Vägens ände

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

-Tage Danielsson & Hans Alfredson

När man väl klämt tandkrämen ur tuben så är det inte helt enkelt att stoppa tillbaka den igen. Denna liknelse har använts av en högt uppsatt inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget för att förklara USAs skenande militärkostnader, men idag kunde den lika gärna få stå som förklaring för konsekvenserna kring Vänsterpartiet och dess partisekreterare Aron Etzlers agerande under de senaste dagarna. För den som har ögon att se med och öron att lyssna med så har denna senaste ”skandal” mycket att berätta om det läge V befinner sig i idag och vad för sorts framtid som troligen står partiet för dörren, och endast det gör ju att det som hänt förtjänar att diskuteras.

För den som inte är insatt i händelseförloppet så har alltså följande skett: Markus Allard, författaren till det berömda ”Hitlertweetet” (vilket jag för övrigt skrivit en del om tidigare) blev på onsdag uppringd av SVT Tvärsnytt, som frågade honom om varför han ”gillade” Revolutionära Fronten på Facebook. I intervjun så säger han:

Ärligt talat, jag tyckte inte det är värre än att gilla polisen på Facebook. Hade det inte funnits självförsvar för såna som mig hade jag aldrig kunnat vara politiskt aktiv, säger Markus Allard till Tvärsnytt.

På frågan ”du ser det inte som ett problem att stötta en sådan här organisation som vänsterpartist?” så ger han därefter följande svar:

– Nej. Det jag gör att jag gillar dem på Facebook. De är en anledning att jag överhuvudtaget kan vara aktiv. När nazisterna har hotat mig, så finns de där och skyddar. Mer än vad polisen någonsin har gjort.

Några timmar därefter publicerar Tvärsnytt en artikel där det står att Aron Etzler, genom partiets pressekreterare Emil Lindahl-Persson, uppmanar Allard att antingen avgå självmant eller bli utesluten. Dagen därpå suspenderas Allard, och Vänsterpartiet lägger upp ett meddelande om att så har skett på sin Facebook-sida. Innan vi går vidare är det kanske lägligt att tala lite kort om RF och huruvida det är rätt eller fel att göra uttalanden som ovan. Full disclosure: i egenskap av klubbordförande inom Ung Vänster så har jag själv knappast någon brist på anekdoter och historier om våld riktat mot vänstern. För ett par år sedan åkte till exempel folk från distriktet ut till en ort där UV inte var verksam för att möta ett par personer som hävdat att de var intresserade av att starta en ny klubb. Dessa avslöjade sig vid mötet som nazister och misshandlade därefter medlemmarna från UV grovt. Kort därpå blev en annan medlem i UV misshandlad i Knivsta. Under samma tidsperiod blev också fyra medlemmar i RKU misshandlade i sin egen lokal i Uppsala av nazister beväpnade med tillhyggen. Ingen av dessa personer hade säkerhetspådrag från SÄPO som backade dem, till skillnad från de välbetalda partitoppar som då och då sänker sig till att i PR-syfte dela ut flygblad bland ”vanligt folk” i någon halvtimme inför journalisternas kameror.

Alltså: i egenskap av förtroendevald inom UV så kan jag inte säga annat än att Allards svar är en ganska träffsäker verklighetsbeskrivning. Nu kan man som bekant tycka lite olika om verkligheten, inklusive tycka att den inte är lika skojig som den egna fantasin, men verkligheten är helt enkelt vad den är. I min egenskap av en vanlig person som läser tidningar då och då kan jag för övrigt påpeka att mer än ett dussin vänsteraktivister har misshandlats grovt i Grekland den senaste tiden, att en välkänd vänsterrappare blivit mördad på öppen gata av en medlem i Gyllene Gryning och att detta har skett samtidigt som den grekiska polisen visat en nästintill total brist på intresse när det kommit till att faktiskt skydda vänstern från politiskt våld (kanske inte särskilt förvånande i ett läge där mer än 50% av polisstyrkan röstar på detta parti?). Våld är idag ett faktum, även i en demokrati, och allting talar för att våldet kommer att tillta – både i allvarlighet och frekvens – i takt med att den ekonomiska och sociala situationen i Sverige försämras. Att okritiskt lita till polisen som opartisk, orasistisk och opolitisk kraft för rättvisa är tröttsamt när det enda det gör är att visa på att stora delar av dagens vänster är historielös och helt oinsatt i sitt eget teoriarv. Det är däremot chockerande och i princip oförlåtligt när det som idag visar på att man antingen är för dum eller för lat för att följa nyheterna i det egna landet och ta in vad det är som sägs där (vilka var det egentligen som anklagats för att hålla på och registrera romer? Potäter? Polacker? Det var något på P, i alla fall…).

