Onda andar – del 1

“The exception is more interesting than the rule. The rule proves nothing; the exception proves everything. In the exception the power of real life breaks through the crust of a mechanism that has become torpid by repetition.”

– Carl Schmitt

“Monarchy is an outrage which even the blindness of an entire people cannot justify… all men hold from nature the secret mission to destroy it wherever it my be found. No man can reign innocently. The folly is too evident. Every king is a rebel and a usurper. Do kings themselves treat otherwise those who seek to usurp their authority?”

– Louis Saint-Just

“It is better to be violent, if there is violence in our hearts, than to put on the cloak of nonviolence to cover impotence.”

– Mahatma Gandhi

Att säga att politiskt våld och politisk extremism har varit på tapeten sistone kvalar nog lugnt in som årtiondets underdrift. Här har vi begrepp som numera stöts och blöts jämt och ständigt av professionella tyckare och tänkare, även om det är ganska sällan som man verkar få särskilt mycket sagt. I ett tidigare inlägg på Power & Politics har jag försökt problematisera slappheten och tanklösheten varmed begreppet ”extremist” används idag, samt peka på att begreppet numera fungerar främst som ett skällsord och ett känsloladdat läte, som en kanonkulla modell grövre i den salongsfähiga debattens fältarsenal. Att tala om extremism som något annat än enbart ett aggressivt ljud – och därmed placera begreppet i ett praktiskt och historiskt kontext – är nog så svårt, men att göra samma försök kring politiskt våld är verkligen att lägga vantarna på årtiondets hetaste potatis.

Detta med politiskt våld ligger ju så att säga i tiden, men försök att göra annat än att haspla ur sig intetsägande och tomma plattityder om ämnet lyser mest med sin frånvaro. Politiskt våld är ett ämne som det är minst sagt svårt att tala allvar om på samma sätt som det inte är helt enkelt att föreläsa om preventivmedel för en amerikansk baptistförsamling. I båda fallen så är problemet knappast ämnet i sig utan snarare att en diskussion göra annat än krocka med huvudet före in några av våra mest hårt hållna trossatser och inövade tabun. Att något är svårt betyder dock inte att det inte bör göras, och ibland bör faktiskt saker göras just på grund av att de är svåra. Att tala på allvar om politiskt våld med liberaler och dagens välmenande(?) vällingvänster är enklare sagt än gjort, men man kan nog tänka sig flera skäl till varför det skulle vara önskvärt just nu. I ett läge där Showan ligger i koma och kämpar för sitt liv är det kanske hög tid att börja tala allvar om det politiska våldets vara och icke vara, även om detta riskerar att få Hanne Kjöller att se rött och Aron Etzler att sätta lakritspipan i halsen.

En debatt om extremism och politiskt våld idag följer ett ganska standardiserat mönster; debattörer och tänkare utbyter helt enkelt olika inövade plattityder på ungefär samma vis som lågstadieelever byter Hockeykort. Vi hittar kanske vuxenvärldens motsvarighet till Wayne Gretzky i tanken om att ”politiskt våld är alltid fel”, eller möjligen hos fabeln ”våld löser ingenting”. Ju mindre sagt om det senare uttalandet, desto bättre; varje människa är ju kapabel att hitta ett mer eller mindre oräkneligt antal situationer och exempel där våld faktiskt varit den bästa och mest effektiva lösningen på allsköns problem. Anledningen till att folk säger att våld inte löser någonting är ju främst för att det låter fint, och vi har här att göra med själva skolboksexemplet på en innehållslös och meningslös plattityd.

Tanken att ”politiskt våld är alltid fel” förtjänar dock att diskuteras närmare. Vid första anblick så verkar allt vara i sin ordning med ett sådant påstående, men det stora problemet ligger i att även om det nu blivit något av en trop att ständigt påpeka att man aldrig överhuvudtaget skulle acceptera politiskt våld någonstans så finns det i princip ingen som faktiskt tycker detta i praktiken. Vill vi förstå varför så måste vi börja med att ställa en grundläggande fråga som tyvärr nästan aldrig ställs numera: vad är det egentligen som menas med ”politiskt” våld?

Vill man se till den definition av politiskt våld som används idag så märker man ganska snabbt att den är både bekväm och användbar av det enkla skälet att den inte är en definition överhuvudtaget. Politiskt våld är helt enkelt det våld som ledarsidorna och debattörerna väljer att kalla politiskt, och allt annat våld måste därför – ”logiskt” nog – nästan per definition vara opolitiskt. Vanligtvis inkluderas (och likställs) olika former av ”vänsterextremt” och ”högerextremt” våld, vilket brukar innefatta allt ifrån en autonom som kastar en tegelsten genom fönstret på arbetsförmedlingen till en medlem i SvP som knivhugger en meningsmotståndare. Statens och polisens våld lämnas självklart utanför denna definition och att jaga ”brottslingar” av typen vänstervandaler och våldsverkare från högern kan väl knappast sägas ha med politik att göra. Eller?

