Älskade extremism

”It is with regret that I pronounce the fatal truth: Louis must die that the country may live.”

– Maximilien Robespierre

”Democracy… while it lasts is more bloody than either aristocracy or monarchy. Remember, democracy never lasts long. It soon wastes, exhausts, and murders itself. There is never a democracy that did not commit suicide.”

– John Adams

”I am the son of peasants and I know what is happening in the villages. That is why I wanted to take revenge, and I regret nothing.”

– Gavrilo Princip

En vålnad hemsöker Europa. Ordet på allas läppar och dagens mest farliga ”ism” är dock inte vårt välbekanta röda K. Vålnaden har ett namn, och namnet stavas extremism.

Det vore nog ganska löjligt att påstå att extremism är ett ämne som det talas för lite om idag. Ämnet har likt en sorts journalistisk maratonlöpare lämnat ett nästintill oändligt antal spaltmeter bakom sig, och få politiker i vår samtid kan beskyllas för att inte ta varje tillfälle i akt att bedyra att extremism är farligt eftersom det är fint med demokratiska värderingar och dåligt med odemokratiska värderingar och att man ”tar problemet på allvar”. Något spydigt kanske man kan konstatera att vi här har att göra med en ”folkfrontspolitik” vars disciplin får Sovjets motsvarighet att blekna; i princip alla professionella tyckare och tänkare idag står enade i kampen mot Fienden med stort F, mot all sorts våldsbejakande, odemokratisk, trångsynt extremism. Och tur är väl det.

Tyvärr så plågas denna soppa av en envis skock flugor. Trots den minst sagt heroiska insatsen från Peter Wolodarski och hans välskolade kader så tycks meddelandet inte riktigt ha gått fram: den förhatliga extremismen verkar snarare bara bli starkare och starkare i takt med att allt fler människor öppet fördömer den. Så illa kan det alltså gå. Hursomhelst så kan vi knappast hävda att det problem som gör att ”samhällsdebatten” idag inte producerar några framsteg i kampen mot extremism beror på att denna debatt på något sätt inte finns eller att den inte är livlig. Tvärtom: folk kan knappt sluta att tala om E-ordet, och ju mer man talar, desto mindre verkar man få man sagt.

Inlägg i denna debatt brukar följa ett tämligen enkelt mönster. Först presenteras läget i Europa, där man beskriver hur extremistiska värderingar är på frammarsch. Sedan presenteras – antingen öppet eller underförstått – skribentens egna värderingar (i regel en av tre härliga smaker: borgerlig, liberal, eller en något kladdig vänster). Som tredje moment – återigen öppet eller underförstått – ställs dessa värderingar bredvid varandra. Till allas stora förvåning så brukar det visa sig att en liberal som skiljer mellan bra och dåliga värderingar utifrån om de är liberala eller inte också tycker att extremistiska, illiberala värderingar är väldigt dåliga. Slutligen så poängteras det att det är dåligt med dåliga värderingar och att det är riktigt dåligt att dessa dåliga värderingar blir allt mer populära. Riktiga finlirare väver kanske in ett moment av teoretiserande här: hur kommer det sig att folk numera gillar dåliga saker? Är det på grund av att människor helt enkelt blivit sämre eller är det en följd av att Reinfeldt luckrat upp välfärdspolitiken? Därom tvista de lärde.

Än så länge visar dock extremismen inga större tecken på att besegras med hjälp av intetsägande tautologier eller enfaldiga cirkelresonemang. Vill vi förstå hur detta kommer sig så behöver vi lämna ovanstående modell bakom oss en liten stund och se om det går att angripa saker och ting utifrån en något annan ände.

Extremism är ett relativt begrepp. Precis som en extremt dyr bil är en bil som kostar väldigt mycket pengar om man jämför med en vanlig bil så är en politisk extremist någon som har en extrem politisk position jämfört med en vanlig eller accepterad politisk position. Termen är alltså jämförande, och precis som alla jämförelser så kräver den två objekt: dels ett objekt man vill jämföra, dels ett objekt som man jämför med. Poängen kan tyckas onödigt pedantisk, men det är den inte: problemet är att det är fullt möjligt att jämföra en sak med en annan utan att ens tänka på att resultatet alltid är relativt till vad man jämför något med. En Jaguar kan nog sägas vara en mycket dyr bil om man jämför med en folkvagn från Volvo. Bor jag i ett område där alla har en Volvo är det nog helt naturligt att välja just priset på en folkvagn som basis för vad som är en dyr bil och vad som inte är det. Går man däremot på Lundsberg gör man nog bäst i att basera sådana jämförelser på prisklassen hos den sorts bilar som ägs av de andra eleverna och deras föräldrar, annars är tyvärr risken stor att man åker på rejält med stryk.

