En låga i människors hjärtan

”The modern proletarian class doesn’t carry out its struggle according to a plan set out in some book or theory; the modern workers’ struggle is a part of history, a part of social progress, and in the middle of history, in the middle of progress, in the middle of the fight, we learn how we must fight… That’s exactly what is laudable about it, that’s exactly why this colossal piece of culture, within the modern workers’ movement, is epoch-defining: that the great masses of the working people first forge from their own consciousness, from their own belief, and even from their own understanding the weapons of their own liberation.”

– Rosa Luxemburg

”Liberal democracy – as you know, in the old days, we were saying we want socialism with a human face. Today’s left effectively offers global capitalism with a human face, more tolerance, more rights and so on. So the question is, is this enough or not? Here I remain a Marxist: I think not.”

– Slavoj Zizek

”Nu djävlar kör vi. Inget kan stoppa en idé vars tid är inne.”

– mästerkatten

När jag skrev det förra inlägget så hade jag knappast någon aning om hur den spridning och de överväldigande positiva reaktioner det skulle komma att få. Det är faktiskt värt att tala en kort stund om inläggets form och funktion och den mottagning det fått, därför att detta låter oss spåra konturerna av en långt mycket större politisk poäng. Vill vi fortsätta tala om nationalismen så är det alltså ingen dålig idé att ta avstamp i det som redan sagts.

Det har idag blivit något av ett faux pas att betona att massrörelser faktiskt också måste bestå av massor av människor, något som kanske är föga förvånande i en tid där ingen vänsterkraft i landet kan göra något sådant anspråk. Det är här som nödvändigheten att faktiskt ens kunna föreställa sig att inkludera flertalet människor spelar in; om man redan på ett diskursivt plan dömer ut all sorts övergripande gemenskap och solidaritet så bör man överhuvudtaget inte inbilla sig att dessa saker är nära förestående i praktiken. I Amerika (”Amerikatt” för alla oss som lyssnade på kassettband med Pelle Svanslös som barn) så säger man som bekant ”If it walks like a duck and talks like a duck…”; i ett politiskt sammanhang så kan man väl lite tillspetsat uttrycka samma sak genom att säga att något som talar som en sekt och beter sig som en sekt inte är eller kan bli annat än just en sekt.

En politisk rörelse behöver kunna tala och bete sig som en politisk rörelse; detta är ett rent praktiskt krav som gäller precis lika hårt för högern som för vänstern. Detta är särskilt tydligt då den nynazistiska rörelsen under lång tid kom att fungera som en sorts inventerad spegelbild av sextio- och sjuttiotalens ultraradikala vänster, en grupp små sekter med sitt egna språk och sina egna koder, där man la minst lika mycket tid på att kivas med varandra som man lade på att bekämpa sina så kallade fiender. Historiens uppgift var att tjäna som en källa för symbolik snarare än politik: hakkorsen på väggarna hade ungefär lika mycket att göra med 30-talets tusenåriga rike som den svenska maoismen hade att göra med 50-talets kinesiska folkrepublik. Det finns dock en sak som är värd att påpeka angående och samfälld skall vår räddning bli. Formatet på denna text faller mer eller mindre inom ramarna för en politisk essä, och till skillnad från en promemoria eller en uppsats så ligger här betoningen på att klart formulera och föra fram ett eller flera argument. Texten tenderar därmed mer mot en sorts sammanhängande berättelse snarare än en schematisk uppspaltning av premisser, härledningar och slutsatser. Likt fallet med vilket format som helst så finns det både för- och nackdelar med essäformen.

Rent bakgrundsmässigt så kan jag påpeka att en tämligen stor del av min tid går åt till att läsa tidningar och böcker, att lyssna på föreläsningar och att på olika sätt och vis inhämta och diskutera information om den tid vi lever i. Detta gäller över ett mycket brett område: politik, ekonomi, historia, filosofi, men också tekniska uppsatser (t.ex. Pentagon-rapporter om olika biobränslen) och annat material som är eller åtminstone kanske kan vara relevant i någon sorts analys om samtid eller framtid. Det är inte helt enkelt att uppskatta mängden tid och arbete som faktiskt ligger bakom ett inlägg i stil med det förra, men uppskattningsvis rör det sig nog om en femton till tjugo timmars läsande och lyssnande för varje timmes skrivande.

