Röda fanor, radikala begravningståg

”One day the last portrait of Rembrandt and the last bar of Mozart will have ceased to be — though possibly a colored canvas and a sheet of notes will remain — because the last eye and the last ear accessible to their message will have gone.”

– Oswald Spengler

”What’s in it for me / I really gotta know
What’s in it for me / This ain’t a one man show”

– Amy Diamond

Socialdemokraternas beslut att ersätta sitt Första maj-tåg med en spelning av Amy Diamond ligger verkligen i tiden. Reaktionerna på beslutet var också ungefär de man kunde vänta sig. På frågan vad det egentligen var som gjorde ett sådant beslut möjligt så är dock ungefär den ”analys” som står till buds antingen att Första maj är ”för radikalt” och ”inte inbjudande nog” (ett av argumenten från socialdemokraterna själva) eller att sossarna helt enkelt är ett gäng ”förrädare”, konflikträdda ynkryggar som helt vänt ryggen åt det de egentligen borde stå för, dvs för socialismens historiska uppdrag, för myskvällar framför TV:n med chips och dipp och för allt annat som är gott och fint världen.

Båda dessa förklaringar lämnar en hel del att önska. Socialdemokraternas försök framstår å sin sida som ytliga och ogenomtänkta, utan den sortens självinsikt man gärna skulle vilja se. Den ”riktiga” vänstern å andra sidan tycks ointresserad av att ändra på det vinnande recept som hittills presterat sådana klassiska ickeförklaringar som ”förräderi” och ”falskt medvetande” varje gång något händer som man inte gillar eller inte räknat med. Även om socialdemokrater faktiskt är ”förrädare” så återstår det självklart att förklara vad det var som fick dem att välja detta förräderi, och att här bara vifta med händerna och mumla något om ”girighet” är att göra det på tok för lätt för sig. Vill vi förstå det som har skett behöver vi något mer än denna sorts lata bortförklaringar i ond tro.

Att socialdemokraterna övergett något så centralt som Första maj – även om detta än så länge endast skett på lokal nivå – kan inte vara annat än uppseendeväckande. Att många tolkar detta som ett förräderi är i sig helt förståeligt, då firandet historiskt sett mer eller mindre ”tillhört” SAP i egenskap av självutnämnd svensk filial för den internationella arbetarrörelsen. I sann socialdemokratisk anda kanske vi kan försöka spela på opinionen med en ”folklig” jämförelse: att S slutar med första maj är lite grann som att Skrillex skulle sluta med dubstep. Visst så finns det en del andra pretendenter på området, men det är liksom inte riktigt samma sak. Skrillex *är* dubstep, sossarna är Första maj. Sådant är svårt att komma ifrån.

Problemet med att tala om förräderi är dock att man nödvändigtvis måste starta från en presumtion om att det (mer eller mindre latent) existerar ett konstant, tidlöst åtagande som man i S aktivt bestämt sig för att överge. Alltså: innan man hävdar att S övergett allt de står för måste man ringa in att de måste stå för något (annars finns det inget som ens går att förråda!), och detta ”något”, denna socialdemokratins/arbetarrörelsens/socialismens själ, den brukar man helt enkelt anta utgöra den tid, de värderingar och den kultur som skapade Första maj som en helgdag. Kort sagt: i första maj så hittar man på något sätt socialdemokratins eller arbetarrörelsens eviga essens, och att vända denna ryggen är därmed samma sak som att vända sig själv ryggen och bli någonting annat. Detta antagande verkar nog så självklart vid första anblicken, men som vi ska se nedan så gömmer sig djävulen ofta i detaljerna.

Ironiskt nog hamnar man här i samma sorts intellektuella kvicksand som nationalister och fascister så ofta drunknar i. Att försöka fixera socialdemokratins själ och karaktär bjuder på precis samma problem som att försöka ringa in ”Europa” eller ”det svenska folket”. Vad är egentligen svenskt? Är Zlatan svensk? Är pizza med ananas på svenskt? Är Kalle Anka på julafton svenskt, och gör det någon skillnad att programmet i sig är amerikanskt och TV:n det visas på är från ett japanskt företag och producerad av vietnamesiska slavarbetare? En diskussion med dessa frågor som utgångspunkt är tyvärr ödesbestämd att bli ytlig och intetsägande, även när Sveriges mest skärpta hjärnor helt osjälviskt tar på sig att stöta och blöta dessa mysterium i debattprogram och ledarspalter så att vi vanliga människor också kan förstå.

