Den malthusiska vålnaden

Med den senaste matkrisen och oljeproduktionstoppen i närminnet hemsöks vi idag ständigt av ett säreget, hotfullt spöke. Den malthusiska vålnaden sipprar in i sprickorna av den gamla överflödsideologin, växer sig stark bland konkursdrabbade solcellsföretag och sönderrostade bilparker, den skramlar med kedjorna bland de dammiga ruinerna av USAs nedlagda rymdprogram. En gång tog vi naivt de första stegen ut i universum med stora hopp och större drömmar, endast för att upptäcka att planeter vi såg på vår himmel utgjorde livlösa helveten i en kal rymd där den minsta småsten har potentialen att förstöra en hel rymdfarkost. Inspärrade på vår egen planet ser vi idag molnen hopa sig: att stormen är på väg är uppenbart; det är länge sedan för sent att trycka på bromsen. Mitt i allt detta inbillar sig en hel del människor att Malthus vålnad vandrar mitt ibland oss, elakt viskandes ”vad var det jag sa?”, hångrinande åt den orkan vi själva lyckats trollat fram. Är det då konstigt att de politiska exorcister som tillkallats för att tvinga denna gengångare tillbaka i graven är mer röda än blå? Från vänsterns håll hör vi kanske det mest frenetiska – för att inte säga desperata – förnekandet och fördrivandet av all potentiell ”malthusianism”. The power of Marx compels you. The power of Marx compels you. The power of Marx compels you!

Detta är på det hela taget ett ganska sorgligt skådespel. Thomas Malthus är mest känd för sina skrivelser om människans tillväxttakt och dess relation till det habitat som människan innebor. Något förenklat kan vi säga att Malthus tes vilar på antagandet att ett habitat har en ändlig kapacitet att tillvarata de där boende människornas behov. I den mån antalet människor överskrider habitatets faktiska kapacitet så kommer detta att leda till en kollaps, där befolkningsantalet sjunker till en nivå som inte överskrider kapaciteten. Beroende på omständigheterna kan överskridandet som sådant tillfoga habitatet mer eller mindre permanent skada, vilken leder till att den nya ”bärkapaciteten” hamnar på en mycket lägre nivå än den ursprungliga. Originellt låg fokus på frågan om matproduktion kontra befolkningstillväxt, där befolkningstillväxten antogs vara exponentiell (1 > 2 > 4 > 8) och matproduktionen linjär ( 1 > 2 > 3 > 4).  Här måste vi dock ta hänsyn till bredden av det som idag kallas (neo)malthusianism: området täcker idag allt från de som helt enkelt försvarar kontroller över befolkningstillväxt till de som anser att jordens resurser (olja, metaller, åkermark) inte är oändliga. I princip all sorts ”pessimism” riskerar idag att kallas malthusianism, beroende på kontext (termen utgör ofta ett skällsord). Det vi bör ha i minnet är dock att de som identifierar sig själva som just neomalthusianer ofta är mer upptagna av energikonsumtion och miljöpåverkan än vid matproduktion.

I tider av stagnation, svält och krig är det också ett väldigt billigt trick att peka till Malthus som svaret eller ”förklaringen” i den ena eller den andra frågan. Detta är inte korrekt. Men det är inte i enfaldiga och felaktiga appliceringar av en generell princip för att förklara partikulärt problem som vi ser vår tids sanna dumhet, utan just i vänsterns försök att förneka att överbevisa all form av ”malthusianism”. Endast i reaktionen till problemet ser vi problemets egentliga kärna, eller så som Shakespeare en gång skrev: the lady doth protest too much, methinks.

Kanske den mest komiska besvärjelsen för att trolla bort Malthus är hävdandet att den grundläggande teorin är ”rasistisk” och därför inte sann. Om vi ignorerar det tvivelaktiga i denna sorts resonemangskedja (något borde inte vara sant, därför är det inte det) så är det just detta uttalande som förråder det förhärskande privilegium personen i fråga försöker dölja. Mer konkret så går argumentet ungefär så här: 1) om nu Malthus har rätt innebär det att jordens endast kan livnära ett begränsat antal människor. 2) Den största befolkningstillväxten återfinns idag i tredje världen. 3) All ”malthusianism” har därmed (1 + 2) som målsättning att skära ner på befolkningstillväxten i tredje världen, vilket gör att den slår ojämnt och endast fokuserar på en del av världens befolkning som ”bovar” i dramat. 4) Därmed måste Malthus ha fel.

