Vad kan vi egentligen säga om Sverigedemokraterna? Del II.

Frågan som tycks infinna sig hos vissa illvilliga läsare efter min tidigare text är ”vad här är egentligen nytt under solen?”. Ja, det kan man sannerligen fråga sig. Är ”SD tjänar på arbetslösheten” en analytisk kronjuvel som verkligen förtjänar någon finare placering än i den pappkrona man ger barnen som äter på Burger King? Visst, arbetslöshet är en sak som faktiskt finns och SD må vara ett parti som tycks kunna uppmana stöd bland arbetslösa, men vart är diskussionen om lösningen? Vad bör vänsterns lösning på arbetslöshetsproblemet vara, om nu arbetslöshet så att säga är ”grejen” bakom SD?

Ironiskt nog så utgör själva ställandet av en sådan fråga kanske det perfekta exemplet på vart jag var på väg i mitt förra inlägg när jag menade att SD främst bör förstås som en återvändsgränd för vänstern, som en seger på walkover. Att en sådan enkel, praktiskt och uppenbart berättigad fråga överhuvudtaget ska förstås som ett sjukdomstecken är antagligen inte något direkt intuitivt för de flesta läsare. Men där har vi också poängen: denna typ av uppenbara fråga utgör i själva verket en väldigt bra illustration av djupt rotade problem. Även självklara saker kan vara problematiska.

Det finns faktiskt en poäng i att ta ett steg tillbaka och ägna någon stund åt ett par förhållanden som både är väldigt grundläggande och lätta att helt glömma bort. Vi börjar med en fråga: inte en fråga om lösningen till problem X eller beskaffenheten hos parti Y, utan en fråga om just detta med att ställa frågor. Vad är det egentligen vi gör när vi ställer politiska frågor?

Alla frågor, och särskilt politiska sådana, kräver ett visst mått av förkunskap för att de ens ska kunna förstås. En viss fråga ställd på ett visst sätt vid en viss tidpunkt innehåller alltid mer än bara de ord den består av, den förutsätter alltid vissa dolda värderingar och antaganden. Kommunister och kapitalister kanske kan enas om att ”frihet” är något bra och eftersträvansvärt, men vad för sorts mening de lägger bakom orden är som bekant en helt annan femma. Vi kan likna en politisk fråga vid ett isberg: den rent bokstavliga karaktären hos frågan kan liknas vid den del av berget som syns på ytan, och den (långt större) delen under vattenytan består i all den implicita mening som ryms bakom orden. Detta kan tyckas onödigt abstrakt, men vi kan illustrera vad vi talar om med två ganska enkla exempel.

Ponera att någon kommer fram till dig en dag och frågar dig vad du tycker lösningen på judefrågan borde vara. De flesta människor skulle idag reagera något i stil med ”vilken jävla judefråga?”. För de flesta människor som inte heter Anders Breivik så saknas det helt enkelt något  här: förutom en sorts vag kännedom om att denna person antagligen är någon form av nazist så saknar man kunskap om de antaganden och förutsättningar som ligger till grund för frågan som sådan. Uttryckt på ett annat sätt så kan man helt enkelt bara den synliga delen av isberget, och detta gör att frågan framstår som helt ryckt ur luften. Vad talar denna galning ens om? Om nu läsaren istället blivit tillfrågad samma sak vid nittonhundratalets början så skulle detta inte vara ett problem: den osynliga del som frågar vilar på och inte kan förstås utan skulle vara något som man hade tillgång till på ett mycket mer självklart sätt.

Låt oss ta ett mer samtida exempel. Hur löser vi egentligen miljökrisen? Få frågor idag är väl viktigare än denna, så låt mig därför sätta punkt för debatten genom att besvara den en gång för alla: genom en reducering av levnadsförhållandena till en nivå analog till den hos Kuba direkt efter sovjetunionens kollaps, genom en omställning bort från ett jordbruk baserat på dyra kapitalinsatser och mot ett kompakt, arbetskraftsintensivt jordbruk ämnat att ge största möjliga avkastning på minsta möjliga areal, genom en i princip total utmönstring av privat bilägande och kommersiell flygtrafik, genom en reducering och rationalisering av industri för att klara av förkortade transportsträckor, något som i praktiken betyder avskaffandet av sådana industrier (ex: tillverkningen av iPhones) som mer eller mindre behöver internationella skalfördelar för att fungera. Voilá!

