En alternativ framtidskommision

Ett av mina tidigare inlägg, ”Det sovande partiet”, har tydligen gjort succé bland vissa delar av vänstern. Inlägget har blivit länkat och diskuterats över Facebook och annorstädes, och står idag för en majoritet av hits på denna blogg. Jag har blandade känslor inför denna popularitet.  Det sovande partiet var något jag skrev (mest för mig själv, då denna blogg började som, och i princip fortfarande är, ett offentligt kladdblock) för att för att understryka allvaret i dagens politiska situation. Det jag har märkt är dock att både de som tycker texten är ”bra” och de som tycker den är ”alltför negativ” på många sätt missar poängen.  Jag är inte intresserad av att erbjuda någon färdigpaketerad ”lösning” på vänsterns alla problem (den som är på jakt efter en sådan bör överväga att lägga av med politiken), utan det jag är intresserad av är att ställa en diagnos. Precis som i det verkliga livet får man helt enkelt acceptera att alla nyheter inte är goda nyheter och att vissa sjukdomar helt enkelt är kroniska, och oavsett hur ”deprimerande” detta nu kan te sig så ändrar det inte på det faktiska läget.

Vad är vänsterpartiet? Oavsett om man är ute efter att förbättra eller motarbeta V så krävs det att man har en grundläggande förståelse för vilken sorts organisation man har att göra med. Min egen position jämte vänsterpartiets vara eller icke vara är osentimental: partier är verktyg, och deras enda existensberättigande ligger i deras möjlighet att åstadkomma materiell politik. För mig är alltså den intressanta frågan inte hur och varför vi behöver hjälpa eller stjälpa V, utan endast i vilken mån (om någon) partiet kan bidra till kampen för ett klasslöst samhälle. Det jag ämnar göra i detta inlägg är att i bästa Hollywood-maner besvara de två klassiska frågorna: ”hur allvarligt är det?” och ”hur lång tid har jag kvar, doktorn?”. I den mån min diagnos är negativ eller positiv så motiveras detta varken av någon särskild förkärlek för eller antipati mot V, utan mitt intresse ligger endast i att utröna vilken sorts politisk patologi vi har framför oss. Vad patienten sedan väljer att göra eller inte göra med denna vetskap lägger jag mig inte i.

En av de saker medlemmar brukar vara noga med att poängtera angående V är att det är ”pluralistiskt”, alternativt att ”det är högt i tak”. Detta är en tämligen passande beskrivning, av flera anledningar. Många av oss som varit i en idrottshall någon gång har nog lagt märke till en utmärkande egenskap hos byggnader med högt i tak: de framstår ofta som som tomma på innehåll. Det finns en stor bredd på åsikterna inom V, allt från övervintrade marxister till folkhemsnostalgiker till ”marknadssocialister” och ”entreprenörer” som anser att V bör stå för ”småföretagsvänlighet” då detta utgör den ”renaste” och ”ärligaste” formen av kapitalism. Vi kan likna detta utbud av politiska åskådningar vid en dignande buffé där det finns möjlighet att välja och vraka mellan olika sakfrågor och ämnesområden som står dig nära hjärtat. Det finns dock en sak man inte bör göra om man blivit inbjuden till en buffé, och däri ligger också vårt problem: den som blandar bearnaisesåsen med kaviar och renskav och häller ris a la malta ovanpå får endast en kletig, motbjudande röra på tallriken. ”Pluralism” och ”mångfald” är båda ord som har en sorts automatisk positiv laddning i dagens postmoderna språkbruk, men självklarheten i denna positiva klang är långt ifrån självklar. En sammanslagning av V och VAM (eller vad de nu kallar sig nuförtiden) skulle definitivt leda till mer ”mångfald” i det politiska åsiktsregistret, men skulle detta göra resultatet till ett bättre parti? Knappast. Det enda hederliga här är att hävda just att mångfald inte är något positivt i sig, och att om denna mångfald inbegriper nazistiska åsikter så är det enda riktiga att vara emot mångfald. Men om mångfald i sig inte är någonting positivt, hur skiljer vi då mellan ”bra” och ”dålig” mångfald? Här kan man tänka sig flera möjliga svar. Jag vill dock sätta fingret på varför detta i längden tenderar att bli ett väldigt stort problem.

