En alternativ framtidskommision II: vad kommer att hända med vänsterpartiet?

Att sia om framtiden är ofta vanskligt. De av Nostradamus profetior som stått sig längst råkar vara de som är så vaga att de kan appliceras på i stort sett varje situation, där vem som helst när som helst kan ”läsa in” i princip vad som helst, helt efter eget tycke och behov. De profetior som hade att göra med mer konkreta ting – däribland vädret – är inte direkt några hyllvältare idag. Värre ligger det till med mer samtida spådomar: makarna Tofflers svammel om ”tredje vågens samhällsbygge” framstår idag som en sorts dåligt skriven politisk version av Alice i Underlandet, vilket knappast var avsikten. Upplevelsen blir inte direkt bättre när man väl kommer fram till efterordet av Mona Sahlin.

Finns det då ens något värde i att idag försöka förutspå vänsterpartiets framtid? Ja, svarar nog många. För en del är frågan intressant av främst personliga skäl, av omsorg för ett parti de varit engagerade i under en lång tid. Andra kanske har mer materiella farhågor (riksdagspension är som bekant ganska ‘top notch’), men i vilket fall så är frågan om vänsterpartiets vara eller icke vara högst aktuell idag. I mitt förra inlägg talade jag en del kring vänsterpartiets rent organisatoriska och ideologiska problem, men även om dessa brister är viktiga nog så blir den nödvändiga (om än implicita) slutsatsen av den sortens kritik att lösningen står att finna i en ”bättre” version av dagens vänsterparti, ett ”vänsterparti 2.0” där bildningsnivån ligger högre och där organisationen är mer väloljad. Tyvärr så tyder nog mycket i vår samtid på att detta faktiskt inte håller.

Hur kommer det sig att vänsterpartiet totalt har misslyckats att stärka sin egen ställning i en värld plågad av ekonomiska kriser och osäkerheter, trots att den allmänt vedertagna bilden är att det är just i tider ‘där fienden står i öppen dager’ som vänstern har mest att tjäna på läget? Vilka slutsatser bör vi dra om partiets framtid utifrån dagens tämligen dystra situation? Vart är världen på väg, och hur kommer detta att förändra vänsterns strategiska position?

Jag är medveten om att en del redan skrivits om ämnet. Det sägs att den som sätter tusen apor framför varsin skrivmaskin tids nog får en sonett av Shakespeare i handen. Detta är inte sant, kanske främst för att det är svårt att hitta skrivmaskiner som håller (apor är som bekant notoriskt hårdhänta). Det mer realistiska och kostnadseffektiva alternativet till denna sorts experiment är därför att ta samma apor och sätta dem framför diverse fokusgrupper, ifyllda enkäter och opinionsundersökningar: resultatet blir någonting ganska likt vänsterpartiets framtidskommission.

Visst är jag ganska elak här, men jag menar överhuvudtaget inte detta som ett tarvligt personangrepp eller ens ett försök att sålla ut vänsterpartiet som särskilt inkompetent. Faktum är att praktiken att sätta döva, stumma eller blinda schimpanser framför resultaten från den senaste SIFO-undersökningen (för att därefter låta dem utverka någon lämplig ‘mediastrategi’ som sedan kan passas nedåt i leden) är allmänt utbredd och totalt oumbärlig för partier idag. De resulterande exemplen på ‘valanalyser’ – och de planer på mediala eller ideologiska kursändringar de fungerar som underlag till – är som regel både tråkiga och fantasilösa, ett evigt harvande kring fokusgrupper och opinionsmätningar. I slutändan har de dock i praktiken ett enda jobb (trots eventuella intyganden om motsatsen), ett jobb som de klarar av åtminstone mediokert väl: dvs. att formulera (mediala) strategier för att erövra något fler procentenheter i nästa opinionsmätning eller val. Den som ställer högre krav på analysen får helt enkelt söka sig någon annanstans, och detta är lika sant för vänsterpartiet som det är för något annat parti. Nu har dock vår frågeställning ganska litet att göra med utformningen av flygblad, om vi borde ”koppla alla förslag till jobben”, eller om Jonas Sjöstedt borde ha på sig jeans inför nästa TV-debatt. Därför måste vi lämna attitydmätningarnas och fokusgruppernas förtrollade värld bakom oss. Kanske kan vi ändå urskilja något som vagt skulle kunna kallas en skog bortom alla träden.

