Och samfälld skall vår räddning bli

”We declare war against socialism, not because it is socialism, but because it has opposed nationalism. Although we can discuss the question of what socialism is, what is its program, and what are its tactics, one thing is obvious: the official Italian Socialist Party has been reactionary and absolutely conservative. If its views had prevailed, our survival in the world of today would be impossible.”

– Benito Mussolini

”…To build socialism means not only building gigantic factories and flour mills. This is essential but not enough for building socialism. People must grow in mind and heart. And on the basis of this individual growth of each in our conditions a new type of mighty socialist collective will in the long run be formed, where “I” and “we” will merge into one inseparable whole. Such a collective can only develop on the basis of profound ideological solidarity and an equally profound emotional rapprochement, mutual understanding.”

– Nadezhda K. Krupskaya

Det våras för Jimmie Åkesson. De framsteg som SD gjort och fortsätter att göra har visat sig svåra att förklara för de liberaler och vänstertyckare som menade att ett rasistiskt, fascistiskt (nazistiskt?) parti aldrig skulle kunna vinna framgång i Sverige. Dessa profetior var minst sagt ogrundade; idag är SD tredje största parti enligt många opinionsmätningar, och SDU är numera det näst största ungdomsförbundet i Sverige.

Paradoxalt nog verkar det som om den mest onämnbara egenskapen hos SD idag är något som egentligen ligger helt i öppen dager och som partiet själv gör allt för att framhäva. Det är därför något förbryllande att så få faktiskt talar seriöst om denna egenskap, men troligen slår den helt enkelt mot en väldigt öm nerv hos partiets politiska motståndare. SD sitter numera – tillsammans med den bredare nationalistiska rörelse partiet alltjämt är en del av – på ett mer eller mindre unikt anspråk på den politiska arenan: det är här, och endast här, som man fortfarande kan hitta en politiskt projekt som är solidariskt i egentlig mening. Vi kan uttrycka saken på ett annat sätt: nationalister (i vid bemärkelse) är idag i princip helt ensamma om att tala om ”vårt folk” eller ”våra kamrater” och faktiskt mena vad man säger. Endast här erbjuds en visionär – för att inte säga utopisk – bild av en mänsklig gemenskap som överordnat politiskt projekt med någorlunda trovärdighet. Detta är inte någon struntsak, och det är dessutom något som vänstern redan för länge sedan gav upp om eller lade åt sidan.

Det är att rida på en gammal käpphäst att hävda nationalismens huvudsyssla ligger i att sortera bort och exkludera människor. Detta stämmer i och för sig, men det är att missa poängen: exkluderingen är i slutändan precis lika nödvändig som den är sekundär. Den exkludering som riktas mot ickemedlemmar motsvaras alltid av en minst lika stark inkludering för de som anses vara en del av gruppen, och för alla de som kvalar in som ”svenskar”, ”arier”, ”skandinaver” eller vad det nu kan heta så är upplevelsen radikalt annorlunda än för en person som ”inte hör hemma”. Nationalismen beskrivs idag stundtals som ”den kärleksfulla rörelsen”, och detta är knappast någon slump. Oavsett om förevändningen de jour råkar stavas kultur, nation eller ras så är den bakomliggande principen densamma: nationalismen föreställer sig en grundläggande gemenskap mellan människor, en gemenskap som grundar sig på något djupare än individens egoistiska intressen eller karaktärsdrag. Är du svensk så har du anspråk på en plats där du hör hemma, ett broderskap som – åtminstone i teorin – kommer att acceptera dig utan knussel helt oavsett vilka fel och otillräckligheter du bär på som individ. En anspråkslös, förutsättningslös sorts kärlek, med andra ord.

Som bekant är verkligheten långt mer solkig än den idealtyp som skisseras ovan, men detta ändrar knappast mycket i sak. Undantag, motsägelser och undfallenhet till trots: grundtanken bakom det politiska projekt som SD är en del av är fortfarande att alla ska med, och att alla dessutom har en grundläggande rättighet att få vara med (så länge det rör sig om svenskar, dvs). Det var inte direkt igår som aposteln Paulus gav uttryck för samma sorts princip med följande bevingade ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”, och i nationalismens Sverige finns det knappast heller några arbetslösa eller direktörer, inga fattiga och inga rika, inga kapitalister eller proletärer: enbart svenskar, bärare på ett gemensamt (kultur)arv av ojämförlig dignitet.

Budskapet må vara enkelt, men likväl så bär det på en enorm sorts sprängkraft, en kraft som kan göras gällande både politiskt och emotionellt. Partiets framgångar kan inte förstås utan att man först tar hänsyn till just skickligheten varmed partiet ständigt för ut och utnyttjar detta budskap. Detta är dock terräng som man gärna undviker att ta diskussion på idag, till förmån för ändlösa diskussioner om hur rasism är ”fel”, ”dumt” och ”oacceptabelt”. Jag skulle gissa att undfallenheten här har att göra med att man helt enkelt känner sig obekväm: kanske påminner detta lite för mycket om en del av historien man helst skulle vilja glömma idag. I en annan tid så ljöd trots allt ett mycket liknande budskap från de egna leden: proletärer i alla länder, förena eder!

