Ett försvarstal för dårarna

Ibland är det svårt att veta om man ska skratta eller gråta, och den senaste mediastormen kring Markus Allard är samma gammla mysterium i en något ny tappning. Det hela började med att Allard i ett twittermeddelande jämförde Löfven med Hitler: mer konkret så gjorde han en jämförelse mellan de starka korporativa inslagen i bådas politik. Här är citatet:

”Vi behöver skapa ett globalt handslag mellan arbete och kapital” – tyckte Hitler… och Stefan Löfven.

Vad finns det då egentligen att säga här? Vi bör börja med ett enkelt konstaterande: uttalandet är helt och hållet, obestridligen korrekt. Detta är överhuvudtaget inte något kontroversiellt. Korporatism inte är ett svårt begrepp att ringa in, och något förenklat så talar vi här om en strikt s.a.s organisk syn på samhällskroppen, en syn där denna uppfattas som bestående av en rad komplementära delar och där det goda samhället i linje med detta alltså är ett där dessa delar samverkar och drar åt samma håll, likt hur en fungerande människokropp består av olika organ som har olika funktioner men som tillsammans skapar en harmonisk enhet. Återigen: detta är inte på något sätt ett kontroversiellt eller ens ett *originellt* påstående, och forskare (som f.ö. inte alls behöver utgå från ett marxistiskt perspektiv) har talat om detta förhållande i årtionden.

Ett påstående kan dock vara både (trivialt) sant samtidigt som det är otroligt provocerande, och reaktionen har inte heller låtit vänta på sig. Värt att poängtera är att Allard både varit otroligt sansad i de intervjuer som gjorts (och klart och tydligt utvecklat sitt resonemang vid förfrågan) samtidigt som han vägrat att be om ursäkt. Detta har – milt sagt – resulterat i stor ilska från politikens alla håll och kanter, samtidigt som tunga namn inom V och UV rusat in för att fördöma Allard i mycket starka termer.

Det är svårt att inte göra två iakttagelser här. För det första är det rent utsagt motbjudande att se hur högt uppsatta inom V och UV blixtsnabbt bestämmer sig för att offentligt kräla i stoftet och be om ursäkt och visa hur mycket de skäms och hur ledsna de är. Som inget annat svenskt parti så har V i sin iver att vara alla till lags visat en sällan skådad villighet att kasta all självrespekt och värdighet överbord. Man har bokstavligen rusat fram för att vara först med att offentligt förnedra sig själva. För det andra så är det mycket tydligt hur den negativa reaktionen inom partiet och bland sympatisörer nästan uteslutande kommit från funktionärer o dyl. på distrikts- och förbundsnivå, samtidigt som stödet på basnivå varit mycket stort: många har uttryckt saker i stil med ”äntligen någon som vågar stå för sin sak” och liknande.

Att Markus Allards uttalande var ”onödigt” är knappt värt att diskutera. Allt som skrivs på twitter är per definition onödigt, men i just detta fall så tycks det som att vi genom en enkel handvändning på max 140 tecken helt plötsligt kastat ljus på mycket av den allvarliga rötan inom V(änstern). Utan att skruda orden kan vi egentligen konstatera två saker: dels så saknar V all förmåga att faktiskt stå för sina principer när det väl börjar blåsa, dels så saknar partiet mer eller mindre några egentligen principer man kan (misslyckas med att…) stå för.

Även om vi för sakens skull vill mena att Allard sa den absolut hemskaste och dummaste saken som någonsin har sagts så kvarstår faktumet att cirkusen kring uttalandet snabbt hamnat ur all proportion, att boten tycks ha tillåtits växa sig mer dödlig än själva soten. Det är inte bara det att denna sorts offentliga avståndstaganden vi sett prov på är en kass och självdestruktiv mediastrategi (vilket det i och för sig självklart är), utan att man överhuvudtaget ens känner sig manad att förbehållslöst kasta självrespekten över relingen inför alla och envar som vill se på och skratta är i själva verket ett ännu större problem: få finner det lätt att respektera partiet när det så flagrant markerar att det inte ens verkar respektera sig självt. Det hela tar sig närmast farsartade proportioner då m-f’in Ohly himself offentligen går ut och kräver en ursäkt, eller när Vänsterpartiet Örebro publicerar ett avståndstagande på Facebook som man sedan känner sig manad att radera när den överväldigande reaktionen blir något i stil med ”men snälla, varför vågar ni inte stå för något?”. Att inte ens våga stå för sitt eget avståndstagande, där talar vi verkligen om ett riktigt sunkigt bottennapp. Att reaktionen på gräsrotsnivå tycks vara långt mer positiv än den – helt och hållet negativa – från toppen av organisationen talar också sitt tydliga språk (”fisken ruttnar från huvudet”, som man säger i Afrika).