Jag frågade för ett halvår sedan en av V:s riksdagsledamöter vad hon menade med uttrycket ”klass”. Det svar jag fick var ”inkomst”. Elak som jag var ställde jag den trevande frågan om man kanske inte kunde tänka sig ett annat klassbegrepp, något i stil med… vem som har kontroll över produktionsmedlen? På detta svarade hon ”jo… ja, det finns ju en del som tycker något i den stilen”. Och visst finns det en del som tycker så, men problemet är att vi talar om två synsätt som inte går att förena i en sammanhängande analys. Den som försöker förena den analys Marx gör av kapitalismen med den ”analys” Timbroinstitutet gör av densamma kommer helt enkelt att tvingas ge upp eller riskera att skapa den värsta sortens Frankensteins monster. Häri ligger också problemet med den den sortens ”självkritik” jag ser då och då från V:s sida, ofta i stil med: ”vi är ju klart bäst på sakfrågorna men vi måste bli bättre på att nå ut med vårt meddelande”. Detta fokus på isolerade sakfrågor är inte en beundransvärd styrka som sedan bara behöver kompletteras med ett helhetsperspektiv, utan det är ett symptom på den institutionella oförmågan att producera ett helhetsperspektiv. Du *kan* inte skapa ett helhetsperspektiv där ”klass” betyder både inkomst och relation till produktionsmedlen, och den enda vägen ut är att använda den sortens abstrakta och intetsägande språk som är gör så att grundläggande motsättningen mellan dessa två synsätt helt enkelt förbigås eller tapetseras över. Det meddelande du har att bistå med kan inte bli annat än schizofrent i den mån din organisation är gravt schizofren.

Hur har andra partier hanterat detta problem genom tiderna? Här kan vi med fördel blicka tillbaka till SKP (senare VPK, senare V). SKP engagerade-precis som många andra partier-sina medlemmar i politisk skolning. Alltså: som ny medlem så genomgick du en utbildning där centrala politiska koncept förklarades och problematiserades, där man läste och diskuterade Marx, Engels, Hegel och så vidare. Denna utbildning var obligatorisk, och meningen var att du både skulle kunna förstå och diskutera den politik som fördes. Det måste understrykas att SKP var långt ifrån det enda partiet som följde denna modell, men resultatet var en medlemsskara med en mycket högre politisk läskunnighet än vad som är gängse idag. Jämför en politisk engagerad grovarbetare i SKP ca 1940 med en pol mag idag och risken är att du blir ganska bedrövad.

Om detta låter som någon sorts stalinistisk mördar-kommunistfascism med nackskott i skrevet vid varje ideologiskt feltramp så ber jag dig lägga ner SvD en liten stund och ponera detta: all form av organisering människor emellan kräver en viss sorts grundläggande konsensus. Ett politiskt parti är menat att åstadkomma en viss sorts politik, precis som en teaterklubb är ett led i att organisera framförandet av teater. Att vilja spela teater är därmed ett minimum för att medlemskap ens ska fungera; att man sedan kan tvista om vilken sorts pjäs man vill framföra är en annan sak. Dessa miniminivåer existerar eftersom organisationer inte fungerar särskilt väl utan dem, och beroende på vad för något du vill åstadkomma så kan denna minimigåva placeras olika högt. För övrigt: även om den politiska utbildning som krävs för att kvala in på SvD:s ledarsida må vara högst informell så är den fortfarande en realitet. Rätt sorts åsikt är ett nödvändigt kriterium för jobbet som ledarskribent, och denna bedömning sker enligt den sortens strikthet och konformitetskrav som även den mest styvnackade åsiktsfascisten i SKP bara kunde drömma om.