Färre och färre tycks komma ihåg att socialismen för inte allt för länge sedan kunde skryta med apostlar och predikanter som satte självaste Paulus på skam vad gäller enträgenhet och glöd. Reducerat till sina grundläggande beståndsdelar så var det sekulära gospel som dominerade arton- och nittonhundratalen mer än bara en artfrände till originalet, och sprängkraften i det budskap man bar på kan knappast överdrivas: här fanns inga fransmän eller ryssar, inga valloner eller saxare. Här fanns enbart proletariat och bourgeoisie, och det ansågs som en självklarhet att gemenskapen som proletärer var av en långt högre art än alla de världsliga skillnaderna dem emellan. Lika självklart var att att denna gemenskapsgrundande egenskap (klasstillhörighet) hade förtur gentemot andra egenskaper såsom ras, kön, nationalitet osv. Alla arbetare hade alltså en rättighet (och egentligen en skyldighet) att vara delaktiga, helt oavsett individuella betingelser. Även reaktionära arbetare var således åtminstone latent inkluderade, och de kunde därmed göra anspråk på att inkluderas i den socialistiska rörelsen om eller när de sansade sig.

För den som tvivlar på just hur kraftfull den emotionella laddningen i denna sorts gemenskap var så kan jag varmt rekommendera Arvid Rundbergs ”En svensk arbetares memoarer”, en bok som lyckas med att både vara gripande och ge ett personligt färgat fönster in i dåtidens upplevelsevärld. Det kan nämnas att bokens intervjuobjekt var en av de som åkte ner till Spanien för att frivilligt strida i inbördeskriget. Det finns inte många saker i världen som kan övertyga människor som aldrig hållit i ett gevär förut att olagligt och helt på egen bekostnad resa till ett land de aldrig tidigare besökt för att slåss i ett smutsigt och brutalt krig där de antagligen skulle komma att dö; den sortens engagemang och blinda tro går endast att mobilisera när människor faktiskt upplever att de är en del av och slåss för något mycket större och viktigare än dem själva (det är för övrigt ett intressant sammanträffande att många av de som ”hedrar” minnet av dessa människor är samma personer som är allra flitigast på att ta avstånd från Revolutionära Fronten).

Detta betyder dock knappast att vi bör slå fast att alla ideologier egentligen är ”samma sak”, att världen består av ”lika goda kålsupare” eller dylikt trams. Mänskliga gemenskaper följer helt enkelt snarlika mönster, och detta av skäl som är just mänskliga, som härrör från det faktum att homo sapiens är namnet på en grupp sociala primater snarare än surfplattor och att de därmed kommer med ett operativsystem som är långt mycket svårare att programmera helt efter eget behag.

Mänskliga gemenskaper definieras minst lika mycket av vad och vem de exkluderar som vem eller vad de väljer att inkludera, och alla viktiga och emotionellt slagkraftiga gemenskaper människor emellan tar sig också rätten och friheten att brutalt sålla mellan de egenskaper som anses avgörande och de egenskaper som anses totalt irrelevanta. Grupptillhörigheter eller solidaritet kan baseras på alla sorters världsbilder och alla sorters värderingar, men detta sker alltid inom vissa praktiska ramar. En nationalist må hävda att nation och ras är den springande punkten människor emellan; socialismen hävdar som bekant att dessa saker bleknar gentemot klassens grundläggande solidaritet, och för den kristna aposteln existerar enbart kristna. Alla ideologier och världsuppfattningar har olika prioriteringar, men alla måste de prioritera: detta gäller även för den ideologi som låtsas att den inte är en ideologi överhuvudtaget, det så kallade ”sunda förnuftet”.

Hur som helst så är det ironiskt att en politiskt tradition som under ett drygt århundrade mer eller mindre trovärdigt gjorde anspråk på att representera solidaritetens ne plus ultra numera saknar sådana ambitioner överhuvudtaget. Hur kommer detta egentligen sig? Här är det talande att se till det språk och den sorts argument som i regel används av vänstern idag, och vi kan med fördel låta debatten om rasism fungera som exempel (kanske extra passande här, med tanke på inläggets fokus).

Jag ser sällan någon som kommenterar på att debatten kring rasism idag har kommit att nästan helt kretsa kring rasistiska personer snarare än rasistiska beteenden. Kanske verkar det självklart att problemställningen bör formuleras så att frågan blir vem som är rasist och vad som gör någon till rasist, men detta gör man inte utan allvarliga konsekvenser. Bra svar handlar i första hand om att ställa bra frågor, och det är just därför man aldrig bör undvika att utsätta den sorts frågor man ställer för kritik och granskning. Att fråga sig vad det är som gör en människa till rasist eller vilka det är som är rasister antar redan från början att rasist är något man är, det reifierar rasismen till en personegenskap. Detta har konsekvenser som inte enbart är filosofiska; de utgör i själva verket grunden för en viss sorts politik samtidigt som de omöjliggör en annan.

I Tyskland under mellankrigstiden så kunde man läsa socialisters och socialdemokraters skriverier om antisemitismen hos arbetare i termer av ”en sjuka, som tyvärr drabbat några av våra kamrater” och dylika formuleringar. Det är minst sagt inte särskilt troligt att du kommer att hitta många sådana beskrivningar av SD-sympatisörer hos överväldigande delar av den politiska vänstern idag. Tyska socialister kunde skriva så därför att de såg antisemitismen som ett tanke- och beteendemönster, som något som kunde drabba människor snarare än något dessa människor var. En antisemitisk arbetare slutade inte vara en arbetare, och kunde därför – åtminstone förhoppningsvis – tas ur sitt beteende och sin föreställningsvärld. Svensk debatt idag står i tydlig kontrast mot detta tankesätt, och här det är löjligt och i princip otänkbart att kalla en SD-sympatisör för ”kamrat” eller ge uttryck för något liknande solidaritet med rasister eller sexister. I själva verket skulle detta vara oerhört riskabelt för den som vill uppnå anseende som en god och rättrogen vänsterdebattör, då följdfrågan naturligtvis skulle bli om debattören själv är rasist eller anser att rasism på något sätt är ursäktligt eller acceptabelt. Rasism är inte acceptabelt, och på detta följer att personer som är rasister är inte acceptabla. Någon sorts gemenskap med den sortens människor är per definition en omöjlighet.

