Skymning över en självklar värld

 

“Illusions commend themselves to us because they save us pain and allow us to enjoy pleasure instead. We must therefore accept it without complaint when they sometimes collide with a bit of reality against which they are dashed to pieces.“

– Sigmund Freud

“Fling but a stone, the giant dies.“

– Matthew Green

Det var ett tag sedan jag skrev om Sverigedemokraterna. Min tystnad om ämnet har till stor del berott på en sorts växande frustration med den så kallade debatten om SD så som den ser ut idag. Med tiden så har denna frustration kommit att ta mer solid skepnad, och från att ha börjat med en vag känsla om att det är något grundläggande som är ”fel” och som jag missat eller inte förstått så känner jag idag att jag åter är säker nog i ämnet för att våga mig på att skriva en essä.

Den insikt – om vi vill kalla den en sådan – som personligen låtit mig förstå mycket av det som sägs och skrivs om SD på ett mer användbart sätt än tidigare är egentligen ganska enkel, och jag är på sätt och vis ganska förvånad över att den inte kom tidigare. Nu gäller det dock lika mycket för mig som för alla andra att självklarheter är de saker som är svårast att upptäcka: deras kamouflage består i att de ligger mitt framför ögonen på dig tills du slutar tänka på dem eller ens kommer ihåg att de finns. Den som tränar upp sin förmåga till kritiskt tänkande kommer att ha en bättre chans att se igenom denna sorts osynlighet, men det är inte alltid en enkel eller automatisk process. Faktum är att detta inlägg till stor del kommer att handla om just självklarheter och den centrala roll de fått inom politiken.

Vår resa börjar med Björn Söder, även om slutdestinationen är en annan; hans uttalanden och turerna kring det döljer en poäng som är större än just Björn Söder själv, som är större än hans parti, och som egentligen har långt mer att göra med de som talar om SD än vad den har att göra med SD i sig. Självklarheten ovan – den som tog ett sådant tag att luska ut just därför att den var så uppenbar – ligger i följande: majoriteten av de som idag tror att de talar om SD gör i själva verket inte det. I praktiken så talar de om något annat, och det går inte att förstå något väldigt grundläggande om vår samtid om man inte samtidigt försöker förstå hur och varför denna mentala hägring uppstått. Detta är dock att gå argumentet långt i förväg.

Innan vi far iväg till Rosenbad och vår vice talman så behöver vi göra en liten sidotripp ett par tusen år tillbaka i tiden för att plocka upp något ganska användbart. Klassisk logik utgör en av människans mest revolutionerande och användbara uppfinningar, och innan vi på allvar kopplar grepp om ämnet för detta inlägg så kan det vara värt att rota runt lite i en mycket gammal verktygslåda och se om vi hittar något användbart. Jag behöver faktiskt redan nu introducera och kort förklara ett visst begrepp, därför att det kommer att vara nödvändigt för att kunna hänga med i svängarna senare.

Det begrepp jag har i åtanke är påståendet (”proposition” på engelska) i dess mer formella mening. Ett påstående kan antingen vara positivt eller negativt, och då inte i bemärkelsen bra eller dåligt. Ett positivt påstående exemplifieras genom ”X är Y”, ett negativt genom ”X är inte Y”. Det här inlägget handlar som sagt inte om formell logik, men jag vill introducera den formella skillnaden redan nu eftersom den faktiskt är användbar att ha i minnet när vi väl börjar diskutera den praktiska och i någon mån politiska skillnaden mellan negativa och positiva påståenden och de som använder dem. Kort sagt: att säga att X är Y är ett positivt påstående, att säga att A inte är B är ett negativt påstående. Så fort vi byter ut X och Y mot mer praktiska och jordnära ting så kommer det nog snabbt att visa sig varför skillnaden kan vara viktig att komma ihåg.

Jag behöver väl egentligen knappt introducera Björn Söder eller hans uttalanden, men det är kanske på sin plats att kortfattat gå igenom situation åtminstone såvitt jag förstår den. Den senaste uppståndelsen kring Söder kommer ur en DN-artikel med titeln ”Den leende nationalismen”, där Söder bland annat uttalar sig på följande vis:

Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Detta uttalande har som bekant lett till ramaskrin från både höger och vänster och gett upphov till ännu en lavinartad våg av inlägg, artiklar och liknande om SDs vara eller icke vara. Om jag får kosta på mig ett mer personligt inflikande här: är inte situationen egentligen ganska löjlig? En nationalist som har nationalistiska åsikter – är detta verkligen något att fastna med skägget i brevlådan över?