Det är uppenbart orealistiskt att inkludera alla sorters utläggningar och alla källor om målet är en text som inte är oskäligt lång. Detta med längd är för övrigt relativt: och samfälld skall vår räddning bli har ett wordcount på dryga fem tusen, så vi talar alltså knappast om en kort text. Texten utgör således en kompromiss, ett försök att å ena sidan erbjuda en argumentation och en analys som inte kan göras hur kort eller hur banal som helst och att å andra sidan göra texten så komprimerad att det går att ta sig igenom allt på en halvtimme och fortfarande få ut något. Essän kan knappast ersätta vare sig uppsatsen eller facklitteraturen, men detta är inte heller poängen. En bra essä kan dessutom ge människor anledningar att faktiskt läsa de sistnämnda i ett eller annat syfte, vilket inte är fy skam. Det finns dock ytterligare en fördel med essän som format, en fördel som är lika lätt att glömma som den är viktig att komma ihåg. Formen sätter i själva verket fingret på något inom politikens väsen som idag tycks nästan bortglömt: en essä är en berättelse, och berättelser sitter ofta på sin egen sorts makt över människors tankar.

Detta med berättelser är ett område som är både knivigare och långt mer viktigt än vad man kanske kan tro. En dator kan som bekant enbart hantera och förstå information i termer av ettor och nollor, men människans tänkande följer annorlunda banor, och detta är en viktig skillnad. Som levande ting bombarderas vi ständigt av väldiga mängder data, information och fakta, något som oundvikligen kräver ett ständigt arbete med att sortera det relevanta från det irrelevanta, att utvinna ordning och sammanhang ur kaos och meningslöshet. Detta är ett ständigt arbete för våra hjärnor, och det är just berättelsen som utgör verktyget för att bringa ljus ur mörker.

Någon som enbart har tegelstenar att jobba med kan inte göra särskilt mycket med dem annat än att lägga dem på hög; vill man använda dem till att faktiskt bygga något så måste man som bekant använda murbruk. Murbruket låter oss ta enskilda tegelstenar och fixera dem in i ett större sammanhang, som en del av en mur eller en vägg. Vi kanske kan kalla berättelsen för hjärnans motsvarighet till murbruk: det material som låter oss förena enskilda bitar fakta, händelser och upplevelser till något som faktiskt går att förstå, till något mer är bara en kaotisk hög informationssnuttar staplade huller om buller. En berättelse är en struktur för tänkandet, något som dikterar hur saker och ting hänger ihop och som låter oss sortera mellan relevant och irrelevant information. Om detta stycke ser ut som början på någon sorts filosofisk utläggning, frukta icke: med två enkla exempel så kan vi illustrera just hur smärtsamt praktisk poängen ovan faktiskt är.

Som första exempel kan vi egentligen ta bloggens förra inlägg. Varför har denna text spridits så mycket och så snabbt? Går man på de reaktioner som kommit in från läsare så ter sig svaret mycket enkelt. Det vanligaste omdömet jag fått motta om texten är att den helt enkelt satte fingret på något som man själv länge gått och anat, något som man tyckt och tänkt men inte riktigt kunna förstå eller uttrycka i klarspråk. Här ser vi alltså de rent mentala effekterna hos en bra berättelse: pusselbitar som tidigare legat huller om buller i form av enstaka funderingar, minnen och incidenter faller helt plötsligt på plats, tankar och händelser får sammanhang och samband som inte riktigt funnits tidigare. Väl tillsammans så bildar pusselbitar något som större än summan av sina delar: ett motiv, en helhetsbild, en förståelse. De läsare som tycker att jag säljer in denna poäng lite väl hårt kan dock med fördel vända blicken mot vårt nästa exempel. Den som har läst Eric Hobsbawms ”Imperiernas tidsålder” kanske kommer ihåg citatet i inledningen till kapitel fem, här från den engelska upplagan:

I got to know a shoemaker called Schröder…. Later he went to America. He gave me some newspapers to read and I read a bit because I was bored, and then I got more and more interested…. They described the misery of the workers and how they depended on the capitalists and landlords in a way that was so lively and true to nature that it really amazed me. It was as though my eyes had been closed before. Damn it, what they wrote in those papers was the truth. All my life up to that day was proof of it.

Den upplevelse som denna tyska arbetare beskriver var knappast särskilt ovanlig bland de som skulle komma att engagera sig inom den socialistiska rörelsen, och häri ligger en viss slutsats nästan pinsamt nära till hands: om du vill få folk att engagera sig så måste du faktiskt också göra dem engagerade. Egentligen borde detta vara något självklart, men det är det knappast idag. I en tid som kombinerar det värsta av två världar så tycks den politiska förståelsen numera skifta mellan å ena sidan en primitiv, outtalad filosofisk idealism och en ”materialism” å andra sidan som numera består av nyklassisk rational choice theory i tunn marxistisk drag. Båda är lika mycket skräp, men det sistnämnda är otroligt mer tröttsamt i längden.