Det kan tyckas som en struntsak om man väljer att diskutera rasism som ett beteende eller som ett fenomen. Beteenden kan dock ändras, och en persons beteenden behöver nödvändigtvis inte göras liktydiga med dennes själsliga eller moraliska karaktär. Att tala om beteenden är därför något man i regel gör i syfte att ändra på dessa beteenden. Den som talar om rasism som en själslig eller moralisk egenskap behöver dock inte – och kan inte – ändra på något. För mellankrigstidens tyska socialister var det nödvändigt att tala om beteenden, därför att deras praktiska målsättning var att ändra på dessa så att de antisemitiska och reaktionära arbetarna äntligen skulle kunna bli en del av en större solidaritet och gemenskap. De ansåg sig inte ha råd att sortera bort defekta människor ur den egna klassen, och därför kunde de inte heller se antisemitism som just en människodefekt.

Det finns ett namn för det synsätt som idag är regel snarare än undantag hos vänstern: moralism. Moralismen kallas så eftersom den ser rasism, sexism och förtryck som utslag av vad som i sista hand är människors moraliska och personliga defekter och brister. En person som inte har några ickevita vänner och som röstar på SD skulle kunna skaffa vänner och skulle kunna sluta vara rasist, och att han eller hon inte gör det representerar således ett moraliskt ställningstagande från vederbörande. En rasist har – aktivt eller passivt – valt att vara rasist, och eftersom detta är ett klandervärt val så är det naturligt, ja till och med önskvärt, att klandra rasistiska personer. Låt gå att man inte kan ändra på dem (SD går som bekant inte direkt bakåt i mätningarna), men själva klandret är egentligen poängen. Moralismen må vara predikande, men den är också passiv; predikandet behöver inte längre ske i syfte att övertyga eller förändra, utan ju färre moraliskt rättrådiga personer det finns, desto stoltare kan de känna sig över att tillhöra den skara människor som faktiskt inte är rasistiska, sexistiska och rent utsagt avskyvärda. Moralismen förvandlar maktlöshet till en sorts perverterad dygd: ju färre det är som lyssnar, desto mer illustrerar situationen hur rätt man faktiskt ändå har, desto tydligare blir skillnaden mellan de goda människorna och de förtappade, alla de defekta uslingar vars enfaldighet och brottslighet hindrar dem från att inse sanningen (som man naturligtvis själv alltid sitter på). Moralismen kan liknas vid en förrädisk sorts drog: den bjuder användaren både på mening och på en berusande självbekräftelse utan like, men den är samtidigt ett dödligt gift för all politisk praktik. Dess förlamande och i förlängningen livsfarliga egenskaper gör det omöjligt att bygga någon sorts hållbart politiskt projekt med ett sådant missbruk som grund.

Det finns dock en sorts rörelse och en typ av projekt som är helt förenlig med aggressiv moralism: en sekt. Som bekant så finns det få sekter med mycket till makt eller inflytande, och i regel lever de i en föreställningsvärd där detta inte heller behövs: den egna maktlösheten framställs här som en dygd och inte som ett problem. En politisk rörelse måste alltid sträva efter ökad makt och inflytande för att realisera sina mål, men en sekt behöver inte det, och en sekt kan med fördel låna politikens språk för att legitimera sig själv. Skillnaden mellan en sekt och en politisk rörelse är inte särskild svår att utröna: Tysklands socialister hade inte råd att kasta människor på sophögen helt efter eget behag eftersom man rent praktiskt behövde dessa människor i den materiella kampen. Finns dock ingen kamp och inget överordnat politiskt mål som man strävar efter så kan man däremot vara hur kräsen som helst, vilket blir allt mer regel och allt mindre undantag inom ”radikal” (ha!) vänsterpolitik idag överlag. Här ska man inte underskatta effekterna av det historiska nederlag som Sovjetunionens kollaps innebar för vänstern i bred bemärkelse; en av konsekvenserna var att mycket av den politiska styrka och övertygelse man satt på gick upp i rök, och detta nästan bokstavligt talat över en enda natt. Vänsterns rent objektiva läge idag är helt katastrofalt, och moralism tycks utgöra ett av de verktyg som många använt för att rent subjektivt kunna hantera vad som skett.

Detta gör sig kanske extra tydligt när förment ”radikala” medlemmar i Vänsterpartiet talar om samma parti som en (åh så imperfekt) bärare av arbetarrörelsens ideal och historiska uppdrag och liknande floskler. Vi talar här knappast om någon sorts objektiv bedömning, utan snarast en desperat vädjan: Vänsterpartiet är ett toppstyrt, centralistiskt parti med en ledning som dessutom gång på gång demonstrerar ambitioner på att öka toppstyrningen – detta är redan definitionsmässigt själva motsatsen till en rörelse där makten flödar från botten och uppåt! Ingen kan undgå att vara medveten om att så är fallet, men detta till trots så tycks det otroligt viktigt att just fortsätta låtsas: att låtsas att det finns en arbetarrörelse i gammal bemärkelse, att fortsätta låtsas som om man är en del av denna rörelse, att aldrig ta upp faktumet att stolarna i folkets hus stått tomma i åratal och det rörelseparti man är en del av i själva verket är föga mer än en kampanjapparat och att det dessutom inte varit något annat på årtionden.