Förutom det ganska haltande sambandet mellan 1-3 och 4 så är det stora problemet med denna sorts ”motbevisande” av Malthus just att 3 inte automatiskt följer av 1-2. I ivern att ”försvara” tredje världen och slå sig för bröstet över kallsinnighet och rasism så begraver man på ett listigt vis all sorts diskussion som nu går ut på att det just inte är tredje världen som är punkten där den malthusiska skon faktiskt klämmer. Just att fokusera på det absoluta befolkningsantalet är ett hyckleri som döljer den riktiga situationen, en falskhet som utgör just motsatsen till implikationen av Malthus tes. Hur många organismer ett habitat kan tillgodogöra är någonting kontingent: det beror dels på vilket habitat vi talar om, dels på de behov vi försöker tillfredsställa. En värld där alla endast äter kött och mjölk kan livnära långt mindre människor än en värld där alla lever på spannmål. ”Taken” skiljer sig här långt från varandra, och är för övrigt beroende på en hel rad sekundära faktorer som kan ändras åt endera håll med tiden. Det finns alltid ett tak för befolkningen (givet vilka omständigheter vi nu råkar talar om), men endast om vi faktiskt tar med alla relevanta faktorer i beräkningen kan vi på allvar börja tala om ett tak. En av dessa faktorer har att göra med hur mycket utsläpp och andra störningar habitatet tål innan vi börjar talar om miljöförstöring och medföljande sänkningar av bärkapacitet (jorderosion, försämrad fotosyntes, torka, etc). Låt oss ta en sekund och tänka på implikationen här.

Uganda är ett av länderna med högst befolkningstillväxt idag. Enligt många kritiker är alltså detta ett av de länder som därmed faller mitt i det Malthusiska kikarsiktet, något som i sig utgör beviset på att vi har att göra med en ojämlik och rasistisk ideologi. Men om vi slutar med detta löjliga fokus på absoluta befolkningsantal, då byter helt plötsligt måltavlan ansikte till någon som på skrämmande vis liknar… oss själva. Betänk att det idag krävs ca. 175 ugandier för att motsvara koldioxidutsläppet från en amerikan. Extrapolerat från detta bor det alltså ca. 54 miljarder ”ugandier” i USA idag (räknat på utsläpp), med en årlig befolkningstillväxt på runt en halv miljard. Detta jämfört med Ugandas befolkning på knappt trettiosex miljoner. Självklart ska inte allt för mycket läsas ut av detta exempel: det bor inte 54 miljarder faktiska människor i USA. Men i den mån det finns ett ”tak” för hur mycket koldioxidutsläpp vårt habitat klarar av innan det börjar havererar på allvar så är det således Ugandier och deras befolkningstillväxt som just INTE är problemet.

Nu är självklart inte koldioxidutsläpp den enda relevanta faktorn för människans faktiska fortlevnad på denna planeten. Oavsett vad vi får lära oss på America’s Biggest Loser äter knappast den genomsnittliga amerikanen 175 gånger mer kalorier än den genomsnittliga ugandiern.  Det vi dock bör komma ihåg är just att förhållandet fortfarande är oproportionerligt; en amerikan äter fler kalorier än en ugandier, och äter också kalorier av högre kvalitet (dvs. kött, som tar 7-10 kalorier växtmassa i anspråk för varje kalori kött). Börjar vi tala om naturresurser är diskrepansen återigen slående. The Limits to Growth är en bok som kanske är än mer relevant idag än när den skrevs på sjuttiotalet. Och för i princip varje faktor som bidrar till den där uttydda befolkningskollapsen under det kommande århundradet så är det just västvärlden som bär ansvaret, sin numerära underlägsenhet och låga befolkningstillväxt spelar här en väldigt liten roll.

Den som alltså väljer att faktiskt applicera det som idag kallas för neomalthusianism och sedan löpa hela linan ut kommer tvunget att hävda att det just är Sverige, Tyskland, USA osv. som bär det överväldigande ansvaret att skära ner på sin levnadsstandard, *inte* på befolkningsantalet. Det råder i hela väst en illusion om att man med sin påtagligt låga befolkningstillväxt uppnått någon sorts ”stabilitet” som det helt enkelt gäller att försöka ”bjuda in” folk i. Europa har lösningen, de länder utan lika utvecklad utbildning och välfärd utgör problemet; vi kan antingen ge dem kondomer eller välfärd. Detta utgör i realiteten den största lögnen av dem alla. Resultatet blir en sorts grotesk Maddox-tshirt: ”för varje barn du inte föder, konsumerar jag för tio”. Den (neo)malthusiska tesen – dragen till sin spets, vilket få vågar göra – är mycket grymmare än så. Snarare än att vara ett föredöme utgör Europa istället den absolut största förbrytaren i denna modell, den entitet som tillsammans med USA bär det förkrossande ansvaret för vår nuvarande situation. Den sanna anledningen till att man på vänsterkanten i första världen vill förpassa Malthus i graven har mycket mindre att göra med att det som sägs om tredje världen än det som sägs om just den första världen. Nej, en ”sann” malthusian vill inte bjuda in tredje världen till att ”dela vårt välstånd”. Denna ovilja gör honom sniken och rasistisk. Men det han istället vill är just att avskaffa mycket av det välstånd *vi* är vana vid, vilket gör honom förhatlig och onämnbar.