Kanske skulle man kunna likna ett politiskt parti vid ett träd. Båda växer som bekant från botten och uppåt, båda klarar sig inte utan några rötter, och, kanske allra viktigast, båda kan ruttna och till och med dö och samtidigt stå kvar där det stått tidigare utan några större yttre förändringar. Ett dött träd försvinner inte bara på ett ut, och lika ställt är det med döda partier. Med ett visst historiskt perspektiv (eller kanske bara en förkärlek för träd?) så kan vi också säga detta: när dessa varelser väl har dött så finns det oftast ingenting som räddar dem från att helt enkelt blåsa omkull när väl vindarna ligger på. Idag är det få som kommer ihåg det amerikanska whig-partiet, men under den tid som parlamentarism med medföljande partisystem faktiskt existerat så är det tämligen vanligt att partier på ett eller annat vis (ofta under en mycket kort tidsrymd) faller sönder eller tynar bort och sedermera ersätts med någon eller några nya politiska krafter. Nu när vi väl är inne på Hitler-temat kanske det kan nämnas – om än bara i förbifarten – att det tyska NSDAP gick från att vara ett obetydligt litet missnöjesparti med ett fåtal medlemmar till att vara statsbärande parti på mindre än tio år och att det anrika tyska socialdemokratiska partiet (vars organisatoriska ”imperium” på många sätt överträffade vårt svenska dito) helt enkelt strök med på kuppen (onekligen på ett ganska bokstavligt vis för de medlemmar som sedermera kom att ruttna bort i koncentrationsläger). Det finns överhuvudtaget inga goda skäl att anta att morgondagens politiska spelbräde nödvändigtvis kommer att likna det vi redan är vana vid.

För Vänsterpartiet så har de senaste dagarna inte gjort mer än att visa på vilka dystra utsikter man faktiskt har. Det var inte så länge sedan som man kunde läsa i Röd Press och ETC om hur stolt man var över alla de socialister och kommunister som strömmade till Spanien från världens alla hörn under 30-talet för att slåss mot fascismen, om hur denna vackra saga ännu har mycket att lära oss alla idag, om hur dagens vänster har tur då den är bärare av ett så förträffligt och stolt arv. Låt gå, men jag har ganska svårt att hänga med i en resonemangskedja som sätter likhetstecken mellan människor beredda att uthärda de mest hemska förhållanden och offra sina egna liv för sina principers skull och människor som inte ens tycks modiga nog att riskera att PM Nilsson sätter morgonlatten i halsen och surt bestämmer sig för att skriva några rader om hur Jonas Sjöstedt faktiskt aldrig riktigt har bett om förlåt för att Mao utrotade alla dinosaurierna.