I en sådan jordmån är det inte direkt förvånande att moralismen kommit att växa sig dominant, då den ”löser” dessa problem genom att hävda att de inte är problem, att felet ligger i att andra människor bara blir dummare och lägre stående med tiden. Den egna moralen är det inget fel på, och egentligen inte heller på den egna rörelsen eller den egna praktiken, utan själv är man fortfarande sanningens och ljusets förkämpar i en värld som med apokalyptisk pompa och ståt allt mer vänder sig mot mörkret. Det enda priset man behöver betala för denna sorts sövande illusioner är dessutom ambitionen att faktiskt bygga något ute i verkligheten, dvs att bygga en politisk rörelse med verkliga människor, med verkliga framgångar och nederlag och med verkliga fel och brister. Har man inte längre mycket till rörelse kvar till att börja med så torde väl detta framstå som ett billigt pris att betala. Med de politiska ambitionerna reducerade till en ihålig läpparnas bekännelse så är det fritt fram att sortera bort folk i rasande takt, att skratta åt människor som inte delar de egna värderingarna, att bittert håna var och envar utanför den egna lilla sekten eller tendensen. Skadeglädje är i slutändan den enda glädje som återstår för en ”rörelse” som sedan länge slutat röra på sig.

Moralismens intåg i vänsterns politiska föreställningsvärld och de konsekvenser och tankeströmmingar den gett upphov till förtjänar egentligen ett eget inlägg, kanske flera. Den poäng som är mest relevant för oss är dock denna: vänstern idag är knappast någon folkrörelse, och den har också i praktiken gett upp alla ambitioner på att vara en sådan. Detta kommer i och för sig ingen nådig guru att säga öppet: även Kawa Zolfagary hävdar väl att han vill bygga en ”rörelse” mot rasism och för rättvisa och andra bra saker, men denna sorts läpparnas bekännelse är på det hela taget värdelös, om inte också medvetet oärlig och cynisk. Att bygga en rörelse innebär att arbeta med verkliga människor, med verkliga fel och brister, och därmed alltså inte de perfekta människor som mest florerar i folks fantasier. Detta är en läxa som nationalismen har lärt sig den hårda vägen.

Det var inte direkt igår som det för första gången påpekades att män och kvinnor på tidningsomslag och i reklam är så hårt retuscherade att den bild av människokroppen de sprider inte har någon grund i verklighetens utseende, men det ligger något av en ironi i den sortens påpekanden från vänsterkanten idag. Tjejen på omslaget på Cosmo må vara retuscherad och censurerad, men den retuscheringen bleknar i jämförelse med den sorts ideologiska retuschering som numera är regel för fromma vänstergurus i sociala medier och dylikt. Här om något så ligger trycket verkligen på att man ska vara just perfekt, även om det är en sorts politisk perfektion som numera sprids och konsumerar på ett påtagligt cyniskt sätt. Rasism och sexism, reducerat till essentiella egenskaper i en krympande och allt mer insulär social krets, får som resultat att alla ständigt måste vara på sin vakt för att inte riskera att demaskeras, att också hamna på listan av bärare av politikens motsvarighet till spetälska. Den som är rasist är ute ur leken och hör hemma i kategorin mänskliga sopor, och oavsett vem de är eller vad de gjort så måste de bort. De dramatiska twittergräl som bryter ut bland de radikalaste av de radikala om frågor som för utomstående tycks ganska ovidkommande – är denna och denna kvinnliga artist feminist? Är det okej att lyssna på hennes musik om hon inte är det? – säger en hel del om de inherenta problemen i denna attityd. Det är knappast hälsosamt att försöka leva upp till ett utseendeideal som inte existerar och som inte kan existera; ser man i vilken takt som twitter-revolutionen tycks äta sina egna barn så är svårt att inte dra samma sort slutsats om försöken att leva upp till lika overkliga ideal om politisk eller moralisk perfektion.

Här visar SD och den bredare nationalistiska rörelsen prov på långt större politiskt omdöme. Verkligheten är som bekant aldrig lika enkel och bekväm som de ideal vi gärna projicerar på den, men det är just ute i verkligheten som det faktiskt finns ambitioner att bygga en nationalistisk rörelse. Oavsett om du är arbetslös, egenföretagare, sjukskriven, höger eller vänster så ska det finnas en plats åt dig, ska du kunna accepteras förutsättningslöst med kärlek och värme… så länge du är svensk. En antirasistisk svensk är ett problem på samma sätt som en antisemitisk tysk arbetare: det är en person som behöver hjälp, snarare än någon som automatiskt borde kastas på soptippen. Självklart är det aldrig riktigt så verklighetens acceptans faktiskt fungerar (kulturmarxister göra sig icke besvär), men själva ambitionen existerar fortfarande. När man kallar nationalismen för den kärleksfulla rörelsen så ljuger man inte; detta är en subjektiv upplevelse som den nationalistiska rörelsen faktiskt erbjuder och är mycket mån om att erbjuda.

En växande andel av befolkningen idag – främst då ungdomar – saknar någon som helst accepterad plats i samhället, de saknar all status och allt människovärde enligt gängse normer som cyniskt hävdar att man måste ha ett bra jobb och en egen bostad, att man måste må perfekt psykiskt och fysiskt för att vara en riktig människa och att ”alla andra” redan uppfyller dessa krav. Till stor grad så är SD och nationalismen de enda som på allvar räcker ut en hand till sådana människor och säger ”du är inte värdelös, du är bra som du är”. Att man röstat på vänsterpartiet, det går att fixa, att man har en kompis som har ett utländskt efternamn, det kan man ändra på, men inget kan ändra på att du är en vacker, unik människa, en svensk, en bärare av kvaliteter som ingen kan ta ifrån dig. Man behöver inte vara perfekt, och så länge man inte är homosexuell eller någon sorts landsförrädare så kan man vänta sig att inte hamna på sophögen bara för att man beställer en kebab istället för en vesuvio.