Lika viktig som den politiska skolningen var den fortlöpande politiska diskussionen, och SKP är här knappast unikt. Vid det förra sekelskiftet följde i princip alla socialdemokratiska partier en modell där det aktiva deltagandet av olika skäl var mycket viktigt. Det finns otaliga skildringar från denna tid där man ges intrycket av att många bokstavligt talat levde och andades Partiet, oavsett om det rörde sig om SAP eller Labour. Även om denna nivå av politiskt engagemang inte på något sätt var allenarådande så togs det helt enkelt för givet att politiken ockuperade en stor del av vardagens terräng. Som vanlig medlem var det bara naturligt att politiken var något man diskuterade fortlöpande, en sak man ständigt förhöll sig till i alla delar av tillvaron och således aldrig blev ”färdig” med. Politiken var i vardagen, och vardagen var politisk. Många saker som numera tas för givet (sjukförsäkring, a-kassa, barnomsorg, etc) existerade inte i statlig regi, och därmed var det upp till folk själva att ordna dessa saker om de ville ha dem. Här spelade organisationer och ordnar såsom Odd Fellows och frimurarna en stor roll, men politiska partier var självklart otroligt verksamma på området. Att SKP och SAP fanns i folks vardag gjorde politiken vardaglig, något man hade kontakt med varje dag. Men än viktigare hjälpte detta också folk att politisera vardagen, dvs att se saker som tidigare hade förefallit som en del av den normala samhällsordningen eller ‘den mänskliga naturen’ som någonting kontingent, något som bestämdes av vilket kön, vilken klass, vilken grupp som hade rätt att bestämma vad som var naturligt och vad som inte var det. Jag behöver knappast nämna att den feminism som inte klarar av att radikalt belysa det politiska i den ”opolitiska” vardagen kring hushåll och arbete inte kan åstadkomma särskilt mycket.

Låt oss däremot inte vara alltför nostalgiska över en period där det sociala säkerhetsnätet var något folk fick sy själva eller riskera att svälta ihjäl. Detta är inte en historisk period som förtjänar att romantiseras, utan det vi bör göra är helt enkelt att ta dess lärdomar på allvar. En återgång till hur saker och ting var en gång i tiden må varken vara möjlig eller önskvärd, men detta innebär inte att vi inte bör försöka återuppliva de positiva aspekterna hos dessa institutioner. Den politiska förankringen i folks vardag var både ett vapen (bl.a. genom påtryckningar på fabriksgolvet) och en metod för att höja det politiska medvetandet hos folket, något som gjorde politiken till mer än en samling ”sakfrågor” man kunde vara ”bra” på. Dessa två effekter bör inte underskattas. Idag kan vi dock säga att hela den bakomliggande demokratisk/politiska infrastruktur som möjliggjorde detta sedan länge har rostat sönder, många gånger bokstavligt talat: hur många igenbommade och sönderfallna Folkets Hus finns det inte idag i Sverige? Att tala om ”kadern” hos V eller S eller Labour anno domini 2012 är ett skämt. Det finns helt enkelt ingen. Dels så har tidigare politiska arenor avpolitiserats, dels så har de seder och de offentliga rum som erbjöd folk utrymme att diskutera politik försvunnit, dels så har partiernas organisatoriska strukturer förstelnat och förfallit. Vi bör dock inte göra misstaget att skylla dessa processer på girighet eller lathet, det är att göra det för enkelt för sig.

Som ny medlem i UV kan du skriva upp dig på någon oinspirerad grundkurs som kanske inte ens blir av, gå på ett sommarläger och ”bugga bort borgarna”, eller kanske se på Goodbye Lenin någon filmkväll.  Oavsett vilken sorts åsikt man har om kvaliteten på studiematerialet som tillhandahålls så är problemet djupare än så: det saknas idag institutionell praxis för att engagera folk och ge dem politisk läskunnighet. Att saker och ting ska skötas ”på lokal nivå” är en annan politisk trop som idag automatiskt inger rosa magkänslor, men detta bör inte förstås som om rutinerna helt plötsligt blir ointressanta och problem löser sig själva. Du kan idag vandra in genom dörrarna – och beroende på hur stor personalbristen är – landa ett uppdrag tämligen enkelt. Låt oss tala klarspråk: när romarriket väl började använda förband av goter och franker med egna officerare och lokala organisationsstrukturer var detta inte för att man plötsligt upptäckte förtjänsterna i en organisk, jordnära lokaldemokrati, utan detta var helt enkelt ett tecken på den ökade desperationen och dysfunktionen som plågade det romerska imperiets sista dagar.