Vänsterpartiet är idag ett socialdemokratiskt parti i begreppets mer generella bemärkelse. Med detta menar jag inte att ”V är samma sak som S”, då det finns många viktiga (och långt fler helt oviktiga) skillnader mellan partierna i fråga. Vänsterpartiet – tillsammans med vad som en gång i tiden kallades för det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet – kan inordnas i en stor och brokig skara av europeiska och utomeuropeiska socialdemokratiska partier. Sina kommunistiska anor till trots (anor man idag helst vill förtränga) delar partiet sina grundläggande värderingar med den socialdemokratiska rörelsen generellt, även om man nu har en position i ett antal sakfrågor som ligger långt mindre högerut än flertalet konkurrenter. Vi kan lämna diskussionen om det historiska SKPs eller VPKs radikalitet eller eventuella (icke)kommunism därhän: här räcker det att konstatera att partiet som sådant delade grundläggande socialdemokratiska värderingar och taktiska avväganden långt innan murens fall och utrensningen av diverse kvarblivna små röda böcker.

För att undvika missförstånd så krävs det att vi här gör en mycket viktig skillnad mellan socialdemokrati som politik och socialdemokrati som massrörelse, en skillnad som av förklarliga skäl är ganska suddig i många svenskars föreställningsvärld. Det svenska socialdemokratiska partiet är efterkrigstidens starkaste exempel på den socialdemokratiska massrörelsen, men vid nittonhundratalets början representerade det tyska partiet obestridligen kulmen för denna sorts socialdemokratiska institution. Den socialdemokratiska massrörelsen var minst sagt värd namnet: den bestod av en uppsjö organisationer, kooperativ och sammanslutningar, av tidningar och dagis, av fritidsklubbar och bibliotek, den genomsyrade direkt eller indirekt varje aspekt av den industriella arbetarens liv. Partiet med stort P utgjorde navet i denna värld, och de begravningsbyråer och tidningsförlag som utgjorde dess periferi var antingen direktägda eller åtminstone tätt sammanknutna med partiet. De socialdemokratiska massrörelserna utgjorde nästintill en arbetarnas stat bredvid staten, och detta på en skala som få människor idag riktigt har grepp om. Härmed kunde Lågan, en begravningskassa för österrikiska arbetare, ha följande motto:

”Ett proletärt liv, en proletär död och kremering i det kulturella framåtskridandes anda.”

Idag skulle nog få människor vara särskilt bekväma med att så öppet ”politisera” denna slutstation på varje liv, men exemplet är knappast särskilt atypiskt för perioden. Att något som valet mellan kremering och begravning skulle ha politiska implikationer var knappast något som höjde på ögonbrynen hos erans självmedvetna proletärer; att begravningen kom att i en viss bemärkelse ligga i partiets händer utgjorde därtill en rent ekonomisk eller social självklarhet.

Min poäng här är dock knappast nostalgisk. Det är viktigt att understryka hur stor dessa masspartiers räckvidd var och hur centralt partiet var för den proletära upplevelsen, men denna massrörelse är hursomhelst idag endast ett objekt för diverse utställningar på museum. Det svenska ”socialdemokratiska imperiet” är antingen konkursmässigt, privatiserat eller dött för länge sedan. Kvar i besittningen finns en del institutionella rester och traditioner, men även de är i upplösningstillstånd (jämför tex relationen mellan S och LO idag med den fyrtio år tillbaka i tiden. Att som Persson kalla LO för ‘en intressegrupp bland andra’ skulle ha varit otänkbart en generation tidigare).

