Vad kan vi egentligen säga om Sverigedemokraterna?

Att Sverigedemokraterna varit på tapeten den senaste tiden är väl något av en underdrift. Floder av bläck har runnit från politikens alla tänkbara hörn och kanter i diverse försök att beskriva och/eller förklara SD. Frågan är dock om särskilt mycket av värde egentligen sagts. Förutom målbrott, hormoner och Warcraft III så utgör DN:s ledarsida något av ett tonårsminne, och jag kommer vagt ihåg en tid sisådär runt femton års ålder då jag gärna tyckte att ledarskribenterna var klipska och hade många smarta saker att komma med. Ibland är det svårt att inte att vara tacksam för att man bara blir äldre och äldre.

Jag har alltså inte särskilt höga förväntningar vad gäller kvalitén på diskussionen kring SD – eller rasism i allmänhet – i media, och härmed har jag också ganska svårt att bli besviken. Tyvärr förefaller det mig som om situationen inte är särskilt mycket bättre om vi väl vänder blickarna mot vänsterns intellektuella förtrupp, åtminstone inte i de fall jag själv försökt göra det. Situationen är än mer frustrerande då det många gånger är svårt att urskilja någon analys överhuvudtaget bortom det öronbedövande mullret av upprördhet och moralism, detta ständigt närvarande bakgrundsbrus som gör det nästintill omöjligt att sålla det viktiga från det oviktiga.

Logiken här tycks helt uppåt väggarna. Att kritisera högern för att den är ”elak” eller består av ”fascister” förefaller mig som ett meningslöst slöseri med tid. Självklart för högern en högerpolitik. Vad skulle den annars göra? I den mån högern dessutom gör det bra så förtjänar den snarare beröm än kritik. I ett schackspel går det knappast att förvänta sig att din motståndare ska kämpa så hårt det bara går för att du ska vinna, och att kritisera denna motståndare när denne använder varje tillfälle till att ta pjäser är helt enkelt att vara en dålig förlorare, att bete sig både löjligt och omoget. När spelet däremot består av politik istället för schack och när pjäserna helt plötsligt är ojämförligt mycket mer värdefulla så framstår detta beteende som rentav brottsligt i sin vårdslöshet, som en chockerande brist på respekt för situationens dödliga allvar.

Det är en sak att teatraliskt förhärliga det egna misslyckandet i en situation när inget står på spel – detta gör dig bara till en jobbig människa att ha att göra med – men när situationen är så pass allvarlig som den är idag så är blir denna sorts ruttna Cassandrakultur bokstavligt talat livsfarlig. Det ”moraliska övertag” som enligt rykte tillkommer vänstern har sedan länge förvandlats till en fotboja, till ett malätet arvegods vi för länge sedan borde ha dumpat åt bättre behövande fashionistas i någon UFF-container. Snarare än att vara en källa till styrka utgör det moraliska övertaget ett ångestdämpande kreditkort som låter användaren skjuta upp betalning för alla möjliga praktiska misslyckanden till nån obestämd punkt i framtiden, ett fikonlöv för värdigheten och en ursäkt för den sortens ”logik” som säger att det är lika bra – kanske till och med bättre! – att förlora på ett vackert sätt än det är att faktiskt vinna.

Det är god tid att ge till djävulen vad som tillhör honom och till Jimmie Åkesson vad som tillhör Jimmie Åkesson. Att använda SD som rekvisita för ett masturbatoriskt självförhärligande (Oj oj oj, vad dessa rasister är dumma! varför förstår de inte det jag förstår, dvs X Y Z…) är helt enkelt att inte ta partiet eller vad det representerar på allvar. Varje gång någon gör det så skickar dessutom Stalin en oskyldig kattunge till Gulag… i helvetet. Om nu inte barnsligheten och det totalt improduktiva i denna klagosång är skäl nog att torka krokodiltårarna, var då en hygglig människa och tänk på de oskyldiga djuren.

