Pantrarna!

”Dom säger att det brinner i betongen,

ja alla kan den sången

men är de nån som gör nåt åt det

för allt jag hör är gråten”

Filmen ”Behandla oss inte som djur!” kom ut nyligen. Det är en skildring av organisationen Pantrarna och deras kamp i Biskopsgården,  jag rekommenderar varmt alla att se den. Själv kunde jag inte sluta le som en idiot efter att ha sett filmen, här har vi äntligen ett exempel på politisk livskraft som annars mest lyser med sin frånvaro inom det som vi något tragiskt kallar vänstern idag. Dessa människor förtjänar otroligt mycket respekt. Den som är seriös har dock inte råd att unna sig den lyx som smicker och enbart positiv kritik utgör. Just därför att jag respekterar Pantrarna kommer jag inte heller att skruda mina ord eller förminska de problem som finns. Från Arbetaren:

”[…]Pantrarna är noga med att påpeka att de till skillnad från inspiratörerna i USA, som kämpade för den svarta befolkningens rättigheter under 1960- och 70-talen, varken bär vapen eller har ett tiopunktsprogram. Men de lyfter fram likheten i att definiera sig som en strukturellt utsatt grupp som kämpar för rätten till bra utbildning och jobb på lika villkor. Även om målet att få en fritidsgård i stadsdelen Biskopsgården hela tiden drivits, är Pantrarna klara över att de inte anser det vara den enda lösningen.”

Det är relativt vanligt att folk i förorten hämtar inspiration från människor såsom Ché, Malcolm X, Angela Davis, de mer välkända delarna av Black Power-rörelsen, och så vidare. Ofta så sker identifikationen på ett relativt ytligt plan där citatet ovan utgör ett exempel: likheten återfinns inte genom någon noggrann streckläsning av biografier och politiska manifest eller genom att slaviskt kopiera organisations- och kampmetoder, utan snarare så ser man likheter i definition och identitet, i själva statusen som ”outsiders” i ett ojämlikt samhälle. Detta är i och för sig bra, och att bära skjutvapen på öppen gata i Sverige idag är varken realistiskt eller nödvändigt.

Ett problem är dock att det är lätt att missa skogen för alla träd. Idoldyrkan är problematisk i och med att den skymmer de faktiska saker som människorna ifråga gjorde. Du kan antingen behandla Malcolm X eller MLK som en ikoner och hjältar eller som källor till – och hjälpmedel i – en politisk analys, men det är väldigt svårt att göra båda två samtidigt, något som Angela Davis själv är noga med att påpeka. Det som är ännu farligare med idoldyrkan är att den ger intrycket av att personen i fråga gjorde det han eller hon gjorde på någon sorts instinktivt plan, att vederbörande ”bara visste” vad som krävdes och navigerade enbart på magkänsla.

Så är det inte. En av de viktigaste aktiviteterna Svarta Pantrarna ägnade sig åt var politisk utbildning. Att läsa Marx, Hegel och en hel drös andra ”komplicerade” böcker, att försöka förstå vad som får politiken eller ekonomin som sådan att ticka, vad mervärde är, varför Riksbanken höjer eller sänker styrräntan, osv. Blattar och arbetare har genom hela historien fått höra att de är ”för dumma” för att förstå så komplicerade saker, men det riktigt farliga är när dessa grupper bestämmer sig för att skita i allt detta och bete sig som om de vore lika smarta (eller smartare!) än alla självutnämnda ”experter”. Där har du det riktigt farliga med någon som Malcolm X. Som en neger som inte ens gått ut gymnasiet så var det menat att han skulle vara dum, att han inte skulle kunna diskutera filosofi eller politik på samma nivå som en högutbildad vit man. Han bestämde sig för att läsa böcker medan han satt i fängelse och utbilda sig på det sättet, och helt plötsligt var det knappt någon som vågade debattera honom, han sprang cirklar runt människor som fått de dyraste utbildningarna i världen.

Det går inte att förändra samhället utan att först förstå det. Som blatte så förväntar sig hela din omgivning att du ska tycka att en bok av Hegel eller Frantz Fanon osv. ska vara ”för svårt”, ”för tråkigt”, eller något liknande, att du ska säga ”jag orkar inte med allt det där svåra, jag bryr mig bara om det som händer på gatan här och nu”. Vägra acceptera denna roll! Gör du inte det har du förlorat redan från början. Så som de säger i Black Power the Mixtape:

”Black is beautiful, but black isn’t power.   Knowledge is power.   For you can be black as a crow, you can be white as snow, and if you don’t know and ain’t got no dough, you can’t go and that’s for sure!”