Extremister är alltså personer som tycker väldigt annorlunda jämfört med vad som är normalt. Dessa personer tycks föröka sig i skrämmande takt, de blir bara fler och fler och fler. Vad ska vi egentligen göra åt saken? Det är i och för sig en helt berättigad fråga, men det finns en annan, långt mycket läbbigare fråga som den modiga skulle kunna ställa här. Alltså: vad är det egentligen som är normalt? Hur ”normalt” är det normala? Ställer man sådana frågor finns risken att man får det som kallas för perspektiv, och anledningen till att frågorna nästan aldrig ställs har nog en hel del att göra med att det här med att ha perspektiv på situationen man befinner sig i faktiskt inte alltid är särskilt roligt.

Likt en vänsterpartist som utåt sätt ger intrycket av att vara en trevlig prick som respekterar frihet och demokrati men som döljer en lång rad djävulska skelett i sin sovjetiska garderob så visar det faktiskt sig att även dagens mest folkkära och förment normala värderingarna har ett mörkt förflutet. Ty om man likt dvärgarna i gruvan Moira gräver allt för djupt – exempelvis genom att öppna en historiebok på grundskolenivå – så uppenbarar sig en minst sagt hemsk sanning för den oförberedde. Till exempel: en gång i tiden så bestod många samhällen av en majoritet livegna bönder som kontrollerades av präster och ett litet skikt jordägande adel. Eftersom denna tingens ordning var bestämd på förhand av Gud så utgjorde invändningar och motsatta åsikter inte enbart politisk extremism utan också religiöst kätteri.

L’etat, c’est moi. Vad är det egentligen vi skulle se om vi valde att skåda den franska revolutionen ur ögonen på en samtida kardinal eller monark (så tillvida det inte råkar vara eggen på en giljotin, föstås)? Om vårt ögonpar faktiskt har tid att beskåda spektaklet så torde det som sker framstå som just en blodig orgie i politisk extremism. Framför oss står en skränande hop byxlösa bönder som anser sig själva vara medborgare snarare än undersåtar, som tror sig ha lika stort människovärde som någon ur högadeln trots deras låga börd och som dessutom har mage att begå kungamord – en förbrytelse så allvarlig att den närmast är otänkbar – utan att ens be om ursäkt.

Allt från kvinnlig rösträtt till själva idén om demokrati och allt mellan himmel och jord överhuvudtaget kan skryta med ett förflutet av att endast bli tagen på allvar av tidens mest vansinniga extremister. Gnuggar man geniknölarna riktigt ordentligt så bör man få klart för sig vad det faktiskt är som följer logiskt på detta. Tyvärr är det dock oftast här som dagens professionella sprinters i 200 meter Demokratisk Debatt snubblar till det riktigt ordentligt.

Å ena sidan kan man se en samtid där Gyllene Gryning får 15% i opinionsmätningar och allsköns illiberala tomtar och troll bara blir fler och fler över hela Europa som ett intyg på att människor helt enkelt bara får mer och mer extrema åsikter. Detta har den stora fördelen att det låter författaren beklaga sig över andra människors irrationalitet och dumhet då de inte förstår vad som är rätt och riktigt. Lockelsen hos detta perspektiv kanske kan lämnas utan ytterligare kommentar.

Å andra sidan kan man lika gärna säga att det i själva verket är författarens åsikter (säg, t.ex de hos en ledarskribent på DN:s redaktion) som blir mer och mer extrema, då de i praktiken faktiskt förflyttar sig allt längre och längre ifrån den sortens åsikter som en växande andel av ”verklighetens folk” numera bekänner sig till. Vill vi löpa hela linan ut är det t.ex. fullt möjligt för någon som önskar ett mer feodalt Sverige att hävda att det faktiskt är resten av landet som numera består av rabiata extremister och att han eller hon i princip är den enda normala personen kvar. Problemet är dock att ingen annan håller med (eller bryr sig), vilket är precis samma problem som idag möter någon som vill återgå till absolut monarki eller ett religiöst betingat ståndsstystem. De är irrelevanta: ingen bryr sig om vad de har att säga eller tar deras värderingar på något som helst allvar.