Problemet är att ”Svenskt”, ”Svenskar”, ”Norden”, ”Europa” och så vidare är teoretiska kategorier och därmed saknar fysisk form. Det finns inga svenska atomer eller socialdemokratiska molekyler varpå vilken vi kan indela världens alla djur och männskor i nätta och – framför allt exakta – kategorier. Det som istället möter oss är en värld huller om buller med sociala praktiker, beteenden, tankar och händelser som alla saknar både streckkod och serienummer men som i och för sig kan vara enklare att förstå om man först lägger dem i olika fack innan man börjar studera dem. Tingen i sig ger dock ingen objektiv vägledning när det gäller vilket eller vilka fack de tillhör, och oavsett hur länge du studerar en ananaspizza i ett elektronmikroskop kommer du inte att hitta en bipacksedel i miniatyr där det faktiskt står att ja, pizzor med ananas är 100% svenskt, och att frågan därmed är ”löst” och aldrig behöver diskuteras igen.

Kategorier är dessutom inte allsmäktiga: de må vara användbara verktyg för den som vill förstå omvärlden, men de är notoriskt dåliga på att tvinga denna omvärld att bete sig på ett sådant sätt att den passar in i dessa, och detta till nationalismens stora sorg. Hur man än väljer att avgränsa och definiera nationen eller folkets karaktär så tycks verkligheten varken vara beredd att sitta still eller lyda order, och det nationalistiska projektet kan därmed aldrig bli en fråga om att t.ex. ”upptäcka” det autentiskt svenska. Istället måste man konstant uppfinna och skapa denna kategori, och likt stackars kung Sisofys så hinner man knappt bli klar innan man är tvungen att börja om igen. Sofismer om hur Europas själ redan var i vardande under Karl den Stores erövringståg i all ära: den som skrapar på ytan på sådana fabler råkar alltid ut för samma sorts tråkiga överraskning som konstsamlaren som upptäcker att den inköpta antika marmorbysten i realiteten är gjord av gips.

Vi kan visa på detta problemen genom ett exempel: idag är ”bonde” knappast något mer än en yrkesbeskrivning. För inte särskilt länge sedan så syftade termen däremot på en position inom ett socialt, ekonomiskt och religiöst motiverat kastsystem med allt vad detta innebar. Bonde kunde man alltså vara även om man inte direkt råkade vara involverad i jordbruk, det var ett stånd man föddes in i med dess medföljande seder, lojaliteter och tabun, där var man och kvinna förväntades bli vid sin läst och respektera tingens ordning. Fråga: bör vi då kalla dagens bönder för någon sorts ”förrädare” då de verkar sakna allt detta och – hör och häpna – krasst betraktar jordbruket som en näring, inte som en del i en oföränderlig (gudomlig) världsordning? Klart är att denna medeltida världsuppfattning inte längre existerar idag, men en mycket mer relevant fråga i sammanhanget är ju självklart varför dagens bönder ens ska bry sig om allt detta bara för att vi har bestämt oss att båda två sortens människor ska kallas bönder. Att vi idag i och för sig kan sätta en medeltida bonde i samma kategori som en nutida sådan tycks inte automatiskt leda till att dagens bonde direkt känner sig manad att tänka och bete sig som sina föregångare eller äta råggröt till frukost, lunch och middag. Det enda detta egentligen leder till är att kategorin ”bonde” blir ganska urvattnad på deskriptivt värde, och man kan ju fråga sig vad det ens finns för poäng med en kategori som inte är deskriptiv.