Att V drivit utan ideologiskt roder sedan länge är jag knappast först att påpeka, men även om den effekt detta har fått på den materiella politiken är viktig nog så tycks det som vi idag verkligen ser många av de rent emotionella skador detta resulterat i. Att man rent organisatoriskt är en alzheimerpatient på life support med en rosslig PR-apparat istället för lungor och IV-dropp i armen med statliga partistödspengar för att klara födkroken är nog så uppenbart, men livet från opinionsmätning till opinionsmätning har också lett till att man överhuvudtaget inte längre tycks kunna föreställa sig att dra en linje i sanden. V kombinerar ett ledarskikt där man gör nästintill allt annat än säger rätt ut ”Rösta på oss! Vi har en massa fina principer som vi står för, och gillar du inte dem så kan vi alltid hitta ett par nya!” med en bottenskikt där det inte direkt krävs ljus och lykta för att se den ständigt växande förbittringen över att ständigt bli överkörd, att hela tiden bli bortkompromissad och att alltid bli tagen för given, där pajaser som Lars Ohly aldrig missar chansen till att rulla undergivet på marken och be om ursäkt för tusende gången för att han en gång i tiden tog det förhatliga K-ordet i sin mun och söp sig råpackad på ryska Stolichnaya istället för svenska Absolut, där Jonas Sjöstedt går ut i media och avslöjar att han blir ledsen över att se bilder på Che Guevara på första maj (att Ches nuna skulle ha något sorts ”radikalt” innehåll idag är för övrigt så löjligt att man knappt vet vad man ska säga. Killen finns ju till och med på glassburkar nuförtiden), och så vidare ända in i det absurda.

Låt oss ge till Caesar vad som tillhör Caesar, och till nationalister och rasmystiker vad som tillhör dem. Som nationalist kan man åtminstone känna att man har principer som man inte är beredd att sälja ned för floden den sekund som principen hotar att orsaka ett tapp på en fjärdedels procentenhet i nästa SIFO-mätning. Och om vi ska tala om skillnaden mellan levande och döda politiska organisationer, då är verkligen detta minimum av värdighet – detta minimum av känsla att det finns en poäng med politik överhuvudtaget annat än som ett medel för att håva in statligt finansiellt stöd – den punkt där vi måste börja. Det går inte att respektera någon som inte ens kan respektera sig själv, och i det avseendet är dagens nationalister tusen gånger mer värda respekt än vänsterpartiets mest namnkunniga insiders. Detta är minst sagt ganska synd, och inget parti kan fortsätta på det här viset särskilt länge utan att det bara rätt och slätt dör bort.

Mot slutet plågas jag dock av en fråga jag inte riktigt kunnat få bra grepp på, och mina tankar återvänder av någon anledning just till trettiotalets Spanien. Det var trots allt inte bara en period som gav oss en massa mysiga historier och förevändningar för att klappa sig själv på axeln i Röd Press anno domini 2013. Det är också därifrån vi fått (ungefär) följande citat: ”det är bättre än dö stående än att leva på knäna”.

Och kanske är inte det egentliga problemet med Markus Allard att han är elak och sur och har vassa armbågar och cyniskt skiter i om och när han gör illa folk på twitter. Allt detta är i och för sig hemskt nog, men problemet kvarstår ändå: i en värld där man för länge sedan resignerat sig inför ett liv på knäna och där man med mycket möda lyckas intala sig själv att man är glad och nöjd så, finns det då egentligen någonting mer hotfullt, något mer skrämmande, något i grund och botten mer avskyvärt än en person som på något sätt fortfarande envisas med att stå kvar på fötterna, som inte tycks bry sig om faktumet att skavsåren på knäna aldrig verkar sluta att blöda…?

Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. Att frågan ens behöver ställas är dock deprimerande i sig.

Annonser

16 reaktioner på ”Ett försvarstal för dårarna

  1. ”uttalandet är helt och hållet, obestridligen korrekt. Detta är överhuvudtaget inte något kontroversiellt.” För det första är det verkligen korrekt. Yttrade Hitler verkligen samma ord samma som Stefan Löfven? Fast på tyska. För det andra, återkommer jag till andra ivändningar. Förhoppninngsvis inte så långt som dessa påståenden.

    • Jag hoppas jag inte sårar dina känslor här, men om du verkligen tänker hävda att Allards argument ska förstås som att han hävdar att Löfven fick för sig att citera Hitler verbatim så är du faktiskt så dum så att till och med kossorna somnar. Sorry.

      Både S och NDSAP kan faktiskt ha en liknande eller t.om. identisk ekonomisk grundsyn utan att Hitler och Löfven måste flänga runt världen tillsammans i tidsmaskin likt Bill and Ted’s Excellent Adventure.