Det måste sägas att både UV och V idag saknar dels den institutionella kapaciteten för politisk utbildning av nya medlemmar (denna är ofta slarvig, stundtals bra, många gånger helt frånvarande beroende på hur mycket folk orkar bry sig lokalt), dels den institutionella kapaciteten för en fortlöpande politisk debatt ämnad åt att höja det politiska medvetandet. I det sistnämnda fallet saknas både politiska traditioner (dvs tränad politisk färdighet, läskunnighet, etc) och politiska institutioner. Avsaknaden av ett internt debattforum är här särskilt anmärkningsvärt och utgör något av en het potatis inom UV. Dessa brister påverkar självklart den sortens politik V är kapabel att föra. En följd av den haltande utbildningen blir förvisso mångfald och pluralitet, men den mer påtagliga effekten är fragmentering, där politiken splittras i en rad lösryckta ”sakfrågor” utan något större sammanhang. Låg politisk utbildningsnivå tenderar också att producera politiska lösningar som är både kortsiktiga och populistiska till sin natur. Notera att jag använder termen ”utbildningsnivå” avsiktligt! Om förment ”lågutbildade” svetsare och grovarbetare lyckades ta sig igenom, diskutera och kritisera både klassiska och kontemporära politiska verk så finns det helt enkelt ingen ursäkt att vi idag, med fria bibliotek, billigt internet och mer fritid inte åtminstone bör nå upp till samma nivå av allmänbildning. Avsaknaden av officiella, offentliga kanaler för livskraftig och fortgående politisk diskussion gör också politiken långsam och reaktionär; det är en bitter ironi att vi idag står inför en omkastning av den bolsjevikiska idén om ”demokratiska centralisering”, dvs fri och livlig debatt men solidaritet och disciplin när det är dags för handling. Idag är kommunikationslinjerna obefintliga eller kaotiska vilket gör diskussionen ryckig och odynamisk, samtidigt som disciplinen eller ens någon övergripande handlingsplan mer eller mindre lyser med sin frånvaro. Och i slutändan betyder detta – förlåt mig för att jag använder en så otidsenlig, otrendig term – att man helt enkelt tappar ens tillstymmelsen till ett klassperspektiv.

Den obefintliga kadern och den sedan länge klippta förtöjningen till vardagliga institutioner gör att V idag domineras av yrkespolitiker, en term som ofta förknippas med girighet och egenintresse. Tyvärr är detta att göra det för lätt för sig. Om V:s problem låg i att deras förtroendevalda bara var ”giriga” så skulle lösningen ligga i att helt enkelt byta ut dessa mot bättre människor. Så är inte fallet, och här måste vi faktiskt vara ärliga: V är troligen det parti i ”mainstream” som idag erbjuder minst personliga förmåner för dess toppskikt. Problemet är snarare att den strukturella rollen yrkespolitikern ikläder sig som sådan för med sig begränsningar; sitt eget perspektiv både på politiken och verkligheten. Den teori och den praktik som produceras i riksdagen är helt enkelt av annan karaktär än den som produceras på verkstadsgolvet, vilket tenderar att resultera i en ganska livlös ekokammare. När sedan diverse ”kampanjer” passas från partitoppen ned till basnivå blir risken en påtaglig alienation hos de senare.

