Det sovande partiet

Europa idag är ett slagfält. Över hela kontinenten bedriver fackföreningar, vänsterpartier och andra organisationer sina egna nationella kamper mot vår tids ekonomiska weltgeist, mot denna till synes orubbliga ekonomiska sanning där besparingar, privatiseringar och den totala flexibiliseringen av vardagen och arbetslivet inte bara ses som något önskvärt utan också som fullt nödvändigt för att säkra freden, friheten och tillväxten.

Samtidigt som detta drama utspelar sig på kontinenten reser Jonas Sjöstedt runt i Sverige, bland annat protesterande mot att Cloetta planerar att lägga ner sin Gävlefabrik. Som tröstpris utlovar Sjöstedt att aldrig mer köpa Ahlgrens bilar om nu fabriken faktiskt läggs ner. Ida Gabrielsson skriver i ETC om hur vi måste bygga bort bostadsbristen samtidigt som den socialdemokratiska kompromissen som sådan brakar ihop i land efter land, rationaliseras bort i en värld där välfärd eller stelhet inte längre är ”ekonomiskt realistisk”. Tonsättning till detta skådespel uteblir inte: här erbjuds både tyst surrande från s.k. ”spy drones” som flyger över Frankrikes fattiga förorter och högljutt skrän från engelska eurofighters som – tillsammans med privata säkerhetsstyrkor, ubåtar och luftvärnsmissiler – ska skydda Londons olympiska spel från ”terroristattacker”. Hand i hand med nedmonteringen av välfärden sker en brutal upprustning av säkerhets- och våldsapparaten, i full rulle också på svensk terräng (ingen har väl glömt IPRED?).

Historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars. Om tragedin idag är hur vänsterpartier över hela Europa antingen står totalt handfallna inför socialdemokratins kollaps eller aktivt medverkar i rivandet av välfärden, då ligger farsen i det konstanta, otroligt tröttsamma upprepandet av skådespelet: hur vänstern med zombieliknande maner upprepar samma stela och ryckiga rörelseregister gång på gång på gång. Dagens svenska vallöften och debattartiklar är inget mer än gårdagens grekiska skåpmat. Att läsa det svenska vänsterpartiets retorik om att slåss mot EUs odemokratiska makt, om att sätta stopp för nedskärningar och privatiseringar och om att återuppbygga välfärden påminner om att läsa säkerhetsföreskrifterna för Titanic: hur imponerande de nu råkar vara på papper så lever vi i en värld där tidningsrubrikerna om Greklands kollaps tyst skriker mot oss om att båten trots allt sjönk ändå. Misstron mot politiker är idag mer stadfäst än feodalismens reflexmässiga religiositet, men trots (eller kanske snarare på grund av) detta så är det enda budskap som står att finna hos vänstern just att ”det blir annorlunda” den här gången. Gårdagens svikna vallöften var i och för sig beklagliga, misslyckandet med den utlovade politiken i andra länder är i och för sig ett problem, men denna gång menar vi allvar, denna gång håller vi inte slugt fingrarna i kors bakom ryggen som alla tidigare politiker verkar ha gjort. Ärligt. Vi lovar.

Utan att någonsin fundera på varför vi idag har ett sådant överflöd av slogans, paroller och fina löften och ett sådant brutalt underskott på faktiskta positiva förändringar går vänstern på offensiven… med ännu fler löften. Detta är egentligen inte vänsterpartiets fel. Situationen är helt enkelt sådan att de metoder man valt och den världsbild man har inte längre är kapabla att leverera de lösningar som man faktiskt eftersträvar (i den mån skanderandet om jämlikhet och välfärd inte bara är tomma ord och cyniskt valfläsk). Lika kan sägas om dagens svenska fackföreningsinstitution: det går inte att förneka att den metod av återhållsamhet, klasskompromiss och frammanande av ”arbetsfred” faktiskt producerade resultat under efterkrigstiden, och det går heller inte att förneka att denna metod inte längre fungerar, att fackföreningarna sakta men säkert blöder både medlemmar och inflytande utan något ljus i slutet av tunneln. Den som vill göra något av saken kan inte unna sig den sorts billig moralism som går ut på att klandra ”feta bankirer” och ”giriga kapitalister”, det krävs att man kritiskt frågar vad som gjorde att denna sorts kompromisslinje kunde fungera då det begav sig och varför den slutade fungera. För den som faktiskt vågar ställa denna fråga så framträder ofta svaret som ganska uppenbart (bl.a. Leo Panitch har skrivit väldigt informativt om de bakomliggande strukturella förändringar som föranlett fackföreningarnas kris), men vänsterns problem är just att man helt enkelt inte vill smutsa ner händerna med denna sorts analys. Det är enkelt att säga att vi måste ”bygga bort bostadsbristen”. Det är långt *farligare* att fråga sig varför detta inte redan har gjorts, då risken alltid finns är att svaret man får är just den sortens svar _man inte har råd att höra_.