Visst är allt detta en klar del i ett politiskt projekt som är cyniskt till sin natur, men den kärlek och den ömhet som faktiskt återfinns i talet om ”vårt folk” ignorerar man enbart på egen risk. Dessa saker finns där, de är genuina, och de är för övrigt helt och hållet nödvändiga om målet är att bygga en politisk rörelse som seriöst kan tävla om makten i samhället. Det ironiska är att talet om ”vårt folk” i regel hade väldigt svårt att tävla med talet om ”vår klass” i kampen om människors hjärtan. I dag, när SD och nationalismen tar det förra konceptet från framgång till framgång så gör man det i ett läge där vänstern av kortsynthet och förvirring gett dem seger på walkover. Varje ramaskri från vänstern när det visar sig att någon sverigedemokrat eller nazist faktiskt är stolta över sina egna åsikter torde ju för övrigt utgöra ett skolboksexempel på vad Nietzsche kallade för slavmoral: viljan att minska sin egen smärta och sitt eget lidande genom att sprida det till andra. Det råder ju knappast tvivel om att det är bättre att vara stolt över vem man är och vad man tycker än det är att skämmas över det, och om nationalismen är den enda rörelsen som låter människor faktiskt vara stolta över vem eller vad de är så är det knappast nationalisternas problem. Det är sannerligen ett sorgligt skådespel när vänstern, tyngd av tusen krav på att be om ursäkt, att ta avstånd och att skämmas, väljer att försöka tvinga på sina politiska motståndare samma förnedrande tvångströja snarare än att helt enkelt säga: ”Nej, jag tänker inte skämmas över vem jag är. Jag är stolt över att vara socialist. Jag tänker inte ta avstånd.”

Nationalismen är knappast mycket till rörelse, åtminstone än så länge. I dagsläget saknar den både breda institutioner och tillräckligt med know-how för att kunna konkurrera med de folkrörelser som rent historiskt haft enormt stor inverkan på det moderna samhällets utveckling. Ambitionerna finns dock, och möjligen så kan en del av den drivkraft som idag för rörelsen framåt spåras till just vänstern, till den frustration och den ilska som alltjämt finns över att den rörelsen sedan länge slagit igen portarna och parkerat vid klagomuren. Vart annars ska man gå? Situationen görs enbart mer sorglig över att sådana kioskvältare som ”Vita kränkta män” florerar i en miljö där de guruer som håller i tyglarna för samtalet ofta själv är precis lika lastbara som de som man ständigt hånar; en miljö där radikala feministiska skribenter med perfekta alibin mycket väl kan visa sig ha anlitat polsk städhjälp för en tusenlapp i veckan svart enbart för att klara av livspusslet. När socialismen blivit en identitet, ett fodral till ens smartphone och ett moraliskt etos predikat av människor som är minst lika svåra att känna igen när väl sminket kommer av som de fotomodeller de raljerar mot, då är nationalismen den enda politiska rörelse som uppriktigt försöker sträcka ut handen även till kroniskt alldagliga och politiskt osminkade personer.

Jag har inte mycket till övers för den nationalistiska rörelsen, jag har ingen önskan att vara en del av den och (föga förvånande) inte större möjligheter att vara det även om jag skulle ha velat. Det går att säga många negativa saker om denna rörelse, de personer den inbegriper och det människosyn den i slutändan grundar sig på, men det är egentligen helt irrelevant. Det står var och en fritt att hävda att nationalismen är vedervärdig och usel, och sådana argument kommer knappast att möta någon inspirerad motargumentation från undertecknads sida. Dock är nationalismen långt mindre hycklande om sin egen natur än vad vänstern är idag, och kanske allra viktigast: den är i slutändan långt mer mänsklig än den ”rörelse” som idag utmärks av retuscherade proffstyckare som ler perfekta colgateleenden från airbrushade kolumner och ledarsidor; antirasister som dras för att sätta fot i Husby eller Botkyrka för att ”det är så farligt där”, välrenommerade feministiska skribenter som i det personliga livet drar cynisk fördel av ekonomiskt och könsmässigt förtryck i Östeuropa för att komma över billig städhjälp. Detta är en miljö som sätter stort värde på utseende, på yta, på perfektion, som ständigt hetsar alla att konformera och som brutalt sållar ut och kasserar människor som inte håller måttet. Den nästan totala brist på mänsklighet som denna sorts miljö numera representerar är en tragedi, och det hycklande varmed den reproduceras är en historisk skamfläck.

Vad för sorts ord passar då egentligen som avslut på ett sådant konstaterande? Det är alltjämt omöjligt att försöka tala om SD, om högern eller om nationalismen utan att samtidigt tala allvar om vänsterpartier, om vänstern och om socialismens sol och skymning. Politik är en process, och historien är den duk på vilken vi alla på ett eller annat sätt bidrar med våra egna penseldrag. Eller som en mycket skäggig man uttryckte saken för länge sedan, i en galax långt, långt borta:

Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. Och just då dessa tycks vara i färd med att omforma sig själva och tingen, att skapa något som man hittills aldrig skådat, just i sådana revolutionära krisepoker besvär de ängsligt gångna tiders andar att komma till sin hjälp, lånar deras namn, kampparoller, kostymering för att i denna gamla ärevördiga förklädnad och med detta lånade språk uppföra de nya världshistoriska scenerna.

