Finansparasiter och konspirationsloppor

Konspirationsteorin har alltid utgjort en sorts fattigmannens ideologi; en världsbild för den som saknar både tid och verktyg för att förstå eller förklara sin samtid. Kanske är det då föga förvånande att vi hos vänstern mer och mer kan skåda en viss sorts diskurs breda ut sig, en diskurs som utmålar den finansiella sektorn som en sorts antites till den ”riktiga” ekonomin, en problemställning som hävdar att det egentliga problemet att finna hos giriga bankirer och finansiella parasiter som har tagit sig makten att ”skapa pengar”, en makt de självklart sedan använt för att ge sig själva nästintill oändliga rikedomar. Youtube-klipp som Zeitgeist och ”97%” vandrar från vägg till vägg samtidigt som det frodas allsköns blogginlägg och artiklar om hur ”det stora problemet” som ”få vet om” egentligen står att finna i privata bankers penningskapande funktion och hur en strikt teknisk lösning på detta område mer eller mindre skulle sätta punkt för alla vår samtids stora problem. Enkelheten i lösningen (dvs en ‘simpel’ nationalisering av  penningskapandet) blir ännu mer tydlig då det enda hindret mot dess förverkligande och ett slut på finansiella kriser står att finna hos en bångstyrig och maktfullkomlig elit, ett sammansvuret gäng av bankirer, finansiella parasiter och svekfulla politiker. Kort sagt: en konspiration.

Termens negativa historia gör dock att man aktar sig noga för att använda just ordet konspiration för att beskriva läget: istället kanske man talar om en medveten sammanslutning av en liten klick intressen som i stor grad av hemlighet utövar närapå total kontroll över den internationella ekonomiska utvecklingen och allt som där sker i strid mot folkmajoriteten. Kärt barn har tydligen många (och långa!) namn.

Metoden som används för att sälja in folk på denna nyhet är till formen identisk med de argument som presenteras i försvar av diverse penisförstoringsmedel, magiska bantningspiller och internetsidor som låter läsaren tjäna 5000 € i timmen från sin TV-soffa . Är det inte lustigt att det absolut första denna sorts reklam gör är att understryka att man talar om en metod eller produkt som väldigt få känner till, att det rör sig om en ”hemlighet” som ”ingen talar om”? Snarare än att utgöra skäl till att höja på ögonbrynen så framställs det obskyra som ett bevis på äktheten i det man försöker sälja. Det finns en magisk metod, och just för att den finns och är så enkel och underbar så måste det vara självklart att samhällets alla krafter helt inriktat sig på att undanhålla dig den. Det finns alltid människor desperata nog att nappa på en chans eller ursäkt att vända sin upplevda maktlöshet till dess motsats: övervikt, åldersrynkor eller ”problem med dicken” blir inte en följd av eget handlande, av ödets nyck eller helt enkelt en framslumpad genetisk nitlott, utan förklaringen står att finna hos en lömsk grupp människor vars stora konspiration är det enda hindret som står mellan dig och en lekamen norr om Peter North. Enligt denna logik blir de upplevda problemen också någon annans fel, för det är endast på grund av snålhet, girighet och elakhet som ”de” har gömt den magiska lösningen som egentligen borde utgöra mänsklighetens födslorätt.  Eller så kanske problemet egentligen inte finns, utan någon hittade helt enkelt på det som ett led i en fullkomlig totalitär maktmaskin.

Det som gör dessa utskick så förföriska är att de både erbjuder en ”lösning” på de upplevda problemen (vilket i praktiken utgörs av dyra sockerpiller) men – kanske ännu viktigare – också låter den berörda trolla bort all form av ångest genom att lägga skulden för problemet vid fötterna hos en tacksam grupp skurkar och banditer. Egentligen borde fetma inte ens existera: att så är fallet kan inte vara annat än bevis på att det är en konstgjord uppfinning och det faktum att det finns feta människor visar endast på läkemedelsindustrins totala förmåga att genom sina uppfinningar försätta oskyldiga människor i skuld och träldom. På dessa premisser blir ett otal människor lurade varje år, men om vi ska vara ärliga så är det nog mer korrekt att säga att de låter sig luras eller – kanske än mer korrekt – lurar sig själva. På ett sätt utgör konspirationsteorin en anpassning till ett reellt behov snarare än en egentlig världsbild. I Mattias Gardells bok Rasrisk ger en amerikansk militiamedlem följande förklaring:

”Ingenting händer av en tillfällighet. Om något inträffar så är det planerat. Om det är planerat så måste det finnas några som har planerat det.  Om det finns några som planerat det så finns det där en konspiration. Om det finns en konspiration kan den avslöjas. Om den avslöjas kan den åtgärdas. Det gäller bara att ta reda på vilka som ska skjutas.”

Det är tydligt att det är i de två första meningarna som vi hittar pudels kärna, inte i konspirationenteorins alla efterföljande och tröttsamma detaljer. Konspirationen erbjuder en förklaring som är förförande i all sin enkelhet: den låter oss förstå alla våra problem som medvetna produkter skapade enligt önskemålen hos en grupp mer eller mindre dolda makthavare. Ett blixtnedslag som leder till att vårt hus brinner ned förstår vi som ett utfall av slumpen eller en ödets nyck, en katastrof utan varken mål eller vilja bakom (om inte frimurarna lärt sig kontrollera vädret, dvs). En konspiration däremot är en högst personlig affär: här finns alltid någon som håller i tyglarna, någon som styr händelseförloppet, någon som ytterst sett har kontroll. Att kontrollen fråntagits oss gör att vi kan ta den tillbaka, och den sanna  mardrömmen är istället ett scenario där det inte finns någon kontroll över händelseförloppet; där vi inte kan ställa någon till svars eller ”fixa” problemet genom att hänga rätt jude/bankir/judisk bankir. Att skjuta fysiska personer är enkelt, att förstå opersonliga och abstrakta samhällsstrukturer är påtagligt mycket svårare; att seriöst förändra dessa strukturer framstår som nästan omöjligt.