Häri finner vi den tragiska noten i det nobla försvarskrig för demokrati, fria skolval och fritt företagande som förenar allt ifrån folkpartister till Svenskans kolumnistkår till den sortens vänstermänniskor som tillåtits komma in ifrån kylan efter att de till sist bett om ursäkt för att Mao kollektiviserade dinosaurierna. Det är inte en avundsvärd position att vara i, därför att den fråga man bör ställa sig i slutändan faktiskt inte är ”varför är andra människor konstiga?” eller ”hur förebygger vi extremism och radikalisering?”. Den långt mer tryckande frågan torde snarare vara ”varför är det färre och färre människor som tar oss eller våra åsikter på allvar?”, för det är just det som egentligen håller på att ske. Att idag säga att extremismen blir allt starkare är att falla offer för en synvilla: det är inte extremismen som växer, utan snarare så är det legitimiteten hos normala, ”icke-extremistiska” positioner bara som bara krymper och krymper. Distinktionen är inte oviktig, den är i själva verket helt avgörande. Sovjetunionens förbluffande snabba kollaps är kanske det absolut bästa exemplet på vad som händer ett system och en ideologi som urlakats på all legitimitet, och vi bör därför väldigt översiktligt redogöra för en av aspekterna hos det som skedde där.

Tämligen snabbt efter den ryska revolutionen så blev det tydligt att drömmarna om att realisera människlighetens högsta och slutgiltiga stadium var tvungna att skjutas upp på obestämd framtid. Så som verkligheten faktiskt såg ut i det krigshärjade, sönderslagna Ryssland – som dels lidit ett förkrossande nederlag i första världskriget och därefter dragits in i ett blodigt inbördeskrig mot en fiende som understöddes och finansierades av alla dåtidens stormakter – var detta kanske inte så konstigt. Efter en brutal industrialiseringsprocess, en brutal kollektivisering av jordbruket och en kostsam seger i mänsklighetens mest brutala krig fanns det knappast särskilt mycket kvar av drömmarna om någon radikal omdaning på det politiska eller sociala planet, och kommunismen som den rent officiella ideologin blev mer och mer ihålig i takt med att detta faktum kom allt mer i förgrunden.

Sovjetunionen hade dock samtidigt gått från att vara en efterbliven och fattig region till en ekonomisk och militär kraft på en förbluffande kort tid, och när Chrusjtjov menade att den sovjetiska kommunismen skulle komma att slutligen begrava kapitalismen genom att bräcka den ekonomiskt så var detta en profetia med en hel del trovärdighet på båda sidor av järnridån. Och även om den kommunistiska chefen i medborgarnas vardag kom att bli ungefär samma sorts chef som alla de tidigare chefer man haft så hade man det i alla fall långt bättre ställt. Samhället må inte ha blivit så annorlunda som man hade tänkt, men det fungerande, och man fick det allt bättre och bättre.

När Sovjetunionens ekonomi väl börjar stagnera (anledningarna därtill kan vi lägga åt sidan) så stöter vi helt plötsligt på ett akut problem. På vilken basis kan man egentligen hävda någon sorts legitimitet? Kommunismens lovan om den historicistiska frälselsen tycks inte längre särskilt trovärdig i ögonen på folket, och den ekonomiska realiteten är sådan att det blir svårare och svårare att hävda att alla ändå får det bättre materiellt. Styre kräver om inte aktiv medverkan så i alla fall en viss passiv acceptans hos de styrda, men denna passiva acceptans fungerar endast så länge makten på något sätt fortfarande är legitim. Således kollapsade Sovjetunionen till sist utan något egentligt våld alls; systemet föll snarare ihop likt ett korthus när det väl visade sig att ingen längre trodde på det och det visade sig omöjligt att ens fortsätta att låtsas tro.

