditt liv, berätta för andra vad den har gjort) och hoppas på att det fungerar. tvinga personen till att ta ansvar genom att göra konsekvenserna för kasst beteende större än fördelarna. inte försöka säga ”det är DITT ansvar”, för jag förstod redan som 15 att det inte kommer fungera. det har då aldrig fungerat på mig, det har däremot social press, juridiska straff och liknande gjort.

    *vad som är ”fel” är ju självklart väldigt flytande, men jag menar här direkt och uppenbart våld som skadar människor, som inte gjort sig förtjänta av det.

  4. Att karlar slår och våldtar kvinnor är uselt. Men nu är det ju inte så, att privatlivet är en ständig balansgång utmed avgrunden där brottsligheten lurar. Män kan använda våld, för att de är kvinnan kroppsligt överlägsna och har beslutat, att det ger dem makten, att ta sig sin ”rätt” till ”njutning”.
    ”Ansvar” tar sig de ledande politikerna t. ex. när de blandar sig i andra länders politik, det talar de ju om, så att folk ska veta vad som är rätt! ”Ansvar” tar näringslivets ledare, när de talar om att svenska företag kan konkurrera bättre, om lönerna inte ökar, Det har de en rätt till som är objektiv, för att marknadsekonomin gäller globalt och här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s