Zen och konsten att (mis)sköta en politisk union

”The appearance of strength is all about you. It would seem to last forever. However, Mr. Advocate, the rotten tree-trunk, until the very moment when the storm-blast breaks it in two, has all the appearance of might it ever had.”

– Isaac Asimov, Foundation

”The enemy is within the gates; it is with our own luxury, our own folly, our own criminality that we have to contend.”

– Marcius Tullius Cicero

”Great occasions do not make heroes or cowards; they simply unveil them to the eyes of men. Silently and imperceptibly, as we wake or sleep, we grow strong or weak; and at last some crisis shows what we have become.”

– Brooke Foss Westcott

Det råder ingen torka på analyser och kommentarer kring utfallet på valet till EU-parlamentet. Denna gång har formuleringar om policy, finurliga styrmedel och social och ekonomisk ”ingenjörskonst” till stor del fått ge vika för ett helt annat sorts språk; numera är det (identitets)kriser, utmaningar och Ödesfrågor med stort Ö som är på tapeten. Denna sorts högtravande retorik borde kanske inte förvåna någon med tanke på det sorgliga skick som unionen befinner sig i idag, men till det skulle i alla fall jag tillägga att själva valresultatet i sig inte heller kommer med några större förvåningar överhuvudtaget. Mig veterligen finns det egentligen ganska lite att ”plocka isär” eller ”försöka förstå”, och eftersom varje ledarsida i Europa ändå ägnat en spaltkilometer åt just detta gör vi kanske bäst i att här slå in på ett annat spår: snarare än att försöka plocka isär och analysera själva valresultatet så finns det nog en god poäng i att fundera en del kring hur resultatet (och frågor kring EU och EMU i stort) kommit att beskrivas och relateras till på sistone, och om detta i sig kanske säger oss något viktigt om politikens läge idag.

Ärligt talat är det mest bara tröttsamt att idag läsa ännu en beskrivning av de ”Stora Utmaningar/Ödesfrågor/Problem” som nu möter Europa/EU/EMU. Allt som går att säga verkar redan av allt att döma redan ha sagts, och ju mer man möts av upprepningar var gång man slår upp tidningen, desto mer slås man av tanken att själva sättet som man numera pratar om EU/EMU/Europa till slut blivit just det stora problem som ingen längre verkar kunna eller vilja lösa.

Ur mitt perspektiv framstår Marine Le Pens eller Geert Wilders framgångar i valet främst som symptomatiska. Att kalla något för ett symptom är inte nödvändigtvis att förringa dess relevans eller farlighet – symptom kan vara nog så farliga – men ett symptom på en sjukdom är inte själva sjukdomen. Vill man komma till botten av sjukan så är det inte alls säkert att man hamnar rätt bara för att man fokuserar på symptomen, och ibland leder detta snarare till att man hamnar otroligt fel. Mitt förslag till den som vill förstå den sjuka som plågar Europa idag är således att inte börja med Front National eller PVV:s valmanifest, speciellt då denna artikel finns närmare till hands och utgör ett långt mer användbart typexempel på hur och var felen ligger idag.

Artikelns brist – och den långt större politiska brist den tyvärr exemplifierar – ligger inte i det som sägs, även om detta nu stundtals tangerar meningslöshetens gräns. Att färre röster på EU-vänliga partier riskerar att ge mer inflytande åt partier som faktiskt inte tycker om EU är inte direkt någon imponerande snilleblixt, och den uppmaning som möter läsaren (EU är bra, stöd EU!) känns tyvärr som en ganska patetiskt avrundning på en artikel som beskriver ett faktiskt läge där man hävdar att problemet är att färre och färre stödjer EU eller tycker att EU är bra. Det är först när man funderar ytterligare på vad det är som faktiskt sägs som man inser vilken kittlande ironi det är som göms mellan raderna.

