Vad kan vi egentligen säga om Sverigedemokraterna? Del III.

Juletid är onekligen den tid då Sveriges mest skarpa tänkare passar på att filosofera lite extra kring allt det goda och stora i vårt avlånga land. Med bakgrund i de högljudda kontroverser över pepparkaksgubbar och klippning i Kalle Anka så var det väl oundvikligt att mycket av detta filosoferande på ledar- och kultursidor skulle komma att kretsa kring just främlingsfientlighet och denna evinnerliga (icke)fråga om vem eller vad för något som egentligen borde inkluderas i begreppet ”svensk”. Likt diskussionen kring den senaste masskjutningen i USA – som snabbt kom att hamna i vapenlagar och NRA-lobbyister – så tycks debattörerna kring denna ”pepparkaksgate” vara otroligt måna om att inte ställa den typ av frågor som faktiskt skulle kunna skänka någon sorts insikt om den situation vi befinner oss i.

Att hela tiden undvika att ställa rätt sorts frågor är en konst, och det är minst sagt en konst som liberaler och vänstern har blivit mycket bra på. Ja du, hur bekämpar vi egentligen främlingsfientlighet? Detta verkar onekligen vara en berättigad fråga att ställa, men vad händer om vi istället frågar vad som nu menas med främlingsfientlighet eller varför vi borde ”bekämpa” den? Att främlingsfientlighet är något dåligt, att rasisten är dum och felinformerad, dessa saker tas som helt självklara idag, de tycks inte förtjäna någon som helst diskussion. Detta är synd. Som jag argumenterade för i mitt tidigare inlägg så framstår endast saker som självklara i de fall som hela bakgrunden gjorts osynlig, och det är just i egenskap av uppenbara som dessa påstådda ickefrågor förtjänar riktig kritik. För övrigt: att citera Gandhi är ett ganska populärt handgrepp inom ”progressiva” cirklar. Detta är ironiskt, då det knappast går att föreställa sig ett citat som skulle passa allra bäst kommande från Jimmie Åkessons läppar idag än just ”först så ignorerar de dig, sen så skrattar de åt dig, sen så slåss de mot dig, sen så vinner du”.

De flesta kommer nog ihåg att i princip alla till en början låtsades som om att SD helt enkelt inte fanns. Idag är det dock få kvar som gör det, och diskussionen består istället av diverse beskrivningar om hur dumma/elaka/okunniga de är, plus olika uppmaningar om att ”ta kampen” eller ”bekämpa” både parti och rasism. Denna artikel är på många sätt illustrativ vad gäller tonläget. Den beskriver 2012 som en potentiell ”vändning” i kampen mot rasismen, men det som erbjuds är sannerligen inte något trendbrott. Vi möts istället av samma gamla trötta plattityder, samma gamla karaktärisering av rasisten som dum eller elak eller vad det nu kan vara, samma gamla stridsrop om att rasism är fel och felaktiga saker måste bekämpas eftersom de är fel och fel inte är bra.

Så populärt som det ändå är att citera Gandhi så framstår det som om få människor faktiskt förstår kruxet i citatet ovan. Vi talar om en beskrivning av ett händelseförlopp, men att segern kommer mot slutet beror inte på någon sorts odödlighet hos den egna sidan. Segern kommer ur  avsaknaden på ett visst motdrag från fienden.  Märk väl: Ingenstans i citatet kommer meningen ”…sen så tar de dig på allvar”, och däri ligger också poängen. Citatet är en beskrivning av ett händelseförlopp där den ena sidan börjar med en förutfattad idé om motståndaren och hur den ska besegras, en idé som sedan successivt visar sig otillräcklig eller rentav direkt felaktig. Trots detta så orkar, vågar eller kan man helt enkelt inte omvärdera situationen. Man försöker vinna kampen med gammal rutin för att man inte vet eller kan någonting annat, men tids nog så ersätts skrattet av förvirring och till slut desperation när det visar sig att de beprövade metoderna helt enkelt inte fungerar. Det är på detta vis som en underdog segrar till slut: David slår inte Goliat på grund av muskelstyrka, utan det som får Goliat på fall är att han förväntar sig just ett styrkeprov och inte någon annan sorts kamp. När ett sådant inte kommer så kan han inte bättre än att ändå försöka sig på sin gamla beprövade taktik, och detta inför en fiende som den helt enkelt inte biter på.