Detta inlägg är inte menat att ”motbevisa” olika populistiska eller konspiratoriska argument som förs fram av folk som identifierar sig som vänster. Konspirationsteorin utgör aldrig en sammanhängande rad faktapåståenden som bara behöver visas vara inkorrekta för att överges. Konspirationen är en drivkraft, en organism som klarar av att smälta och inkludera alla sorters fakta, en opportunistisk amöba som raskt anpassar sig till nästan vilken situation som helst. Konspirationen är ett sätt att strukturera verkligheten, och om Donald Rumsfeld uttryckte saken så att ”the absence of evidence is not the evidence of absence”, så går konspirationen ett steg längre: avsaknaden på bevis är helt enkelt ett bevis. Denna brist på bevis illustrerar bara hur lömska de dolda faktiskt makthavarna är, hur skickligt de täcker sina spår, vilken total kontroll de har över både media och tankevärld. Omvänt så fungerar varje kartell, varje skandal och korruptionshävda som en bekräftelse av tesen om konspirationen som historiens och ekonomins drivande kraft, som ett omutligt intyg på att ingenting faktiskt händer av en slump. Situationen påminner om scenen med den svarta riddaren ur Monthy Python’s Quest for the Holy Grail: han är omöjlig att besegra och totalt odödlig eftersom ingenting någonsin kommer övertyga honom om motsatsen. Det enda vettiga man kan göra i en sådan situation är sluta slåss och gå därifrån.

Till saken hör att dagens vänster lider av en kronisk – kanske i någon mån obotlig – kris, och när katten är borta så dansar som bekant råttorna på bordet. Härmed tycks det bli allt vanligare med argument i stil med att dagens finansiella kris egentligen är ”påhittad”, att allt är en uppfinning från en liten grupp finanskapitalister som inte vill eller orkar att som hederligt folk jobba med den ”riktiga” ekonomin, att alla problem står att finna i tillgången (eller bristen på tillgång) av valutan, osv. Denna lilla grupp utgör egentligen allas svurna fiender, och arbetarrörelsens modiga hober kan till och med vänta sig hjälp av de ärliga, kapitalistiska enterna från den ”verkliga” ekonomins lummiga snårskog när väl stridens timma är slagen, för hörru: vi sitter väl ändå alla i samma båt? Allt detta är ett saligt hopkok av halvsanningar, feltolkningar och en aggressiv, verklighetsförnekande naivitet, men inget här utgör egentligen någon nyhet: I USA finns det en tämligen livlig subkultur som enbart ägnar sig åt teorier om hur ”the Fed” egentligen är en (utomjordisk) konspiration som lierat sig med människoödlorna i Washington för att förgöra allt ädelt, patriotiskt och sant i Amerika. Att här försöka förklara hur the Federal Reserve faktiskt fungerar är dock att slösa bort sin tid, och det är överhuvudtaget otroligt naivt att tro att dessa förklaringar har någon som helst plats i det universum dessa trossatser faktiskt bebor.

För den förvirrade och marginaliserade vita högern i USA så finns det helt enkelt inte så många andra förklaringsmodeller att välja bland. Vad annars skulle man egentligen komma med? En analys av kapitalismen och de historiska processer som både skapat och utplånat de privilegier som vita medelklassmän en gång i tiden åtnjöt? I denna situation är berättelsen om det goda som försvann på grund av en ondsint konspiration av diverse judiska centralbankirer i ett försök att urvattna och utplåna den ariska rasen långt mer lockande.

Kanske borde vi ha förväntat oss en något högre kvalitet på vänsterns analys av finansiella institutioner och den systematiska roll de innehar, men nu idag när vänstern är både förvirrad och marginaliserad så tycks det finnas nog med utrymme för diverse sagostunder om den dolda konspiration som grundmurat sin makt genom att ge bankväsendet befogenheter till privat pengaskapande (det vill säga: att låna ut pengar till ränta). Det goda må ha försvunnit och detta kanske gör oss rädda, men frukta inte: det finns en bov, det finns någon som har makten att ställa allt till rätta men som av ondska och snikenhet bestämt sig för att inte använda den just nu, och när folk ”får upp ögonen” om saken med hjälp av ett par osammanhängande Facebookinlägg så kommer allt att lösa sig genom att parasiterna kastas ut.

På tal om parasiter: denna sorts teoribildning (och det är nog att sträcka termen lite väl långt) och dess påivrare kan nog bäst liknas vid lopporna på en sjuk hund. Vi bör ha full förståelse för den högst mänskliga impuls som ligger i sökandet efter en mening, efter en förklaring som kan knyta ihop omvärldens alla disparata trådar till en trygg väv. Denna förståelse bör dock inte innebära någon som helst tolerans för dessa idéers skadeverkan: må så vara att de inte utgör det egentliga problemet, men de tillför absolut ingenting och det blod de suger hjälper endast till att förvärra ett redan allvarligt sjukdomstillstånd. Det återstår att se om vi kan göra oss kvitt denna ohyra innan de orsakar allt för mycket skada.

Annonser

En reaktion på ”Finansparasiter och konspirationsloppor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s