Jag hör ofta att SD är ”fascister”, att de är samma skrot och korn som Gyllene Gryning i Grekland eller att de skillnader som faktiskt finns dem emellan endast består i en tillfällig taktisk list, i ett försök från Åkesson att klä ut sig i mormorskläder för att lura rödluvan inom räckhåll för den bruna vargens dräglande käftar. Denna sorts beskrivning är dock behäftad med allvarliga problem. ”Fascism” är idag en term tömd på allt deskriptivt värde, ett skällsord som kan betyda allt och ingenting på en och samma samma gång. Att kalla SD för fascister påminner om att bestämma tiden för ett möte till ”någon gång efter Kristi födelse”, dvs rent trivialt korrekt men helt utan precision och funktionellt meningslöst. Vill vi förstå SD rent konkret behöver vi hitta ett nytt språk eller åtminstone vara goda nog att kunna precisera vad vi menar med den sortens termer.

SD är ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen. En tämligen populär berättelse går just ut på att detta ursprung i nynazismen representerar partiets ”egentliga” eller ”sanna” natur, en natur som man sen dess har gjort sitt bästa för att dölja. Denna berättelse har en hel del dragningskraft, speciellt när högt uppsatta medlemmar i partiet ertappas med att skrika hora, babbe och blattejävel åt förbipasserande och rent allmänt bete sig som fulla jävla svin. Har vi inte här att göra med typexemplet på masken som faller av, det korta avbrott i skådespelet som abrupt blottar deltagarnas förvridna och omänskliga ansikten? Enligt berättelsens logik måste SD:s välpolerade yta förstås som en krigslist, som ett tunt lager bladguld på den trojanska hästen. När väl försvararna – lurade av ytans gyllene färg – tagit hästen innanför sina portar så är det för sent: krigarna kommer då att strömma ut för att fullfölja det mål de hela tiden haft, ett mål de endast dolde som ett led i att komma offren tillräckligt nära inpå livet.

Detta fungerar inte. Missförstå mig inte här: det är absolut inte så att det inte finns en spänning mellan den kostymprydda riksdagsmannen och personen som på fyllan skriker hora åt förbipasserande och ber dem att packa och dra hem till arabien, mellan en ”ansvarig invandringspolitik” och valstugans utläggning om bidragsberoende negrer med våldtäkt i blodet och smak för svenskt lammkött. Detta Janusansikte är på en och samma gång partiets mest centrala egenskap och dess i särklass största problem, men detta innebär absolut inte att de senare exemplen kan eller ska förstås som sprickorna i sömmen på vargens fårakläder.

En rent strukturell anmärkning måste här göras. SD är i högsta grad ett parlamentariskt politiskt parti. Idag när politik och parlamentarism är ord som allt för ofta misstas för synonyma är det värt att understryka det riktiga och viktiga i en åtskillnad. Ett parlamentariskt parti är ett parti som enbart eller huvudsakligen ser de representativa (demokratiska) institutionerna som både mål och medel för den tänkta politiken. Jag sätter ordet demokrati inom parentes eftersom det inte alls är säkert att dessa institutioner – om de nu ens finns – är särskilt inflytelserika eller demokratiska. Det ryska socialdemokratiska partiet under Lenin må ha varit ett politiskt parti, men det var inte ett parlamentariskt politiskt parti. Gyllene Gryning må vara ett politiskt parti, men det är inte ett parlamentariskt parti. Ett parlamentariskt parti lever och dör i takt med valförluster och valframgångar, då dessa dels bestämmer de yttre gränserna för partiets maktapparat (via allokeringen av parlamentariska säten) och dels fungerar som den främsta barometern på partiets stöd hos befolkningen. Ett utomparlamentariskt parti kan å andra sidan klara sig utmärkt med mycket liten representation i det aktuella landets riksdag (om det ens har någon, vilket inte alls är säkert!) så tillvida det ägnar sig åt andra aktiviteter som anses vara viktigare och mer användbara maktmedel än de eventuella parlamentariska säten man går miste om. Vad som menas med ”andra aktiviteter” varierar mycket mellan olika tider och platser.