Vad gör man om lösningen visar sig vara den sorts politik som just inte lämpar sig till den sorts kortsiktiga parlamentarism man nu är tvungen att ägna sig åt, om den inte går att förena med den sorts politiska organisering där livhanken hänger på att säkra fler röster just nu? En gång i tiden hade det som idag kallas vänsterpartiet en stark förankring i människors vardag, i deras gemensamma sociala existens, som tillät det att överleva och påverka saker trots att politiken inte alltid gav ett maximalt antal röster på kort sikt. Den organisation som organiserar människor på fritiden, i vardagen och på fabriksgolvet kan vara otroligt inflytelserik trots att den inte lyckas tillsätta särskilt många riksdagsposter, vilket dagens vänsterparti uppenbarligen inte kan.

Många tog finanskrisen som ett tecken på att den rådande marknadsliberala ideologin äntligen skulle fått sig en ordentlig törn, hur denna kris skulle rycka bort skynket från folks ögon och äntligen få dem att föreställa sig mer mänskliga alternativ. Effekten har egentligen varit den motsatta: dels så fortskrider idag privatiseringarna, rationaliseringarna och nedskärningarna i en *ännu högre* takt än tidigare, dels så har hela krisen inneburit att vänstern ännu mer effektivt ”tämjts” och nu endast vågar ställa ”realistiska” förslag, där ramarna för det möjliga i den realism vi talar om redan har bestämts av fienden. Vad är det egentligen Sjöstedt gör när han beklagar att Cloetta planerar att stänga sin fabrik? Jo, det är att säga att fabriken är så lönsam att nedläggningen inte behövdes, att Cloetta ändå skulle kunna kamma hem en fin profit även med de lönerna som krävs av arbetarna i Gävle. Med andra ord tvingas Sjöstedt – ofrivilligt eller inte – att acceptera Cloettas bakomliggande intressen och göra dem till sina egna för att sedan försöka vara bättre på att vara Cloetta än Cloetta själva.

Precis som den äldre arbetaren som just fått sparken och med tårar i ögonen försöker övertala chefen om att han fortfarande kan arbeta, att det fortfarande går att tjäna pengar på honom – trots att yngre människor utan familj eller amorteringar hänger på låset och är villiga att göra hans jobb för hälften av lönen – så försöker Sjöstedt desperat få Cloetta att säga att de kan uppfylla skyldigheterna till sina aktieägare även om de inte flyttar på sin tillverkning. Självklart är chefen girig när han sparkar den äldre arbetaren, och självklart är Cloetta intresserat av maximal profit. Faktum är dock att detta är just det jobbet går ut på, oaktat vilka personliga kvaliteter personen i chefsposition nu kan tänkas ha. Men till slut är detta en position som är omöjlig att upprätthålla. Arbetaren har antagligen ingen chans i världen att övertyga chefen om att man tjänar mer pengar på honom än en yngre deltidsanställd som går med på vad som helst (herregud, det är ju antagligen inte ens på långa vägar sant!), han kan helt enkelt inte slå chefen genom att försöka göra chefens jobb bättre än chefen själv. Den enda metod som här har en chans att lyckas är just att inte acceptera chefens villkor, att inte acceptera lönearbetets eller profitens logik alls, att istället hävda att andra mål för produktionen ska råda- och tvinga motparten att acceptera dessa mål. Under en lång period var just detta vänsterns explicita krav, dvs. ett avskaffande av lönearbetet som sådant, men nu när socialdemokratin är på dödsbädden så har det som idag återstår av vänstern tagit på sig den tämligen malätna socialdemokratiska ylletröjan med alla medföljande gester och värderingar. Socialdemokratin är dock dödligt sjuk av en anledning, och den som försöker överta den socialdemokratiska rollen kommer inte att kunna undvika att drabbas av samma livshotande sjuka. Idag upfattas ”demokratisk socialism” som något otroligt subversivt och radikalt, som något som utgör V’s signum, men detta är inget annat än just den ursprungliga socialdemokratiska idén, en ide som SAP (numera endast S) sedermera övergav. Nu när socialdemokrater inte längre står för någonting alls så tar vänsterpartiet på sig att stå för socialdemokratin.