Arbetaren i exemplet ovan upplevde att det han läste beskrev hans verklighet på ett sätt ingen annan gjort; kanske ska vi alltså inte dra slutsatser om att verkligheten inte har något som helst inflytande över människors tankar eller att en objektiv verklighet inte existerar. Å andra sidan: vi talar i slutändan fortfarande om ett personligt engagemang och ett personligt beslut, som ett resultat av vad man läst eller hört eller upplevt. Sveriges numera obotliga monark Carl XVI Gustaf påpekade som bekant att man inte kan vänta sig att det bara ska komma stekta sparvar flygande, och för en socialistisk rörelse går det varken att hoppas att stekta sparvar eller en socialistisk kader kommer att dimpa ner fågelvägen utan att man själv lyfter ett finger. Objektiva förutsättningar är inte något mer eller något mindre än just förutsättningar, och deras existens förtar inte på något sätt behovet att faktiskt organisera och engagera människor politiskt; faktiska människor, människor med tankar och önskemål och fel och brister så som de ser ut i verkligheten. Människor som – för att åter poängtera något viktigt – till skillnad från datorer inte låter sig övertygas enbart med hjälp av långa strängar av ettor och nollor.

Ta gärna ett par minuter till att faktiskt lyssna på Internationalen. Lägg märke till texten, till sångens struktur och formspråk. Internationalen är ingen shoppinglista, ingen rationellt blåskiss, ingen samling löst ställda ”krav”. Internationalen är en berättelse; ett ynka antal verser som med en nästan ofattbar arrogans gör anspråk på att berätta allt som är värt att veta om världen. Det är inte en sång som gör anspråk på att förklara något om den optimala barnbidragsnivån eller om sunda offentliga finanser. Tvärtom så avfärdar sången våldsamt alla futtiga petitesser, den reducerar allt och alla till skådespelare och rekvisita i den storslagna historiska pjäs som sången berättar om. Detta är en sång som inspirerat människor till att slita och till att slåss, som sjungits i både seger och i nederlag och av människor beredda att döda och dö. Med detta sagt så bör vi undvika att förväxla hönan med ägget: varken i noterna eller texten till internationalen så finner vi någon sorts magisk trollformel, och det var knappast sången själv som skapade socialismen. Tvärtom: det var socialismen som skapade Internationalen, en sång som inte var något mer eller något mindre än en tonsatt version av den berättelse man redan bar på, en berättelse som kom att elda lågor i människors hjärtan världen över. Det var denna låga som texten hämtade sitt sken och sin kraft ifrån, inte tvärtom.

Går det att säga samma sak om den svenska vänstern idag? För mig tycks det som om en mycket grundläggande insikt tyvärr gått förlorad, en insikt utan vilken både politik och dialektik lamslås och tynar bort. Om den historiska materialismen tillfört människan något, så är denna också just denna insikt: människorna skriver sin egen historia, men de gör det inte efter eget gottfinnande. Omständigheterna runt omkring dem utövar ständigt sitt obevekliga tryck, vålnaderna från det förgångna upphör aldrig ens för en sekund att viska i deras öron. Allt tvång och ofrihet till trots: vare sig de vill det eller inte så skriver de, de måste skriva, de kan inte göra annat än att skriva. Det är ambitionen att greppa pennan hårt och medvetet författa som gör politiskt engagemang möjligt, och likt hos elden själv – som både räddar liv och förgör dem – finner vi här frön till både historiens lyckligaste framsteg och mörkaste tragedier. Detta är inte en filosofisk eller moralisk poäng. En politisk rörelse som inte vågar drömma om att faktiskt ta grepp om framtidens penna kan inte engagera eller övertyga människor.

En kuvad vänster talar idag om den optimala nivån på barnbidragen, om en ansvarsfull finanspolitik, om momsavdrag och om ”välskötta” kommuner. En feg vänster framhäver idag sig själv som rationell, som det ”smartare” valet, som objektivt bäst på att leverera hundringar i plånboken och välfärd för skattepengarna. En döende vänster frågar idag varför inte sextio, sjuttio eller (varför inte?) hundra procent av befolkningen ställer sig bakom den i ett läge där man gjort allt för att reducera och sin politik och sig själva till parlamentarismens motsvarighet till ett instruktionshäfte om hur man programmerar videon. Det är enbart en stöddig, hemsk och elak vänster som ens skulle våga drömma om att skriva sin egen historia snarare än att nöja sig med en biroll i någon annans författarskap. Den politiska vålnad som kunde skryta om just denna sorts storhetsvansinne har man begravt eller pensionerat för länge sedan. Numera består framtiden som bekant av ettor och nollor: lite mer pengar i plånboken, lite effektivare förvaltning, lite högre skolresultat. Allt detta är ju ändå mätbart, och de egna undersökningarna visar ju på att man levererar fler och bättre ettor och nollor än alla andra; hur kan det alltså komma sig att man ändå inte tycks vinna?