Innan vi går vidare bör vi alltså göra en poäng i att påpeka det uppenbara: SD är ett parti vars mål är att vinna röster, röster som det sedan är tänkt att man ska omsätta i ett praktiskt genomslag för den egna politiken. SDs aktiviteter måste formas efter en mall där det gäller att övertyga största möjliga antal att rösta på partiet. Detta tvång är inte subjektivt utan snarare rent strukturellt, en produkt av omständigheter där alternativet till anpassning är total marginalisering. Den yttre världen utövar ett ständigt tryck på partiet, och man kan antingen anpassa sig därefter eller försöka streta emot – något som ofta medför ett mycket högt pris.

Låt oss illustrera detta problem med ett alldagligt exempel. Sverige i December månad utövar ett starkt tryck på människor att ha på sig kläder när de går utomhus, och detta av helt uppenbara skäl. Den som väljer att ignorera detta tryck från omvärlden kommer inte bara att få betala ett högt socialt pris (plus eventuella böter för förargelseväckande beteende), han eller hon kommer dessutom att frysa ihjäl inom en ganska kort tid. För den enskilda individen är detta förhållande ej förhandlingsbart: priset som måste betalas av den som vägrar att anpassa sig är hugget i sten och kommer att utkrävas vare sig vederbörande finner det rättvist eller inte.

Verkligheten för ett parlamentariskt parti är obarmhärtig på ett liknande sätt. En inbördes jämförelse mellan diverse gröna partiers parlamentariska framgångar och radikaliteten i deras politiska linje säger nog allt som behöver sägas på området. När Sveriges ledarsidor välkomnar MPs nyfunna ”realism” i och med utmönstringen av all tillstymmelse till tillväxtkritik så menar man (även om man ofta inte är medveten om saken) något alldeles speciellt med termen realism. Realismen har egentligen ingenting att göra med det realistiska i fortsatt obruten ekonomisk tillväxt – något som redan matematiskt i princip är en omöjlighet –  utan det som menas med att vara realistisk är att man accepterar det parlamentariska systemets specifika realism. Om du vill få folk att rösta på dig måste du säga ungefär vad de redan vill höra, om du vill få tid och plats i media måste du spela enligt vissa regler, om du vill ha politiska samarbetspartners måste du gå med på att respektera vissa allmänna sanningar, och så vidare in i det oändliga. Att vägra anpassa sig är att ställa sig ute i kylan, och även om denna sorts utfrysning är något mer metaforisk än den i vårt tidigare exempel så är den skadlig nog. För ett parlamentariskt parti gäller det alltid att formen ställer vissa krav på innehållet, och detta är lika sant för SD som det är för V, S, eller MP, även om de specifika omständigheterna självklart kan växla en hel del.

En konsekvens av detta är att parlamentariska partier är tämligen dåligt lämpade att skapa politiska förutsättningar i samhället, och detta av samma sorts strukturella skäl som gör att vinstdrivande företag har mycket svårt att syssla med den sortens generella basforskning som troligtvis aldrig kommer att resultera i någon sorts praktisk applikation som det går att tjäna pengar på. Idag tycks det finnas något av en fixering kring vikten i att ”ta kampen mot SD” och liknande. Rasistiska idéer måste besegras, hör vi. Jovars, men visst är det egentligen ganska tacksamt att SD finns, då vi här har chansen att personifiera rasismen som sådan, lokaliserad i mer eller mindre synliga och elaka/dumma/trångsynta människor? SD är dock lika mycket ”producenter” av rasism som Shell är producenter av olja. Mer rättvist är att kalla båda för vad de faktiskt är, dvs exploatörer. Rasism, främlingsfientlighet och ekonomiska klyftor är på frammarsch över hela Europa, men att hävda att detta är något som orsakats av Jimmie Åkesson och hans kollegor är placera kärran framför åsnan, precis som det är löjligt att ge Shell äran för de geologiska processer och de miljontals år som står bakom varje fat olja man borrar upp. SD gör sitt bästa för att kanalisera och utnyttja ett folkligt missnöje, varken mer eller mindre. Vi finner också den mest frenetiska, den mest ryggmärgsbetingade främlingsfientligheten hos människor som på det hela taget faktiskt har ganska goda skäl att vara just främlingsfientliga.