* * *

Låt oss knyta ihop säcken. Den politiska utvecklingen, både för V och europeiska vänsterpartier/socialdemokratiska partier rent allmänt, speglar en institutionell (under)utveckling som sträcker sig tillbaka tämligen långt i tiden. Den kapacitet som en gång fanns för politisk utbildning, intern diskussion och folklig mobilisering har sedermera successivt undergrävts, och idag finns på många håll bara symboliska rester kvar. Det är mycket viktigt att förstå att politik och ideologi inte bara producerar verklighetens förhållanden; i stor grad är de i sin tur en produkt av samma samma verklighet. Detta betyder att den som vill åstadkomma förändring inte bara har att be folk att ”ta sig i kragen”, ”skärpa sig”, eller dylikt, utan också måste förstå de bakomliggande materiella skäl som bidragit till nutidens trångmål. Det faktum att V delar sin nuvarande situation med ett stort antal europeiska vänsterpartier bör också avskräcka oss från att skylla situationen på någon svensk egenart, problemet är helt enkelt större än så. Den kanske skadligaste effekten av denna institutionella underminering är en vulgär, intetsägande och fokusgruppstyrd politik, då man inte längre har den organisatoriska förmågan att formulera något annat alternativ. I praktiken resulterar detta sedermera i en politik som helt enkelt inte spelar någon roll. Ta bara PASOK i Grekland som ett exempel: de gick till val på att just motverka nedskärningar och privatiseringar, men saknade totalt förmåga att faktiskt spjärna emot eller göra motstånd när det väl kom till kritan. Den som låtsas som om PASOKs problem endast låg i att partiets politiker höll fingrarna i kors bakom ryggen lurar sig själv; snarare är PASOK idag en institution som helt enkelt inte kan föra annat än en trojkans politik, oavsett vilka människor som nu råkar passera genom dess korridorer.

Vart är då dessa partier på väg? Den som går och väntar på någon ”vändning” hos V kommer nog att behöva vänta ett bra tag. Problemet är inte att det inte finns ”aktivister” inom V (se t.ex. denna artikel), utan knorren ligger i att institutioner är både dåliga och långsamma på att ändra sin natur. Det är absolut inte omöjligt att föreställa sig ett V med samma politiska förankring som SAP under 20- 30- och 40-talet, men att faktiskt vandra vägen från fantasi till verklighet är enklare sagt än gjort. Ett mycket troligare scenario är helt enkelt att man fortsätter på den utstakade vägen, med diverse mer eller mindre lyckade mediautspel, kampanjer, jippon och vallöften, samtidigt som basorganisationen förändras till en relativt liten skala och i långsam takt. Om vi endast talar om individuella exempel så finns det många ljusglimtar och positiva historier att berätta (se artikeln ovan), men att tala om individer är inte samma sak som att tala om institutioner. Vi bör ha i minnet att undantag har en vana att bekräfta regeln. Med det sagt så är en situation där ett fortsatt status quo (där konceptet ‘politik’ förstås som att ”nå ut med sina frågor” och ”koppla förslagen till jobben” osv) kan leda till ett uppsving för V:s väljartal på kort och medellång sikt absolut inte en omöjlighet; i takt med nedgången för S är det snarare troligt att V helt enkelt kommer att kunna erövra en något större plats inom den parlamentariska politiken. Exempel från Tyskland och annorstädes pekar antagligen mot att så kommer att ske i någon form. För den som däremot inte ser erövrade procentenheter som ett självändamål bortanför den förda politiken är dock situationen något mer dyster. Att lova stort är en sak, att ”försvara välfärden” är ett mycket gammalt vallöfte. Att detta resulterat i ett totalt misslyckandet att hålla stången mot nedskärningar och rationaliseringar från det socialdemokratiska hållet bör inte inge oss något stort förtroende för att dessa löften ska leda till ett annorlunda resultat bara för att ännu ett parti bestämmer sig för att dra på sig denna gamla malätna socialdemokratiska jumper.