Wolodarski beskriver beskriver ett EU-samarbete med en periferi i ekonomisk konkurs, och som bekant är konkursmässighet inte samma sak som att helt sakna några tillgångar (något som är extra tydligt när konkursen drabbar ett helt land). Konkursmässighet mäts inte främst i bristen på tillgångar, utan i en bristande förmåga att få tillgångarna att täcka skulderna. Det är fascinerande (men återigen mycket ironiskt, med tanke på ämnet som behandlas) att Wolodarski här lyckas med att prestera en sorts intellektuell och textmässig konkurs: så länge vi bara diskuterar alla de värdefulla poänger texten har att komma med stannar vi åtminstone på en nivå ovanför (men troligen ganska nära) siffran noll. Det är alltså först då vi blickar mot allt det som texten saknar som vi hamnar hopplöst och obotligt på minus.

Någon gång i framtiden kommer en fysiker att vinna Nobelpriset efter att ha funnit spåret efter en partikel vars själva existens bevisar politikens första och mest järnhårda naturlag. Denna naturlags existens är egentligen känd sedan länge, och den lyder ungefär så här: varje döende politiskt parti, varje borttynande sekt eller tendens och varje ängslig ledarskribent kommer obevekligen att se sin belägenhet och sina problem som en ”brist på kommunikation”. Skåda: varför har den ”socialistiska världsrevolution” som trotskistiska pyttesekter förutspått ända sedan dinosaurierna härskade över jorden trots allt inte skett ännu? En brist på kommunikation (”falskt medvetande” är dock kutym i just dessa cirklar, om någon läsare mot all förmodan skulle få för sig att bli trotskist). Varför lockas allt fler människor till EU-kritiska alternativ? En brist på kommunikation. Varför finns det idag inte ett hundraprocentigt stöd runt att avskaffa alla centralbanker och införa Bitcoin som världsvaluta? Brist på kommunikation. Varför hamnar Centerpartiet under riksdagsspärren? Förbered dig på att bli chockerad: det är på grund av att partiet inte riktigt har lyckats med att…. kommunicera… sin politik till sina väljare (vilka man tänker sig att dessa väljare faktiskt är eller borde vara är dock något av en ouppklarad gåta i sammanhanget).

Vad vi har att göra med är en osynlig, obeveklig naturkraft vars effekt är att få vuxna intelligenta människor (och Peter Wolodarski är intelligent, vilket är långt mer än vad man kan säga om tragiska röda tomtar som med Johan Ehrenberg eller Jonas Wikström!) att bete sig som om de inte förstod kommunikationens mest grundläggande princip, en princip som är så basal att vilket barn som helst kan förstå den. Denna princip är för övrigt skälet till att inget seriöst lexikon listar ”telepati” som synonymt med ”reklam”: en telepat kan själv välja vilket budskap som ”kommuniceras” till sina slavar/offer (i ett avsnitt av Arkiv X lyckas en cancersjuk brottsling med telepatiska krafter framgångsrikt kommunicera budskapet ”häll denna dunk bensin över din kropp och tänd sedan en tändsticka” till en tungt beväpnad polis), medan en vanlig dödlig på någon reklambyrå har ett jobb som närmast kan beskrivas som motsatsen, dvs. konsten att försöka lista ut vad det är som folk vill höra. Att Klorin inte har särskilt stora chanser att bli Sveriges nya bordsdryck helt oavsett om så hela rollistan i Mad Men skulle stå för reklamkampanjen kanske ger oss en och annan fingervisning om att det faktiskt också finns vissa begränsningar när det kommer till vad för sorts budskap normalt funtade personer är villiga att ta till sig.

Framgångsrik kommunikation av ett budskap – helt oaktat dess innehåll eller karaktär – hänger i första och sista hand alltid på att parten du vill kommunicera till på något sätt är mottaglig för det du har att kommunicera, dvs att parten upplever budskapet som önskvärt eller användbart. En idé som inte fyller någon funktion eller motsvarar något sorts behov hos den andra parten kan inte och kommer inte att slå rot hos denna. Om folk faktiskt inte dricker rengöringsmedel till frukost torde detta inte bero på att tillverkarna av hushållsprodukter varit dåliga på att kommunicera ett budskap om att ”god morgon” borde ersättas med ”adjö” i frukostglas runt om i landet, det beror snarare på att folk helt enkelt inte är särskilt sålda på att dö.