Vid en föreläsning i Uppsala fick jag tillfälle att fråga Sjöstedt hur han nu hade tänkt att undgå det öde som idag drabbar vänsterpartier överallt i Europa, dvs. att när de väl får mandat så lyckas de inte hålla vad de lovar, med katastrofala valförluster som följd. Det märktes att Sjöstedt blev ganska ställd, och han hade heller inget egentligt svar på frågan. Låt mig därför här försöka besvara frågan å hans vägnar. Det som dock måste poängteras är att prognosen är mycket allvarlig. Lyckas inte vänsterpartiet anpassa sig till de tider som råder och de utmaningar som finns så kommer det sannolikt att rasa ihop: antingen genom mer eller mindre förkrossande nederlag i linje med PASOK eller Die Linken, eller genom långsamt borttynande och ständigt växande irrelevans.

En första förutsättning är att man slutar famla runt med denna tafatta sorts ”verklighetens politik”. Ung Vänster’s kampanj ”Generation Otrygg” (som jag skrivit om tidigare) är det perfekta exemplet på den sorts politik som just inte har någon möjlighet att nå den förändring man vill åt. Generation Otrygg utgör i realiteten en otroligt feg form av politisk opportunism: man ser att arbetsmarknaden och ekonomin förändras och svaret är helt enkelt att vurma för den gamla goda tiden och dess keynesianska politik. Problemet är bara att denna sorts keynesiansk politik dog ut av en anledning, att arbetsmarknadens struktur förändrades på grund av verkliga materiella orsaker, och det är just dessa orsaker man helt enkelt är för feg för att tala högt om. Istället för en analys av dagens ekonomi erbjuder man slogans och en billig moralism där man anklagar högern och kapitalet för ”girighet”, ett budskap som totalt saknar självständig politisk vilja. Att återgå till keynesiansk politik i dagens läge kräver mer än att man bara ”tar från de rika och ger till oss unga”, det kräver olika former av kapitalkontroller för att undvika att de som som drabbas av denna beskattning flyttar sin produktion och (än viktigare) sina investeringar utomlands. Den övergripande ekonomiska politiken under de senaste trettio åren har haft som mål att göra det så enkelt som möjligt att flytta fabriker och pengar friktionsfritt över nationsgränser. Den som vill behålla dessa pengar och fabriker i Sverige måste alltså se till att motarbeta olika flyktförsök, men problemet idag är att överstatliga institutioner såsom EU inte *tillåter* begränsningar på detta område. De verktyg som krävs för upprätthållandet av den svenska välfärdsmodellen är idag olagliga enligt EUs regelverk, vilket innebär att ett utträde blir en nödvändig förutsättning för att föra den politik som Ung Vänster talar om. Detta utträde skulle få otroligt allvarliga följder för Sveriges politiska och ekonomiska situation, följder som måste tas på allvar och som vi måste våga tala öppet om. Ett införande av kapitalkontroller skulle inte på långa vägar resultera i ett återvändande till bekväm socialdemokrati- tvärtom skulle den ökade ekonomiska självständigheten komma med ett enormt pris i form av total politisk och ekonomisk isolering. Vad vi än gör finns det ingen väg tillbaka till den tid vi fortfarande kunde äta vår kaka och ha den kvar.