Det är värt att poängtera att 1900-talets socialdemokrati var långt mer radikal än dagens V, både till sitt språk, kampvillighet och i sin förståelse av kapitalismen. De hade långt fler tidningar, långt bättre basorganisationer, stora och disciplinerade kadrer och en benhård förankring i vardagen. Trots att dessa partier var en del av en social mobilisering vi idag enbart kan drömma om så förhindrade inte detta att de alla mer eller mindre imploderade när krisen väl kom: när första världskriget knackade på dörren skyndade alla dessa partier att överge sina löften om att motarbeta kriget och ställde sig entusiastiskt på sina härskares sida. Resultatet blev en av de värsta förbrytelserna i mänsklighetens historia. Få kommer idag ihåg att termen ”kommunism” som politisk etikett inte var i bruk innan socialdemokratin kom att förknippas med just stöd för kriget. Att Lenins parti var de ryska socialdemokraterna innan namnets dåliga associationer tvingade fram ett namnbyte är föga känt, vilket kanske är något av en indikation på just hur undermålig den politiska allmänbildningen är idag.

* * *

Att kalla vänsterns taktiska situation idag ”dyster” i jämförelse är en rekordmässig underdrift. Den som är enfaldig nog att tro att katastrofer av liknande slag inte längre kan hända vinner dessutom guldmedalj i ironi, då just första världskriget var ”kriget som skulle göra slut på alla krig.” Hoppsan! Det blev som bekant inte riktigt så. För övrigt: de orosmoln som hopar sig på vår horisont är dessutom om något värre än den utsikt som erbjöds 1907 eller till och med 1927. Att sia om framtiden brukar vara vanskligt, men erfarenheten är dock att döda träd är de som välter först när stormvindar väl börjar blåsa. Jag lämnar det till läsaren att själv fundera över hur detta bör påverka svaret på den klassiska frågan; ”vad bör göras?”.

Annonser

2 reaktioner på ”En alternativ framtidskommision

  1. Jag tycker att du skriver mycket klokt och vill egentligen bara tillägga en punkt, nämligen kopplingen mellan öppenheten och den bristande studienivån. För vad bortom partiprogrammet och andra kongressfastslagna dokument skulle en slumpvis utvald grupp vänsterpartister kunna enas om att studera?

    Jag skrev en gång en c-uppsats om SKP-VPK-Vänsterpartiets interna historieförmedling. Det är slående att partiet under hela 90-talet inte hade något material för historiastudier. Jag tror att en viktig orsak till detta var att det inte fanns och fortfarande inte finns någon enhetlig syn på partiets historia. När jag någon gång föreläst för partimedlemmar om partihistoria så är det tydligt att flera är helt aningslösa och antingen har en romantiserad bild eller en som är helt färgad av borgerlig propaganda.

    Därför präglas Vänsterpartiet idag av att medlemmar studerar det som råkar intressera dem. En del läser om klimatfrågan, en del läser queerfeminism, en del läser marxism-leninismens klassiker, vissa läser kommunalpolitiska handlingar. Det gör att folk står på helt olika grunder och dessutom sker inget kunskapsutbyte mellan de olika grupperingarna.

  2. Halloj Malcolm. Läst din blogg från och till med intresse. Kul att du skriver så ambitiöst och engagerat om bland annat UV/V.

    Håller med om mycket av det du skriver, men är oense om en del.

    Tror det var Johan, som kommenterar ovan, som skrev i ett vänsterpartiforum på nätet att vår situation påminner om en postkärnkatastrofapokalyptisk konferens med fysiker som ska försöka reda ut situationen, men bara har tillgång till skärvor av den tidigare mänsklighetens samlade kunskap, och något läger förespråkar entusiastiskt Rudolf Steiners antroposofi medan andra omedvetet lutar sig mot en aristotelisk världsbild. Det är verkligen en bra liknelse av interndebatten i V. Det finns mycket vilja och impulser men dessa drar åt helt olika håll. Vi har visserligen partiprogram som jag menar är ganska genomtänkt och konsekvent. Men som diskussionen går är det uppenbart att idéerna i och bakom detta partiprogram inte är förankrade och införlivade hos medlemsmajoriteten. Vi saknar gemensamma referensramar, ett gemensamt politiskt språk, så till den grad att all vilja och alla impulser högst svårligen låter sig smältas samman till någon syntes på högre nivå i partiets kollektiva medvetande.