Dagens antirasism befinner sig i en tämligen likartad situation. Det är vid det här laget pinsamt uppenbart att alla appeller om vikten av ”tolerans” faller på döva öron, att de tilltänkta bovarna som anklagas för att vara rasistiska, främlingsfientliga, småsinta, intoleranta eller rentav dumma faktiskt inte bryr sig. Dessa två handgrepp har varit standard  en mycket lång tid, men det är samtidigt tydligt att de helt enkelt inte förmår att hindra den ökande populariteten hos SD och den våg av nationalism som partiet utger sig för att representera. Den utlovade ”vändningen” 2013 enligt ovan länkade artikel ligger passande nog i en ännu större slev av samma gamla soppa, i ett löfte om att vi äntligen kommer att få höra att rasism inte är okej, att vi äntligen kommer att markera att vi inte accepterar främlingsfientlighet. Ursäkta min franska, men cool jävla story, Hansel.

Varför klamrar man sig då fast vid denna sorts diskurs trots att bevisen på att den faktiskt inte fungerar kan ses överallt? Det finns ett seriöst och användbart alternativ till denna trötta retorik om att rasismen är dålig och rasister är dåliga människor. Låt oss spåra konturerna hos detta alternativ en liten stund: kanske kommer det att framgå varför det knappast uppbringar särskilt mycket entusiasm hos alla dessa superradikala kamrater.

Vi börjar med ett enkelt konstaterande: att definiera rasism är både enkelt och svårt. Det är svårt därför att olika människor lägger i olika saker i begreppet, och detta gör det omöjligt att en gång för alla ge en definition som fungerar för alla människor oavsett tid och plats. Detta är i och för sig ett genomgående tema för allsköns frågor som människan brottas med (försök dig gärna på att ge en slutgiltig definition på ‘lycka’ eller ‘skönhet’!), så vi gör nog bäst i att helt enkelt gilla läget. Det är däremot mycket enkelt att enas om en viss definition och därefter argumentera utifrån denna, dvs att helt enkelt tala om vad man menar med begreppet rasism och sen gå vidare därifrån.

Rasism kan alltså betyda många olika saker och ha många olika funktioner, men om vi vill få någon klarhet i vad det är som styr debatten idag så gör vi bäst i att fokusera på en notoriskt  jättelik elefant i rummet: rasismens funktion som ett sorteringsverktyg i ett land och en värld med begränsade resurser. Uttryckt på ett annat sätt så är Sverige ett av de absolut rikaste länderna i världen. Den konsumtionsnivå människor ligger på här är inte bara långt över världsgenomsnittet, den är också så hög (och har sådana skadeverkningar på omgivningen) att det är omöjligt för alla människor att dela denna. När folk frågar ”hur många invandrare tål Sverige egentligen?” så har frågan i regel  mycket att göra med just detta problem: hur många extra munnar kan det till innan den egna kakbiten blir allt för liten?

Ett något annorlunda exempel: ponera att jag skulle säga att det inte får plats med en extra trebarnsfamilj i min enrummare. Det är nog antagligen felaktigt att förstå detta som en kommentar om den fysiska omöjligheten i att ha sex personer boende i en liten lägenhet – för inte särskilt länge sedan så var sex personer på tjugosex kvadratmeter någonting väldigt vanligt (däremot så var egen dusch och toalett inte det) – utan detta om att inte få plats har främst att göra med att jag inte vill dela mitt utrymme med fem andra människor. Svaret på frågan ”hur många får plats?” beror således mycket mindre på rummets rent, höhö, rumsliga dimensioner och desto mer på mina egna preferenser och förväntningar, och om man försöker besvara frågan utan att ta dessa förväntningar i beräkning så kommer man också att hamna brutalt fel. Kanske hamnar man till och med så fel att man på allvar hävdar – hör och häpna! – att barnfamiljen faktiskt får plats eftersom barnfamiljer faktiskt fått plats på liknande utrymmen förut. Herregud, då är vi verkligen ute och cyklar.