En av de större omställningar vi kollektivt genomlever idag ligger i skapandet av mer eller mindre överflödiga människor i väst, något som går hand i hand med proletariseringen (dvs. fördrivning bort från jordbruk och mot lönearbete) av stora delar av den bondebefolkning som världen alltjämt har kvar. Från svenska bruksorter till förfallna spökmetropoler a la Detroit så kan vi skåda en process där jobben likt flyttfåglar flyger till varmare breddgrader, men denna gång utan någon som helst pretention om att komma tillbaka framtill våren. För att göra en femhundra år lång historia kort är detta dock varken något nytt eller särskilt chockerande, utan detta följer helt enkelt logiken bakom den kapitalistiska världsekonomin. Både ökad automatisering och s.k. ”offshoring” står bakom de förlorade arbetena i västvärlden, men poängen bakom båda handgreppen är att öka profitkvoten, dvs. att åter se till att den egna verksamheten kan generera den sortens vinst man är van vid. Detta förtjänar knappast någon överdriven klagosång eller tårögd bestörtning: kapitalism är ett system där imperativet är kapitalackumulation. Att förfasas över att vinstdrivande företag ständigt ser sig om efter alla möjliga sätt att gå i vinst framstår bara som ett bisarrt slöseri med tid eller ett billigt sätt att kamma hem populistiska pluspoäng. Ironiskt nog så var det just välfärdsstatens triumf internationellt med dess medföljande höga löne- och skattekostnader, stridbara fackföreningar osv som ledde till ett läge där profitkvoterna sjönk, vilket var en av de bidragande orsakerna till 1970-talets ekonomiska kris. Vi kommer att ha skäl att återkomma till detta i framtiden, då vi har att göra med en otroligt öm punkt både för SD och vänstern.

Detta inlägg är dock varken menat att utgöra ekonomisk historia eller -Gud bevare oss – en polemik mot kapitalismens ondska. Poängen är endast att detta som teoretiker ibland kallar för ”sekulära trender inom den kapitalistiska världsekonomin” har för vana att få dramatiska – och oftast traumatiska – konsekvenser för människors vardag, och bland de mest påtagliga av dessa idag är just hur många människor blir allt mer umbärliga i takt med att de jobb och den samhällsnisch som tidigare tillföll dem helt enkelt rationaliseras bort. Bortom det eviga trixande med statistik som regeringar nödvändigtvis ägnar sig åt så talar de demografiska undersökningarna sitt eget klarspråk om vår färdriktning: en kronisk ungdomsarbetslöshet utan något ljus i tunneln, en alltmer påtaglig utbredning av korttidsanställningar, vikariat, och andra ”flexibla” anställningsförhållanden, en ständigt växande skuldsättningströskel för ungdomar i utbyte mot ett intyg på högre utbildning som antagligen inte kommer att leda till något jobb överhuvudtaget. I denna version av hela havet stormar så är det vita män som främst fått se ”sina” stolar plockas bort. Detta i ett samhälle där alla tycks vara ofantligt upptagna med att låtsas vara helt ovetande om existensen av vare sig musik eller stolar – samtidigt som de krampaktigt fortsätter att dansa till takten med ögonen fastborrade vid de få bekväma sittplatser som finns kvar.

De amerikanska vita medel- och arbetarklasserna utgör kanske det mest dramatiska exemplet på just hur detta förlopp kan gå till. Från att ha varit både politiskt och ekonomiskt användbara är man idag både överflödiga och allt för dyra i drift: borta är den ”family wage” en vit manlig arbetare lugnt kunde förvänta sig vid ett stålverk eller bilfabrik, borta är sjukförsäkringarna och pensionerna, borta är den högsta levnadsstandarden i världen och den sortens machomystik som gödda självkänslan. Borta är glimret av ”manifest destiny” bland de segregerade förorternas serietillverkade enfamiljsvillor. Den amerikanska arbetarklassen – dvs. den stora mängden fattiga vita amerikaner – talar man överhuvudtaget inte längre om. De lever kanske någonstans där ute i någon ”flyover state” – detta ofantliga terra incognita mellan USAs två hippa kuster – men likt de mexikanska immigranter som städar trottoarerna och kör ens taxi så tycks de ha utvecklat någon form av optiskt kamouflage som gör dem helt genomskinliga för de förbipasserandes blickar. Beträffande medelklassen däremot går det knappt att värja sig för tidningarnas alla snyfthistorier. och ett vurmande för denna vackra, förlovade medelklass utgör också den mest grundläggande besvärjelsen för vilken amerikansk politiker som helst. Inget av detta hindrar på något vis den process som är i full färd att kväva denna klass under veritabla berg av skulder samtidigt som enskilda individer desperat försöker hålla huvudet ovan vattnet och bibehålla sin levnadsstandard, eller åtminstone – kanske det allra viktigaste för en proper amerikansk familj – hålla skenet uppe inför grannarna. Det är dock nästan pinsamt tydligt att de forna glansdagarna är borta och inte kommer att komma tillbaka inom en överskådlig framtid, om ens någonsin, och detta helt oavsett hur mycket man hojtar och viftar om saken.