Jag tror det är ganska tydligt för alla involverade parter att vänsterpartiet helt saknar någon kapacitet till att bygga ett imperium av liknande storlek idag. Partiet har aldrig varit ett arbetarparti i just denna sorts mening och kommer aldrig att bli det. Saken görs knappast enklare av att själva termen ”arbetarparti” sedan länge är passé, och hur som helst utgör den sortens språk idag en sådan het potatis att rädslan för att bli hudflängd på DN:s ledarsida redan i sig tycks vara nog för att utesluta bygget av någon som helst rörelse där ordet arbetare ingår. V har inte heller sitt starkaste fäste bland grov- eller industriarbetare utan detta utgörs snarare av lärare och sjuksköterskor och dylikt. Att vissa delar inom partiet fortfarande svänger sig med gårdagens politiska språk och hävdar att V är ett ‘arbetarklassens parti’ utgör som regel inte mer än en sorts tom frasradikalitet och bör överhuvudtaget inte förstås som om att partiet på något sätt liknar det sena 1800-talets eller det tidiga 1900-talets klassparti eller att man ens vill göra det (här menar jag knappast att man gör fel, f.ö.).

Det mer realistiska mål som vänsterpartiet istället har satt för sig är att föra en politik som baseras på ekonomisk stimulans av keynesiansk typ, att verka för en ekonomi med full sysselsättning, att stärka arbetarnas rättigheter och främja deras integration i (korporativa) fackliga arrangemang, att verka för en utjämning av välstånd och minska inkomstklyftorna samt sörja för en offentlig sektor som tillgodoser människors grundläggande materiella behov. Detta är själva kärnan i efterkrigstidens socialdemokratiska politik. Det är helt nödvändigt att förstå att ingenting av detta är ”nytt”. Allt som sagts ovan representerar ett återvändande till den politik som fördes av det socialdemokratiska partiet fram tills dess successiva uppluckring under 80- och 90-talen. Självklart menar man inom vänsterpartiet att de förslag man lägger fram i någon mån är ”nyare” och ”bättre”. Då politiken – precis som reklamen – drar sig för att använda negativa adjektiv av typen ”ickeoriginell” eller ”dålig” för att beskriva de varor och tjänster man försöker sälja så bör kanske denna sorts garantier tas med en viss nypa salt.

Förutsägbart nog så talar man om detta som ett steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle, och lika förutsägbart så plågas man av interna motsättningar mellan de som anser att denna socialism inte betonas starkt nog och de som anser att den betonas allt för mycket eller att man helt enkelt borde göra sig av med allt prat om socialism överhuvudtaget. Denna diskussion (en av klassikerna bland politikens ‘greatest hits’) har numera så många år på nacken – där allt som förtjänas att sägas på området redan har sagts  – att vi kan lämna den helt därhän. Låt oss därför enbart konstatera att det vi talar om är socialdemokratisk politik, varken mer eller mindre. De till höger eller vänster om den kommer att vara lika missnöjda med den som de alltid har varit, men vårt mål idag är inte att ta endera sidan i försvar.

Den praktiska s.k. ”brödpolitiken” som vänsterpartiet föreslår talar alltså sitt eget språk. Att man sedan pratar om behovet att formulera ”alternativ till kapitalismen” betyder inte att man sedan i praktiken kan eller ens vill göra det. Huruvida man faktiskt menar allvar med visionen om det ”socialistiska samhället” är inte särskilt intressant för den som vill bedöma mer nutida spörsmål, och jag nöjer mig därför med att påpeka att även de svenska socialdemokraterna kunde stoltsera med denna sorts vision tills nyligen: en vision som i slutändan både påbörjade och avslutade sitt liv som en fras på en bit papper och inget mer.