Att vara svensk – alltså i den meningen att man kan förvänta sig svenska löner, svenska rättigheter, en svensk levnadsstandard – är helt enkelt ett privilegium som späs ut ju fler som inbjuds att dela det. Notera att ur denna synvinkel så spelar hudfärg eller härkomst faktiskt ingen som helst roll. En värld med två miljarder ‘etniska svenskar’ skulle redan från början vara totalt omöjlig (låt oss för exemplets skull säga att vi helt enkelt mördade Kinas och Indiens befolkning och tog deras landmassa i anspråk så att alla dessa svenskar hade någonstans att bo) då det inte finns nog med olja, viktiga metaller eller stryktålighet hos våra ekologiska systemen för att dessa två miljarder svenskar skulle kunna leva lika ‘gött’ som dagens åtta miljoner faktiskt gör.

Vår värld är helt enkelt ojämlik. Jag tror faktiskt vi måste bita i det sura äpplet och erkänna detta (otroligt förbluffande) faktum. Å andra sidan så kan man självklart ha olika åsikter om det rätta eller orätta i denna tingens ordning, och jag kräver absolut inte att läsaren nödvändigtvis måste hålla med om att ojämlikhet är något ”fel” eller ”dåligt”. Det som däremot borde vara bortom all diskussion är att ojämlikhet – för att ens kunna överleva – behöver något sorts system för sortering, något sätt att avgöra vilka som placeras i de flotta kategorierna och vilka som inte gör det. Att människor som inte lever lika flott som i landet lätt och lagom kanske ändå vill göra det (och till och med kan tänka sig att flytta om så krävs) är kanske inte så konstigt, men det är fortfarande ett dilemma. Här finner vi tyvärr det Waterloo som ständigt och obevekligen tvingar dagens ‘debatt’ kring rasismen på knä, som gör den till en sorts totalt intetsägande ekokammare.

Fråga: är det då ”rasistiskt” att som Löfven säga att de jobb som går åt arbetskraftsinvandring lika gärna kunde ha gått till de arbetslösa som redan bor i landet, om man nu ordnade träning och omskolning åt dessa stackare? Är det ”rasistiskt” att säga att ”det inte ens finns jobb nog åt svenskar” längre? Både påståendena är – rent trivialt sett – helt sanna. Sist jag kollade så låg arbetslöshetsnivån någonstans norr om noll komma noll procent, och det faktum att vi ens har en arbetslöshet borde nog ge viss fingervisning om att välbetalda jobb faktiskt inte materialiseras ur intet bara så fort någon vill ha ett; antagligen så blir dessa jobb inte fler så fort fler människor kommer som vill ha dem. Jag tror inte ens man behöver vara marxist för att kunna se detta. I slutändan så menar båda påståendena detta: ”vi” kommer att förlora materiellt på att dela med oss till ”dem” (vilka ”de” nu kan tänkas vara är en annan fråga). Som ett faktapåståenden så är båda nästintill a priori sanna, och det ligger kanske något besynnerligt i att anklaga dessa tämligen enkla faktapåståenden just för att vara rasistiska.

Det finns dock en poäng med dessa anklagelser. De är faktiskt det enda godtagbara alternativet i en situation där det inte är praktiskt eller trovärdigt att kalla dessa påståenden för felaktiga. Notera att jag ställer mig totalt likgiltig inför frågan om invandrare ”kostar mer för samhället” eller liknande trams, då vårt problem är sådant att det fortfarande finns där helt oavsett hudfärg eller etnicitet. Den som delar med sig av något som är begränsat får mindre kvar själv, och att kalla detta påstående för rasistiskt är en nödlösning, betingad av det faktum att man lätt framstår som ganska löjlig om man på allvar försöker argumentera emot det.

Nåväl, det finns kanske en tredje sak man skulle kunna göra inför ett sådant påstående, ett sätt som varken bestod i att hävda att det var falskt eller försöka ducka problemet genom att skrika ner motståndaren och kalla vederbörande för dum, galen och rasistisk. Kanske kunde man tänka sig ett svar som å ena sidan medgav att invandring faktiskt innebar en reell förlust för de som idag bor här, men å andra sidan gick vidare och hävdade att detta är eller borde vara någonting helt acceptabelt, att det finns viktigare saker att ta hänsyn till än just hur mycket den och den tjänar eller förlorar på saken. Fakta är fakta, och värderingar är värderingar. Detta medför alltid ett val: det mellan att diskutera fakta och diskutera de värderingar som styr vilka fakta som anses viktiga och vilka som inte är det. Bakom varje diskussion om hur mycket invandrare ”kostar” (dvs, en diskussion om empiriskt observerbara fakta) så döljer sig alltid en outtalad värdering: att invandrare inte får kosta samhället något, eller åtminstonde att de inte får kosta ”för mycket” (enligt vem?).