Det gamla bondeståndet kanske inte är på väg tillbaka i första taget, men det är samtidigt mycket nyttigt att komma ihåg att det formella avskaffandet av ståndssamhällets kategorier på många ställen – däribland i Sverige – kom först då dessa kategorier sedan länge hade upphört att beskriva den faktiska verkligheten. Ståndssamhällets upplösning var ett fullbordat faktum långt innan detta slutligen bekräftades juridiskt; de regler som tidigare styrt världen slutade inte att fungera för att de avskaffades, de avskaffades för att de hade slutat fungera. Härmed tycks vi också få något av ett svar på vad som egentligen händer med kategorier som inte längre verkar fungera eller beskriva någonting i verkligheten: de kan i och för sig hänga kvar ett bra tag, men eftersom *poängen* med dem redan har försvunnit så finns det mindre och mindre skäl till att använda dem ju mer tiden går, och tids nog försvinner de flesta också helt och hållet.

Mellan raderna av tröttsamma socialdemokratiska plattityder finner vi egentligen en genuin insikt, en insikt som förtjänar att tas på fullaste allvar. Någonstans så vet man med sig att man inte är samma parti som man var vid nittonhundratalets början, och att den sortens människor som fanns då helt enkelt inte finns längre. Långt ifrån att begå någon sorts förräderi så har man istället (omedvetet?) konstaterat att man inte har särskilt mycket att göra med den värld som beboddes av arton- och nittonhundratalets socialister och socialdemokrater, och därmed finns det också mindre och mindre skäl att fortsätta bära upp de ritualer som vid det här laget tillhör en annan tid och ett annat folk. Likt en modern bonde så ”förråder” man knappast ”sig själv” genom denna likgiltighet inför gamla seder och bruk; det man tar avstånd från är själva den kategori som fortfarande envisas med att sätta dagens människor sida vid sida med gårdagens i tron om att detta garanterar att båda två kommer att vara ”samma sak”.

Det är nog ganska orättvist att klandra socialdemokraterna för detta. För varje år som går blir det allt tydligare att första maj idag har ungefär samma relation till arbetarklassen anno 1880 eller 1908 som medeltidsveckan har med det svenska feodalsamhället att göra, och precis som när det senare kastade in handduken så kommer dödsfallets formella konstaterande först när hjärtat på patienten sedan länge slutat att slå. Detta att arbetarklassens helgdag ter sig allt mer malplacerad och otidsenlig har helt enkelt att göra med den arbetarklass som skapade dagen inte längre existerar. Att ett sådant uttalande kan uppfattas som kontroversiellt är givet, men här menar jag något tämligen specifikt då jag säger att ”arbetarklassen” inte existerar längre, vilket måste förklaras först om man ska förstå den övergripande poängen.

Innan vi går på den frågan så bör ta upp ett förhållande som inte borde vara särskilt kontroversiellt: man blir knappast en medeltida människa av att besöka medeltidsveckan. På sin höjd gör detta dig till en modern människa som besökt medeltidsveckan, men detta är som bekant inte riktigt samma sak. Problemet (om man nu ens vill kalla det ett ”problem”) är inte att allt där är ”fusk”, att lansarna är gjorda av skumgummi och mjödet i själva verket tillverkas av the Coca Cola company. ”Autenticiteten” i dessa objekt är faktiskt helt och hållet irrelevant: även om du så bestämde dig för att tillverka en äkta ringbrynja, sluta att bada och dö i tyfus så skulle detta inte ändra på att medeltidens människor levde i en helt annan mental värld än vad människor gör idag, och att denna medeltida idévärld är helt och hållet otillgänglig för oss helt oavsett vilken frukost vi väljer att börja dagen med. En modern människa som försöker sig på att leva ett autentiskt medeltida liv kommer aldrig att bli något annat än en modern människa som försöker leva ett autentiskt medeltida liv, och detta därför att handlingarna som ett sådant liv inbegriper i sig själva faktiskt är ganska oviktiga. Att försöka sig på att utföra dessa handlingar utan att vara uppväxt i det ståndssamhälle där de en gång i tiden faktiskt utspelade sig kommer inte att ge särskilt mycket (och om någon undrar så var det inte direkt trendiga hipsters som höll på med surdegsbak back in the day).