Det intressanta här är försöken från de drabbade att förstå och förklara den situation de finner sig i. Dels ser vi förklaringar i stil med att någon har ”tagit” alla jobb och/eller förstört ekonomin, och här finns det som bekant en gedigen skara usual suspects man kan skylla på. Ett annat spår menar att det ”goda” i Amerika har försvunnit, typiskt sett genom rasblandning, någon sorts nyuppfunnen ”girighet” i företagslivet, en brist på respekt inför lag och ordning, Drakar & Demoner i kombination med satanisk hårdrock eller lite grann vad du vill. Oavsett vilken sorts smittoämne vi talar om så har det redan lett till att kulturen eller rasen förorenats till en sådan grad att (moraliskt, ekonomiskt, politiskt) förfall omöjligen kan undvikas. Något förenklat utgör dessa två huvudspår – ”skurken” kontra ”förfallet” – de dominerande förklaringsmodellerna, vilka sedan självklart kan varieras och kombineras in i det oändliga och ges olika vänster- eller högerförpackningar. Den riktiga förklaringen bakom dagens trångmål har dock ganska litet att göra vare sig med  mexikanska jobbtjuvar, queerfeministisk bögterrorism eller företagsledare som upptäckte den här grejen som kallas för ”vinst” efter att ha lyssnat till ett tal av Ronald Reagan.

Det som faktiskt gav den vita amerikanska arbetar- och medelklassmannen den historiskt höga levnadsstandard som han sedan kom att ta helt för givet var helt enkelt en samling historiska tillfälligheter. Skälet står varken att finna i (förlusten av) kristen arbetsmoral eller arisk blodspotens, utan vi finner det i en knippe ekonomiska och politiska omständigheter som dels bestämde fördelningen av majoriteten av världens välstånd till en tämligen liten del av den totala befolkningen, dels strukturerade den nationella fördelningen av välstånd enligt tämligen hårda linjer av segregation. Sättet som löneskillnader – både nationellt och internationellt – brukar förstås av antirasister och feminister i väst illustrerar på ett ganska bakvänt sätt vad det egentliga problemet är. Alla har vi väl hört att vita kvinnor tjänar 0,8 dollar för varje dollar en vit man tjänar, att svarta män tjänar 0,7 av samma summa, att svarta kvinnor tjänar 0,6 osv (Obs: dessa siffror är endast menade att vara lätthanterliga exempel). Den slutsats man dock tycks dra är att den manliga lönen (dvs, 1.0) utgör den ”normala” lönen för ett visst arbete och att allt därunder utgör en abnormalitet, och målet måste alltså bli att se till att kvinnor och minoriteter äntligen höjs till den normalnivå för arbetet de utför. Problemet är dock att den rakt motsatta slutsatsen fungerar mycket bättre, dvs: det är egentligen den lägsta av dessa siffror som utgör den ”normala” lönen (dvs det minsta en kapitalist kan komma undan med att betala för ett visst arbete) och allt över denna lön utgör ett faktiskt påslag eller en subvention. Den fråga som bör infinna sig är denna: vad för sorts skäl finns det egentligen att betala en högre lön än vad man faktiskt behöver för ett visst arbete?