I princip all diskussion om fakta erkänner – åtminstone undermedvetet – det rätta i den värdering som säger att inget är viktigare än att den egna levnadsstandarden inte påverkas, att allt annat är sekundärt i jämförelse med den egna bekvämligheten. Om man nu faktiskt inte talar om dessa bakomliggande värderingar (eller ens låtsas som om de finns) så kan den politiska motståndaren inte förstås som något annat än dum, ointelligent, outbildad, elak, småsint, osv. Att det rör sig om en fullt normalt intelligent människa som bara råkar ha andra värderingar än de egna finns inte ens på radarn, och resultatet blir en totalt stympad förståelse för politiken som sådan. Den som inte kan eller inte vågar diskutera dessa värderingar kan inte skilja mellan politik och att programmera videon: i båda fallen finns det egentligen inget att diskutera, målet är redan avgjort på förhand. Det finns bara saker som är ”rätt” och saker som är ”fel”, en sekvens av knapptryckningar som ”alla” antas leta efter och som det bara går att missa om man är en idiot eller inte läst manualen.

Här finns det dock en punkt där skon verkligen klämmer: en diskussion om värderingar är en diskussion som vänstern av idag helt enkelt inte vill ta. Det finns flera skäl till detta, men det mest pinsamt uppenbara av dessa är helt enkelt det faktum att när rasism bara handlar om dumma människor som är dumma och tycker dumma saker så det också gratis att vara ”emot” rasism. Det utlovade samhället – sans rasism – är ett samhälle där människor helt enkelt inte är dumma längre. Inget annat behöver förändras, inga extra kostnader hotar att göra livet surt för den ultraradikala frihetskämpen. När antirasism däremot börjar handla om saker som så att säga ”känns i plånboken”, och främst också i den egna plånboken, då tycks den antirasistiska glöden svalna av någon anledning. En ”rättvis värld” eller vad man nu vill ha är per definition en värld som Sverige bara kan förlora på materiellt.

Ett annat genant problem är att man i stora drag delar samma grundläggande värderingar som motståndarsidan, och detta gör att man helt enkelt föredrar en diskussion om fakta och inget mer. Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser dessa ”radikala antikapitalister” och ”revolutionära marxister” som för den skull inte drar sig för att såga förslag om fri invandring vid fotknölarna – detta skulle faktiskt leda till sjunkande löner och mer konkurrens om jobben. Hoppsan! Det kan väl ändå inte vara vad som menas med ”solidaritet”, att man själv måste bidra med att göra egna uppoffringar? Att man inte ens kan se motsägelsen här säger egentligen allt som behöver sägas om varför den antirasistiska debatten varit så kraftlös. Å enda sidan sätter man sig emot folk som säger att ”de tar våra jobb”, å andra sidan är man knappast för fri invandring a la Centern eftersom det sänker lönerna och ökar konkurrensen… alltså precis samma sak. Detta är en ickedebatt.

Inte nog med det, det är dessutom en ickedebatt där man ägnar spaltmeter åt att diskutera ickefrågor och där den enda produkten vid dagens slut är en aldrig sinande ström av ryggdunk (gärna på bekostnad av s.k. vita kränkta män), ett tröttsamt predikande för de redan frälsta med det tillhörande ojandet över hur dumma och elaka alla andra är. Men för all del, skratta åt dem. Jag har själv svårt att inte hånflina åt klagande inlägg på ‘fejan’ från trettioåriga oskulder som förfasar sig över att svenska flickor knullar djuriska negrer istället för författare till otroligt patetiska inlägg på nätet (här får jag väl också ta och dra mitt eget strå till stacken, hå hå ja ja), men problemet är dock att situationen egentligen inte är särskilt lustig. Humor må vara katharsis, men den är det endast för de redan frälsta. Utanför dessa cirklar så imponerar inte skrattet eller glåporden, och de gör överhuvudtaget ingenting för att bryta de processer som ger upphov till en allt starkare högernationalism och även fascism (även om nu vänstern är notoriskt slarvig i sin användning av termen, vilket är mycket synd).