Låt oss börja med ett par självklarheter. Det är mycket sant att polisen jagar efter ”brottslingar” när den genomför räder mot autonoma eller medlemmar i SMR. Ingen förnekar att denna sorts jakt kräver en väl utbyggd kapacitet för våld; staten har ju som bekant ett våldsmonopol som den mycket avundsjukt försvarar, och den liberala förälskelsen i ”lag och ordning” tolererar knappast avfällingar på detta område. Det är i och för sig fullt möjligt att hävda att denna sorts våldsutövning inte är ”politisk” just eftersom den är riktad mot lagöverträdare och brottslingar, och det är också i slutändan det som många gör idag. En sådan definition, om den ska vara konsekvent, för dock med sig en hel del väldigt oaptitliga följder. Det krävs egentligen bara att man funderar någon minut för att man ska inse de otroligt stora bristerna med denna sortens resonemang.

Flugan i soppan ligger helt enkelt i följande: när den tyska polisen och säkerhetstjänsten skickade medborgare till koncentrationsläger eftersom de var gifta med judar så jagade de faktiskt efter personer som rent definitionsmässigt var brottslingar. När Stasi och KGB avlyssnade och jagade politiska oliktänkare så jagade de personer som faktiskt var (åtminstone potentiella) brottslingar. Med detta i minnet, hur många är det egentligen som är beredda att kalla Gestapos våld ”opolitiskt” i den mån man faktiskt rent formellt och juridiskt hade rätt att skicka folk till gaskamrarna? Jag tvivlar på att det rör sig om överdrivet många personer, inklusive de liberaler som värnar om just ”lag och ordning” över allt annat. Att det finns lag på något innebär ju knappast att detta något inte är ”politiskt”, utan snarare är det väl tvärtom. Gestapos uppgift var just att skydda Nazityskland från den sorts brottslingar och femtekolonnare som ville få landet att efterlikna Storbritannien eller Sverige politiskt, precis som den svenska polisen enligt uppgift verkar för att skydda Sverige från den sorts brottslingar och femtekolonnare som vill få landet att efterlikna Nazityskland. Båda är lika mycket – eller lika lite – politiska i sin våldsutövning, åtminstone om man vill vara logiskt konsekvent; turligt nog så är journalister och ledarskribenter idag inte några hejare på att vara logiska eller konsekventa.

Upprördheten och förvirringen som ofta uppstår när argumentet ovan kommer så här långt har mycket att göra med att ”politiskt våld” idag fått precis samma sorts funktion som ”extremist” och många andra populära termer. De är inte längre bärare av information utan refererar enbart till känslor, till bra eller dåliga ”vibrationer”, som Kikki Danielsson skulle ha uttryckt saken. Alltså: politiskt våld är lika med dåliga känslor, extremism är lika med dåliga känslor, demokrati är lika med bra känslor, och så vidare. Det är faktiskt ganska intressant att se just hur mycket av exempelvis DN:s ledarsida som numera upptas av vad som praktiskt och funktionellt är rena djurläten. Vi talar här inte om en metaforisk poäng: katter, vars hjärnor saknar språkcentra, kommunicerar som bekant genom att till exempel morra eller spinna, och för dem så ligger kommunikationen inte i diskreta ljud som kopplas ihop på komplexa vis för att bilda ord och meningar och sammanhang, utan kommunikationen ligger i själva ljuden som just ljud. Om vi föreställde oss en katt som med människoröst sade ”extremist!” istället för att morra och belåtet utbrast ”demokrati!” istället för att spinna så skulle vi ha en ganska god approximation av en liberal politisk ledarskribent idag (för övrigt: att denna katt antagligen skulle vara en mer begåvad och kompetent ledarskribent än Hanne Kjöller framstår ju som ganska självklart).

Om vi däremot lägger den sortens (brist på) tänkande åt sidan och istället betraktar politiskt våld som en term som rent språkligt betyder en viss sak så är det inte längre lika självklart att denna sak är något som man måste vara ”emot”. Frågan om hur samhället ska se ut, vilka principer och värderingar det ska spegla och grundas på, kan ju självklart aldrig vara annat än politisk. Ett samhälle, helt oavsett vad för sorts värderingar det speglar, behöver kunna försvara dessa värderingar. Monarkister, fascister och liberaler må inte ha mycket gemensamt, men om en grundläggande sak kan de i alla fall hålla med varandra: det är viktigt och rätt att med olika former av institutionaliserat våld bekämpa de som hotar det egna idealsamhället. Fascisterna vill se liberaler och monarkister förpassade till historiens komposthög, liberalerna anser att det är monarkisterna och fascisterna som måste drivas tillbaka till de grottor man menar att de kom ifrån. Sitter man själv på våldsapparaten så är våldet helt och hållet legitimt, det är ”opolitiskt” och ”lagligt”. Om det däremot är motståndaren som sitter på våldsmonopolet så är dess våld definitionsmässigt illegitimt och det enda rätta är alltså att göra motstånd med olika medel. Här talar vi alltså enbart om en variation på ett mycket gammalt tema: det som är bra för mig och dåligt för dig är rättvisa, det som är dåligt för mig men bra för dig är orättvisa.