    Bristen på studier, i synnerhet demokratiskt men centralt samordnade, verkar ha varit enorm länge. Om man får tro partikamraten Hans Arvidssons nya bok ”Syninge – mer än ett hus i Roslagen” om partiets historia av internstudier, började ”förfallet” ungefär 1980, inte 89-91 med ”kommunismens” fall som man kanske kan tro. Som du säger är den ”politiska analfabetismen” utbredd.

    På punkten internstudier finns det alltså mycket bra traditioner att hämta från äldre tid i partiets historia. Liksom det nog gör på många punkter. Fastän partiet chockat slängde ut barnet med badvattnet när K:et plötsligt blev omodernt. Men frågan är hur bra denna tidiga studiekultur var, och, för lärdomarnas skull, också vad som var dåligt med den. Jag får intrycket att du överdriver det som var bra och inte alls nämner det som var dåligt.

    Du skriver: ”Jämför en politisk engagerad grovarbetare i SKP ca 1940 med en pol mag idag och risken är att du blir ganska bedrövad” samt att man läste ”Marx, Engels, Hegel”. Du nämner ”otaliga skildringar” av hur den teoretiska nivån var så mycket högre förr. Vilka källor till detta finns egentligen?

    Mig veterligen är Werner Schmidts ”CH” den mest heltäckande och ambitiösa historieskrivningen över SKP/VPK/V:s historia, speciellt tillsammans med hans ”Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum”. Bläddrar man i dess avsnitt om tiden kring 1940 får man en högst dubbel bild av partiet. Visserligen var den kommunistiska världsrörelsens antifascism storslagen och förlänade den stor prestige. Men de höjder man kämpat sig till föll man snabbt ned från. Partiets väljarstöd ökade 1942-44 från 3,5% till 10,3%. Medlemsantalet gick från 11000 1940 till 48000 1946. Många progressiva intellektuella drogs till partiet för första gången på länge från ca 1944. Men 1948 hade väljarstödet halverats, 1954 hade medlemsantalet sjunkit till 26000, och det intellektuella drevs aktivt bort från partiet genom en ganska aggressiv vulgärmaterialistisk antiintellektualism med kulmen ca 1949. I början av 60-talet var väljarstödet fortsatt lågt, utbredd passivitet rådde bland medlemmarna och stelnad byråkratism i partiet som helhet (även enligt citat hos ledande marxist-leninistiska medlemmar). Det var förstås inte bara den fruktansvärt mäktiga imperialismens kalla krigspropaganda som drabbat partiet, även om den tveklöst spelade en stor roll, utan även de egna bristerna. Man stödde krossandet av Ungernrevolten och byggandet av Berlinmuren, man fortsatte sätta sitt okritiska hopp till det totalt urspårade Sovjetprojektet och anammade dess dogmatiska ideologi istället för att försöka utforma en demokratisk socialistisk strategi utifrån svenska förhållanden, som hade kunnat attrahera de svenska lönearbetarna.

    I detta läge, 1964, valdes C-H Hermansson till partiordförande med stöd av en majoritet för socialistisk förnyelse. Behovet av återupplivade studier, omprövad teori, fri debatt, självständig socialistisk strategi födde en rörelse bort från ekonomistisk kroppsarbetarcentrerad leninism mot gramscianskt inspirerad hegemonikamp. I Norge och Danmark uppstod så kallade socialistiska folkpartier, och även Hermanssons falang hade föredragit ett namnbyte till Socialistiska vänsterpartiet vid kongressen 1967, men som kompromiss med de marxist-leninistiska och nyleninistiska falangerna antogs VPK.

    Enligt min tolkning har denna motsättning mellan – vad ska vi kalla det? leninism och vänstersocialism? – fortsatt sedan dess, med de leninistiska utbrytningarna KFML (moaistisk) 1967 och APK (marxist-leninistisk) 1977 som resultat, och med ett leninistiskt övertag större delen av tiden.