Det finns ingen brist på exorcister för den som trots allt plågas av malthusiska vålnader. Detta till trots fortsätter de att gäcka oss. Och ju mer tiden går, desto mer hör vi rädslan smyga sig in i rösten bakom det eviga mässandet, vi ser en sorts kallsvettig desperation i de rörelser och besvärjelser som äntligen ska förpassa detta elaka spöke tillbaka in i historiens malpåse, som ska få oss att tro på vår egna ansvarslöshet och fromhet. Det pris Lankester Merrin får betala för sitt arbete känner vi nog alla till; konsekvenserna för dagens generation lär om något bli än mer bedrövliga.

Annonser

2 reaktioner på ”Den malthusiska vålnaden

  1. Som vanligt gör du en bra analys. Dock missar du ett oerhört avgörande perspektiv: resiliens.

    Det blir väldigt trubbigt att enbart titta på resursproblematiken ur ett globalt perspektiv. Dagens värld med stora globala resursflöden är relativt ny och behöver inte bli speciellt långvarig eller riskerar åtminstone stora störningar i och med klimatförändringar, konflikter, ekonomiska kriser och växande resursknapphet. När viktiga resursflöden så som livsmedel, olja och fosfor drabbas av störningar så blir de lokala naturresurserna avgörande.

    Det är sannolikt här det stora problemet ligger i och med att många länder – både rika och fattiga – har ett problematiskt förhållande mellan antalet människor och mängden naturresurser. Enligt beräkningar från Global Footprint Network så är dessa länder främst fattiga länder med fortsatt hög befolkningstillväxt. Inom dessa länder finns det ett stort intresse i att stoppa befolkningstillväxten just av den anledningen att man ser hur det skapar problem.

    Västvärlden bär idag ett stort ansvar men i en värld där de globala resursflödena avtar kommer varje enskilt land bära det största ansvaret för sin egen framtid.

    Sen är det tyvärr så att Kina redan idag passerat en hållbar konsumtionsnivå per invånare. Ur ett globalt perspektiv så beräknas den globalt genomsnittligt hållbara konsumtionsnivån snart ligga på samma nivå som i Nordkorea eller Somalia. Om vi människor inte nöjer oss med sådana konsumtionsnivåer så behöver vi istället minska antalet människor.

    Sen behöver det i sin tur inte innebära att man tar till drastiska åtgärder. Men ju längre vi väntar och ju längre vänstern visar oförståelse för problematiken ju svårare blir det. Jag tycker att det inom vänstern finns en stor oförståelse för riskerna.

  2. Du har helt rätt, och precis som du säger så är framställningen ovan mer ytlig än vad problemet så att säga egentligen förtjänar. Meningen när jag skrev texten var att fungera som något av ett svar till den sortens SUV-vänster (för att låna ett uttryck från andra sidan Atlanten) som tycker att det är HEMSKT att jordens befolkning håller på och växer över vad som är hållbart. Visst är det väl så, men att lokalisera problemet till den s.k. tredje världen (eller att anklaga alla andra för att göra det) är absurt, då den största skulden (direkt eller indirekt) står att finna långt närmare hemmaplan än vad många är villiga att erkänna.

    Något mer angående resiliens: ett komplext system har per definition mindre resiliens än ett mer simpelt system, ur ett rent systemteoretiskt perspektiv. Det samhälle vi har i väst är också otroligt komplext (precis som vilken historisk högkultur som helst), så beroendet av det resursflöde du beskriver är otroligt mycket större i de avancerade industriländerna än det är någon annanstans. Att delar av nära östern och medelhavet kommer att drabbas otroligt hårt av kommande klimatförändringar kommer dels att leda till att dessa människor flyttar till mindre drabbade områden (däribland självklart också Europa), dels till ökad instabilitet och fler krig. Den större poängen är dock att i en värld där oljan blir dyrare och fler och fler saker slår fel så är det industriländerna som bär på den absolut största risken för en utdragen befolkningskollaps. En fattig bonde i inre mongoliet är inte den som drabbas hårdast av att fosfater eller traktorbränsle inte längre går att importera till ett överkomligt pris, då han inte har haft råd med dessa saker till att börja med. Den person som förlitar sig på att ICA faktiskt har mat på hyllorna är däremot i en otroligt sårbar position vad gäller långvariga störningar i tillgång och pris på dessa insatsprodukter.

    Hursomhelst så är väl texten ovan en av de jag inte direkt är särskilt nöjd med så där i tillbakablick, och jag hade tänkt att skriva någonting mindre slarvigt och mer mångfacetterat om just resiliens och ekologi när jag har tid. Jag hoppas att du läser det och kommer med mer välbehövlig kritik!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s