      • Jo, du sårar mina känslor. Har varit med längre – är 80 nu. Liten ursäkt skulle passa. För det första vi som vill ett socialiskt samhälle måste som andra vara försiktiga med citat. För det andra, det är skillnad på avsikten med korparatismen/klassamarbete när det gäller nazismen och socialdemokratin i Sverige. Hitler syftade till att få arbetare och bönder att inte motsätta sig monopolkapitalets revanschplaner som innebar dominans i Europa och erövringskring österut. De skulle liksom soldaterna senare få gods i Ryssland och kunna driva dem med drängar och pigor från den rest av undermänniskorna som inte utrotats Liknande vad de västliga imperialisterna – som besegrat Tyskland i WWI gjort i Afrika och Asien (författaren Sven Lindqvist framkallade ett ramaskri när han uttalade detta). Därför genomfördes en socialpolitik på30-talet fullt i klass med S i Sverige – i en del avseenden tom bättre. Man ville inte få en ”dolkstött i ryggen” (som i sig var en myt) Läs Götz Alys Hitlers folkstat. Tyska folket skulle inte lida nöd som under WWI. Därför fick hundratusentals grekar svälta ihjäl sista krigsåret. Livsmdeln i det karga landet hade transporterats till Tyskland. S samarbetade med kapitalisterna i Saltsjöbadsavtalet mm för att uppnå bättre villkor för arbetare och bönder (Bondeförbundet) iinte föra föra krig utan att undvika krig. Det blev framgångsrikt. Nazisterna fick aldrig större inflytande. S bedrev också effektiv antinazism på möten ute i landet. Speciellt skåningenoch senare ministern Torsten Nilsson utmärkte sig.

      • Eftersom du utvecklade ditt argument och det både är genomtänkt och befogat så ber jag gärna om ursäkt, det här är en linje som är värd att ta på allvar. Mot ditt historiska perspektiv reser jag en del reservationer (som jag tyvärr måste återkomma vid ett senare tillfälle), men i stort sett så instämmer jag i den bild du beskriver. Jag har också sagt att den enda aspekten i frågan korporatism som legitimt kan diskuteras är just den historiska ideologiska utvecklingen som formade socialdemokratin (kanske då främst under krigsåren) och den som formade nationalsocialismen, då ett snarlikt eller t.om. identiskt ideinnehåll inte för den skull behöver innebära att vägen som togs för att nå dit och de materiella och politiska avväganden som var involverade var snarlika.

        Tyvärr kan jag dock redan nu säga att även om detta historiska perspektiv på många sätt är fascinerande så är det likväl ganska ovidkommande. Dagens socialdemokratiska analys och politiska förståelse har tämligen lite att göra den tidigare förståelse av korporatism som du beskriver. Den har inte någon relation till det historiska perspektiv du belyser eftersom den i princip *saknar* allt historiskt perspektiv överhuvudtaget.

        Det går inte att dra någon särskilt sammanhängande röd tråd från 30-talets SAP och dagens socialdemokratiska tankesmedjor där det ideologiska perspektivet behållts konstant (om än i någon sorts modifierad, ”modern” uppdatering). Löfvens uppfattning av korporatismens innebörd (om han nu ens är medveten om termens historiska konnotationer, vilket är en öppen fråga) utgör inte någon relik som obrutet traderats ned i leden ända sedan landsfädernas dagar. Därmed faller en sådan beskrivning också helt bredvid målet.

        Så tillvida jag vill företa en beskrivning av den rådande ideologin här och nu och denna rådande ideologi inte heller har något egentligt (ideologiskt eller ens kasuellt) sammanband med en historisk korporatistisk ideologi så är denna faktiskt helt och hållet irrelevant (precis som en 14-årig medlem i Ung Vänster mycket väl ha en syn på ”imperialism” helt utan sammanhang med Lenins skrivelser på området, även om det faktiskt går att skriva en hel del om SKP/VPK/Vs relation till Lenin).

        Med det sagt så återkommer jag förhoppningsvis senare med en del synpunkter på den del av den socialdemokratiska historiska utvecklingen du tar upp, då det i sig är ett mycket intressant ämne!