Det är nog uppenbart för de flesta läsare att detta verkligen utgör ett felaktigt svar. Märk att svaret inte är felaktigt på grund av att det sagda rent definitionsmässigt inte utgör en ”lösning” enligt svenska akademins ordlista. Det är knappast så att dessa åtgärder inte skulle dra ner markant på utsläppet av växthusgaser eller att vi talar om en jordbruksmodell som är dåligt lämpad att överleva en framtida värld med allt dyrare traktorbränsle och konstgödsel, i alla fall inte jämfört med den jordbruksmodell vi använder idag som just behöver både traktorbränsle och konstgödsel för att att fungera överhuvudtaget! Det som gör svaret felaktigt är den pinsamt uppenbara subtexten hos frågan som sådan: det som menas med en ”lösning” på ”miljökrisen” är just en tänkbar åtgärd som inte kräver någon stor, obekväm omställning i våra levnadsmönster eller attityder. Bakom denna synliga del kring debatten om miljökrisen så lurar en långt mycket viktigare osynlig del, och om du inte tar hänsyn till dimensionerna här så kommer du aldrig att faktiskt förstå vad de frågor som ställs egentligen går ut på.

Alla frågor är helt enkelt överdeterminerade. Om en fråga framstår som självklar eller uppenbar så är det inte för att den helt saknar subtext, utan för att man är så van vid denna subtext att man inte ens tänker på att den finns, likt luften man andas. Att arbetslösheten är ett ”problem” som måste ”lösas” kan tyckas utgöra något så okontroversiellt att det inte förtjänar någon som helst diskussion, men detta beror endast på att all diskussion omedvetet redan har avgjorts på förhand. I linje med detta så kan misslyckandet med den svenska antirasismen inte förstås som ett misslyckande att hitta nya lösningar på problem utan som något långt mer grundläggande: idag klarar man inte ens av att problematisera eller lägga märke till denna osynliga del bakom varje problemställning. Vad är egentligen ett problem, vad är det som menas med en lösning? Vad finns det egentligen för skäl att acceptera den problemställning som bjuds? Vänstern idag tror sig kunna överleva som enbart en leverantör av ”lösningar” på ”problem”, samtidigt som man varken vågar eller orkar problematisera vad det är man egentligen håller på med eller varför man fortsätter. Ärligt talat så är det en ganska sorglig syn, och man kan ju tycka att det idag borde vara omöjligt att blunda för just hur otroligt lite det är man faktiskt åstadkommer på den väg man trots allt har valt.

Här är återigen USA ett perfekt exempel på hur viktigt det är att vara på det klara med vad det är man egentligen gör när man kallar något för ett problem och ber om en lösning. Vad är det som man väljer att lägga vikt vid, vad är det som man helt förbigår? Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så har den vita medel- och arbetarklassen fått ta emot otroligt mycket stryk de senaste trettio åren. De kulturella förväntningarna har inte förändrats särskilt mycket under denna tid: alltjämt så är måttstocken för ett lyckat liv fortfarande enfamiljsvillan i det ”städade” området (vad detta nu oftast är ett kodord för lämnar jag åt läsaren), en välklippt gräsmatta, ett bra jobb,  att kunna spara till college för barnen och till den egna pensionen, att köpa en ny och bättre bil då och då, osv. Den stora skillnaden mellan då och nu är istället den närapå totala omöjligheten för människor att faktiskt uppnå alla dessa saker; en omöjlighet som bara blir mer och mer trängande för varje år som går. Den medelklass som fortfarande försöker upprätthålla det levnadssätt de trots allt fått höra att man måste ha gör det genom belåning, och tids nog så drunknar de flesta i det skuldträsk de inte kan undgå att tvingas in i. Den stora frågan som brukar ställas är just hur man ska vända på denna utveckling, hur man ska få tillbaka de stulna jobben, stärka fackföreningarna och återta den förlorade framtid som tidigare generationer kallt kunde räkna med. Jag tror de flesta som någotsånär följt Occupy vet ungefär vilka problemen är och hur de diskuteras.