Min redogörelse här är självklart löjligt förenklad. Den duger dock för att illustrera en tämligen enkel poäng: en ideologi och det styrelseskick denna ideologi legitimerar kan endast överleva så länge det åtminstone går att låtsas att man tror på den. Auktoritet behöver inte entusiasm och förtjänar den sällan heller; så länge som den kan uppbåda passiv medverkan så kommer den att fungera. Och här är åter en blick in i en grundskolebok i historia någonting nyttigt: det som slår någon som läser om medeltiden är inte hur monarki och feodalism utmanades stup i kvarten av frihetliga proto-ledarskribenter med en brinnande törst för demokrati och friskolor, utan tvärtom just hur pass stabila dessa system faktiskt var. Så länge saker och ting mer eller mindre fungerade så fogade man sig; bönder och borgare må ha knorrat och knorrat, men den överväldigande majoriteten av tiden så var det där det hela stannade. Uppror, republikanism och halsstarriga revolutionärer hör till ytterligheterna, och som regel ser man endast deras fula trynen när något – eller snarare det mesta – i samhället gått allvarligt, allvarligt fel. Den som kan lägga två och två ihop ser nog vartåt detta argument är på väg.

En ungdom i dag som av någon anledning får för sig att läsa Svenskan kommer troligen att kunna ta del av sådana pärlor av visdom som att demokrati är bra, att valfrihet är fint, att hårt arbete måste belönas och att arbetslöshet inte är ett problem; den som jobbar hårt och är ambitiös kommer att hitta ett jobb och lyckas i livet. Så tillvida denna bild går att förena med den verklighet man faktiskt lever i så är allt frid och fröjd. Tyvärr så verkar denna verklighet dock bli mindre och mindre samarbetsvillig. speciellt då i en samtid där i princip varje statlig tjänst eller myndighetsutövning tvingas skära ner år efter år efter år, där det går i närheten av ett dussin arbetslösa på varje ledigt jobb och där fler och fler unga helt enkelt inte kan flytta hemifrån. För den som lever i Grekland och ser hur hela samhället runt omkring en bokstavligt talat kollapsar så är det nästan omöjligt att ens kunna låtsas att man tror; att färre och färre där röstar på de grekiska motsvarigheterna till socialdemokrater och moderater kanske inte är så konstigt under omständigheterna.

Å andra sidan: stod det faktiskt inte i DN igår att fler unga får jobb, att läget håller på och ljusna? Jo, det står det faktiskt, och där har vi problemet: tyvärr har det gått att läsa att ekonomin håller på att ljusna i flera år nu. Idag, när kommersiell fusionskraft ligger ”bara” 15-20 år framåt i tiden så har nog bristen på entusiasm hos den breda folkmassan något att göra med att fusion faktiskt också låg 15-20 år i framtiden för femtio år sedan, och likt tillväxten som lurar runt kröken så blir meddelandet bara mer och mer konstlat ju fler årsringar denna krök hinner samla på sig. Tidens tand och vardagens problem är de krafter som idag fräter ner trovärdigheten, eller kanske snarare relevansen hos alla dessa artiklars glada optimism, hos ledarskribenternas intyg om att vi trots allt lever i den bästa av världar, hos politikernas ”jobbpakter” och ”ansvarstagande politik”. Det spelar ingen som helst roll om det som sägs i den öppna samhällsdebatten som levereras av media är ”sant” eller inte, och det spelar absolut ingen roll om de professionella debattörerna faktiskt tror på vad de säger eller ej. Det enda som i slutändan räknas är om människor kan ta det som faktiskt sägs och foga in det i den verklighet de faktiskt lever i – och det är idag just på den punkten som den metaforiska skon verkligen klämmer.

Av en slump råkade jag nyligen öppna Mona Sahlins något förbluffande alster ”Möjligheternas Land”. Efter cirka tjugo sidor klarade jag inte av att läsa mer. Boken fick mig dessutom att verkligen tvivla på om riksbanken faktiskt kommer att kunna hålla sig till sina inflationsmål; Mona själv tycks flagrant ignorera inflationens skadliga effekter på trovärdigheten. Ordet ”frihet” används ständigt till en grad som måste kallas bortom absurd: det figurerar ofta ett halvdussin gånger per sida. Men även om boken tyvärr är otroligt dåligt skriven så är den dock ett perfekt exempel på just vad det är som händer när förruttnelsen verkligen tar kraft. Att frihet är bra är det nog få människor som skulle bestrida, men om du använder ordet frihet åtta gånger per sida så är risken tyvärr att det mister mycket av sitt värde. Låt mig uttrycka problemet med samma sorts språk som används i Sahlins egen bok: om det som socialdemokraterna tycker om är frihet, om deras viktigaste värdering är frihet, om det som de levererar är frihet, om det som du kommer att få om du röstar på dem är frihet, om det du redan har är frihet men eftersom frihet är bra (så tillvida det inte inkräktar på någon annans frihet, då blir det ju anti-frihet) så är det ännu bättre med extra-frihet och ditt fria val att rösta på socialdemokraterna kommer att ge dig och alla andra denna extra-frihet och lite extra frihet därtill… tja, var är det egentligen vi hamnar?