Vänsterpartiets vara eller icke vara står alltså att finna i den socialdemokratiska ekonomiska politikens vara eller icke vara (åtminstone i dess pre-Giddensiska form). Partiet är förstås i någon mån unikt jämfört med alla andra socialdemokratiska partier (det vill säga ett parti med sin egen historia och sin egen karaktär, olikt alla andra partier i världen). Detta är dock ett påpekande som varken är särskilt djupt eller ens relevant: att snödrivor består av ett stort antal individuella iskristaller som var för sig är unika hindrar oss inte från att tala om snödrivor, och det gör det absolut inte omöjligt att anta att de flesta snödrivorna kommer att ha smält någon gång innan midsommar. I en diskussion om socialdemokratin som fenomen är det också ett grundläggande misstag att undvika att se långtgående och generella trender genom att stirra sig blind på det förment ”unika” på det svenska nationella planet. Visst är det så att inget socialdemokratiskt parti lyckats prenumerera på makten lika konsekvent som i Sverige, men denna egenhet i den svenska socialdemokratin döljer en påfallande spricka i den socialdemokratiska världsuppfattningen: hur kommer det sig egentligen att ett land som Tyskland – som under efterkrigstiden hade ett långt svagare socialdemokratiskt parti – inte är nämnvärt ”mindre socialdemokratiskt” vad gäller välfärdsstatens utformning? Om vi vidgar våra horisonter till Kanada eller Frankrike eller Storbritannien blir trenden om möjligt ännu tydligare: välfärdsstaten är en produkt av någonting större än de socialdemokratiska/socialistiska partierna och deras insatser allena.

Där Richard Nixon en gång i tiden utbrast ”I am now a keynesian in economics” sammanfattade han en generell ekonomisk trend i västvärlden snarare än en personlig frälsningsupplevelse. Att vi idag står inför dess raka motsats – en tidsålder där det enda som vänstern och högern tycks kunna ena sig om är en vurm för nyliberala lösningar – fungerar endast som en ännu tydligare illustration av problemet. Här finner vi ett faktum vars implicita innebörd det sällan talas särskilt öppet om men som vi ändå bör ta på fullaste allvar. Pompösa uttalanden om ”vår arbetarrörelse” till trots; det svenska folkhemmet som byggdes under 40 år av oavbruten socialdemokratisk makt var påfallande likt den välfärdsstat som byggdes i princip hela västvärlden under samma period. Blickar vi internationellt så är det tydligt att högerns acceptans av välfärdssamhället alltid var mer haltande än vänsterns och motiverades som regel av andra skäl (då vänstern generellt ansåg denna modell utgöra en kort etapp på vägen mot den mer slutgiltiga socialismen, något man knappast slöt upp kring på högerkanten), men den var trots det ett faktum. Välfärdsstaten var ett samarbete mellan den parlamentariska vänstern och högern, mellan arbetare och kapital.

Rapparen Petter är kanske inte direkt känd som en politisk kommentator i världsklass, men det ligger nog en del i att säga att ”vinden har vänt”. Detta ställer oss inför två stora frågor: för det första, vad var det som fick detta konsensus att upplösas, vad var det som fick denna vind att vända riktning? För det andra: vad, om något, hindrar Jonas Sjöstedt – eller någon annan politiker – från att gå mot strömmen och helt enkelt trotsa dagens nyliberala weltgeist? Som bekant blev socialismen i ett land något av en besvikelse. Kan däremot modellen ‘socialdemokrati i ett land’ visa sig bättre lämpad att överleva som en ensam ljusglimt i den nyliberala snålblåsten? Cynikern påpekar nog att frågan i princip besvarar sig själv.

Det riktigt slående i hela situationen är dock den i princip totala okunnigheten vad gäller allting som har att göra med den historia vi faktiskt har, dvs. de ekonomiska och politiska processer och beslut som fört oss fram till vart vi är idag. Problemet – uttryckt i geografiska termer – är så att säga dubbelt; dels så vet inte folk var i helvete de är någonstans, dels så har de ingen aning om hur de kom dit eller vart de kom ifrån. Hur sa du nu, Volcker-chocken? Bretton Woods, vem är det? Poängen med att ha fotfäste i någon form av (historisk) kunskap om omvärlden är dock inte att kunna ‘namndroppa’ årtal eller händelser utanför sina kontext, utan det som gör denna kunskap nödvändig är att den låter människor konstruera och förstå historiska situationer och processer, inklusive ekonomiska sådana, inklusive sådana som utspelar sig i deras egen samtid. Ett rätt så typiskt exempel här är den konversation jag hade med den utsände från UV här för att tala om Generation Otrygg. ”Vi måste göra något åt att facken har färre och färre medlemmar”, fick jag höra. Den självklara frågan här är dock varför facken får färre och färre medlemmar, och varför denna utveckling är påfallande internationell och inte på något sätt begränsad till Sverige. Svaret blev nästan ordagrant detta: ”Jag vet inte riktigt varför… om du frågar mig om de processer bakom eller så… men visst är detta något dåligt vi måste göra något åt?”. Man blir ärligt talat ganska paff.