Det finns mycket goda skäl till varför samma sak kan och måste sägas om firandet på Första maj. När denna tradition först uppfanns så var ”arbetarklassen” någonting långt mer än en enbart teknisk definition på vart man var belägen i produktionen och ackumulationen av mervärde. Denna tekniska definition är fortfarande lika aktuell idag som den var för hundrafemtio år sedan. Folk arbetar fortfarande, och de är fortfarande tvungna att dansa i takt med tonerna från mervärdets makabra orkester. Att stanna vid detta påpekande är dock att missa en inte särskilt subtil poäng: att vara arbetare var för inte så länge sedan någonting långt mycket mer än att bara inneha ett yrke eller ingå i en kategori; det var att ingå i en specifik idévärld, en weltanschauung, något som delade många viktiga likheter med just inkluderingen i den sortens gamla ståndsidentiteter som det moderna samhället förstört eller gjort obsoleta (och som många fortfarande hade vaga minnen av, antingen upplevda eller åtminstone nedärvda sådana).

Att ingå i arbetarklassen var att ingå i en värld där det fanns en speciell arbetarklassklädkod (lägg märke till haven av kepsar i många gamla bilder), en uppsättning arbetarklassföreningar och arbetarklassporter, arbetarklasstidningar och arbetarklassåsikter. Denna gemenskap bestod just inte i att man tillhörde en viss ekonomisk-teknisk kategori, vilket man i och för sig gjorde och fortfarande gör. Skillnaden mellan då och nu var att man också delade en hel subjektivitet, en gemensam tillhörighet, en upplevelsevärld som var minst lika viktig som den som erbjöds genom de – åtminstone stundtals i konkurrens med varandra – alternativen ‘Nationen’ och ‘Folket’. Kort sagt: arbetarklassen var en identitet, en som till på köpet var ungefär lika allomfattande och total som de förmoderna, traditionella identiteter det industriella samhället var i full färd med att utplåna. Enligt uppgift ska Paulus ha sagt att ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna”. I åtminstone den meningen var han inget annat än en god förebild för de proletära apostlar som tids nog skulle komma med en mycket liknande predikan, och då med kraften av historicismens sekulära helighet som vind i seglen.

Till saken hör dock att alla identiteter överhuvudtaget är konstruerade, och precis som vilka andra mänskliga byggen som helst så måste de underhållas om de inte ska rasa ihop och så småningom ersättas. Att folk skulle se sig själva som först och främst arbetare var inte någonting självklart eller ”naturligt”: det var ett resultat av en process som krävde konstant arbete för att inte folk skulle välja att se sig själva som irländare eller katoliker eller arier eller vad du vill. I Sverige översatte man till en början inte alla verser av internationalen till svenska, då den som inleds med ”Till krigets slaktande vi dragits…” ansågs som opassande. Kanske kan man läsa in något profetiskt i denna akt av revolutionärernas censur: Europa skulle åter komma att dra till krigets slaktbänk i det då mest förödande kriget i mänsklighetens historia. Broderskapets sång kom dock att helt lysa med sin frånvaro, och människor som tidigare trott att de var arbetare hela bunten började raskt komma ihåg att de egentligen var tyskar, fransmän, engelsmän och italienare.

Det är den identitetsgemenskap som Första maj uppkom ur – för övrigt skedde detta närmast som en olyckshändelse – som faktiskt rasade samman för länge sedan. Idag existerar det inga socialdemokratiska ”imperium” längre, inga proletära begravningsbyråer, inga bruksorter där det ryktas om att någon av invånarna har röstat på moderata samlingspartiet. Självklart så existerar det fortfarande människor som arbetar, skomakare vars lott det är att bli vid sin läst. Arbete och kapital sitter rent begreppstekniskt fortfarande i orubbat bo. Däremot existerar det inte längre en arbetarklass i någon icke-teknisk mening, inget hegemoniskt kollektivt subjekt, ingen skapad gemenskap med en sådan räckvidd att den bokstavligt talat formar varje vaket ögonblick hos de troende. Det enda som återstår är människor som av olika anledningar tror att det räcker att imitera gamla seder och bruk för att ingå i samma kollektiva verklighet som dessa seder och bruk först uppkom i.

Det gör det inte. Citatet från Oswald Spengler i inledningen kan tyckas malplacerat, men byt ut Rembrandt mot röda fanor, Mozart mot Internationalen: häri ligger en långt mer träffande beskrivning av vart vi färdas än vad många nog finner bekvämt.