    Jag skulle dock säga att leninismen successivt undergrävdes av den historiska utvecklingen och i synnerhet drabbades av ett tungt ras 1991. Dessvärre var inte vänstersocialismen tillräckligt stark för att axla manteln under 90-talet, till stor del pga den torftiga studiekulturen/-strukturen vi varit inne på. Leninismen ersattes istället huvudsakligen av teorilös inomkapitalistisk funktionssocialism, vars förutsättningar saknats sedan 1973 eller så (vilket SAP bittert fått erfara).

    Med denna reformism som inte är en strategi mot socialism via strukturella reformer och klass- och kulturkamp utan enbart ett ställningstagande för sociala reformer i största allmänhet, kånkar vi runt än idag. Leninismen sprattlade till framförallt kring 2005 med den låsta, destruktiva bataljen med Vägval Vänster, men den är idag svag om än bestämd och för många ett förföriskt lockande alternativ.

    Samtidigt tycker jag man kan se klara indikationer på att vänstersocialismen är på väg att ta upp kampen med kvasireformismen. TIll exempel tycks mig Jonas Sjöstedt och Aron Etzler vara dynamiska genuina socialister som åberopat arvet efter C-H Hermansson, Ernst Wigforss och Rudolf Meidner.

    En första förutsättning för denna eller någon annan självständig socialisms organiska framväxande är fri, livlig debatt med så många som möjligt som deltar och låter åsikterna öppet brytas mot varandra. Detta innebär en sökande, osäker process med tillhörande existentiell ångest som är nödvändig att gå igenom, tror jag. Man kan inte fuska sig igenom den genom att otåligt återgå till reduktionistisk utopism, eller för den delen kvasireformistisk opportunism under förevändning att det är viktigare att ”gå ut och göra något” än att ”sitta inne och bråka om teori”.

    Härav den teoretiska svaghet och splittring som väl illustreras av exemplet med riksdagskvinnan med bristande klassanalys. Men är Lars Werners/VPK:s klassanalys från 1982 bättre? : http://www.svtplay.se/klipp/70042/lars-werner-vansterpartiet-kommunisterna-1982. Knappast om du frågar mig.

    Jag håller med om att självaktiviteten, självorganisationen, självbildningen och marxismen, om än oftast en dålig marxism, fanns i större utsträckning under åtminstone vissa perioder förr, och det måste vi återuppliva.

    Något vi behöver nu för att entusiasmera medlemmar till radikala, systemkritiska, marxistiska studier, är en socialistisk vision. En verklig tro på att det finns ett alternativ till kapitalismen. Att skaffa en sådan vision och att börja studera mer och bättre hänger förstås tätt ihop, men jag tror att en visionsimpuls utifrån, från intellektuella kretsar, i dagens läge knappt måste föregå en våg av revitaliserade gräsrotsstudier.

    Denna vision måste skilja sig markant från den gamla leninistiskt kommunistiska. Bevisbördan är helt naturligt och sunt enorm på den som hävdar att kapitalismen kan bytas ut mot en demokratisk socialism. Vi måste föra fram en vision som lever upp till de beviskraven.

    I och med detta blir jag lite nedslagen men också nyfiken när du avfärdar marknadssocialism inom citationstecken i en bisats, och också pekar ut det som något annat än marxism. Det vore intressant att höra en kritik av all tänkbar socialism med marknadsinslag. Varför skulle man inte kunna vara marxist och marknadssocialist? Vilka i partiet som vill ”stå för den ‘renaste’ och ‘ärligaste’ formen av kapitalism har jag ingen aning om – var finns de? Hur ska vår socialistiska vision se ut om den inte är marknadssocialistisk? Jag tycker många moderna skisser över grunddragen i en demokratisk planekonomi, mycket underlättad av modern kommunikationsteknologi, är väldigt intressanta, men har personligen väldigt svårt att se hur dessa skulle kunna realiseras utan ett marknadssocialistiskt mellansteg.

    Vore intressant om du hade tid och lust att knyta an till mina synpunkter och frågor i något kommande inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s