Exemplet ovan har högst medvetet gjorts så absurt som möjligt, speciellt då det riktigt tragiska idag – och i min mening den främsta illustrationen på djupet av EU:s politiska och intellektuella kris – är att det knappt går en dag utan att det omedvetet kablas utan precis lika absurda och verklighetsfrånvända resonemang av tidningar och tankesmedjor kring Europa och EU. Wolodarskis artikel är här egentligen tragisk i dubbel bemärkelse; den lyckas å ena sidan medge att EU:s hanterande av eurokrisen gett upphov till allvarliga politiska och ekonomiska skador, samtidigt som den alltjämt beskriver en värld där folk ”känner” att de fått det sämre. På många sätt rör sig detta om ett förbluffande språkligt och logiskt lappkast; att påpeka att människor (och antagligen främst då också människor i just de länder som ansatts hårdast av eurons tågkrasch i slow motion) ”känner” att de fått det sämre är både föga förvånande och tämligen meningslöst eftersom dessa människor rent objektivt faktiskt fått det sämre.

När befolkningar som så uppenbarligen inte drar nytta av EU ställer sig allt mer kallsinniga inför bedyranden om att ”alla” drar nytta av EU är till syvende och sist aldrig problemet att EU inte lyckats kommunicera, tvärtom: det är att de saker man faktiskt har att kommunicera är sådant som färre och färre människor är beredda att ta på allvar. EU:s reella problem – likt problemen hos alla döende politiska varelser – börjar och slutar med EU:s reella problem, och alltså med all möjlig emfas inte i de känslor, upplevelser och reaktioner dessa problem ger upphov till hos de som drabbas av dem.

Skälet till att Wolodarskis artikel är en användbar startpunkt är alltså att den på många vis illustrerar den spänning och det obehag som alltmer kommit att plåga EU och talet kring EU. Å ena sidan är det numera omöjligt att låtsas som om det inte finns problem, men å andra sidan så tycks impulsen att på något sätt placera – och därmed i någon mån också neutralisera – dessa problem in i tyckandet, kännandets och kommunikationens värld bara växa sig starkare med tiden. Att Wolodarski är långt mer nyanserad (då han i alla fall nämner existensen av vissa materiella och politiska brister) än många andra skribenter sätter egentligen bara hans brister i mer relief. Saken är ju den att problem i sig aldrig är det som man bör oroa sig över, utan problem är helt enkelt en del av livet och det går inte att undvika att de uppkommer. Normalt sett hanteras de; kanske inte alltid snabbt eller väl, men de hanteras. En kris är vad du får först när du inte längre kan, orkar eller vill hantera dina problem. Här har vi skillnaden mellan en politisk cancer och en vanlig höstsnuva, och här har vi den belägenhet som Wolodarski tyvärr delar med självaste Europa idag: de faktiska problemen tycks ha blivit sådana heta potatisar att inga respektabla människor längre vågar ta i dem utan att först använda just den skyddande tång som låter en tala om känslor, uppfattningar, värdegrunder, visioner och principer.

Det är egentligen ganska missvisande att tala om EMU-krisen som om den vore en ekonomisk kris. Det är den inte, åtminstone inte i bemärkelsen att dess lösning ligger i händerna på ekonomer. Att hela EMU-samarbetet bygger på en felkonstruerad, ohållbar och instabil grund är också själva typexemplet på en potatis som numera blivit så olidligt het att mycket smarta människor tvingas spela otroligt dumma enbart för att kunna undvika att ta i den. Europas motto (officiellt ”Förenade i mångfald” sedan 2000) torde vid det här laget vara redo att revideras: ”Quod licet Iovi, non licet bovi” är kanske ett valspråk att hålla i minnet. Krisens orsak och brist på lösning kommer båda från samma källa: nämligen det olyckliga faktum att EU idag är ett överstatligt samarbete där det inte längre finns mycket till samarbete att tala om.