Jag har sympati för dessa frågor och de människor som ställer dem. Tyvärr kan jag inte undvika att lägga märke till att någonting faktiskt saknas i denna berättelse om paradiset som gick förlorat. USA är historiskt ett mycket rikt land. Än idag så konsumerar en liten del (runt 5%) av världens befolkning nästan en tredjedel av dess viktigaste resurser. Vilka goda skäl har vi egentligen att kalla detta förhållande ”normalt”? Helt oavsett om vi tycker att USA är den stora satan eller att det är ett land som försvarar frihet och rättvisa världen över så är det ett land vars konsumtion står helt i disproportion till dess befolkningsmängd. Om vi faktiskt skulle ta och öppna en historiebok med detta i minnet så skulle det vara svårt att inte dra två ganska klara slutsatser.

För det första: när vi talar om andra idkare av just denna sorts ojämlika förhållande genom historien så brukar vi kalla dessa för imperier. För det andra: en av anledningarna till att imperier går att läsa om i just historieböcker är att de har en olycklig tendens att faktiskt dö förr eller senare. Poängen här är är inte att USA är ett bra eller dåligt land, ett snällt eller elakt land, likt hur ”imperiet” nästan alltid är namnet på den stora skurken i fantasy och science fiction.

Det vi dock enkelt kan konstatera är att det gjorts många andra försök att ordna det så en viss befolkning kan tillgodogöra sig långt mer rikedomar och resurser än andra närliggande befolkningar. Många av dessa försök har på det hela taget fungerat väldigt bra, och romarriket utgör på många sätt ett illustrativt exempel på just hur bra det kan gå bara man kavlar upp ärmarna och sätter manken till. Romarriket illustrerar dock samtidigt den bistra baksidan av samma mynt: alla försök att upprätthålla denna sorts ordning har helt enkelt slutat fungera förr eller senare. Kanske är inte detta så svårt att förstå, då den presumtiva anledningen bakom USAs oproportionerligt stora del av kakan antagligen inte beror på att resten av världen inte gillar kakor.

Diskussionen kring den (vita) medelklassens försvinnande i USA baseras av ganska förståeliga skäl på idén om att den levnadsstandard en vit man faktiskt hade under efterkrigstidens glansdagar var något normalt. Feminister och antirasister tenderar att anta ungefär samma sak, att lönen för en vit man var en normal lön, att svarta och kvinnor därför rent definitionsmässigt fick onormalt låga löner och att kampen om jämlikhet till stor del handlade om att man också skulle få en normal lön. Den stora elefanten i rummet är dock att denna idé om en ”normal” levnadsstandard antar att det grundläggande ojämlikhetsförhållandet mellan USA och andra länder kommer att fortsätta för evigt (eller att världens begränsade resurser kommer att känna sig manade att växa i takt med människors aptit på dem). Utan någon som helst sentimentalitet kan vi dock konstatera att begränsade resurser faktiskt inte blir mindre begränsade ju fler människor som vill ha dem, och som med så många andra saker så krävs det faktiskt en hel del hårt arbete för att säkra en skevfördelning som gynnar en själv. Detta är ett arbete som USA inte längre klarar av att utföra.

Lägg märke till vad jag inte säger här. Jag säger inte att förhållandet där 5% av världens befolkning konsumerar en tredjedel av dess viktigaste resurser är ohållbart på grund av att det är orättvist eller moraliskt felaktigt, att man ”borde” fördela resurser mer jämlikt, att detta rör sig om ”chickens coming home to roost” eller något i den stilen. Oavsett de etiska och moraliska betänkligheter man kan ha mot en värld där de starkaste lejonen roffar åt sig de största och bästa bitarna på zebran så är det långt mer akuta problemet idag att man helt enkelt inte längre är stark nog att kunna fortsätta med detta. Självklart är det de svagaste och fattigaste i USA som drabbas först och hårdast av detta, men så är det ju alltid. Det ändrar ändå inte på faktumet att dagens 5% inte kommer att kunna lägga vantarna 30% för all framtid, även om det står folk helt fritt att tycka att de borde kunna göra det eller har rätt att göra det.