Det är inom politiken lägligt, för att inte säga nödvändigt, att då och då avyttra en och annan gammal klenod, att kasta bort ett och annat utslitet självbedrägeri. Den maskätna käpphäst som allra mest förtjänar att försvinna i nästa storstädning är nog själva föreställning om att vänstern idag är en reell, aktiv part i någon sorts politisk konflikt. Det är den inte. För att låna från Thatcher: det finns helt enkelt ingen ”arbetarrörelse”. Det finns inga ”gräsrötter”, det finns inget historiskt uppdrag, det finns inget Parti med stort P som kommer att förändra den politiska scenen i proletär/progressiv/revolutionär riktning bara den och den motionen vinner på nästa kongress. Det finns enbart människor och människors behov, deras ständigt växande missnöje och ilska över ett samhälle där folkhemmets falu rödfärg sedan länge spruckit och flagnat bort, där förfallet och ensamheten gör sig allt mer trängande för var dag som går. Bättre murbruk och fler tegelstenar än så går knappt att önska sig för en byggmästare med ambitioner, men allt material i världen är ödslat på de som inte är villiga att lägga ner det arbete och den tid som krävs för att faktiskt bygga något. Att bygga en rörelse i verkligheten (snarare än på twitter, tumblr, eller genom någon vänstertidning med en upplaga som enbart kan mätas med hjälp av Hubbleteleskopet) kräver i slutändan att man kommer i kontakt med och på något sätt involverar verkliga människor, med verkliga fel och brister. Idag finns det en och endast en politiskt kraft med viljan att ägna sig åt den sortens byggkonst. Om eller när en konkurrent gör sig gällande så finns det all anledning att vara optimistisk om dennes chanser.

Tills detta sker så bör dock ingen – oavsett politisk hemvist – hymla om följande: när eller om nationalismen, fascismen eller kalla-det-vad-du-vill-ismen ”vinner” så kommer man inte ha gjort det för alla människor helt plötsligt förvandlats till en skock moraliskt underlägsna får. Tvärtom: man kommer att ha vunnit för att man lagt ner mer och hårdare arbete än någon annan, för att man i slutändan var den enda som övertygade människor – om än rätt sorts människor, de med en kultur eller ras som är värd någonting – att man faktiskt bryr sig om dem, att man faktiskt har en lösning, att de faktiskt inte är värdelösa eller dumma i huvudet utan förtjänar respekt och värdighet. Det är idag långt ifrån klart när eller ens om den dagen någonsin kommer, men det är en mycket sniken person som inte kan gratulera även en hatad motståndare för en ärlig och hårt vunnen seger.

Annonser

25 reaktioner på ”Och samfälld skall vår räddning bli

  1. Är det någon särskild person eller incident du skjuter in dig på när du nämner ”välrenommerade feministiska skribenter som i det personliga livet drar cynisk fördel av ekonomiskt och könsmässigt förtryck i Östeuropa för att komma över billig städhjälp”?

    • Jag drar mig till minnes att det gjordes någon undersökning eller enkät för ett antal (6-8?) år sedan där det visade sig att fem av sex tillfrågade skribenter i någon då existerande feministisk tidskrift faktiskt anlitat svart städhjälp. Då detta skedde på den fornålder där internet bestod av typ AOL och MySpace så måste jag faktiskt ta och kolla upp det i den bok där detta stod, men namnet på personerna är egentligen ganska irrelevant.

      Om inte mitt minne bedrar mig helt så uppgav många av dessa personer att de kände väldigt stor skam över att vara feminister och samtidigt utnyttja en tjänst som de själva klart identifierade som baserad på just könsförtryck, vilket passar väl in med just den poäng jag ville föra fram i texten. Det här handlar inte om bra kontra dåliga människor; även de ”bra” undkommer inte det ständiga trycket på att vara just ideologiskt perfekta i en miljö där yta i slutändan dominerar och tränger ut innehåll. Det går inte att bryta ekonomiskt och könsmässigt förtryck genom att INTE anlita en städhjälp, utan något sådant kan endast åstadkommas genom en reellt existerande politisk rörelse med makt nog att få igenom de eftersträvade förändringarna. När en sådan rörelse inte finns så flyttas fokus (kanske föga förvånande) på huruvida enskilda människor lever eller tycker rätt eller inte, en situation där revolutionen gång på gång endast lyckas med att äta sina egna barn (när det väl visar sig att den eller den anlitat städhjälp eller sagt något sexistiskt på fyllan) och föga mer.

      Är du intresserad kan jag gräva upp detaljerna i incidenten jag tänker på till imorgon eller något, men jag hoppas du förstår vart det är jag var på väg med exemplet som sådant!

      • Jo, jag förstår vart du vill komma. Jag är med på resonemanget och tycker det är en rätt bra analys av vänsterdebattens sorgliga skepnad idag, tyvärr. Jag blev lite undrande bara när du tog upp ett såpass specifikt exempel två gånger utan att nämna några namn och jag inte kunde dra mig till minnes någon incident som kunde passa in.

  2. Jag för min del önskar att det fanns ett sätt att veta hur många i SD som är helt förlorade i kulturkrig, hat mot vänstern och fascistiskt tänkande och vilka som bara är ekonomiskt motiverade och känner att de tar fiskalt och socialt ansvar genom att minska invandringen.

  3. Många bra poänger. En sak dock: i sitt avslutningstal på kongressen la Sjöstedt en linje för hur V bör möta Sd som var helt ok. Om rasismens splittrande funktion och arbetsplatskamp. Konkret och nära, inte moralism. Säger det inte för att alla ska älska honom eller att du skulle köpa det, men för att allt inte är entydigt.

    • Det jag hörde av talet var precis som du sa helt ok för vad det var, en läpparnas bekännelse. Han är dock en del av ett parti som i handling knappast stödjer en sådan linje och som inte *kan* stödja en sådan linje så som organisationen ser ut idag. Om det är något som är entydigt så är det vänsterns misslyckande att i handling göra något annat än att ägna sig åt sekterism (bokstavs- och twittervänstern) eller bevaka smala parlamentariska intressen (Vänsterpartiet) på bekostnad av allt annat, men jag skulle aldrig drömma om att påstå att det inte finns en massa fina människor där ute som *säger* fina saker. Men, som man säger i Amerika: talk is cheap.