Det perfekta exemplet på vad som är fel med EMU (och i förlängningen också EU) idag är ett land som heter Tyskland. I själva verket finns det numera en intressant vana att hävda motsatsen, att Tyskland representerar allt som ändå gått rätt med Europa politiskt och ekonomiskt. Tyvärr säger detta mest något ganska negativt om affärsjournalisternas kollektiva intelligens (eller kanske snarare: deras förmåga att lägga den åt sidan när så jobbet kräver). Att Tysklands ekonomi går bra beror faktiskt enbart på att dess export går bra (exporten som del av total BNP har exploderat i takt med att den interna marknaden stagnerat), och att dess export går bra har mindre att göra med den sorts germanska mysticism som gårdagens nazister och vissa av dagens affärsjournalister tycks förtjusta att spekulera i och mer med faktumet att tyska reallöner inte växt sedan början av 2000-talet.

Observera att detta inlägg inte är menat att vara någon komplett genomgång av eurons historia eller EMU:s problem, och beskrivningen härunder är avsiktligt förkortad och förenklad. För en mer utförlig sammanfattning (men fortfarande en sammanfattning) rekommenderar jag varmt denna rapport. Utan att bli allt för teknisk: Tyskland har sedan 1990-talets slut följt en policy ämnad att öka konkurrenskraften för sin exportindustri genom frysta löner. Poängen har varit att hålla enhetsarbetskraftskostnaden mer eller mindre konstant genom att inte längre låta lönerna öka i takt med produktivitetsökningar. Denna policyomvändning förde med sig tre högst förutsägbara konsekvenser. För det första: ett utplånande av ekonomisk tillväxt inom landets gränser (Vart tar löneökningar normalt sett vägen? In i ökad konsumtion av varor och tjänster). För det andra: en lägre inflationstakt än det gemensamma målet för EMU-området (målet är en årlig inflationstakt på snäppet under 2 %), ett mål som – och detta är viktigt att komma ihåg – Tyskland juridiskt förpliktigat sig till. Den tredje konsekvensen var ett absolut övertag på exportmarknaden som med tiden växt sig allt mer förkrossande.

Återigen så talar vi inte om magi, tysk ingenjörsanda eller något sådant nonsens. Siffrorna på just det området håller tyvärr en ganska stor besvikelse för aspirerande affärsjournalister med sidointresse i tysk rasmystik: den nominella produktiviteten per arbetad timme är numera lägre i Tyskland än i Frankrike. Den hemliga ingrediensen i Tysklands ekonomiska ”under” är något långt mindre finessrikt än så: det visar sig helt enkelt att det kan vara otroligt lönsamt att tvinga på andra ekonomiska förhållningsregler som man själv sedan vägrar att följa.

Ett inflationsmål är ett perfekt exempel på just den sorts regel där poängen är att alla måste följa den om den ska ha något hopp om att fungera. Poängen med en valutaunion är ju dessutom att medlemsländerna använder samma valuta, och därmed blir det automatiskt av yttersta vikt att priser och löner mätt i denna valuta inte skenar iväg i ett land samtidigt som de håller sig konstanta i ett annat; möjligheterna att rätta till den sortens obalanser genom en justering av växelkursen har ju som bekant flugit sin kos. Tysklands villighet att bryta mot de gemensamma reglerna är vad som låtit landet utveckla en exportsektor som i princip kommit att agera parasitärt på resten av Europa, och att Frankrike tappat allt mer konkurrenskraft mot Tyskland har ironiskt nog skett parallellt med att franska arbetares nominella produktivitet per arbetad timme växt snabbare än tyska arbetares. Frankrikes misstag har helt enkelt varit att inte ta till sig EU:s inofficiella valspråk; man har konfronterats med lagar och regler som är menade att gälla lika för alla länder och idiotiskt nog valt att följa dessa snarare än att göra det som idag på ett fullständigt makalöst vis hyllas som ett under av politisk och ekonomisk ingenjörskonst: att helt enkelt bryta mot och ignorera regler när och om det passar samtidigt som man gör allt för att tvinga alla andra till efterlevnad. Att den monetära unionen fortsätter sitt lämmeltåg mot kollaps och upplösning beror alltså på något så ordinärt som en gammal, hederlig konflikt mellan motstridiga intressen. Det slående är hur mycket denna konflikt mellan länder liknar en annan, mer biologisk intressekonflikt som det faktiskt just nu är högsäsong för. Från svenska Wikipedia:

När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Fästingen stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod, och upptäcks vanligen först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt.

Det är både lustigt och ironiskt att Tysklands ekonomiska mirakel i praktiken legat i att härma ett fruktat och hatat småkryp. Tyskland har kompenserat för sin stagnerande inhemska efterfrågan genom att suga upp mer och mer efterfrågan från andra länder, och EMU:s ramverk har på ett elegant vis spelat rollen som de politiska och ekonomiska gripklor som hållit parasitens grepp fast vid värddjuret: dels genom att se till att andra länder hållit en högre inflationstakt än Tyskland, dels genom att frånta offren möjligheten att fly från sin utsugning genom devalveringar. Inströmningar av kapital och politiska floskler om ”samarbete” och ”ett enat Europa” visade sig vara en fullt tillräcklig bedövningscocktail för att både politiker och folkmassor runtom Europa skulle undgå att lägga märke till bettet fram till långt efter att skadan redan skett. Föga förvånande har allt detta lett till att Tyskland – i en högst övertygande imitation av sitt ekonomiska totemdjur – låtit sin exportsektor svälla till groteska proportioner (från 27 % av BNP 1997 till hela 52 % 2013 enligt världsbankens siffror) Vem som helst förstår ju att denna bragd knappast skulle vara fullständig om man inte samtidigt också lyckades med att ge stora delar av Europa en sorts nationalekonomisk motsvarighet till borrelia.

Kärnan i EMU-zonens kris ligger i detta enkla dilemma: det finns ingen intressegemenskap mellan ett värddjur och en parasit. Få kompromisser är möjliga på detta område, därför att vi här har vi en situation där den enes bröd bokstavligt talat utgör den andres död. En fästing kan dock inte ändra sin natur på samma sätt som ett land kan ändra på sin ekonomiska modell, vilket kanske vore skäl för optimism om det nu inte vore för ett uppenbart faktum: Tyskland vill inte ändra på sin modell. Detta är elefanten i rummet som alla vet om men som ingen vågar nämna, därför att samtidigt som man vet att inget kommer att lösas innan Tyskland ändrar sin modell så vet man också att Tyskland antagligen hellre nöjer sig med att låta euron kollapsa och själv lämna samarbetet än betala de kostnader som en hållbar monetär union skulle medföra.

Låt oss sluta cirkeln. Det finns säkert tusentals problem hos EU som det går att ta upp i ett inlägg eller i en artikel, och antagligen finns det minst lika många anledningar att vara för eller emot EU, EMU eller vad du nu vill. Poängen med detta inlägg är inte att argumentera för eller emot ett europeiskt samarbete, syftet är enbart att sätta fingret på ett faktum om vårt samtid: allt färre av de som representerar eller argumenterar för dessa storheter vågar eller orkar se sig själva eller sin egen sidas problem i spegeln. Säkerligen så går det att säga om Peter Wolodarski att han ”tror på Europa”, och jag har inget emot en sådan tro eller folk som har den, men trots det måste jag göra följande iakttagelse: denna tro på sådana mondäna storheter som frihet, demokrati och äppelstrudel tycks idag mest kompensera för en allt mer pinsam brist på tro när det gäller sådana högst ordinära petitesser som möjligheterna att exempelvis få Tyskland att acceptera de kompromisser som objektivt krävs för att undvika att EMU-samarbetet kollapsar. I bästa fall gör man kanske som Wolodarski och nämner själva existensen av problem innan man går vidare till att tala om känslor, upplevelser, och detta ständiga hot som ”extremismen” tydligen ska utgöra idag.