Varje samhälle genomsyras av politiskt våld. Det våld som ämnar upprätthålla status quo har – åtminstone i goda tider – fördelen att det kan låtsas vara ”neutralt” eller ”opolitiskt”. En annan fördel med goda tider är att våldet förblir till större delen osynligt och oanvänt, då nästan ingen på allvar får för sig att utmana den rådande ordningen och få om någon kan ens föreställa sig att ett annat sorts samhälle skulle vara möjligt. Det är dock viktigt att komma ihåg att Europas feodalsamhällen framgångsrikt lyckades sätta likhetstecken mellan feodala strukturer och ”mänsklig natur” under en mycket lång tid, längre än den tid vi idag likställt mänsklig natur med kapitalism och liberala demokratier. När detta likhetstecken fortfarande lyckas övertyga människor så framstår de som begår olika övertramp som just ”brottslingar” och ingenting annat, men detta likhetstecken varar som bekant inte alltid för evigt. Mot slutet av sjuttonhundratalet framstod helt plötsligt feodalism och monarki inte längre som så värst ”naturliga” trots allt, och helt plötsligt så framstod gendarmerna mindre och mindre som genomdrivare av Universums lagar och mer och mer som våldsamma och hänsynslösa försvarare av en ojämlikt och ruttet system som gagnade fåtalet på bekostnad av alla andra.

För Birgitta Ohlsson kommer således historien med goda nyheter: den tid som historikern Eric Hobsbawm skulle komma att kalla revolutionernas tidsålder saknade verkligen inte dåtida motsvarigheter till undersökningen ”våldsbejakande extremism i Sverige”. Då som nu så stirrade försvararna av status quo med växande skräck på en samhällskropp som till synes höll på att tappa fattningen med dess ständigt växande spiral av extremistiska, samhällsfientliga idéer och handlingar som inte längre gick att kontrollera. Och precis som det var rätt enligt liberaler (som, låt oss inte glömma, kvalade in i kategorin ”politiska extremister” utan några som helst problem för inte allt för länge sedan) att utmana status quo och ancien regimé på den tiden så är det helt och hållet fel att göra samma sak när man själv numera utgör detta status quo och historien nått sitt slut.

Sett till människans historia så går det knappast att separera politik från våld och våld från politik. Om artonhundratalet så kan följande sägas: våld upprätthöll det gamla samhället, och våld störtade så småningom det gamla i gruset. Anledningen till att vi idag talar i allt mer hysteriska tonlägen om hur politiskt våld alltid är oacceptabelt är ju i slutändan av samma skäl: att våldet numera enbart växer och växer och att den fasad, den mask av neutralitet och naturlighet som tidigare skyddat rådande status quo allt mer börjar krackelera. Och när väl sprickorna visar sig tenderar de att växa snabbt. I tider av oroligheter framstår det strukturella våld som ämnar upprätthålla tingens ordning allt mer och mer som just en sorts politiskt våld, detta i takt med att dess legitimitet krymper och skaran motståndare bara växer.

Är det då ”rätt” eller ”fel” med politiskt våld? Frågan är ungefär lika intressant som frågan om det är ”rätt” eller ”fel” att solen går ner i väster. Politiskt våld är en faktor som finns, som alltid har funnits och som troligen alltid kommer att finnas. Alla politiska rörelser och alla samhällsordningar måste helt enkelt förhålla sig till detta på ett eller annat vis, och liberala samhällen och liberal politik utgör inget undantag här; ingen kan väl ha undgått att lägga märke till att nya åtstramningar i Grekland och Portugal och Spanien alltid tycks gå hand i hand med tårgasdimmor, ljudet av batongslag och dånet från vattenkanoner. Vi måste ha detta klart för oss. Utan att först se till Goliaths blankpolerade rustning och spjut så är det en omöjlighet att börja tala sansat och på allvar om David och hans lilla slunga: om det våld som används av de svaga mot de starka och mot andra svaga, som använts av outsiders mot insiders och tvärtom, som användes mot Pavlos Fyssas i Aten och mot Showan i Malmö. Detta våld är väl värt att tala om, dels därför att det är skillnad på att enbart tala om hur ”fel” och ”hemsk” och ”oacceptabel” samtiden ter sig och att faktiskt försöka förstå denna samtid, men också därför att allt talar för att den politiska scenen framöver kommer bli allt mer präglad av våld med tiden, inte mindre.

Detta måste dock vänta till nästa inlägg.

Annonser

3 reaktioner på ”Onda andar – del 1

  1. Du skriver så sjukt bra, man blir alltid lite klokare av att läsa dina inlägg. Vänstern behöver fler som på allvar analyserar dom ”sanningar” som det liberala samhället vilar på.

  2. Jag sitter och får fjärilar i magen när jag läser detta. Detta är precis min egen analys och position men förklarat av någon som inte låter som en idiot.

  3. Den här bloggen är det bästa om hänt Vänstern på länge. Allt jag tänkt själv,men inte fått ner själv på ”papper” finns ju här. Fortsätt så, al cred – Kärlek!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s