Jag har inget som helst intresse i att läsa diverse moraliserande argument kring RF, och poängen med det jag skrivit ovan är inte heller att säga att RF har ”rätt” eller gör rätt (precis som det inte är att säga att de har fel, f.ö.), utan att visa på hur verkligheten upplevs av en inte obetydlig del av vänsteraktivister. Jag gör detta för att sätta Vänsterpartiets agerande i sitt rätta kontext: agerandet har inte enbart varit grovt inkompetent eller moraliskt förkastligt, utan det har i slutändan visat sig komma från en mer eller mindre isolerad bubbla som varken tycks ha förstått hur verkligheten ser ut eller konsekvenserna av sitt eget agerande. Detta beteende och de konsekvenser det alltjämt får förtjänar om något att analyseras.

Låt oss börja med att fundera över vilka slutsatser man kan dra ur följande bilder:

Bilderna är tagna från Vänsterpartiets sida på Facebook, mer specifikt från tråden om Markus Allards suspendering. Sist jag kollade (tråden är numera borttagen) så hade den över 300 svar, och det är inte en underdrift att säga att en förkrossande majoritet av svaren var starkt negativa till VUs beslut. De från partiet som i tråden försökte försvara beslutet (bland annat Ulla Andersson och Ali Esbati) måste nog ha känt sig en aning isolerade. Efter reaktioner häftiga nog att ge upphov till ännu en artikel på Avpixlat så tar man helt enkelt bort hela tråden. Detta leder i sin tur till att folk visar sitt missnöjde i andra trådar, vilket gör att man känner sig manad att aggressivt radera alla inlägg som nämner problemet Allard. Högt i tak och långt till dörren, så som policyn heter.

Samtidigt som detta så meddelar flera personer att de helt enkelt hoppar av partiet, däribland en personligen god vän, Johan Persson (vars blogg för övrigt förtjänar att läsas). På FB går det ganska snart att läsa över ett dussin inlägg om personer som bestämt sig för att hoppa av eller allvarligt funderar på saken. Två saker i hela den här sorgliga cirkusen borde därmed vara pinsamt tydliga: för det första så har partiet betett sig otroligt idiotiskt (och detta helt vid sidan av det rent utsagt vidriga beteendet man samtidigt visat prov på – att gå ut i media med ett uteslutningsärande innan man ens informerar den berörda personen är ett ynkligt bottennapp som knappast förtjänar annat än förakt), för det andra så har man grovt underskattat populariteten hos Allard och reaktionerna hos den egna basen, vilket i sin tur tyder på att man har tappat kontakt med mycket av den verklighet som dessa människor faktiskt lever i.