Jag vill däremot inte hävda att den enda förklaringen till att vänstern målat in sig i ett hörn angående antirasism är att man själv är på den internationella toppen vad gäller välstånd och helt enkelt vill att rättvisa och solidaritet ska smaka men aldrig kosta. Detta är alltid en faktor, men människor är inte miniräknare; de motiveras aldrig enbart av rikedom eller bekvämlighet. En stor del av situationen måste nog förstås som en del av det som idag kallas för det ‘postpolitiska tillståndet’, alltså den totala ideologiska hegemoni som uppnåtts av en viss sorts politisk ontologi, en tyst acceptans av ‘homo economicus’ som den lins genom vilken både människa och samhälle måste förstås. ‘Postpolitik’ beskriver inte en värld där politik inte längre finns, utan det är ett tillstånd där en viss sorts politik blivit så allmängiltig att den är totalt osynlig för människor. Alltså: den sortens kritiska tänkande som krävs för att kunna ifrågasätta det uppenbara och göra det osynliga synligt är inte något medfött, det är inte en fråga om intelligens kontra dumhet. Det är likt läskunnigheten en inlärd färdighet, en färdighet som under årtionden varit föremål för konstant attack och tillbakagång. Man behöver bara se till partiernas utbildningsapparater för att se ett symptom på denna utveckling. Den förmåga till kritiskt tänkande – politiskt tänkande – som finns hos många doktorander idag skulle lätt få en grovarbetare från det tidiga nittonhundratalet (utan vare sig sekundär eller postsekundär utbildning) att skaka på huvudet.

Faktum kvarstår: den antirasistiska debatten kan inte ta sig ur sin nuvarande återvändsgränd utan att återerövra förmågan att faktiskt synliggöra och problematisera de värderingar som styr den, och dess ”lösningar” kommer alltid att falla platt till marken så länge man låtsas om den materiella dimensionen där bakom helt enkelt inte existerar. Många gånger undrar jag faktiskt hur man egentligen tänker när man som i artikeln ovan lovar ”ett Sverige utan rasism”. Är det ett Sverige utan områden som Rosengård, med dess skyhöga arbetslöshet? Visst skulle det vara fint, men dessa människor är redan idag ekonomiskt bortsorterade, de är helt enkelt strukturellt överflödiga. En avsaknad av sortering pga. hudfärg eller namn skulle endast avlösas av någon annan sorts sortering, då vårt land och vår värld är av sådan beskaffenhet att en hel del sortering måste finnas där för att vissa människor ska kunna leva som vi gör idag.

Detta är inte ett problem där lösningen är ökad generositet. Det är inte så att Sverige är ett rikt land som nödvändigtvis kommer att vara rikt för evigt och där den endra frågan ligger i hur mycket vi ska ”dela med oss” i form av flyktingkvoter eller bistånd till fattiga länder. Till och med USA – ett land under Guds personliga beskydd! – tycks vara i farten att förlora både sin plats som världshegemon och sin materiella levnadsstandard utan att universum tar slut bara för den sakens skull. Enligt uppgift så är Sverige dessutom ett land som Gud hatar (fråga bara Fred Phelps!); med detta i åtanke så vore det kanske inte någon stor historisk nyhet om vårt avlånga land i sinom tid förlorade mycket av sitt välstånd på en mer eller mindre permanent basis. Sånt har tyvärr hänt många andra länder genom historien.

Det är faktiskt också så att den materiella situationen för svenskar förvärras för varje år, att det goda de vant sig vid sakta men säkert försvinner i dyningarna av en strukturell ekonomisk kris som vid det här laget har mer än trettio år på nacken. Här är självklart invandrare tacksamma bovar i en förklaringsmodell som lovar att allt ”kommer att bli bättre” bara vi gör oss av med dessa och dessa folkgrupper, men faktum kvarstår att privilegier som människor har kommit att förvänta sig vara huggna i sten hastigt och plötsligt visar sig vara borta med vinden. En sänkt materiell standard för svenskar är inte ett ”val”, det är inte en eventualitet som bara materialiseras om folk tycker att det är ”bra” och ”roligt” med ökad fattigdom och social kris (som regel tycker människor faktiskt att dessa saker är ganska hemska!).