Nåväl. Vad jag personligen tycker är egentligen helt ovidkommande; det är ju tydligt att mitt minst sagt svala intresse för avslöjandet av Söders ”dolda” nationalistiska sympatier inte representerar majoritetsströmningen i Sveriges mer normala åsiktsregister. Vi bör vända en kritisk blick mot både det som Söder sade och mot den respons detta har fått och de metoder som använts för att bemöta honom, och det är här som det vi sa innan om positiva kontra negativa påståenden kommer till användning.

Vad för sorts påståenden är det som Söder kommer med? Vi behöver inte dela upp hans uttalanden i formella satser och plocka ut någon logisk syntax, utan den analys som jag har i åtanke är mycket mer praktisk och alldaglig. Det är inte bara i formell mening som det finns en skillnad mellan att säga ”nej” och att säga ”ja”, mellan att säga att någonting är eller borde vara och att säga att någonting inte är eller inte borde vara. Det är ju en välbekant politisk käpphäst vid det här laget att vänstern numera alltid säger vad de är emot och aldrig riktigt kan säga vad de är för; ”mindre dåliga saker” ska tydligen utgöra ett ganska kasst politiskt lockrop enligt många av samtidens politiska karikatyrtecknare. Om vi visar lite god vilja och således tar Björn Söders uttalanden tillsammans i sitt kontext, har vi då att göra med ett positivt påstående eller ett negativt påstående i meningen ovan?

Om jag ska hårddra den ideologiska syntax som Björn Söder ger uttryck för så skulle jag uttrycka den ungefär så här: 1) det finns ett svenskt folk, 2) tillhörighet i den svenska nationen är inte identisk med innehavande av svenskt medborgarskap, 3) tillhörigheten i den svenska nationen är exklusiv och kan inte kombineras med åtminstone vissa andra tillhörigheter. För mig är detta ett exempel på ett ideologisk påstående med ett tydligt positivt innehåll (kom ihåg den formella innebörd av positiv gentemot negativ som förklarades ovan!). Tonvikten måste sägas ligga på vad som är snarare än vad som inte är. Judar och samer hamnar utanför, men detta i sig är inte nog för att säga att det ideologiska innehållet är negativt; all sorts gränsdragning lämnar något eller några utanför gränsen, och all inkludering innebär också någon form av exkludering. Om vi frågar oss vad som är kärran och vad som är åsnan i Söders resonemang så torde det ju vara ganska tydligt att behovet av hävda existensen av det som är svenskt är den kraft som driver på behovet av att också definiera det som inte är det snarare än tvärtom.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Söders uttalande än så. Det här är ett nationalistiskt argument som kommer från en nationalist. Det är ungefär som att upptäcka att en katt har klor och morrhår och jagar möss. Om katten har tolv framtår med två klor vardera och gillar att dansa squaredans så vore det kanske något av en nyhet, och om Söders argument var särskilt nydanande, extremt eller annorlunda så vore det ju också något att kommentera över. Nu är det inte så: det finns inget unikt, inget nytt, och inget förbluffande över det i sak. Björn Söders uttalande är den nationalistiska ideologins svar på ett paket Big Pack vaniljglass.

Innan jag blir anklagad för att stödja eller ”normalisera” nationalismen så vill jag åter påpeka något som är så grundläggande att jag inkluderat det i bloggens beskrivning: fakta är fakta, värderingar är värderingar. De är två olika saker, och de går inte att diskutera som om de inte vore det. Björn Söders ideologi är ”normal”, i precis samma bemärkelse som det är normalt för katter att jaga möss. Betyder faktumet att det är normalt för katter att jaga möss eller att människor har hörntänder att det är ”fel” att vara vegan? Tja, det kanske det gör, om man nu råkar vara en idiot som inte kan göra skillnad på ett sakförhållande och en värdering på ett meningsfullt vis. Som just ett sakförhållande så är Söders ideologi överhuvudtaget inte anmärkningsvärd, ny eller särdeles extrem om man jämför den med andra ideologier av sitt slag. Den utgör inte en direktimport från Nazityskland eller mänsklighetens rasistiska och fascistiska arvsynd eller något liknande nonsens. Rent värderingsmässigt får man ju sedan självklart tycka att Söder är ett exempel på precis vad man vill, men det är en annan femma… och bara det faktum att man har en värdering behöver inte betyda att den är särskilt underbyggd eller övertygande.