  4. Jättebra! Du satte verkligen fingret på något jag känt men inte lyckats formulera utan att falla obehagligt nära ”det handlar om klass, inte kön/hudfärg”-träsket. Det gjorde du dock inte. Tack så mycket, den här ska jag sprida.

  5. Tack för en intressant text med många bra poänger, jag har dock en invändning mot hur det nationella lägret beskrivs. Du verkar utgå mycket från vad som sägs och skrivs. Det jag tänker på är när du kallar den nationella rörelsen för ”den kärleksfulla rörelsen” och utgår helt från deras budskap, men samtidigt är den nationella rörelsen mycket våldsam och destruktiv internt. Hur tänker du om att de säger en sak utåt, samtidigt som de internt agerar på ett sätt som jag har svårt att kalla för ”kärleksfullt”?

    • Jag poängterar vid flera tillfällen i texten att den faktiska verkligheten inom den nationalistiska rörelsen knappast lever upp till de ideal man säger sig bära på, vilket ju är att inte utgå helt från deras verklighetsbeskrivning. Den nationalistiska rörelsen har en hel del interna motsättningar, stridigheter och slitningar, men detta gäller ju för vilken rörelse som helst. Jag tycker att det är ganska tydligt i texten att jag varken naivt accepterar nationalismens alla anspråk eller ens sympatiserar med den överhuvudtaget.

      Visst är rörelsen stundtals våldsam och destruktiv internt, men detta hindrar den ändå inte från att just uppfattas som kärleksfull och accepterande; gjorde den inte det så skulle den antagligen fortfarande enbart bestå av en uppsjö små irrelevanta sekter, vilket just varit fallet under majoriteten av efterkrigstiden.

  6. Det är mycket bra att det börjar komma kritik mot den borgerligt moralistiska ”vänstern”. Några viktiga anmärkningar dock: Jag ser här ingenting om varken fascismens, rasismens eller moralismens klasskaraktär. Varifrån kommer de och vem tjänar på dem? Utan klasståndpunkt kommer man till någon slags neutralitet: ”den ideologi som lyckas bäst förtjänar att vinna”. Om rasismen inte är en fråga om omoral (vilket är helt riktigt), varför skall vi då alls bekämpa den? Om vi inte är ”lika goda kålsupare” – varför? För att de s.k. ”nationella” är mer våldsamma? För att de är mer ”odemokratiska”? Nej, för att fascism och rasism är produkter av kapitalismen och medel för att främja kapitalets utsugning av världens arbetarklass och folk. Utan klasståndpunkt hamnar man i samma träsk som nämnda moralister. I artikeln låter det som om olika ”gemenskaper” eller ideologier godtyckligt ”prioriterar” olika saker, men i slutändan är likvärdiga. Den ”solidaritet” och ”gemenskap” som finns i olika politiska strömningar kan då basera sig på vad som helst (”ras”, klass, religion), och den som lyckas bäst ”förtjänar att vinna”? Vad jag saknar är frågan om de intressen och politiska mål som objektivt sett ligger bakom dem. Och mest väsentligt: det faktum att fascisterna och den reformistiska ”vänstern” i grunden har samma mål: att bevara (och ‘förbättra’) kapitalismen medelst olika former av klassförsoning, i stället för att krossa den.

    • Jag tycker att den sorts vulgärmaterialism som du ger uttryck för här är mycket olycklig. Anledningen till att texten ovan saknar en klassanalys i de termer du efterlyser är helt enkelt att en sådan analys faktiskt är irrelevant i detta kontext. En politisk massrörelse – oaktat klasskaraktär – måste helt enkelt utforma sin verksamhet på vissa sätt rent praktiskt. I dagsläget är det enbart den nationalistiska rörelsen som visar ett seriöst intresse i det som krävs rent praktiskt för att bygga en rörelse, något som helt och hållet saknas på vänsterkanten (bokstavssekterna utgör *knappast* ett undantag här, f.ö.).

      Det jag skriver i texten ovan är att alla gemenskaper måste följa vissa snarlika former, oavsett syfte eller vad de baseras på. Detta är alltså en poäng som handlar om politisk praktik, och det är därmed ganska anmärkningsvärt att du anklagar mig för moralism här. Oavsett vad för sorts politisk rörelse du vill bygga (och det går att bygga rörelser som tar våldsamt avstånd från all sorts klassanalys) så kan du inte göra det utan en fungerande praktik. Den nationalistiska rörelsen inser detta och handlar därefter. Så länge de är ensamma om den saken så kommer de att vinna.

  7. Mycket bra och viktig text. Jag skulle dock gärna höra mer om var du drar gränsen mellan viljan att ändra människors beteenden och praktiken att döma ut folk som inte lever upp till moralen (”slänga folk på sophögen”). Många inom twittervänstern ägnar sig åt något som i praktiken (anser jag) är moralism och brännmärkning, men de själva anser sig säkert argumentera tålmodigt för antirasism, feminism osv.
    Det är ju t.ex. på modet just nu att säga att ”alla är rasister”, jag som vit uppväxt i Sverige är nödvändigtvis rasist (det är kanske inte ens ”mitt fel”), jag måste inse mina privilegier osv. eller som du skriver i din text, jag måste skaffa fler ickevita kompisar, tangerar inte detta en syn på rasismen som ett beteende/något man gör, snarare än en egenskap? Skillnaden kanske är att alla som inte följer doktrinen fullt ut är förkastliga, medan t.ex. en arbetare som bär på fördomar om judar men är socialist och inte aktiv antisemit, kanske inte egentligen är ett problem i det tyska exemplet?