Tyvärr lyckas man aldrig riktigt komma längre än så. Det är meningslöst att tala om problem som något som existerar om man inte samtidigt är beredd att ta nästa steg, det vill säga att seriöst beskriva vilka dessa problem är och varför de finns. Visst går det att kalla hanteringen av eurokatastrofen ett misstag, men varje seriös beskrivning av denna hantering kommer inte att kunna undgå att nämna de aspekter och intressekonflikter som gjort dessa ”misstag” till högst medveten och cynisk policy, som gör att en lösning knappast kan bestå i att rätta till ett och annat feltänk eller justera någon tabellrad i något Excel-dokument. I den senaste rundan ”stresstester” ämnade att mäta tåligheten hos Europas banksystem går man till och med så långt att man aktivt exkluderar det kanske absolut farligaste hotet mot detta banksystem från alla sina beräkningar. På ett plan är det svårt att göra något annat än att skratta; här har vi vuxna, välbetalda människor som sänker sig till en mental nivå där man tydligen på allvar hävdar att det hus av av wellpapp man fått i uppdrag att inspektera ändå uppfyller alla krav man kan ställa på vädertålighet eftersom den vädermodell man valt att utgå från bygger på det centrala antagandet att regn är en fysisk omöjlighet.

Här har vi dock den belägenhet som vi befinner i oss idag, och här har vi också den bakgrund som ”debatten” som omgivit valet till EU-parlamentet tyvärr måste förstås mot. Personligen osäkrar jag revolvern när väl affärspressen börjar predika om ”principer”, ”värdegrunder” eller ”Europas idé”, därför att detta – likt ryska aristokrater som talar sig varma om den pittoreska slaviska bonden och den ärliga, simpla och goda ryssen ute på fabriksgolvet – rent historiskt visat sig vara ett säkert tecken på att slutet är nära. Och även om just detta inlägg kom att handla om euron så kunde jag lika gärna valt ett annat problem, en annan artikel, en annan pinsam tystnad; principen förblir den samma. När man väl retirerar in i den lugnande subjektiva drömvärld där människor känner, upplever och tycker sådant som att exempelvis EMU inte fungerar så gör man det ju tyvärr ofta för att man faktiskt vill fly en objektiv verklighet där EMU rent empiriskt inte längre gör det. Inom psykologin så kallas denna strategi förträngning, och det krävs kanske inte något geni för att förstå att förträngning knappast löser problem i längden, eller att ett politiskt system som enbart kan relatera till sina problem genom att förtränga dem kanske inte har överdrivet många år kvar på nacken.

Låt mig dock avsluta med en mer personlig reflektion. Sann kärlek sägs ju vara något annat än bara en blindhet inför eller ett överslätande av den andres brister och problem. Snarare verkar sann kärlek bestå i förmågan att ärligt acceptera även negativa sidor hos det man älskar, utan att tveka eller försöka fly. Att Europa har sina fiender bör det inte råda några tvivel om (och som obotlig vänsterextremist torde jag nog kunna sållas till denna skara) men idag tycks det som om farligheten hos dessa fiender kommit att överdrivas bortom allt förstånd. Vad spelar fienden egentligen för roll när inte ens Europas självutnämnda vänner är beredda att visa henne kärlek? Och dessutom: om inte ens DN verkar kunna ta Europa på så stort allvar att man är beredd att stirra henne i ögonen bör man kanske fråga sig om inte till och med själva konceptet ”Europakritik” numera blivit en sorts absurditet.

Politiska och trosmässiga omständigheter förhindrar undertecknad från att vara den som tar sig an det som verkar vara en av vår tids stora politiska uppgifter, men ändå: borde det inte finnas någon därute med den ärlighet och det mod som krävs för att på allvar våga älska Europa, med alla umbäranden och strapatser som det innebär?