Låt oss sammanfatta argumentet så som det ser ut än så länge. De två viktigaste punkterna är dels att Söders uttalande kommunicerar en politiskt ideologi som är positiv i formell mening, dels att denna ideologi utgör ett tämligen alldagligt (medelmåttigt?) exempel på sitt genus. Detta är inget nytt under solen, och dessa två punkter i sig har varit anledning nog till att jag personligen tyckt att ämnet varit för tråkigt för att ödsla tid på. Det är först när vi vänder oss mot de sätt som Sveriges alla goda politiska krafter valt att bemöta Söder som vi börjar se konturerna av en poäng som faktiskt lyckas vara viktig och intressant.

Den kritik som Söder mött har både varit massiv och högljudd, men vi bör inte låta dess volym förhindra oss från att lägga märke till något grundläggande: den är i princip helt och hållet negativ i formell mening. Kom ihåg att Söder trots allt ställer upp någon form av ideologisk konstruktion med positivt innehåll; en bild av vad han anser att nationen/svenskhet osv faktiskt är eller åtminstone borde vara. Den taktik som används mot honom är dock inte att ställa upp en konkurrerande konstruktion med ett konkurrerande positivt innehåll för att sedan argumentera för att den egna ideologin är överlägsen Söders. Följande fyra påståenden summerar i själva verket den förkrossande majoriteten av all kritik jag hittills sett: ”Det är här chockerande”, ”det här är skrämmande”, ”det här är oacceptabelt”, ”det här är vidrigt”. När Stefan Löfven fäller följande kommentar så blir ju bristen om möjligt än mer tydlig:

För mig är det oerhört tveksamt att en person som ska företräda hela Sverige kan ge uttryck för detta, det är förskräckligt att höra.

Detta är till synes ett ganska underligt svar på tal. Lite elakt så är ju Söders påstående att detta faktiskt är just det han gör, därför att vilka som ingår och vilka som inte ingår i begreppet ”hela Sverige” är själva föremålet för diskussionen snarare än något okontroversiellt som aldrig behöver diskuteras! Logiken bakom Löfvens uttalande blir en sorts cirkel, ett ”du har fel eftersom du har fel”. Kanske så finns det en konkurrerande, annorlunda ideologi med sin egen bild av vilka som är svenskar och vilka som inte är det någonstans där bakom Löfvens ledsna Ior-anlete, men vi får överhuvudtaget inte se skymten av den. Faktum är att vart man än vänder blicken så möts man av samma negativa innehåll (SD är inte bra, det som SD säger är inte rätt, den världsbild som SD har tycker jag inte är acceptabel), men ladan är inte direkt full av konkurrerande positiva ideologiska konstruktioner.

Som jag sagt tidigare så finns det en skillnad på fakta och värderingar, och en skillnad på sätten som man måste diskutera dem, åtminstone om man hoppas komma någon vart. Två människor som diskuterar fakta försöker leta sig till en sanning som är oberoende dem själva, och här utgör den empiriska metoden i regel den säkraste och förnämsta kompassen. När man ska diskutera värderingar är dock empiri inte mycket till hjälp annat som en sorts stödfiol- värderingar kan ha fakta som stöd, men de behöver inte ha det, och att motbevisa detta faktamässiga stöd är inte samma sak som att motbevisa värderingen som sådan.

När eller om jag vill övertyga dig om att din ideologi är undermålig så är den mest effektiva metoden i princip alltid att försöka ställa upp en annan ideologisk konstruktion och på ett lyhört sätt visa varför denna är bättre, varför den har större förklaringsvärde eller problemlösningsförmåga, och så vidare. Varför måste jag vara lyhörd? Jo, för att det jag måste bevisa är att min ideologi är bättre för dig. Klarar jag inte av det så är det tveksamt om jag faktiskt kommer någon vart, något som illustreras av att kungar generellt tycker mer illa om kungamord än resten av befolkningen och bankirer sällan blir inbitna kommunister.

För att summera detta med hjälp av de begrepp vi gått igenom tidigare: 1) min ideologi måste alltså ha ett positivt innehåll, 2) detta måste framstå som bättre än din ideologi, och 3) slutligen så måste jag kunna förklara att det ligger till på det viset på ett förståeligt sätt. Vad händer då om jag faktiskt inte har något eget positivt innehåll att skryta med eller inte kan förklara det, men ändå vill angripa dig och din ideologi på något sätt? Det enda som återstår är ett visst sorts negativt påstående. Översatt till normal svenska så lyder påståendet ungefär så här: du har fel, och det är en självklarhet att du har fel.