  2. Hitler and Löfven’s Excellent Arbeiterpartei vore ju annars ett sjukt bra koncept för en film, skulle nog lätt kunna bli den största svenska hyllvältaren sen Göta Kanal. Jag skulle se den.

  3. För att ni upplever V som ideologiskt död är ingen ursäkt för att dra paraleller mellan Nazismen och Socaildemokraterna. Ideologisk debatt om partiet ska inte ske på twitter! Så idiotiskt dumt! Ni måste gå den långa vägen i för att få fram ert budskap. Denna lättja inför Nazismens Korporatism förvånar mig. Samma blåögdhet inför vad Stalins kommunism gjorde i Ukraina? Det framställer er som extrema, samma korg av ägg som SD.

  4. Utgångspunkten är ju fel eftersom uttalandet är fel i sak. Det är ett eko av 30 talets mest värdelösa Kominternperiod där såssar och nazister ansågs vara samma skrot och korn.
    Det är såväl grad som artskillnad på fascismens korporationer och socialdemokratins klass-samarbete. Den första bygger ju på krossandet av arbetarklassen som politiskt subjekt.
    Löfven är inte och kommer aldrig bli revolutionär.Däremot är det rimligt att kritisera SAP för att dom inte är reformister längre.

    kritiken skulle kunna vara : gärna ett globalt handslag men först när motståndaren signalerar att den vill ge upp. Inte utan fajt innan alltså. Vilket ju är löfvens utgångspunkt : försöka snacka sig till ett nytt Saltsjöbaden UTAN att ha samma läge i klasskampen.

    • Tyvärr tror jag att du fumlar bort dig mot slutet i ditt resonemang, vilket i och för sig är ganska vanligt om man handskas med begrepp som man inte riktigt förstår själv.

      Helt ärligt är nog en jämförelse av Löfvens förståelse av ”arbetarklassen som politiskt subjekt” med Hitlers dito något av en skymf mot Hitlers politiska intelligens. Av egen erfarenhet så utgör termen ”arbetarklass” i dagens politiska vernakulär inom S (och V, för den delen!) ett synonym för inkomstkategori. Att ”vädja till arbetarklassen” blir därmed synonymt med att vädja till (ekonomiska, sociala) intressen hos en grupp människor vars förenande attribut består i hur mycket pengar de tjänar (och/eller relaterade men mer specifika attribut, ”folk som bor i villa” etc), inte i någon sorts primär politisk subjektivitet.

      Jag hoppas jag inte orsakar ännu en mediaskräll när jag säger det här, men faktum är att Hitler var en begåvad politiker och att hans förståelse här var något mer nyanserad än ”klass = inkomst”, vilket är den gängse uppfattningen idag.

      • ”Jag hoppas jag inte orsakar ännu en mediaskräll när jag säger det här, men faktum är att Hitler var en begåvad politiker och att hans förståelse här var något mer nyanserad än ”klass = inkomst”, vilket är den gängse uppfattningen idag.”

        Joho du, kan se framför mig rubriken i Expressen ”VÄNSTERPARTIST HYLLAR HITLER”. Vänta bara tills nån sosse tipsar media.

    • Om man ens vill kunna diskutera politik så har jag märkt att det bästa är att ha en policy där man inte ”respekterar sina politiska motståndare” eller dylikt, utan där man istället helt enkelt respekterar deras intelligens, OM de nu visar sig förtjäna det. Synd bara att du tycks hamna utanför, men om man inte sållar hamnar man lätt i en sits där man måste ge alla sorts dårar och idioter respekt och utrymme.

  5. tinkzorg, accepterar ursäkten. På ett sätt bra att känna till historien. Men häromdan på en blogg läste jag något jag instämmer i. Att det är meningslöst som en del marxist-leninister (av tradition) fortsätter att skälla andra för revisionister. Det förutsätter ju att nu levande avvikit från m-l. V har vl inte på länge stått för något som liknar marxism. Tänkte sen att motsvarande gäller skällsordet reformism. Nuvarande S har väl inte reformerat något i den gamla betydelsen. Nu står reformer för både S och M för åtgärder som kan se ut så men som försämrar villkoren för arbetarna och folket. Kan du hålla med mig om detta – dvs att V och S är genuint borgerliga partier? Meningslöst att använda epiteten revionister och reformister på dem. De tillhör den brokiga skaran borgerliga partier.