Den olycka som faktiskt drabbat vita amerikaner är att deras subvention nästan helt och hållet har dragits in. Fattigdom, osäkerhet och arbetslöshet utgör *knappast* någon nyhet i USA: den stora skillnaden mellan då och nu är istället att förhållanden och arbetsvillkor som tidigare endast gällt för ickevita eller kvinnor nu plötsligt gäller i allt högre grad även för vita män. Vi behöver inte här gå igenom skälen bakom varför detta händer just nu eller tar just de former vi ser idag, utan poängen är endast att belysa vad det är som faktiskt sker och vad för sorts så att säga naturliga reaktioner detta ger upphov till hos den drabbade befolkningen.

För att återgå till Sverige: även här förlorar människor de privilegier de lärt sig förvänta. Även här så blir allt påtagligt sämre. Även här skriker politiker av alla färger sig hesa om jobben, om vikten av jobbskapande, om hur bra politik måste vara jobbpolitik. Likaså skyggar man undan från att på något sätt antyda att arbetslösheten som sådan är strukturell, att många människor helt enkelt inte behövs, att de aldrig kommer att få den sortens fasta jobb som de lärt sig utgör den enda sanna legitimationen på att man inte är ett misslyckande. Reinfeldt talar om ”utanförskap”, en term som är långt mer passande än vad hans politiska motståndare är beredda att erkänna. Att tillhöra släktet strukturellt överflödiga människor är att hamna ”utanför” i ordets sanna bemärkelse: det är att göras osynlig, att retuscheras från verkligheten, att trollas bort från samhällskroppen med samma sorts nit och photoshop-magi som åldersrynkorna på de kroniskt leende och kroniskt undernärda fotomodeller på omslaget till vilken herrtidning som helst. Uttryckt på ett annat sätt så är utgör de överflödiga människorna en form av mänsklig smuts, ett störande oordningsmoment som inte har någon naturlig plats i den imaginära samhällsmiljön. Med körkort i ordbehandling, kurser i CV-skrivande och gröna jobb så ska den kroniska arbetslöshetens spöke fördrivas; de stora människoskaror för vilka detta aldrig kommer att fungera för (hur stor brist på ordbehandlingskunniga ungdomar har vi egentligen idag?) osynliggörs härmed, och skådespelet fortsätter ostört.

Det är svårt att inte konstatera att främlingsfientlighet faktiskt fungerar som ett ganska bra verktyg för att förklara ekonomiska och politiska trender idag. Sanningshalten spelar ingen roll: vi har att göra med en berättelse det går att tro på, ett ramverk som man kan mata in fakta och händelser i och få ut någon sorts bild av verkligheten som tycks trovärdig. När folk utger SD för att vara de enda som ”faktiskt talar om problemet” så har de till stor grad rätt. SD är på många sätt det enda parti som är villiga att tala om ”problemet med invandring”. Uttryckt på ett annat sätt: SD är det enda parti som faktiskt är villiga att erbjuda en förklaring åt faktiska, reella problem. Knorren är att de gör det genom att hävda att dessa utgör just invandringsproblem.

En kort titt på opinionsmätningarna visar också att detta handgrepp faktiskt går hem i stugorna. Men denna framgång medför samtidigt sina egna begränsningar, den riskerar lätt att förvandlas till en fotboja för partiet. Att vurma om ett mytiskt (snarare än historiskt) folkhem och sätta detta i motsatsförhållande till invandring, multikulturalism och moskébyggen må vara ett bra sätt att vinna poäng, men dessa poäng är inte gratis. Vad händer om man s.a.s måste sluta jiddra och börja trolla? I den mån folkhemmets död inte står i orsakssamband till ökad invandring så löper man alltid risken att man slits sönder av avståndet mellan verklighet och retorik.