Varken fascismen eller nationalismen har någonsin varit utpräglat programmatisk. Vi talar här om en mytisk idétradition, en som knappast uppger ettor och nollor när den blir tillfrågad om sitt eget existensberättigande, en som aldrig på allvar försökt hävda att poängen med deras politik är att den är precis lik all annan politik fast ”lite bättre”, att dess skönhet ligger i att den kommer att ge dig trehundra kronor i månaden mer efter skatt. Här erbjuds berättelser och enbart berättelser, man vänder ständigt blicken mot ett mytomspunnet förflutet och en skinande framtid och betraktar allt annat som enbart träd som riskerar att skymma sikten över själva skogen. Detta är som bekant stöddigt, hemskt och elakt: kanske föga förvånande så betraktades tankar om att det faktiskt skulle gå bra för SD som helt absurda ändå fram till nyligen. Vi talar ju trots allt om ett parti som inte respekterar demokratins regler och värderingar, som inte beter sig politiskt acceptabelt och som är helt urusla på att tala det språk som politiken egentligen handlar om: siffror, statistik, undersökningar.

Det vore idiotiskt att låtsas som om berättelser allena har makt att diktera politiska rörelsers uppgång och fall, eller att de på något sätt kan fungera som en fullgod förklaring för historiska processer i backspegeln. Det är inte heller poängen. Utan en berättelse om hur du faktiskt vill greppa historiens penna och själv författa ett par framtida kapitel där solen faktiskt ändå skiner mera klar så kommer du inte att kunna nå ut till och på allvar engagera människor, du kommer inte att lyckas tända den eld i människors hjärtan som eggar dem till rörelse. Vi lever trots allt i landet där man proklamerade att ”politik är att vilja”, och även om det inte räcker med enbart vilja så är politiken alltjämt omöjlig utan den. Det är värt att komma ihåg att inte ens cynikern Dostojevskij kunde göra annat än att erkänna kraften hos de blinda trossatser han samtidigt gjorde narr av:

The golden age is the most implausible of all dreams. But for it men have given up their life and strength; for the sake of it prophets have died and been slain; without it the people will not live and cannot die.

I en tid där floder av bläck ödslas på att argumentera för att vänstern idag äntligen måste ta sig i kragen och bli ”realistisk” och ”ansvarstagande”, i en tid där levande parodier med bulldogansikten proklamerar räddningen i form av magiska modeller och politiska superdieter (hur gick det egentligen för ”trondheimsmodellen”?) och där drömmen om socialism hyvlats ner till en önskan om en lite mänskligare kapitalism så stoltserar SD och nationalismen öppet med att de fortfarande lever i sagornas och lägereldarnas tid. Som bärare av det svenska kulturarvet så tycks man ha läst sin Lindgren, och själv är nog Åkesson högst medveten om att den verklighet som faktiskt kommer att möta bröderna Lejonhjärta i landet Nangijala är precis lika skitig och orättvis som den verklighet de lämnat bakom sig. Bortom det fina språket och de spännande detaljerna så döljer denna historia en påtagligt cynisk logik: det är sagor som låter Karl och Jonatan uthärda sin vardag, och när väl sagan om Nangijala besannas och visar sig vara en besvikelse fylld med lidande och ond bråd död så blir sagorna om det ännu bättre landet Nangilima det som bröderna greppar efter, som får Skorpan att offra sitt eget liv i hoppet om att kunna fortsätta vara med sin bror.

Verklighetens socialism var både smutsig och ofullbordad, en besvikelse och en dröm lika löjlig och barnslig som sagan om landet Nangilima. Jakten efter denna omöjliga saga fick som bekant hundratusentals och åter hundratusentals människor att offra sin tid, sin energi och många gånger sina egna liv. De delade ut flygblad och sålde tidningar, de strejkade och dog i leran på ryska och spanska och kinesiska slagfält. De hängdes, arkebuserades och gasades; allt detta i barnsliga försök att nå ett löjligt sagoland vid slutet på historien där ingen kunde dö och där det inte fanns någon ondska.

Idag har vi inom vänstern gudskelov allt mer börja stoltsera om att vi tvärtemot är vuxna på riktigt, att vi är de mogna, de rationella. Att vi står för en sanning som varje intelligent, myndig person inte kan göra annat än att instämma i, även borgare: det finns ju faktiskt matematik på det. Det är i bondläpparnas och idioternas Törnrosdal som vi numera hittar Tengil, alltjämt i färd med att slipa på det horn han hoppas ska kunna väcka draken Katla från sin slummer. När ska han inse det alla andra redan insett? Magi gick kanske att använda för att härska över och förslava människorna på sagornas och lägereldarnas tid; varför tycks han inte likt oss andra förstå att vi numera lever i ettornas och nollornas epok?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s