Det är just i detta läge – där tiderna blir kargare och kargare – som vänsterns nuvarande paralysering verkligen slår hårt. En vänster som saknar politisk läskunskap, som inte kan problematisera och synliggöra de förväntningar och preferenser som människor har, den är helt enkelt inte förberedd på en situation där dessa förväntningar och preferenser inte längre är möjliga att uppfylla: den klarar inte av att ta den diskussion som krävs för att se till så att den oundvikliga justeringen av dessa preferenser blir så smärtfri och skördar så få offer som möjligt. Och en justering är verkligen oundviklig: den över trettioåriga ekonomiska krisen som sakta men säkert urlakat reallöner och folkhemsmodellen går dessutom hand i hand med en ekologisk kris samt en kris för produktionsmedlen (dvs en uttömning av de strategiska resurser utan vilken dagens industriella produktion helt enkelt inte fungerar). Alla vänsterns ”lösningar” i dagsläget har karaktären av snoozeknappen på den tjutande väckarklockan; det är bara att trycka på den om du vill fortsätta drömma en liten stund till. Detta kan man tycka lite vad man vill om, men när väckarklockan visar sig vara ett brandlarm så är en snoozeknapp verkligen det värsta och mest oansvariga man kan erbjuda den drabbade.

Ökad invandring och ökad fattigdom är helt enkelt saker som ligger i vår kollektiva framtid. Den senare punkten förtjänar att understrykas: de klimatförändringar som redan idag orsakar kaos i vissa delar av världen kommer fortsätta att intensifieras, med otrolig mänsklig nöd som följd. Detta leder till flyktingströmmar, och saken med flyktingar är att det är väldigt svårt att hålla dem borta i en tillräckligt desperat situation: att hota någon med döden fungerar bara så länge inte alternativet redan är en säker död. Även ett minerat Fort Europa kommer inte att kunna hålla denna utveckling stången. I detta sorts läge – där snoozeknappen inte längre fungerar – då är det enda alternativet till SD en ärlig politik och en ärlig debatt som klarar av att diskutera de faktiska problem vi står inför och de faktiska uppoffringar som kommer att avkrävas oavsett om folk har lust till dem eller inte. Det förtjänar verkligen att understrykas att denna dystra bild absolut inte innebär att vi bör ”ge upp”, utan snarare tvärtom: det är just därför att bilden är så dyster som vi måste ta det som sker på blodigt allvar, som vi måste möta problemen framför oss på ett moget sätt, som vi måste börja att behandla både presumtiva kamrater och motståndare som de vuxna människor de faktiskt är.

Klarar inte vänstern av detta otacksamma uppdrag så förtjänar helt enkelt SD att vinna, och de kommer dessutom att vinna, inget snack om den saken. Som jag påpekat tidigare är de helt enkelt bäst på att göda de rådande förväntningarna, bäst på att mata det missnöjda egot med historier om fornstora dar och ljuva löften om enkla lösningar på stora problem. Det finns ingen lösning på dagens kris, om det som menas med lösning är en fortsatt möjlighet att trycka på snoozeknappen. Det finns däremot en otrolig skillnad mellan en kris och en katastrof; likt för den som ligger halvsovande i sängen medan brandlarmet tjuter så står valet mellan en dålig situation och en ännu värre situation. En vänster som inte är politiskt mogen nog att välja den dåliga situationen förtjänar knappast att lyssnas till när den slutgiltiga katastrofen tids nog kommer som ett brev på posten.

Vänstern har hittills tillåtit sig att ignorera problemet, att skratta åt problemet och att slåss mot problemet. Frågan kvarstår: kommer man att klara av att ta problemet på allvar innan motståndaren vinner på walkover? I nästa inlägg kommer vi att spinna vidare på hur en sådan ärlig politik kan – och i någon mån också måste – se ut. Alltså: blod, svett, och tårar. Något annat alternativ finns tyvärr inte.

Annonser

9 reaktioner på ”Vad kan vi egentligen säga om Sverigedemokraterna? Del III.

  1. ”det enda alternativet till SD en ärlig politik och en ärlig debatt som klarar av att diskutera de faktiska problem vi står inför och de faktiska uppoffringar som kommer att avkrävas oavsett om folk har lust till dem eller inte”

    Väldigt sant! Jag skulle dock förorda Gröna partiet som alternativ (G inte MP), men V är gott nog.