Det vänstern borde göra i det här läget är våga mer än bara en sorts nostalgisk längtan tillbaka till en tid då det keynesianska folkhemmet fortfarande fungerade. Om det i dagens läge troligen är omöjligt att ordna en återgång till hur saker och ting var en gång i tiden, varför då inte skapa något nytt? Varför inte försöka formulera en politisk vision som helt enkelt är bättre än det som var tidigare, något som inte dras med de mycket verkliga begränsningar den svenska välfärdsmodellen trots allt alltid har haft? I dag, när läget är så pass allvarligt som det nu faktiskt är, utgör denna sorts framtidsvision om något nytt och bättre inte längre en naiv utopi, den är rent av nödvändig för vår överlevnad. Den *riktiga* utopin återfinns istället just i ”Generation Otrygg”, som krampaktigt klänger sig fast vid drömmen om att inget egentligen behöver förändras, om hur vi utan egentliga svårigheter kan fortsätta att leva på det sättet vi är vana vid för evigt, trots ekologiska kriser, trots ekonomiska förändringar, trots att de materiella förutsättningarna idag inte alls liknar de som en gång i tiden fick folkhemmet att ticka. Om det idag inte går att övertyga Cloetta att inte lägga ner sin fabrik så är det kanske väl dags att börja ifrågasätta de ekonomiska idéer vi tar för givet, att börja allvarligt fundera på om lönearbete och privat ägande av produktionsmedlen ens är en modell som är idag är kapabel att ge oss den värdighet och den sortens liv vi kräver (och borde fortsätta kräva!).

En andra förutsättning är att vänsterpartiet tar initiativet och anpassar sin organiseringsform till rådande förhållanden i samhället. Kommentatorer både från högern och vänstern pekar idag på att parlamentariska metoder och klassisk representativ politik är mindre och mindre förmögen att faktiskt påverka den ekonomiska verkligheten. Idag beror staternas lånemöjligheter (och därmed deras ekonomi) i mångt och mycket på beslut av investerare de inte längre har någon egentlig kontroll över, vilket ofta får katastrofala följder för mindre stater. Sverige är här inget undantag. Men om den gamla sortens demokratiska institutioner (parlamentsval, etc) inte längre är nog för jobbet så krävs det att vi bygger nya demokratiska institutioner, institutioner som existerar både på arbetet, i kommunhusen och i hemmen. För att vänsterpartiet ska kunna bidra till detta krävs det att partiet som sådant är villigt att förändra själva sin natur, att man är villig att överge den exklusivt parlamentariska strategin och börja fundera över hur man kan (åter)etablera sig som en demokratisk organisation som existerar i människors vardag och på deras arbetsplatser, inte bara på en röstsedel vart fjärde år. Detta är inte heller någon sorts överflödig utopisk dröm: snarare utgör det den enda möjligheten för vänsterpartiet att fortsätta existera som en reell politisk kraft. Europa idag är fullt av exempel på vänsterpartier som inte lyckats ta detta steg och därmed mer eller mindre krossats då de inte kunnat erbjuda de politiska lösningar folk faktiskt längtar efter. En gång i tiden fanns SKP trots allt som en kraft i folks vardag. Vägval Vänster i all äro: idag står dock V’s val mellan att återupptäcka sin egen historia eller att sållas till historien.

Den tredje punkten är dock den mest viktiga. Det är inte tillräckligt eller ens möjligt att endast förändra den konkreta politiken som förs eller den organisationsform man väljer. Båda dessa val kräver en i grunden radikal förändring av vilka vi är som människor, själva kärnan i vår subjektivitet, i de mest grundläggande (och därmed osynliga) antaganden som strukturerar hur vi uppfattar verkligheten. Idag lever vi med en affärsontologi där det helt enkelt framstår som självklart att vi alla tillhör släktet ”homo economicus”, att de val vi gör i grund och botten är ekonomiska val, att allt kan och bör privatiserar och bedrivas enligt företagsverksamhetens former. Denna ontologi är så naturaliserad att den är osynlig, den utgör en del av vilka vi är: alla har vi ju hört om denna eviga ”mänskliga natur” som helt enkelt inte är kompatibel med den kommunistiska idén. Problemet är att denna sorts ”realism” i sig är i otroligt hög grad ideologisk: vår uppfattning av vad som är mänsklig natur och vad som inte är det är absolut inte någon sorts historisk konstant, snarare är de teorier om människan som en rationell ekonomisk varelse otroligt nya ur ett historiskt perspektiv. De skulle uppfattas som idiotiska, rent av löjeväckande, under majoriteten av mänsklighetens historia.