Björn Söders uttalande är fel, vidrigt, hemskt, inkorrekt, dåligt, inte bra; varför är det så? Jo, för att det är självklart.

Kanske börjar det bli ganska tydligt varför detta är en poäng som är större än just Björn Söder. En vän påpekade exempelvis nyligen att det egentligen är ganska intressant att påståendet ”integrationen fungerar dåligt” kommit att bli så vida accepterat idag att den enda diskussionen som går att ha tycks bestå i hur denna dåligt fungerande integration ska förbättras. Men är det verkligen så uppenbart att den fungerar dåligt, med tanke på hur lång tid integration historiskt brukar ta? Är det inte möjligt att vända på steken och säga att integrationen i Sverige fungerar anmärkningsvärt bra, om man jämför med liknande processer genom historien? Svaret här är ganska enkelt: jo, det är definitivt möjligt, men ingen gör det. Anledningen till att ingen gör det är för att man då måste ge sig in i det gränsdragningsträsk som politiken tyvärr ofta vistas i, man måste ställa upp krav, göra avskiljningar, dra gränser mellan lyckad integration och misslyckad integration och så vidare. Kort sagt: man måste bygga något, och det man bygger kommer alltid att kunna attackeras från olika håll.

SD tycks ofta vara de enda som vågar att just bygga något, vilket leder till att de nästan naturligt blir en sorts herre på täppan i exempelvis integrationsfrågan. Deras konkurrenter saknar helt enkelt de mentala och verbala verktyg som krävs för att ställa upp ett påstående som är mer rätt, och det enda som står till bjuds är ett påstående om att SD har fel, vilket i sig inte räcker för att etablera vad det är som är rätt. Låt oss vara ärliga: som ideologer så är SD utpräglat medelmåttiga, men de har åtminstone en ideologi som de är beredda att definiera positivt och som de kan och vill dela med sig av. Om vi tänker oss tillbaka till de tre punkterna ovan så är det tydligt att SD klarar åtminstone G-nivån i alla tre.

Det finns ett problem med att förlita sig på självklarheter, och det är att de är så självklara att man riskerar att aldrig riktigt stanna upp och fundera en stund över vad för något de faktiskt är. Det är knappast ett problem att tycka att det är uppenbart att SD har fel eller att de är dåliga, men få människor idag verkar riktigt förstå vad för sorts konsekvenser den sortens resonerande tenderar att få utslaget över tid. När det inte längre går att hitta något positivt politiskt innehåll någonstans och alla åkallar självklarheten som argument, när alla sedan länge börjat säga ”du har fel” istället för ”därför så har jag rätt” så är det ett tecken på något: det är ett tecken på att ett politiskt system och dess medföljande ideologier håller på att urgröpas, att de sakta men säkert vissnar bort från människors hjärtan och hjärnor.

En självklarhet börjat sitt liv i en tid där det som är självklart är så tydligt att i princip vem som helst förstår och kan förklara det, och i ett sådant läge blir en förklaring ofta ganska onödig. Problemet kommer när de sakförhållanden och den verklighet som självklarheten vilar på försvinner: när något fortfarande framstår som självklart, men när ingen längre kan förklara hur och varför annat än genom att just hävda att det är självklart. Förhållandet går att likna vid ett dött, ihåligt träd utan något rotsystem: något som i och för sig kan vara lika stort och imponerande som ett levande dito, men som sedan länge förlorat förmågan att förankra sig i jorden. Ett dött träd är enkelt att välta, därför att det enbart är tröghet som fortfarande håller det upprätt; förr eller senare så kommer trögheten inte längre att räcka till. Hur gick det egentligen med självklarheterna om att monarkin var naturens ordning och demokratin en löjlig dårskap? Hur solida verkade inte dessa mäktiga ekar en gång i tiden, och hur förbluffande var inte det våld och den hastighet varmed de vältes omkull av en skara helt vanliga människor som knappt ens kunde tro på vad de just hade gjort?