Alla plattityder i världen om ”arbetarklass mot borgarklass” tycks inte kunna dölja den i princip totala förvirring som råder. Här står man och saker händer som man inte gillar och ingenting verkar gå i rätt riktning, inte ens denna kris som man hoppades skulle lägga vatten på ens kvarn (tvärtom har den snarare försvagat vänstern både i Sverige och internationellt). Dagens politiska modalitet blir således en nästan oändlig variation på temat ”Jag vet inte vad det är som händer, men jag hatar det”. För att citera Ida Gabrielsson:

Lägg av med den ängsliga ”mittenpolitiken”. Som borgerligheten redan har patent på. Men patenten de har är befriad från ängsligheten (och Tommy Weidleisch). Förstås. Det har dom inte. De låter sig inte ägas, utan formulerar sig själva. Vi blir ägda. Kanske är det lite fånigt av kamrat fyra procent att tro sig veta vad hela rörelsen borde göra. Men jag är så ofantligt rädd. Måste ta skydd från mätningarna som anfaller. Förut så hatade jag sossarna. Bröt samarbeten. De sålde ju bostäder i Gästrike-Hammarby! Ni hade 48 procent och vi 18. Pampar! De andra fick dela på resten. MP fick en liten stol. I vår kommun. Grattis!

Flyttade ifrån dom. Flyttade in hos borgerligheten. Nu hatar jag folk som hatar sossarna. Som unnar sig det. Som hittar det utrymmet. Hamnar i samma kolumn som ledarskribenterna på SVD. Med pamparna.

För själv kan jag inte andas. Istället sörjer jag. Sverige. Sörjer hittepå-mittenpolitiken. Sörjer när de går åt höger. Sörjer deras misslyckanden, vill att de ska bli socialdemokrater igen. Så att jag kan få vara någonting annat.

Gabrielssons skildring är typisk och kunde lika gärna ha skrivits i – eller om – Danmark, Kanada eller Österrike. Någonting håller på att gå åt helvete, men ingen är riktigt säker på varför eller hur. I denna förvirring tycks den enda lösningen vara att fortsätta föra den politiken man alltid gjort, även om man nu inte riktigt är på det klara vad denna politik ens går ut på eller under vilka förhållanden den funkade tidigare. Situationen är inte direkt mindre förbryllande för socialdemokraterna själva, där stora delar av ledet fortfarande undrar vad som egentligen hände med ”deras” politik (kanske väntar vi bara på en bestseller med titeln ”Dude, where’s my party?” författad av en fet, fryntlig S-medlem). Varken kamrat fyra procent eller (f.d.) kamrat fyrtio procent är dock mer än politiska partier ett litet land, i ett litet hörn av världen, under en hittillsvarande otroligt kort period i mänsklighetens historia. Det kan mycket väl vara så att de inte är allsmäktiga, att det finns begränsningar för hur mycket elände de kan ställa till med eller hur mycket gott de kan göra i folkhemmets försvar. De enda ekonomiska referensramar som står till buds för de flesta i Sverige idag har dessutom formats under förhållanden som existerat under totalt 60-70 år av mänsklighetens sammanlagda historia (för att inte nämna att dessa inte åtnjutits av mer än en liten minoritet av befolkningen även under denna korta tid), och det finns absolut inget som talar för att dessa referensramar kommer att hålla sig aktuella för evigt. Snarare så talar allt för motsatsen, med det förutsägbara resultatet att folk blir både rädda och arga när saker mer och mer börjar glida utanför ramarna.