Det absolut viktigaste att kopiera från Svarta Pantrarna eller Malcolm X eller Angela Davis är inte identiteten, det är inte att vi alla är outsiders. Det är vi, och personligen har jag också kopierat Angela Davis’ afro (dels för att jag tycker att det är snyggt och dels för att jag är lat). Men! Nummer ett är modet att våga bete dig som om du faktiskt är lika smart som de som ”ska” vara smarta, att du inte accepterar rollen som ett offer eller som en idiot bara för att du inte heter Svensson i efternamn. Det är otroligt lätt att göra det, hela samhället är emot dig, vill få dig att läsa Kalle Anka istället för Karl Marx. Motstå frestelsen att hålla med dom. Ett stolt offer är fortfarande ett offer, men den smarta vägrar att vara ett offer överhuvudtaget.

Med det sagt: det största problemet organisationen måste brottas med är frågan om vad man egentligen vill åstadkomma. Hur långt är man egentligen beredd att gå? Delen där ungdomarna får berätta vad för drömmar de har (en vill bli advokat, en annan ekonom) och där det understryks att man ”måste våga drömma” är en ganska tragisk illustration av den återvändsgränd man riskerar att hamna i. Problemet är inte bara att ingen vågar drömma, problemet är just vad man drömmer om. Vi får höra att ungdomarna i förorten ”är lika bra” som de svenska ungdomarna på jurist- och ekonomprogrammen, att det ”inte finns någon anledning” att folk ska behandlas sämre bara för att de är blattar. Detta låter fint, men det är inte sant.

Det första vi kan säga är att det idag inte är omöjligt att bli ekonom eller jurist trots att du är från förorten. Det är mycket svårare än om du är svensk, och du kommer alltid att vara en andra klassens medborgare, någon som får sparken först och blir befordrad sist. Men har du vassa armbågar och en villighet att sparka på fingrarna på alla andra som försöker klättra upp, är du villig att ta dig upp för stegen fortare än alla andra för att sedan sparka bort den efter dig, då kan du faktiskt klara dig ganska bra som ekonom eller jurist trots att du är fel sorts människa. Det har alltid funnits husnegrer, kort sagt. Visst låter det fint att drömma om att också kunna leva ett svenskt medelklassliv trots att du är från förorten, men verklighetens klassresa är varken vacker eller sagolik: den innebär att sticka kniven i ryggen på dem runt omkring dig, att vara beredd att skratta högst åt blatteskämten på arbetsplatsen, att låtsas som om du tycker det roligaste som finns är att klanka ner på hur dumma i huvudet alla andra du växt upp med är, för du är ju annorlunda. ”Respektera din förort”, så står det på en av Pantrarnas banderoller bredvid ett porträtt av Malcolm X. Han hade nog helt hållit med, men mer än så skulle han ha understrykt vikten i att respektera dig själv. Respekt är dock något som du absolut inte kommer att ha råd med om du vill klättra upp till toppen. Hellre en field negro med tom mage men med värdigheten i behåll än en house negro, med andra ord.

Sverige är ett rasistiskt land. Men mer än så är det ett land med rasistiska institutioner, ett land där rasismen är strukturellt nödvändig. Det är inte så att en eller två individer från förorten inte kan bli advokater. Det som däremot inte kan hända är att alla i förorten får det bättre tillsammans, eftersom Sverige behöver fattiga människor. Att du som blatte får de sämsta jobben och minst kommunala pengar är inte någon sorts ”slump”, det är så eftersom NÅGON måste göra de sämsta jobben. Att säga att det inte finns någon ”riktig” anledning till att folk i förorten har det så dåligt är lika dumt som att säga att det inte finns någon riktig anledning till att svarta gjordes till slavar. Men det är ju självklart så att svarta gjordes till slavar eftersom slavarna hade en ekonomisk funktion, dvs de utgjorde en källa till hyperexploaterbar arbetskraft: ju hårdare de jobbade, desto mindre behövde resten av samhället arbeta. Självklart fanns det rasism i USAs söder, men även om du trollade bort all personlig rasism så ändrar det inte på det faktum att det behövdes slavarbete för att upprätthålla den bomullsekonomi man hade. Och självklart finns det också rasism även i Sverige, men det ändrar inte på att folket i förorten inte är där av någon slump, de är där för att man behöver ha dem kvar där. Att en eller två individer kan ta sig ur förorten hindrar inte förorten från att fylla sin systemfunktion.