    • Jag håller helt med om att historiekännedom är något mycket viktigt (och något som dessutom tycks allt för underskattat idag, vi behöver knappast fler misslyckade försök att uppfinna hjulet). Om jag skulle försöka sammanfatta det jag tänkt säga som svar angående just socialdemokratins historia med korporatism så är det att SAPs klasskompromisspolitik åtminstone rent ideologiskt var tvungen att porträtteras som ett taktiskt övervägande i kampen mellan arbete och kapital medan det för (NS)DAP redan på det ideologiska planet var naturligt att arbetare och kapital utgjorde två delar i en harmonisk helhet och att konflikter mellan arbetare och kapital var en rubbning av det normala; likt cancerceller som slutar jobba tillsammans med varandra och börjar äta upp sina grannar så var målet helt enkelt att få ett slut på konflikterna och återgå till en ”naturlig” samexistens.

      Om du läser mycket av det som skrivits av och om S (och då gärna det intellektuella material som främst är ämnat åt intern konsumtion) de senaste 20-30 åren så är det helt omöjligt att inte konstatera att det inte finns någon gemensam genealogi mellan dagens ideologi och gårdagens, även om de stundom kallas för samma sak. ”Arbetarklass” blir helt plötsligt ”folk som inte tjänar så mycket pengar och kanske bor i hyresrätt”, vilket så att säga är av en helt annan art än ett ”revisionistiskt” klassbegrepp som fortfarande kan dra sin stamtavla tillbaka till Marx och Engels eller ens de tidiga svenska socialdemokraterna (Wigforss, etc). I det har du helt rätt, och visst är det så att V och S (och även majoriteten av det som faller in under paraplytermen ”arbetarrörelsen”) står för ett radikalt annat politiskt innehåll än vad de gjort historiskt, även om nu man ibland väljer att använda gamla namn.

      Det är alltså i detta kontext man måste förstå jämförelsen mellan S och NSDAPs korporatism: i dag har S en korporativistisk syn som bygger på samma (dolda) socioekonomiska ideologiska antaganden som NSDAP hade på 30-talet, även om S till stor del inte hade dessa på trettiotalet, och att de ideologiska antagandena man har idag dessutom inte delar något egentligt sammanband med de man hade en gång i tiden.

      Anledningen till att ”reformism” används så klantigt/som om det vore ett skällsord är att få människor faktiskt förstår är att det som historiskt menades med ”reformism” kontra ”revolution” i grund och botten var ett taktiskt övervägande och inget mer, det förutsatte alltså ett gemensamt mål och gemensamma värderingar. Att kalla socialdemokraterna (eller V) ”reformistiska” är alltså ganska värdelöst: de delar inte (längre?) detta slutmål överhuvudtaget. Visst gillar de reformer, men det gör folkpartiet också, och att gilla reformer är inte samma sak som att gilla reformer som ett taktiskt steg på vägen mot den sorts samhälle som faktiskt ändå både Bernstein och Lenin kunde enas om som slutmål.

      • Uppfattar att vi i huvudsak är överens. V och S är borgerliga partier, har för länge sen avlägsnat sig från marxismen och att vara partier som företräder arbetarklassen. Empiriska belägg för det har du bättre än jag vad det gäller V, eftersom du är medlem där. För S var det som du hänsyftar på (bl a Wigforrs) länge ett reformistiskt parti (det gällde först att erövra den politiska makten och sen den ekonomiska) och som det fortsatte vara tom Palme. Konstigt var att när Sovjet avskaffades borde ju reformisterna gått framåt. Typ ”vi hade ju rätt mot dem som försökte revolution”. Men det blev tvärtom inte bara i Sverige. Senare partiledare, som Göran Persson etc har förnekat att de var socialister, de var bara för social demokrati! Men reformismen hade faktiskt framgångar – välfärden i Sverige och andra länder, men behövde tydligen för det att SKAPA ha det spöke för kapitalismen som kommunismen utgjorde, även i form av den ” reella socialismen”.
        Slutligen vi lever i borgarklassens diktatur, men den demokrati den ändå innebär är tusentals gånger att föredra framför den borgerliga öppna diktaturen, som under Hitler. Som någon påpekat, historiens ironi gjorde att de västeuropeiska demokratierna räddades av en diktator, Stalin i ledningen av Sovjetunionen. Där proletaratets diktatur rådde, som skulle inneburit arbetarklassens och hela folkets demokrati. Det blev inte riktigt så. Men se på en politisk karta över Europa 1942-44. Vilka länder hade borgerlig demokrati utom Sverige.