En vänster som lovar en väg tillbaka till det ”normala” har alltså – och detta är nog århundradets underdrift – en del problem på nacken. En vänster som lovar att lösa bristen på välbetalda jobb målar ganska snabbt in sig i ett hörn: ett välbetalt jobb är ett jobb som fanns för trettio år sen, en acceptabel levnadsstandard är den som är lika hög som för trettio år sen, och så vidare. Att leverera dessa saker (märk väl: att dessutom leverera dessa saker till alla den här gången, och inte bara till den minoritet av befolkningen som utgörs av vita män) skulle kräva att man fortfarande kunde upprätthålla den sortens ojämlika förhållanden som USA tjänar på, men detta är just något som mer och mer misslyckas trots det arbete som faktiskt utförs av de som vill bevara status quo. Rent cyniskt: har vänstern överhuvudtaget något att erbjuda här? Kalla mig naiv, men om jag behöver någon som faktiskt kan det där med att organisera statskupper och styra upp bananrepubliker så vänder jag mig hellre till Henry Kissinger än till Lars Ohly.

Att i detta läge bolla med idéer som att lagstadga om rätten till fast arbete hamnar ungefär på samma nivå som att lagstadga om rätten för varje människa att leva i femtusen år: det spelar ingen roll om viljan finns där så länge alla praktiska förutsättningar lyser med sin frånvaro. Visst är det så att människor i USA vill leva lika bra som deras föräldrar gjorde, att de vill bo så bra som möjligt, att de vill kunna bli advokater eller läkare hela bunten och tjäna fett med cash. Än sen? Det kommer inte att hända bara för den skull, och att ge folk vad de vill ha är inte politik. Att man enbart ska få de man vill ha är överhuvudtaget inte en princip som vuxna människor kan kräva av omvärlden.

Ett exempel: en bekant till mig fick ganska nyligen veta att han har cancer. Prognosen för den sorts cancer det rör sig om ligger med behandling på ca 6-12 månader. Det som däremot inte hände var att läkaren frågade om vederbörande skulle kunna tänka sig att vilja ha cancer, om en tidig död och smärtsam behandlingsregim var något man kunde tänka sig skulle passa ihop med framtidsplanerna, eller något i den stilen. Läkaren talade om för honom att han hade cancer, och upplyste därefter om vad detta innebar rent praktiskt och de val och anpassningar som faktiskt stod till buds. En läkare frågar inte människor om de vill ha cancer, kanske dels därför att de på det hela taget oftast inte vill det, men främst därför att deras vilja i frågan faktiskt inte spelar någon som helst jävla roll. Detta betyder inte att det inte finns hjälp och behandling att tillgå, utan bara att gränserna till vad som kan åstadkommas inte bestäms av vad individen vill eller inte vill. Den läkare som talar om för folk endast vad de vill höra och inte vad som faktiskt är sant gör helt enkelt inte sitt jobb.

Åter till våra egna breddgrader och diskussionen kring SD. Jag valde inte exemplet USA för att USA är ”samma sak” som Sverige. USA är ett pedagogiskt exempel dels eftersom konflikten är tydlig och dels därför att det alltid är enklare att tala ärligt om andra människors problem än sina egna. Diskussionen kring ”den försvinnande medelklassen” i USA illustrerar på ett mycket tydligt sätt att frågor och problemställningar alltid är något kontingent; de vilar alltid på vad det är man väljer att kalla ett problem och vilken sorts lösningar man är beredd att acceptera. I mitt förra inlägg påpekade jag att den strukturella arbetslösheten var här för att stanna och att den berättelse som erbjuds av Sverigedemokraterna av mycket goda skäl går hem hos dem som riskerar att göras överflödiga eller redan idag är det. SD har samtidigt en uppenbar brist på faktiska lösningar, och att kasta ut alla invandrare kommer inte att ens på långa vägar råda bot på de mest akuta problem som tär på människors vardag idag. Visst är det så, men det mest idiotiska man kan göra här är att klappa sig själv på axeln.