Hur gör man för att bemöta detta? Antingen kan man bli en organisation som sysslar med att ge individer tips och tricks för att ta sig ur förorten, en sorts stödgrupp för de som vill göra klassresan och till slut hamna i ett välbärgat villaområde. Man kan alltså bli som en flock tamkatter; en grupp individer som leker tillsammans och tvättar varandra, men som i slutändan blir bittra fiender och konkurrenter när det gäller att fånga de byten som finns kvar. Katter kan leka tillsammans, men de kan inte jaga tillsammans. Och om bytet du jagar är en plats på Handelshögskolan så går det tyvärr inte att dela med sig. Går Pantrarna denna väg kan de säkert överleva ett bra tag som en sorts intresseorganisation – och ingen kommer att älska dem mer än svenskarna själva – men tiden som en politisk kraft är över, bortkompromissad för den individuella ambitionens skull.

Alternativet till att slåss för individens chans till att göra klassresan är att slåss för kollektivets chans till ett drägligare liv. Detta är dock otroligt mycket svårare. Det första man måste inse här är att det är omöjligt för alla att få det lika bra som de rika i dagens samhälle. De rika lever på den nivå de gör på grund av att det finns fattiga som lever på en mycket lägre nivå. Vilka arbetar på deras företag? Vilka städar deras hem? Vilka passar deras barn? Den som vill förbättra samhällets skuggsida måste våga sig på att riva solsidan och ersätta den med något som inte är lika beroende av fattigdom och marginalisering. För många är dock det största teoretiska problemet med solsidan just att man själv inte lever där, och därför ställer man sig som regel ganska ljummen till att riva hela bygget. Märk att detta gäller också gäller internationellt: det finns inga som helst möjligheter för hela jordens befolkning att leva på samma nivå som vi gör i Sverige idag. Vad säger Pantrarna om det?

Jag säger dock inte något av det här för att jag tror att det är någon egentlig nyhet. Pantrarna har en klassanalys, många vet att det inte bara är så enkelt att folk är fattiga i förorten för att ”politiker” är ”rasistiska”. Men det är en sak att veta detta och en helt annan att våga eller orka dra de slutsatser som följer på det här, och därför så finner vi ofta en ganska imponerande klassanalys och insikt sida vid sida med tämligen sorgliga klyschor om hur människor i förorten är ”lika bra” som svenskarna i villaområdena och hur man egentligen borde ha en lika stor chans att leva ett medel- eller överklassliv, oavsett hudfärg. Pantrarnas stora vara eller inte vara är just hur man hanterar denna konflikt mellan klassanalys å ena sidan och ”jag vill också leva lika gött” å andra sidan. Det är en konflikt som inte är enkel att avgöra. Vad vill man, och vilken väg kommer man att välja? Den ena vägen bjuder inte på något annat än åratal av svett, blod och tårar. Riktig politisk förändring är svår och tar mycket tid, men oftast också en hel del våld, och du kan vara säker på att ingen kommer att ge dig ett välbetalt jobb och feta konsultarvoden som tack för allt du gjort. Det är inte alla som är beredda att betala det pris som krävs, och priset har alltid varit högt. Se bara bakåt i historien: är Svarta Pantrarna något man kommer att nöja sig med att bara sno sin logga ifrån?

Den andra vägen kommer att göra organisationen älskad av alla och låta en handfull människor klättra upp och få fina jobb som riksdagsledamöter och kulturskribenter. Och, bland de områden man nu äntligen själv flyttat bort ifrån, bland vännerna som fortfarande bor kvar, bland de nedlagda skolorna och den evigt växande misären, där kommer betongen fortsätta att brinna.

Annonser

4 reaktioner på ”Pantrarna!

  1. Det här är något jag reflekterat över när jag läst biografier skrivna av svarta amerikaner: svenska medvetanden har ännu inte lärt sig att förstå vad det innebär att ha en etniskt kodad underklass. Och intersektionell analys löser ingenting, eftersom den har ”normer” som princip, när själva vitheten egentligen är oviktig. Man kan dölja klass- och folkförakt väldigt väl bakom förment antirasism. Tack för intressant läsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s