Anta att din ”frihet” idag rent praktiskt består i friheten att bli förnedrad i FAS3 och friheten att ständigt leva ett par millimeter ifrån att behöva sålla dig till den växande skaran uteliggare. Ordets makt över tanken i all ära, men oavsett hur många gånger det används så kommer inte ordet ”frihet” att magiskt ändra på de tråkiga detaljerna i denna existens. Men desto mer ordet upprepas och desto mindre som faktiskt händer, ju mer meningslöst blir till slut ordet självt, och ju mer bankrutt blir därmed spillrorna av den ideologi som trots allt menar att detta faktiskt inte ska och inte får hända, som menar att alla andra har det bra och att allt det här faktiskt måste vara ditt eget fel. Till slut kommer de flesta i denna situation att dra den självklara slutsatsen att om detta är vad frihet betyder i praktiken så är det här med frihet faktiskt inte mycket att hänga i julgranen. Precis på samma sätt så kan DN och regeringen intyga om att ”ekonomin går bättre” femtioelva gånger i sträck, men så tillvida detta inte märks i verkligheten så kommer också verklighetens folk till slut att dra slutsatsen att denna fungerande ekonomi faktiskt bara existerar i fantasin.

Det som t.ex. socialdemokraterna försöker göra när de idag ”förnyar sig själva” är leta reda på nya ord som man hoppas ska fungera. Därav det ständiga användandet av fokusgrupper och mätningar: genom att ständigt testa och utveckla nya slogans, nya ”värderingar” och nya mediejippon så hoppas man kunna håva in framtidens procentenheter. Problemet är dock att ord faktiskt bara är ord. Det finns tusen sätt att säga ”allt är bra, men det kunde bli bättre”, men alla de människor som lever i en verklighet där detta inte längre stämmer överens kommer bara att möta varje ny listig formulering med allt större och större apati. Socialdemokraternas systerpartier i Grekland, Spanien, Italien och Portugal står vid det här laget inför något som nästan kan kallas för en filosofisk återvändsgränd: om en glansig mediekampanj lanseras i ett land där ingen längre lyssnar, gör den då något väsen av sig? När väl det öronbedövade dånet av ett samhälle i fullständig kollaps slutligen dränker ut politikernas malande så kommer inte all förnyelse i världen att göra ett jota; Grekland är på många sätt redan där, Portugal är på god väg och Italien behöver vi knappast tala om.

Vad bör man då göra som socialdemokrat, kommunikationskonsult eller kolumnist idag? Jag har egentligen bara ett råd att erbjuda: var rädd. Var rejält, uppriktigt jävla rädd. När katten är borta så dansar som bekant råttorna på bordet, och när ingen längre tror på eller bryr sig om gårdagens acceptabla positioner så är det extremisternas tur att slåss om att bli herre på täppan. Och med bakgrund av historien på området så bör vi nog konstatera att när väl bastiljen stormas så är icke-extremist det absolut sista man vill vara, och detta av ett väldigt enkelt skäl: det är bokstavligen talat livsfarligt.

Så tillvida dagens gamla garde inte lyckas vända på de trender som idag pekar mot samhällelig och ekonomisk upplösning så kommer de att göras sig själva irrelevanta. Exemplen blir tyvärr allt fler och fler: idag är t.ex. Greklands verklighet så förgiftad att en sorglig skapelse som Mona Sahlins intetsägande myspys helt enkelt inte kan överleva där, och mot kollapsens orkanvindar så står inte heller dagstidningarnas ledarsidor pall. Dagens parlamentariska demokrati och dagens politiska partier kommer inte att falla på grund av höger- eller vänsterextremisternas våld. De kommer att säcka ihop när ingen längre bryr sig om dem och ingen längre vill eller orkar försvara dem. Lisa Bjurwald har all anledning att vara förtvivlad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s