Det hela tar dessutom en tragikomisk vändning när – efter att ha tagit bort tråden på Facebook och rensat ut alla kritiska inlägg utanför den – partiet lägger upp följande intervju med Etzler på sin hemsida. Etzler får den mycket träffande och aktuella frågan om det finns många i partiet som håller med Allard, och svarar självklart nekande – Allard har knappast stöd inom V, så står det på en sida som man känt sig tvungen att lägga upp efter att man just raderat hundratals meddelanden om just detta stöd, på en sida där kommentarsfältet redan i förväg är avstängt. Är kommentarsfältet avstängt på några andra av de artiklar man lagt upp på sistone? Tydligen inte, utan rena rama slumpen måste alltså vara skälet till att just denna artikel är den enda där man i förväg varit tvungen att stänga ner alla möjligheter till kritik innan man kunnat hävda att kritiken faktiskt inte existerar. Hela situationen är absurd: tydligen så är man så feg och konflikträdd att man inte ens vågar stå för det man inte står för. Men hur i hela friden trodde man egentligen att detta skulle komma att tolkas, speciellt i en situation där hälften av kommentarerna man tar bort anklagar V för att redan vara ett på tok för fegt parti?

Ärligt talat: sånt här ser inte bra ut. Det är inte professionellt att gå ut i media för att vädra intern smutstvätt, och det är bara patetiskt att radera all kritik för att sedan hävda att det inte finns någon kritik. Folk som ser detta kommer inte att tycka att V är ett ”seriöst” parti. De kommer att tycka att partiet består av en skock högljudda idioter som gråter ut i media över petitesser för att därefter agera som huvudlösa kalkoner så fort det faktiskt börjar hetta till. Bara på detta planet så förtjänar partiet någon form av pris – om mediastrategi är en form av scenkonst så torde ju Aron Etzlers senaste alster utgöra det främsta inom genren improviserad buskis. Helt oaktat om detta vore ett vänsterparti eller inte så skulle mitt råd bli detsamma: skärp er. Så här gör man helt enkelt inte. Låt mig bistå med ett väldigt användbart tips (jag kan efterskänka mitt vanliga konsultarvode denna gång): saker som läggs upp på internet har en tendens att stanna på internet. Att ta bort ett meddelande pga allt för häftig kritik gör bara att man blir ihågkommen som feg, och så som internet ser ut så är det väldigt enkelt för den som vill ha tag på det borttagna materialet att komma över det, varpå det är ännu enklare för dem att säga ”kolla, de och de tog bort X eftersom de inte vågade stå för det!”. Något att tänka på inför framtiden, kanske?

Tyvärr så säger den här historien mer om Vänsterpartiets själ av idag än vad den gör om dess (brist på) kompetens. Partiet har utan tvekan illustrerat att man inte ser några problem med att ignorera den egna basen, att radera inlägg som bedöms vara ”jobbiga”, och att applicera en pinsamt tydlig dubbelstandard i hur man bedömer uttalanden i media (blev någon i Vägval Vänster någonsin utesluten eller ens hotad om detta? Svaret är ett föga förvånande ”nej”) Att det här dessutom rör sig om ett internt maktspel kan det ju inte heller råda några tvivel om – annars så skulle man knappast använda media som verktyg för att tvinga igenom interna disciplineringsärenden, och annars så skulle man inte ha den sorts dubbla standard som man nu så öppet faktiskt har.

Detta för oss till den avslutande iakttagelsen, en som dessutom är än mer nedslående än de tidigare. Idag kan det knappast längre råda några tvivel om att Vänsterpartiet tar sig rätten att helt enkelt ignorera sin egen bas utan någon tillstymmelse till självkritik, samtidigt som man sticker kniven i ryggen på kamrater offentligt enbart för att uppnå sina – av allt att döma otroligt kortsynta – parlamentariska ambitioner. Hur länge kan ett parti som tar sig rätten att trampa på de egna aktivisterna klara sig? Har man gjort den bedömningen att det ändå kommer att gå vägen, att folk kommer att klaga på vad de upplever som karaktärslöshet, feghet och opportunism från toppen men ändå rösta på partiet i varje val, ändå ”dela ut flygblad och hålla möten på gator och torg, året om, i hela landet”, så som Etzler uttryckte det? Tror man det på allvar så begränsar sig inte inkompetensen enbart till fältet mediastrategi. Det självklara svaret för vem som helst med ett uns vett är ju att partiet absolut inte kan överleva i längden om det är så det uppfattas, speciellt inte om det redan från början är ett litet parti som dessutom förlitar sig till sina aktivisters nit snarare än donationer från Svenskt Näringsliv.