Jag vill dock ta tillfället i akt och påpeka ett och annat i ett försök att undvika framtida missförstånd. För det första så är detta varken menat att vara någon sorts lismande hyllning till socialdemokratisk ”förnyelse” eller en nostalgisk tillbakablick mot en tid där allting var bättre. Jag nöjer mig med något så begränsat som ett simpelt konstaterande: det finns inte längre något gemensamt hegemoniskt politiskt subjekt – ett ”arbetarstånd” – som kan fungera som bas för en socialistisk eller socialdemokratisk politik (vi kanske här kan bortse från att de materiella förutsättningarna för en socialdemokratisk eller socialistisk politik av klassisk modell också lyser med sin frånvaro!). Det finns individer och det finns väljarblock, vilket inte är samma sak överhuvudtaget.

Allt som en gång i tiden gjorde den tyska socialdemokratins strategi (vänta tills över 50% av befolkningen är urbana arbetare och ta hem segern på walkover) till det mest naturliga och självklara antagandet i världen lyser idag med sin frånvaro. Alla de institutioner detta antagande byggde på – och i förlängningen den värld där liknande antaganden framstod som någonting annat än enbart desperata och nostalgiska – har redan ruttnat bort, fallit ihop, eller lever idag likt vårt kära Svea Rike mest på minnena från fornstora dar.

Från facken till folkens hus, från socialistisk press till socialistiska begravningar – dessa trotjänare har idag antingen förpassats till historien eller tvingats in i en desperat reträttstrid där den slutgiltiga segerns innebörd numera mest handlar om att rädda lite grann – eller snarare vad som helst – av det som räddas kan. Varje ny varselvåg och kapitalflykt utgör bara en spark till i en lång rad av sparkar riktade mot ett redan liggande offer, och tids nog så kommer en av dessa att ha kraft nog att slutligen sätta punkt för den korporativistiska fackliga modell som vi alla tidigare varit så stolta över och så hjälplöst bekväma med.

När väl institutionerna föll bort så är det knappast särskilt förvånande att den subjektivitet de (re)producerade också skulle klinga av. Att vara arbetarklass har reducerats till samma sorts ”val av identitet” som att vara punkare eller progressiv: en efemär produkt – ständigt på tillsvidarebasis – av att ha knåpat ihop en egen personlig tallrik från den oändliga buffé av standardiserade identiteter och livsstilar som den kapitalistiska senmoderniteten erbjuder. Det står som bekant var och en helt fritt att klistra fast hammaren och skäran på sin iPhone. Ironiskt nog kanske vi inte ens kan kalla detta för socialdemokratins och socialismens misslyckande, utan vi bör snarare se det som dess största triumf: äntligen har vi en värld utan gamla partikulära skrån och kaster som man bara har att födas in i, en värld där alla människor är fria subjekt med fullständig juridisk, filosofisk och religiös jämlikhet.

Denna värld realiseras i själva verket äntligen, om än på ett groteskt och omänskligt vis, genom den senmoderna kapitalismens allenarådande (brist på) kollektiva subjekt. Vem som helst kan bli vad som helst, tycka vad som helst, ha vilken identitet som helst. Rent officiellt så finns det inte längre några ”påtvingade” identiteter eller levnads- och konsumtionsmönster: ungdomar i kåkstäder och barrios lär sig på precis samma villkor som den välbeställda medelklassen att det är fint att ha en iPhone och dricka Hennessy, och att beslutsamma, vackra och starka människor alltid väljer det dyraste klädmärket. Att de aldrig kommer att ha råd med dessa åtråvärda objekt, ja, det är som sagt en helt annan femma.

Denna mentala frihet – som inte på något sätt motsvaras av någon faktiskt jämlikhet eller frihet – ska inte underskattas, även om den i praktiken är inhuman och motbjudande till sin form och destruktiv i sin påverkan på människors psyken. Likväl står det äntligen folk fritt att välja vilken tidning som helst och ha på sig vilken huvudbonad som helst: att detta skulle föra med sig att kepskravet och den socialistiska pressen inte kunde klara den fria marknadens konkurrens om människors sinnen (och huvuden!) var nog mer eller mindre oundvikligt. Borta är de dagar då man kunde se vilka i arbetslaget som var kvalificerade arbetare, vilka som inte var det, och vem som faktiskt ägde det bryggeri där de alla jobbade genom att enbart gå på vad folk hade på skallen.