  8. Jag kan inte hålla med om att klassanalysen, eller snarare klasståndpunkten, någonsin skulle vara irrelevant i politiken över huvud taget. Det är själva den grundläggande och avgörande frågan i ALL politik: vilken klass är det som har makten? Ingen rörelse kan på riktigt vara en arbetarrörelse eller mena allvar med pratet om ”socialism” om den inte syftar till att just störta den klass som nu har makten och i stället upprätta arbetarklassens makt. Fascister och ”nationella” av alla de slag, liksom den reformistiska vänstern, har som bekant INTE detta mål; oavsett vilka högtravande ord de klär in sin politik i, så har de inga andra avsikter än att bevara kapitalismen och borgarklassens makt genom att skapa ”klassfred”. För att uppnå detta mål använder de olika metoder: nationalistiska och rasistiska myter, nostalgi kring ”folkhemmet” och ”välfärden”, fördömanden av kapitalismens ”överdrifter” på moraliska grunder (men aldrig systemet i sin helhet), o.s.v. I praktiken kan förstås aldrig denna ”klassfred” upprätthållas endast med ”gemenskap” och myter, utan kräver också våldsam repression mot upproriska arbetare, vilket både fascistiska och socialdemokratiska/reformistiska regimer har visat otaliga gånger i sin praktik (ta bara Vänsterpartiets nuvarande hållning gentemot s.k. ”vänsterextremister”).

    Jag menar att ”vänsterns” moralism OCH dess oförmåga att bygga starka organisationer är uttryck för just det faktum att den övergett kampen för makten åt arbetarklassen. En sak är att den småborgerliga ”vänstern” ytterligare stöter bort arbetarklassen genom att fördöma och anklaga den för ”rasism” och ”sexism”, men grundproblemet i det sammanhanget är att den inte i stället uppmanar till klassmedvetande och klass-stolthet. Att den försöker bekämpa fascisterna genom att moralisera i stället för att säga som det är: att fascismen är borgarklassens rörelse, och att en arbetare som ställer sig på fascisternas sida objektivt sett är en klassförrädare.

    Om vi skiljer den ”politiska praktiken”, hur vi ”utformar rörelsen rent praktiskt” från själva innehållet i politiken och vilka mål vi har; om vi låter strävan efter att ena så många som möjligt och bli så stora som möjligt bli ett egensyfte, så har vi redan övergett arbetarklassens mål, och blivit ganska lika de där moralisterna. Så kan man göra om man sysslar med politik för att göra personlig karriär eller skaffa kompisar, men inte om man sysslar med politik för att arbetarklassen skall ta makten och avskaffa utsugningen. Vad jag saknar i ditt svar är fortfarande ett tydligt ställningstagande: är det likgiltigt vem som ”vinner” (fascisterna eller arbetarklassen), eller inte? Vilken typ av ”fungerande praktik” är det fascisterna har som inte ”vänstern” har, specifikt?

  9. Ett litet förtydligande: jag menar inte att anklaga dig för varken moralism eller fascistsympatier. Vad jag efterlyser är klara och tydliga ståndpunkter rörande vad vi skall kämpa för i stället och hur. Om moralismen, den reformistiska vänstern och det keynesianska ”folkhemmet” är hopplösa återvändsgränder (vilket de ju är), vad skall vi då göra i stället? Om rasismen, helt korrekt, är något inbyggt i systemet och inte går att trolla bort med moralistisk uppfostran, skall vi då kapitulera inför den, eller vad är det vi skall göra?

  10. Shit. Jag minns inte ens när jag senast läste en text, författad av någon inom vänstern, som var så här pass bra. Dessvärre (eller, jag tycker ju inte att det är värre, men du fattar) är det nog så att det här inte hjälper. Den radikala vänstern av idag blir mer och mer vad nynazismen var på 80- och det tidiga 90-talet, om än något resursstarkare. Redan ser man kombinationen av dumradikalisering och ”smala parlamentariska intressen” som är döden för en politisk rörelse. Som kontrast har våldsverkarna och dårarna hamnat helt i bakgrunden i ”högerextrema” kretsar (med uppenbara undantag, men det handlar om marginaliserade element inom en redan marginaliserad rörelse). Förutom de obligatoriska konspirationspensionärerna är det rätt städat varhelst man går numera.

    Men någon segrande nationalism tror jag inte är jättesannolik. Även om det förstås vore väldigt bra om en ny nationalism kunde nå de framgångar du framställer som möjliga, så är fortfarande idén om autonoma nationalstater präglade av den typ av gemenskap du uppmålar totalt oacceptabla för den internationella kapitalismen (OBS: ej jude-eufemism, utan samlingsbegrepp för både strukturen och de människor som upprätthåller den). Den globaliserade tillväxttanken bygger på otrygghet och ständiga konfliktytor, vilket är orsaken till att man arbetar både för klassklyftor och massiv invandring. Läs The Economist – de gör de som utformar världspolitiken.

    Sedan har förstås extremhögerkanten mycket teoretiskt jobb kvar; det går naturligtvis inte att reducera människor till enbart biologisk ras eller kollektiv kulturell identitet. Men det går heller inte att utelämna de bitarna i en strukturanalys eller i en samhällsplanering (hur såg sossarnas Sverige ut, rent etniskt-kulturellt, t.ex.?). Orsaken till att ni förlorar är ju att ni har fel om hur världen är beskaffad. Nåja, det och att ni lät Marcuse förvandla er till liberala identitetsonanister som mobbar folk i samverkan med borgarpressen och gör utredningar om afrofobi i samarbete med en folkpartistisk integrationsminister. 😉

    Med det sagt behöver du nog inte oroa dig för att bli exkluderad och ”hemskickad” även om vinden mot all förmodan skulle vända ordentligt. För att uppnå hegemoni kommer ”extremhögern” att behöva mogna rejält, och i den mognadsprocessen torde inte något absolut rasrenhetsideal stå sig särskilt väl. Vi är ju för fan hundradels-neanderthalare. ;).

  11. Ping: autotrof

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s