SD har varken analys eller verktyg nog att kunna ge väljarna vad de vill ha, men detta bottnar inte i någon sorts obotlig inkompetens eller dumhet. Till stor del är detta knappast SDs fel överhuvudtaget, då människor faktiskt vill ha saker som de till en allt större grad omöjligen kan få. Visst, löftet om en återgång till en idyllisk välfärdsstat genom invandringsstopp och en renässans för den svenska kulturen tycks idag vara mer trovärdigt än den version på samma löfte som säger att vi kommer dit genom att bygga vindsnurror och säga åt bankdirektörer att sluta vara giriga. Kanske är jag någon sorts rasförrädare när jag långt hellre sätter mina pengar på SD än vad jag gör på något annat parti när det gäller att komponera den minst patetiska svansången över fornstora dar, över den förtrollade värdegrund som vi en gång i tiden hade gemensamt, över dåtidens hårda och ärliga arbete som byggde allt det goda som elaka byråkrater idag slösar bort. Denna populistiska poesitävling kan SD omöjligen förlora, i alla fall om Sjöstedts tal vid kongressen är något att gå på. Detta om något torde vara det område där partiet faktiskt – ursäkta uttrycket – har rytmen i blodet.

Så länge vänstern försöker ge ”bättre” lösningar på redan avgjorda frågeställningar och endast aspirerar att till att göda rådande förväntningar (helt oaktat hur lite verklighetsförankring de har) så kommer man helt enkelt att förlora. Det förvånande här är hur totalt man tappat sikte om att politik handlar om val och värderingar, och att andra människor kan göra andra val och ha andra värderingar utan att vara ointelligenta. En diskurs som hävdar att folk på högern är ”dumma” är en diskurs som menar att det egentligen bara finns en enda uppsättning saker som är viktiga och att det enda som det ens går att tvista om är hur man som allra bäst uppfyller en av naturen given samhällsordning.

Vänstern kommer aldrig att kunna ge människor det de vill, om det de faktiskt vill ha är en invandring som inte på något sätt påverkar den egna levnadsstandarden (då invandrare – likt alla andra människor – både behöver äta och dricka och är bosatta på en planet med begränsade resurser), en framtida anpassning till sinande fossila bränslen som inte ändrar på någonting, en lösning på problemet kronisk arbetslöshet som rätt och slätt ger gamla privilegier tillbaka, och så vidare. Dessa saker ligger helt enkelt inte i framtiden. Den som går och väntar på att tomten ska komma och lägga dem under granen kommer tids nog att bli ganska besviken. Om vi nu nödvändigtvis behöver charlataner som utlovar guld och gröna skogar samt evig ungdom med tre enkla steg så är SD (eller ett parti likt det) det absolut bästa val som står till buds. Så enkelt är det faktiskt.

Den absolut sista saken som behövs idag är lösningar på ”invandringsfrågan” eller ”arbetslöshetsfrågan”. En effektiv antirasism och ett effektivt motstånd mot SD måste helt enkelt våga att utmana och till slut förändra de antaganden och förväntningar som ligger bakom varje på förhand avgjord fråga om ”vad bör göras?”. Misslyckandet att göra just detta går att skåda överallt kring oss. Vi kommer att tala mer om detta i nästa inlägg (förhoppningsvis utan att behöva göra några fler utsvävningar utanför Sveriges gränser som en del i en poäng).

Annonser

3 reaktioner på ”Vad kan vi egentligen säga om Sverigedemokraterna? Del II.

  1. hej,

    jag trillade över din blogg i somras (eller när det nu var), när du skrev om pantrarna. sedan glömde jag bort den. nu snubblade jag hit igen, vilket jag är glad för. du tänker bra och skriver bra. tack för det.

  2. Varje gång jag läser ett inlägg av dig försvinner min entusiasm över V med en gång, och en depression över lägets hopplöshet infinner sig. Du skriver bra, med andra ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s