Vad vi egentligen ser idag – något som gissningsvis är föga unikt vare sig för vår samtid eller för oss i Sverige – är en växande och allt mer desperat sorts politisk meningsparasitism. Om jag är ideologiskt ihålig så har jag ett tomrum som jag inte längre kan fylla genom att hänvisa till mig själv, och det enda sättet att fylla det blir ju genom att hänvisa till någon annan. ”Vi är allt som SD inte är” samsas allt mer med ”SD är allt som vi inte är”; ny demokrati är inte som SYRIZA eller Gyllene Gryning, de är inte galningar, de är inte oansvariga, de är inte… För den mytologiskt sinnade kanske det hela påminner lite om en Draug, ett fornnodiskt likspöke; någonting dött som ständigt försöker äta de levande i ett hopplöst försök att själv kunna leva igen.

Gissningsvis så kommer den senaste decemberkompromissen att leda till just den sorts urvattnade, konturlösa politik som får allt fler väljare på alla håll och kanter i landet att känna att det inte spelar någon roll vad man röstar på, man får ändå samma sak. Gissningsvis så kommer man som svar att hävda ungefär det man redan hävdar idag: vi gör det här för att vi inte är oansvariga (som SD är), för att vi inte är rasister (som SD är) för att vi inte behandlar politik som en lekstuga (som SD gör), och gissningsvis så kommer man att fortsätta på samma väg ända tills den dagen som man upptäcker att trögheten förr eller senare inte räcker för att rädda något som sedan länge blivit ihåligt.

SD är som bekant förtjusta i att hävda att alla gaddar ihop sig mot dem och att de är unikt förföljda offer och så vidare och så vidare. Det ligger en kärna av sanning i detta, men kanske inte på det vis som många av dem tror. Det är inte särskilt många i Sverige som faktiskt bryr sig om SD som just SD, som en konkret politisk varelse med motsättningar, interna stridigheter, ideologiska tvistefrågor och allt det andra som vilken politisk varelse som helst har. Jag har alltid slagits av den oförstående blick jag ofta får när sådant kommer upp på tal; det är ungefär samma blick som du skulle få om du i en biosal helt plötsligt började tala om den politiska ekonomin och de sociala, historiska och klassmässiga motsättningarna i Mordor. Och däri ligger också en poäng väl värd att tänka på idag: Mordor (åtminstone i Peter Jacksons tappning) och dess orcher existerar enbart för att göra en saga om hober och alver och människor intressant. De har inget värde annat än som en slagpåse och en spegel mot vilka hjältarna kan förstå sig själva. SD är helt enkelt orcher, och det är de inte ensamma om; i andra länder och för andra döende politiska partier så är det andra politiska varelser och krafter som får ta på sig rollen som de onda mot vilka man förgäves hoppas kunna definiera sig mot. SD är kanske inte riktigt samma parti som SYRIZA, men vem bryr om skillnaden mellan en sorts orch och en annan sorts orch?

Vad kan vi egentligen säga om SD, för att låna titeln från ett par tidigare inlägg? Fortfarande väldigt mycket, men en poäng som sällan ges tillräckligt utrymme idag är hur liten roll vilka de egentligen är faktiskt spelar idag. De är kålsupare, i en värld som allt mer behöver intala sig själv att alla kålsupare är lika goda, vad de nu än råkar heta eller tro. SD kanske är fienden, men i så fall så är de fienden i ett politiskt system som numera behöver fiender för att ens kunna låtsas att det själv har något innehåll överhuvudtaget. Vad framtidsutsikterna för ett sådant system är, tja… det kanske jag kan lämna till den historiskt intresserade att luska ut själv.

Ett dött träd kommer förr eller senare att välta omkull; hur lång tid det tar kan variera, men tröghet är aldrig något som kan ersätta liv. Den som idag vill förstå sin samtid gör nog gott i att se sig om efter tecknen på en bladröta som inte började med Jimmie Åkesson, Björn Söder eller Mattias Karlsson… och som inte lovar att försvinna bara för att dessa herrar gör det.

Annonser

2 reaktioner på ”Skymning över en självklar värld

  1. Intressant skrivet, helt klart ,men hade nog förvänt mig en tydligare slutkläm som förklarar vad det är som har ”ruttnat bort i trädet”. Nåväl, man kan inte få med allt i et blogginlägg.

    Finns därtill en dimension till på det här med sk. deskriptiva och normativa påståenden. Det finns påståenden som är både och i samma moment, vilket ofta komplicerar analysen. Vad Björn Söder gör är att blanda friskt, att först avge en sk. självklar värdering och sen i efterhand göra den till något som enbart var avsett som en beskrivning av verkligheten för att sen återvända till att slutgiltigt se det som en självklar värdering igen. SD sysslar således själv med sk. cirkelbevis. De säger i princip att et är ju bara fakta så det är min värdegrund för att sådan är sakförhållandena.