”Det finns inte jobb nog ens åt svenskar här”, vem har inte hört denna gamla käpphäst som ett argument mot (arbetskrafts-)invandring? Ironin är ganska otrolig: mig veterligen har så har ingen faktiskt motståndare till SD hittils lyckats sammanfatta partiets mest obevekliga interna motsättning och största praktiska problem på ett bättre eller mer koncist sätt. Detta är den gordiska knut man inte kan nysta upp hur hårt man än försöker: de förutsättningar som fick det svenska folkhemmet att fungera ekonomiskt hade alltid väldigt lite med Sverige att göra och baserades i slutändan på de gynnsamma förhållanden som rådde i resten av världen. Ingen människa är en ö, och inget land heller (förutom i någon sorts trivial geografisk bemärkelse, men herregud, vem bryr sig om sådana petitesser?).

Den som vill få fart på folkhemmet igen – vare sig det rör sig om Löfven, Sjöstedt eller Åkesson – kan omöjligen lyckas genom enbart nationell politik. Men ingen av dessa politiker har någon som helst kontroll över vart någonstans världsekonomin befinner sig, och det är just denna världsekonomi som tvunget skulle behöva förändras till en otroligt stor grad för att vända dagens rörelse bort från välfärdsstaten som modell. För övrigt: om det finns en enda läxa man bestämt bör dra från experimentet socialism i ett land så är det just hur små möjligheterna faktiskt är att ”gå mot strömmen” vad gäller förutsättningarna för ett lands ekonomiska politik. Trots alla ideal och all retorik i världen så var ekonomierna i de länder som öppet kallade sig för socialistiska knappast några artfrämlingar jämte sina kapitaliska diton. Immanuel Wallerstein har skrivit mycket om just svårigheterna i att streta emot trycket från världsekonomins regler och imperativ för den som är intresserad av ämnet, men jag tror det räcker för oss här att påpeka en viss skillnad i förutsättningar: Ryssland är ett mycket stort land med tillgång till allsköns naturresurser medan Sverige är ett litet land som saknar egna reserver vad gäller just viktiga strategiska resurser, däribland olja. Idén om någon sorts svensk ”socialdemokrati i ett land” helt i stäv med riktningen för resten av världens ekonomiska utveckling är ett skämt. Det är ett löjligt,  ogenomförbart och barnsligt skämt, och detta helt oavsett om punchlinen stavas marknadssocialism eller invandringsstopp.

SD erbjuder en förklaring, men de erbjuder alltså inte en lösning. I slutändan så är det helt korrekt att säga att det faktiskt inte finns jobb nog ens åt svenskarna längre, men de processer som ligger bakom detta förhållande har man som bekant inte mycket att säga om. Hur ska vi då förstå situationen? Är SD då ett populistiskt tomtebloss eller bara fascister i fårakläder? Jag menar här att partiet först och främst måste förstås som en återvändsgränd för vänstern. Detta kan tyckas vara en något otippad slutsats, men skälet bakom är faktiskt ganska enkelt.

På samma sätt som man gick och hoppades att finanskrisen skulle leda till ett uppsving för den egna sidan och nyliberalismens död så tycks det som om sverigedemokraterna borde utgöra vatten på den egna kvarnen, en uppenbart bakåtsträvande återvändsgränd som logiskt sett borde skänka ännu mer ljus över det positiva i de egna förslagen. Skildringen av motståndarsidan är för övrigt nästan desperat i all sin övertydlighet: finanskrisen orsakades av maktfullkomliga, vidskepliga och inkompetenta plutokrater, SD är ett främlingsfientligt, trångsynt parti med ett patetiskt skämt till ekonomisk och politisk analys som lika gärna kunde ha lånats från baksidan på ett Kalle Anka pocket. Bordet är dukat, förutsättningarna kunde inte vara bättre, men ändå så lyser framgångarna helt med sin frånvaro. ”Borde” tycks alltså vara det operativa ordet idag: finanskrisen borde ha stärkt vänstern, SD är ett parti som folk inte borde ta på allvar, humlor är klumpiga, o-aerodynamiska kreatur som inte borde kunna flyga. Detta till trots: ändå flyger de.