För det andra: på allt detta följer en nästan övertydlig politisk slutsats. Vill man starta en brasa krävs det dels någon sorts antändbart bränsle, dels en gnista som tar fart: här är det inte direkt någon slump att James H Billingtons bok om revolutionär tro kom att få just titeln Fire in the Minds of Men eller att Lenin döpte partiets tidning Iskra. Allt detta är föga förvånande: inom politiken är det svårt att komma ifrån nödvändigheten i att mobilisera kring ”folk”, ”nation”, ”ras”, ”klass” eller liknande mytologier för att få igenom sitt politiska projekt (vilket sedan självklart kan handla om en liberal marknadsdemokrati eller en fascistisk diktatur eller lite vad som helst som man nu råkar tycka är bra). För oss är verkligheten dock helt enkelt sådan att denna arbetarnas klass- eller ståndsidentitet inte längre utgör det antändbara bränsle det gjorde en gång i tiden. Rent praktiskt betyder detta varken mer eller mindre än att detta subjekt måste återskapas på något vis (vilket minst sagt är enklare sagt än gjort) eller att en alternativ plattform eller organisationssätt måste hittas. Sen kan man kan självklart tycka att detta är tur eller synd allt efter egna preferenser, poängen är dock att oavsett vilket så förblir realiteten densamma.

Detta ligger så att säga i sakens natur, och det är i alla fall tillsvidare något av århundradets ironi att den vänster som hötter med nävarna åt ”politiska teknokrater” i mångt och mycket har reducerats till en kritik som till syvende och sist enbart verkar gå ut på att teknokraterna räknat fel, att de har ”missat något”, att deras politik inte fungerar och att vänsterns politik egentligen är ”bättre” på att ordna tillväxten eller balansera budgeten eller vad det nu kan vara. Lite i samma anda ligger det något nästan farsartat i försöken att trissa fram stridsropet ”Inga vinster i välfärden!” som något politiskt banbrytande, något så genialt och slagkraftigt att t.om. ”Fred, bröd, jord!” sätts på skam. Denna absurda cirkus görs för övrigt bara mer hisnande av att ledarspalterna som tidigare sålt detta som den största uppfinningen sen färgen rött därnäst går direkt över till att oja sig över sådana hårda nötter som ”Varför strömmar väljarna inte till när de uppenbarligen tycker så lika som partiet i avgörande frågor?” Man kan väl inte göra annat än att vänta på att någon tar och skickar ett brådskande telegram till Rotas konditori på tegelbacken, här har vi ju verkligen ett mysterium som väl bara Ture Sventon kan lösa. Detta med vinster i välfärden – och de inbyggda svagheterna i det tunnelseende som tycks ha formats kring denna linje – förtjänar dock ett eget framtida inlägg.

Avslutningsvis kan två förhoppningsvis ganska självklara saker sägas. Jag vill inte på något vis låtsas som om detta allt för långa blogginlägg, alternativt halvfärdiga essä, i sig utgör ett exempel på den sorts banbrytande originalitet eller klarsynthet som ovan nämnda stridsrop tydligen är(?). Listan över min skuld till andra och klarsyntare tänkare är som vanligt allt för lång för göras här, men nämnas bör Gáspár Miklós Tamás, som skrivit långt mer utförligt om allt detta tidigare. Mitt mål har egentligen enbart bestått i att kontextualisera allt detta genom linsen av ett exempel, att förklara precis hur det ens kom sig att det svenska S(AP) kom till den punkt att man bytte ut tåget på Första maj mot en Amy Diamond-konsert, om än bara på lokal nivå (åtminstone än så länge).

Nämnas bör också Zygmunt Bauman, vars konstaterande att ”Ni som är unga i dag kommer att ägna det mesta av era liv åt att återigen gifta Makten med Politiken” inte kan göra annat än att klinga extra tydligt mot bakgrund av det ekande, ihåliga tomrum som trampandet av fötter och kören av slagord på första maj inte riktigt lyckas att dölja.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s