Härmed också den kroniskt intetsägande karaktär som plågar allt prat om ”alternativ”: om alternativ till kapitalismen, om alternativ till fossila bränslen, om alternativ till en tillväxtbaserad ekonomi. I vår lilla bubbla av nutid finns det ingen historia, och ingen framtid heller; vi kan föreställa oss vilken förändring som helst men bara så länge inget egentligen förändras. Kanske det mest typiska exemplet här utgörs av denna gröna ekonomi som föreslås: vi ska bygga vindsnurror och vågkraftverk och på så sätt ”lösa”energikrisen. Detta är endast ett ”alternativ” i den meningen att folk är beredda gå med på att sticka in sin datorsladd i ett vägguttag och sedan få ut ström som inte alstrats av ett kol- eller kärnkraftverk. Vilken berömvärd självuppoffring!

Att däremot framtidens generationer skulle kunna få komma att sålla sig till den tämligen förkrossande majoritet av mänskligheten som på något vis lyckades överleva utan en konstant tillgång till 120-voltsström från flertalet uttag i varje rum finns helt enkelt inte på den mentala kartan. Notera att detta inte är samma sak som att säga att ”det inte kommer att finnas elektricitet i framtiden” eller något i den stilen, endast att det system av alstring och distribution (för att inte nämna det låga pris) vi vant oss vid idag inte är särskilt görligt utan fossila bränslen, och den praktiska följden blir att människors sätt att leva på måste förändras i stor mån. Men detta är egentligen att skjuta bredvid målet: de tekniska begränsningar som är förenade med alstringen av den mängd elektricitet vi använder idag får inte hota konturerna i den bubbla vi lever i, för utanför den så finns det… ingenting. Att tvinga ner verklighetens alla praktiska detaljer och problem i en form som vi finner acceptabel är därför ett jobb för vetenskapen; härmed den utbredda tron på att ”någon” kommer att hitta på ett fullvärdigt alternativ till bensin och flygfotogen, att ”någon” kommer att ”komma på något” som gör solceller billiga och praktiska nog för storskalig alstring av elektricitet, att problemen med elbilar kommer att ”lösas” så vi inte behöver vänja oss vid tanken om en värld utan privat bilägande, osv.

Om religionen trots allt fortfarande kan sägas utgöra ett opium för folket så kan vi nog idag spåra ett ”folkets valium” i denna sorts blinda tekniktro: en avtrubbande ångestdämpare som låter både styvnackade ”revolutionära marxister” och mjäkiga reformvänner tala om ”kapitalismens avskaffande” eller ”ett slut på fossila bränslen” utan att någonsin behöva konfrontera den råa verklighet som är och måste vara dessa åtgärders praktiska konsekvens.

Vår fantasi börjar och slutar således med en kort bit ur det som numera kallas historiens kortaste sekel, med dess otroliga välstånd (åtminstone för en liten del av världens befolkning), med dess politiska koder och dess sociala värderingar. Vi kan inte ens föreställa oss någonting annat. Det tredje millenniet har således inte något att erbjuda oss förutom rädsla: rädslan hos den som ser bubblans väggar darra, hos den som vet att något håller på att hända men som inte vill veta hur, när, eller varför. Utanför bubblan finns det både ett förflutet och en framtid utan någon speciell honnörspost för just denna denna generation eller dess preferenser, en historik som antagligen inte kommer att bry sig nämnvärt om den sortens ”logik” som säger att vi kommer att hitta på något gångbart alternativ till fossila bränslen så att vi kan fortsätta ungefär som förut eftersom det skulle vara jobbigt om det inte hände.

I brist på alternativ så blir också rädsla det man i slutändan har att bygga sin politik på. Kommer detta ens att gå? Vi talar trots allt om en politik som i allt väsentligt består av en upprepning, där ingen egentligen vågar fråga varför sossar slutade vara sossar eller vad det är som har satt bubblans väggar i darrning; en mer förrädisk grund att bygga sin politik på kan man knappast hitta (till och med Yoda hävdar som bekant att rädsla leder till den mörka sidan).

Det finns dock en hel del svar för den som fortfarande är modig nog att leta, och om vi ska ta oss vidare måste vi alltså lägga vår rädsla åt sidan en stund. Vi måste helt enkelt sticka hål på bubblan, även om det till slut kommer visa sig att vi hade rätt i att vara rädda för det som komma skall.

Detta måste dock vänta till nästa inlägg.

Annonser

En reaktion på ”En alternativ framtidskommision II: vad kommer att hända med vänsterpartiet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s