SD är inte ett unikt eller ens ett särskilt intressant parti. Det är inte något grumligt och ljusskyggt väsen vars rim och reson det knappt går att luska ut. Att det idag är Sveriges tredje största parti har inte att göra med att partiet är något sorts politiskt mördarvirus med en nyupptäckt antibiotikaresistens, utan det visar snarare på den totala otillräckligheten hos den ”antirasism” som erbjuds som ett alternativ. Den ständigt återkommande tendensen att försöka reducera politiska frågor till frågor om intelligens är tecken nog på hur allvarlig rötan är: enligt dumhetsdiskursen ska SDs framgångar absolut inte förstås som det egna misslyckandet (mig förefaller vänsterns syn på det egna arbetet ofta bestå av olika variationer på nuderismen ”stolt men inte nöjd”) då man i huvudsak gör ett bra jobb, utan problemet är att folk faktiskt är ganska ointelligenta och dumma på det hela taget, och vad kan man egentligen göra åt den saken? Då någon form av socialism och antirasism rätt och slätt borde eller till och med måste vara det enda sortens åsikt en normalt intelligent person ens kan ha så kan man i och för sig beklaga de minst sagt marginella framgångar dessa två storheter faktiskt möter i praktiken, men andra människors enfaldighet kan väl knappast vara skäl till någon allvarlig självkritik? Det är ju faktiskt inte hos oss som felet ligger! Att rönnbär blir surare ju högre upp i trädet man finner dem har varit känt sen länge: visdomen om att väljare blir allt dummare i huvudet ju mindre de röstar på S eller V utgör däremot ett mer samtida bidrag till det svenska kulturarvet.

SD har på många sätt den mycket tvivelaktiga äran att det mest märkvärdiga hos partiets tycks vara andra partiers oförmåga att vinna redan i förhand avgjorda segrar snarare än några egna bedrifter man kan skryta med. Frågan är inte hur partiet lyckades, utan snarare vad det var som gick fel. Vad var det som fick detta allmänt accepterade antirasistiska konsensus att sluta fungera? Tydligen kan vi inte skriva ett fullständigt bokslut om SD utan att samtidigt ställa allvarliga och långtgående frågor om vad ”antirasism” faktiskt betyder i Sverige idag. Detta måste dock vänta tills nästa gång.

Annonser

2 reaktioner på ”Vad kan vi egentligen säga om Sverigedemokraterna?

  1. Fy faan! Fy faan för dig! Inte nog med att du verkar ha stulit mina tankar, du har också utvecklat dem samt fått ned dem i denna långa text som du sedan sprider som din egen! 😉

    Allvarligt talat: Du skriver väldigt bra, nyanserat och intelligent.

    Jag håller själv på att skriva en artikel som belyser lite av det du tar upp i del 3 🙂

  2. Ovanligt välskrivet av en som behärskar skrivandets hantverk. Också ovanligt nyktert och sansat, i kontrast till hur ämnet brukar behandlas.

    Dock tycker jag att analysen missar en del, snävar in för mycket. Negativ inställning till ökad jobbkonkurrens och omstruktureringar som gör att jobb försvinner är bara en del av anledningen till att folk röstar på SD.

    SD:s uppgång har också varit ganska fri från konjunktursvängningar, i motsats till vad som ofta felaktigt påstås i slappa analyser i media. Den senaste uppgångsperioden inleddes redan förra sommaren, innan varselvågen hade satt igång.

    Idag blir det allt vanligare att (etniska) svenskar, eller deras anhöriga eller vänner, utsätts för olika grad av ”omvänd” rasism. I de grövsta fallen talar vi om grova brott mot person, men även otrevliga attityder där viljan att följa traderade uppförandekoder saknas och ”respekt” krävs av omgivningen, med ett underförstått hot om våld om detta inte åtlyds.

    Det är inte så konstigt om folk regerar med olust, tänker: ”Vill jag ha mer av detta?”, svarar: ”Nej absolut inte” och ser SD som de enda som erbjuder ett svar på detta.

    Och nej, det handlar inte bara om fattigdom eller arbetslöshet – när det förekommer i en homogen grupp blir det inte alls lika elakartat.

    Det går också att se hur olika minoriteter formeras och kräver att majoriteten ska anpassa sig efter deras (ofta religiösa) vilja. Det är inte svårt att förstå att detta kan väcka ovilja hos folk och att man inte vill se fler, större och mäktigare minoriteter, men ännu fler krav, och att man väger in detta när man tar ställning politiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s