De nedskärningar och privatiseringar som idag tas som naturliga eller nödvändiga skulle ha varit omöjliga att föreställa sig för inte särskilt länge sedan. Idén att utbildning är en ”produkt” och att högskolan kan och bör drivas ”som ett företag” skulle ha uppfattats som nonsens bara ett par generationer bakåt, och de skulle absolut inte ha tagits som någon sorts oundviklig sanning. Med detta i minnet är det idag en fullt normal reaktion mot det jag skrev ovan angående V’s behov att återerövra vardagens terräng att anse att detta omöjligen kan göras, att detta helt enkelt inte går. Faktum är att jag nästan skulle bli förvånad om detta inte var den spontana känslan som infann sig vid läsandet av den delen. Det läsaren däremot behöver göra är att inse att begreppet ”omöjligt” i sig är en produkt av en lång rad dolda antaganden, och att klargöra och ifrågasätta dessa antaganden på många sätt är vänsterns största och svåraste uppgift idag. Annars talar historien sitt eget klara språk: vad som verkar omöjligt idag har många gånger framstått som helt naturligt för människor före oss. Själva lönearbetets som sådant – arbetarens underkastelse och beroende av arbetsgivaren – tog en otroligt lång tid (och enorma mängder våld och svält) innan den helt accepterades av människor som en del av vardagen. Om detta är våra politiska motståndares stora triumf, varför borde inte vi då våga lika mycket, varför inte ta steget och framtvinga en egen ”realism”, helt i stäv mot denna marknadens, nedskärningarnas, kommersens och fattigdomens verklighet? Varför bör vi inte vara fräcka nog att byta ut denna dagens förhatliga ”mänskliga natur” mot en annan som vi väljer?

Jag har personligen otroligt svårt för många av de gamla traditioner som vi idag dras med; dessa vänsterns malätna röda fanor som tas ur garderoben ett par gånger om året och alla de tafatta försöken att idag sjunga internationalen (samtidigt som man i bästa amerikanska maner censurerar de mer ”kontroversiella” verserna). Långt från att hylla tidigare arbetarkamp utgör idag dessa stela ritualer ett cyniskt hån av våra föregångare. Det är lätt att glömma att det en gång i tiden fanns folk som faktiskt skrev dessa kampsånger och inte bara ärvde dem. Den vänster som behövs idag är inte en vänster som likt en papegoja imiterar det gamla utan att varken förstå eller faktiskt tro på det som nu kommer ur munnen. Vad vi behöver är en vänster som är stolt nog och oberoende nog att kunna föra gamla traditioner vidare genom att författa nya kampsånger och också ta dessa på allvar. Det är det enda sättet som vi verkligen hyllar författarna bakom det gamla. Vi kan inte längre kosta på oss att vara på defensiven, att enbart reagera på förändringar och växla mellan ilsken moralisk och nostalgisk sentimentalitet över den gamla goda tidens politik. Vår uppgift idag är inte att acceptera verkligheten, utan den är att i grunden förändra den. Detta är inte utopi. Detta är överlevnad.

I Mona Sahlins memoarer berättas det om hur SSU på hennes tid närapå slets sönder av stora interna stridigheter mellan ”folk som villa snacka bostadspolitik och de som ville läsa Gramsci”. Kanske är det dags för en repris av detta slag. Idag lever vi trots allt i en samtid där just de konkreta politiska möjligheterna i ”att snacka bostadspolitik” mer eller mindre är uttömda, där den parlamentariska demokratins kontroll över den egna ekonomin mer och mer liknar ett tomt skal, där vänsterpartier världen om talar högt om välfärden men inte ser något verkligt alternativ till nedskärningarna. Är inte detta just något som nödvändiggör att vi tar ett steg tillbaka och förutsättningslöst funderar över vilka vi är, vad vi egentligen vill, och om timbro or SAF verkligen är de vi ska lita till när det kommer till att definiera möjligheternas horisont? Och varför inte! Gramsci har som bekant en del att säga. Leo Panitch har en hel del att komma med. Zizek likaså. Och så vidare. Att igen gå tillbaka till noll, att kritiskt läsa, förstå och diskutera politiska idéer är ett första steg på vägen till att själv kunna författa nya och relevanta politiska koncept, koncept som just på grund av sitt brott mot det redan etablerade har potentialen att lyckas där andra misslyckas. Jag kan inte tänka mig en tradition som är mer värdig att föra vidare. Frågan återstår: kommer V att vara de som gör det?

Annonser

2 reaktioner på ”Det sovande partiet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s