I dag, när avhoppen hopar sig på hög och kritiken duggar tätt så tycks den enda responsen bestå i att desperat trycka på delete-knappen och lägga locket på. Vem kan egentligen respektera ett sådant parti? Frågar man avhopparna så säger de i regel att detta med Allard enbart var droppen som till sist fick missnöjets bägare att rinna över, och det om något borde ge en fingervisning om vart partiet är på väg. Folk tröttnar för eller senare, men det finns numera absolut ingen som på allvar tror att det här kommer att bli den sista gången V beter sig som de gjort nu – det är bara en fråga om att vänta på nästa drev i media för att samma cirkus ska upprepas, med ytterligare demobilisering och fler avhopp som följd. Eller, så som Henning S Rubin nyligen uttryckte saken: ”Det känns dåligt att misstänka att ens partiledning är mer intresserad av vad massmedia skriver än allt annat. Allard idag. Någon annan vänsterpartist i morgon.”

Det har ödslats mycket bläck på att skriva om Vänsterpartiets brist på studier eller revolutionär teori och praktik, och visst, på det fältet är det nog sant att partiet inte har så mycket att komma med. Vad vi ser idag är dock inte samma gamla bekväma historia om ett parti som inte riktigt vågar vara radikalt nog. Spektaklet framför oss är inget annat än benrötan hos ett parti som håller på att ruttna bort, en sjuklighet vid fyraprocentsspärrens brant där vissa element är beredda att göra nästan vad som helst för att hålla kvar sitt grepp om makten, hur begränsad eller syfteslös den nu än är. Hela havet stormar, och tänk om de där stolarna ändå kom med en ministerlön: är inte det värt en del vässade armbågar, en del fusk och mygel i interndemokratin, en del avfärdande av den egna basen? Om det som krävs för att komma någon vart är att kasta partikamrater till vargarna offentligt och ”ta avstånd” från en tusen miljoner olika saker, är det då verkligen ett för högt pris att betala?

I slutändan så tror jag det mest positiva man kan säga om partiets nuvarande situation är att stora delar av ledningen ändå måste veta var allt det här kommer att sluta, vad konsekvenserna av den väg man valt tids nog kommer att bli. Det mest sorgliga, det mest oförlåtliga med samma situation är att de ändå fortsätter på samma väg. Själv lägger jag planerna på att äntligen gå med i partiet på hyllan. Om detta beteende är prov på kamratlighet, då är jag ingen god kamrat. Om detta beteende är vad som menas med solidaritet, då är jag stolt över att inte vara en del av solidariteten. Eller kanske så har jag bara nog med råtta i mig för att ändå veta i vilken riktning man bör röra på sig i relation till sjunkande skepp. Vad allt detta kommer att innebära för mitt arbete inom UV återstår att se, speciellt då förbundet till stor del dras med samma sorts problem, och detta i en situation där många distrikt befinner sig i organisatoriskt upplösningstillstånd och medlemstalet krympt i rasande takt till att numera ligga på en nivå där UV har cirka hälften så många medlemmar som SDU (För den som undrar så är det knappast någon slump att Ung Vänsters kanske framgångsrikaste distrikt idag finns just i Örebro).

Men, trots allt… bortom diverse organisationers dödsryckningar så glimtar horisonten. Och kanske är det något i den som ändå får mig att känna att det, likt i dikten ovan, ändå finns en poäng med att fortsätta tro på vad man trott trots att det inte alltid är enkelt eller förknippat med en fet statspension. Riksdagens egna junker Morgonröd tycks ändå inte vara särskilt lycklig när allt kommer till kritan, och kanske mår man i slutändan bättre – både som person och som parti – av att uthärda snålblåsten då och då än av att ständigt vända kappan efter vinden.