  2. Vad anser du om Ung Vänsters nya kampanj ”Riv murarna”? Den verkar implicit bygga på samma slutsatser som du drar, att solidaritet inte bör vara föremål för samtal om kostnader och att fler flyktingar bör få komma även om gemene svensk får det sämre ställt rent materiellt. Ser fram emot din kommentar därom.

  3. Det är sant att resursbrist m.m. kommer att öka migrationstrycket på västvärlden. Det är vidare sant att det kommer vara svårt eller omöjligt att hålla uppe den levnadsstandard vi vant oss vid, dels p.g.a. resursbrist som driver upp kostnader, dels om vi blir fler som delar på resurserna.
    Det är slutligen också sant att ett Fort Europa inte kan hålla emot migrationstrycket (mer än delvis).

    Men var migrationen hamnar och hur stor den blir går i alla fall i viss grad att påverka politiskt. Sverige har tagit emot mycket mer än sina grannländer och alla andra jämförbara länder. Detta beror inte på slumpen, utan på politiken, vilka partier folk har röstat på och därigenom vilka lagar och vilken praxis som beslutats, vilka förmåner som erbjuds.

    Allt handlar heller inte om fattigdom kontra rikedom, resurser och jobb. Folk vill gärna bo med dem de kan identifiera sig med – det ser man var folk väljer att bo. Irakier och assyrier som dras till Södertälje, svenskar som flyttar ut från Malmö, o.s.v. Många kan nog finna sig i ett liv med mindre lyx om de får bo i ett område med folk de gillar, litar på och förstår, där de inte behöver vara rädda att släppa ut sin dotter på kvällen. Detta är också en anledning till att folk röstar på SD.

  4. Intressant analys. Du missat dock ett perspektiv, som vänstern verkligen inte vill diskutera. Att det krävs omfördelning av makt och resurser inom västerländska länder, om vi skall klara av kriserna. Att det krävs en kamp för socialismen, helt enkelt. Sen tror jag inte det behöver bli så dramatiskt sänkt levnadsstandard för arbetarklassen, det går ju att sänka arbetstid också, dvs at byta ut materiell levnadsstandard mot mer social egentid.

  5. Ojämlik sortering 1
    Avgräsning och utgränsning av människor lever av urskiljningen mellan två sorters människor, som ingen annan än statsmakterna själva hittat på: mellan sådana, som hör till nationen – dom som helt och hållet är underkastade statens exklusiva överhöghet – och därför såsom inhemska medborgare får njuta av rätten att leva på „sitt“ lands område å ena sidan och alla de som egentligen hör till andra nationer och därför inte har något att göra i ett annat land, om inte staten har särskilt viktiga motiv att tillåta dem vistas där – nämligen om och så länge som främlingarna är till nytta för den. Det beror alltså inte på utlänningarna själva, om och när de är en störfaktor för staten.

    Ojämlik sortering 2
    Fördomarna i befolkningen är konsekvensen av den nationella identiteten, som klassamhället bekänner sig till. Dess invånare ser sig som ett människokollektiv, vars välfärd staten uteslutande har till uppgift att tjäna och öka – verkligheten är dock att marknadsekonomin ska garantera välfärd åt näringslivet och något löfte om evig välfärd för löntagare och än mindre för arbetslösa aldrig har getts. Nu står utlänningar helt från början utanför detta ”kollektiv” som är ett klass-samhälle. De är ju inte infödda medborgare, som därför har förtjänat att leva under statens „skyddande“ hand. Tvärtom anses, att nationens kollektiv måste eftersträva och försvara sin välfärd mot andra staters och folkslags egoism och intriger. Ett folk, framför allt löntagarna, som jämt hotas av arbetslöshet, ser sin tillhörighet till nationen som ett privilegium och samtidigt som en garantie till säkerhet i livet – om inte mot arbetsgivarnas business-kalkulationer, så dock mot främmande konkurrenter, som inte har de inhemska medborgarns rättigheter till säkert liv. Även om det för det mesta är utlänningar, som tar de gemena och lågavlönade jobben, så står det fast, att de utnyttjar „oss“, därför att de vill ha fördelar i „vårat“ land. I allmänhet belastar det befolkningens förtroende till politikerna, att de tillåter utlänningar att uppehålla sig i landet och ta „våra“ arbetsplatser, daghemsplatser, lägenheter osv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s