  6. Jo, vi håller nog med varandra om allt det stora, och det små är ju som bekant alltid intressant att stöta och blöta då och då. Snarare än att säga emot något av det du tar upp så vill jag nog komplicera bilden ytterligare: man bör inte glömma att Hitler faktiskt drev igenom långt mycket mer av den socialdemokratiska politiken än vad de tyska socialdemokraterna själva förmådde (eller vågade?). Motarbetaren har skrivit en del om detta här:

    http://motarbetaren.wordpress.com/2013/02/26/populismo-sin-populo/

    Egentligen borde man faktiskt gå långt mycket längre än Allard när man talar om SAP och NSDAP och deras respektive politiska och ekonomiska betingelser. Och för den skull inkludera åtminstone dagens V. Inte i avsikt att skapa rubriker och få en massa politiska klättrare att rasa mot en (även om detta nu kan vara kul nog), utan just för att förstå på vilken grundläggande nivå den ”socialdemokratiska modellen” bygger på att använda ekonomiskt tillväxt som det Karlssons Klister som får samhället (och de skapade gemenskaperna, ”folket”, ”nationen”, osv) att hålla ihop. Här har faktiskt ledarskribenterna i DN och SvD långt mycket mer rätt än deras mest ”radikala” diton i Flamman, Arbetaren eller vad det nu kan vara: det stora problemet idag *är* faktiskt en brist på tillväxt. Ett socialdemokratiskt parti utan ekonomisk tillväxt att fördela är som en motor utan motorolja, det går inte att undvika att den skär sig och så småningom slutar fungera.

    Värt att komma ihåg är också att den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten egentligen varken var svensk eller ens socialdemokratisk: under efterkrigstiden så spelade det inte någon roll i väst om högern eller vänstern vann, de förde fortfarande samma sorts ”vänsterpolitik” i form av (keynesiansk) ekonomisk stimulanspolitik. Den här bilden av historien – där kapitalet ständigt avskydde denna hämsko och bara väntade på att högern skulle vinna så man kunde bli av med den – kanske av förklarliga skäl verkar plausibel i Sverige, men utanför landets gränser så är den ju ett skämt. Välfärdsstaten var minst lika mycket en produkt av jakten på profiter som hotet från Sovjet, och under efterkrigstidens guldålder var det verkligen få kapitalister som klagade, det statligt reglerade klimatet bidrog snarare till de höga vinstnivåerna. Det var bara först när folkhemmet inte ”betalade sig” längre – när folkhemspolitiken slutade att återspeglas i hög tillväxt och höga profitnivåer – under tiden kring det sena 60-talet och in på 70-talet som valet av nyliberalism faktiskt gjordes.

    Härav socialdemokratins djupa kris. Att ta ett parti vars succé byggt på en tillväxtfrämjande politik med som dessutom kunnat inkludera en växande offentlig sektor ”på köpet” och placera det i en ekonomiskt läge där det inte längre går att ha båda två på samma gång är lite som att dimpa ner en hink sötvattensfisk någonstans mitt i atlantiska oceanen. Här har du mycket av skälet till att S (och om vi ska vara ärliga också V, vars ständiga påpekanden om att det inte bara är en litet mer radikal lillebror snarare bekräftar än dementerar uppgiften) oftast ger ett så förvirrat intryck: man vet helt enkelt inte vem man är eller vad man vill göra, och den gamla kartan fungerar inte längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s