    Vad vänster totalt saknar är ju visionen om ett socialistisk samhällsomvandling, det är vi säkert helt överens om, och det är mindre förvånande. Vad den även idag saknar är ju en oförmåga att omformulera rättighetskrav till en konkret kamp och avsaknaden av några som helst systemkritiska radikala reformer. M a o är vänstern också rätt ihålig. Det är väl det sorgligaste i det här egentligen.

  2. Citatet: ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.”
    Det är ett fakt, att medborgarskap inte har något att göra med de seder och bruk som samer har eller med den religion, som judar praktiserar – och inte heller med att man är kristen och går i kyrkan på söndagar….
    Så enkelt är det emellertid inte:
    För B. Söder säger, att nationstillhörigheten inte är samma sak som ett svenskt medborgarskap. Är detta ett fakt? Eller är det en värdering?
    Fakt är:
    ”Har man nu en nationalitet, så står man i ett förhållande till staten och har rättigheter och skyldigheter, som just bekräftar det statliga styret. Idén om människans naturliga rätt till en nationalitet är motstridig – för ett förhållande till staten måste ju faktiskt finnas till innan människan blir utrustad med en sån „natur“, som statsmakten ska motsvara.” (http://motargument.com/?p=252)
    Söders påstående, att medborgarskap och nationstillhörighet inte är samma sak, bygger på en värdering: människor som i sina seder eller sin religion avviker från seder som ”naturliga” svenskar har eller från kristendomen som man är van vid här, kan inte vara värda att få leva i det här landet. Därför har Söder inte något emot samer och judar som lämnat bort sin genuina identitet och bytt ut den mot en genuin svensk identitet!
    En sådan identitet har däremot inte mohammedaner eller romer etc.etc…
    Men det är ju så:
    Migranter måste komma till rätta med alla levnadvillkor som föreskrives; hur dom klarar av det, är – som alltid i en fri marknadsekonomi – deras privatsak. De måste klara sig, ty misslyckas de är inte bara inkomst och sociala förhållanden i fara, utan omedelbart rättigheten att leva, där de lever. Om de sedan verkligen klarar av att motsvara alla anspråk som ställts, på det speciella vis, som invandrare alltid har gjort, är det galet igen: de flyttar naturligtvis till stadsdelar, där andra av samma nationalitet redan lever, de håller ihop, har en inofficiell ekonomi och tyr sig till seder och bruk från det gamla hemlandet i diasporan. Därmed väcker dom anstöt: de bildar ett „parallelsamhälle“.

    Och det är ”problemet” som alla politiska partier i Sverige vill lösa! Det är inte alls någon speciell rasism som Sverigedemokraterna har!
    Det är detta självklara, som alla politiker håller på och bökar med.
    Därför har de politiska motståndarna inga andra argument än att Sverigedemokraterna är dumma rasister!!!!

    Än en gång:
    Inom nationen Sverige existerar idel parallelsamhällen som varken har eller kultiverar sociala gemensamheter sinsemellan: hur ofta umgås väl förmöget folk med genom-snittskonsumenter eller prekariserade? Hur passar det akademiska underhållningsbehovet ihop med arbetares tidsfördriv? Har bond-folk ute på vischan något gemensamt med pridekulturen? Alla dessa kulturformer som existerar mer eller mindre isolerade från varandra, sammanfattas ju av överheten som tillhöriga nationen; detta är självklart och de behöver inte tematisera det.
    Eftersom utlänningar inte kan garantera denna tillhörighet, ( även om en del av dem fått ett svenskt pass), så förorsakar deras avvikande ett misstroende, som inte har något skäl i att politisk illojalitet befaras (de vill tjäna pengar som alla andra), misstron har inte heller med nationens utrikespolitiska allianser eller fiendeskap att göra. Nej, det handlar om mera än så: migranterna misstänks för att inte pålitligt mena „Sverige“ när dom säger „vi“. Möjligtvis definierar dom fortfarande hemland som förr; och framför kanske inte automatiskt sina önskemål och sorger till den statsmakten, vars lagar de ska lyda nu, utan tyr sig till den överhet, vars undersåtar de ”egentligen” är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s