Vad vågar vänstern egentligen?

I tider av förändring och osäkerhet är det lätt att falla offer för en sorts ytlig folkhemsnostalgi, en längtan efter förgången tid då saker och ting var enklare, då sossar fortfarande var sossar, då folk kunde vara hur radikala de ville och ”leka av sig”, fullt medvetna om att folkhemmet fortfarande skulle finnas kvar när de tröttnat på att bo i kollektiv och dela ut flygblad om revolutionen. Hur det nu faktiskt låg till med den saken är kanske mindre viktigt- denna sorts drömmande är både olyckligt och oönskvärt när den återfinns hos folk i min generation vars politiska medvetande knappast sträcker sig tillbaka ens till finanskrisen på nittiotalet.

Likväl går kråksången om hur det viktiga är att peta bort alliansen, om hur vi måste återuppbygga välfärden och hitta tillbaka till folkhemmet, om alla dessa stackars jobb som Reinfeldt och Borg dränkt i någon sjö och som nu måste trollas fram igen. När väl det arbetet är klart är det kanske dags att ordna nån studiecirkel i marxism eller något i den stilen, men tills dess är det dags att sluka leka och inse faktum: dessa löjliga drömmar om revolution och socialism får inte distrahera oss från det viktiga i att höja förmögenhetsskatten och öka bostadssubventionerna. Låt gå. Jag tänker knappast vädja om hur vi behöver ännu fler dogmatiska och allmänt taffliga studiecirklar i marxism som ingen ändå går på. Jag tycker inte heller att vi bara behöver drömma stort och röka på tillsammans och skita i alla tråkiga detaljer i den politiska vardagen (allt det där tar den historiska materialismens obönhörliga framtåg ändå hand om… eller?). Istället vill jag här visa om hur denna sorts ”realism” som presenteras som den mogna vägen framåt (vi måste höja skatten något, återbygga välfärden, etc) *i sig* är ett luftslott, en utopi, en politisk vision som endast kan hävda sig själv genom att gömma sig för och vägra bemöta en verklighet som helt enkelt är för hemsk, en verklighet som sticker i stäv med denna enkla och kompromisslösa folkhemsmoralism vars popularitet inte på något sätt är unik bland den svenska vänstern.

Jag hade faktiskt chansen att fråga Stefan Lindborg om vad som egentligen menades med politiken bakom Generation Otrygg. Först frågade jag vad som skulle hända om nu kampanjen var en hit och Lindborg (nu omdöpt till Stalin) var ordförande 4 lyfe i den nya svenska centralkommittén. Kort sagt, vilken politik skulle föras om man nu faktiskt hade makten att föra vilken politik man ville? Här fick jag inget svar, vilket kanske inte var så konstigt. När jag istället frågade om inte den politik som UV faktiskt förespråkade bakom dessa slogans om att ”ta från de rika, ge till oss unga” var s.k. ”counter-cyclical” keynesiansk ekonomisk politik utan några egentliga konstigheter fick jag däremot ett ganska otydligt men trots allt jakande svar. Okej, låt gå för att politiken vi talar om inte utgör något nytt under solen. Låt gå för att den keynesianska politik som föreslås *i sak* kanske hamnar till höger om Nixon. Vad är egentligen problemet?

Det som Lindborg inte är ensam om att ha gjort är att formulera sin politik – medvetet eller undermedvetet – efter följande antaganden: 1) en gång i tiden förde Sverige och andra socialdemokratiska stater ett keynesianskt politiskt mönster, 2) denna politik innebar en kompromiss mellan kapital och arbetare där staten genom en (relativt) hög beskattning av den privata sektorn säkrade medel för att erbjuda ett socialt säkerhetsnät i form av pensioner, allmän sjukvård, osv, 3) vid något tillfälle upphörde viljan att föra denna politik och det sociala säkerhetsnätet började utarmas som följd, 4) om vi därför återupptar den keynesianska politiken och dess klasskompromiss kan vi vända på utvecklingen och återgå till hur det sociala säkerhetsnätet såg ut innan det började förfalla. Punk 1-3 är i och för sig korrekta i formell mening. Det som däremot saknas är här en förklaring: varför upphörde den socialdemokratiska ekonomiska politiken, varför intog det som vi idag kallar för nyliberalism dess plats? Jag frågade faktiskt Lindborg och hans vän om just detta, om varför nyliberal politik implementerats samtidigt som fackföreningar och dylikt tappat både medlemmar och makt. Det svaret jag fick var att det var ”en intressant fråga” som var ”värd att diskuteras” men att de (suprise, suprise) helt enkelt inte visste varför.

Punkt fyra följer varken logiskt eller naturligt från de tidigare tre punkterna. Den är endast sann om det inte finns tvingande strukturella skäl till nyliberalismens intåg, så länge som materiella omständigheter inte ligger bakom. Utan någon som helst kunskap om hur och varför politiken ändrades är det vanskligt att anta att ändringen gjordes i ett läge där den inte behövdes, där saker och ting skulle ha fortsatt att fungera som förut även om politiken inte ändrat färdriktning. Här är tricket: så länge vi helt enkelt är okunniga står det oss fritt att gissa och att bygga vår hela politik på denna gissning, men när väl lådan är öppen så kan vad vi gissat antingen vara sant eller falskt, inte båda två. Generation Otrygg kan lungt fortsätta att driva sin kampanj utan att fråga sig om politiken är allvarlig eller inte så länge man bordlägger seriös diskussion till någon mögeldoftande studiecirkel långt i framtiden. Problemet är att det antagande som gjorts är felaktigt, och det krävs inte mycket grävande för att förstå varför så är fallet. Sanningen stirrar oss egentligen rätt i vitögat- endast genom att blunda hårt kan vi hoppas att undgå den. Generation Otrygg föreslår den politik den gör just på grund av att det är enklare att blunda än att inte göra det.

Det krävs faktiskt inte någon särskilt lång historielektion för att förklara varför den socialdemokratiska kompromissen upplöstes och varför en återgång till keynesiansk politik och klasskompromiss inte längre är enkel eller troligen ens möjlig. Vi behöver dock först förstå att den socialdemokratiska modellens offentliga verksamhet till stor del finansieras genom beskattning av den privata sektorn. Här behöver vi inte lyssna på borgerlighetens rop om att en restaurangmoms på över tjugo procent leder till ekonomins spontana självdöd eller något liknande, vi behöver bara förstå att ekonomins spontana självdöd utgör ett problem för finansieringen av den socialdemokratiska modellen. Det krävs med andra ord att ekonomin faktiskt fungerar för att det nu ska finnas en potentiell skattebas, vilket också innebär att den politik som undergräver profitmöjligheterna för den privata sektorn också undergräver finansieringen av den offentliga sektorn. Detta påpekande är inte på något sätt kontroversiellt för vare sig högern eller vänstern: skiljelinjen går helt enkelt vid vad man anser att ekonomin klarar eller mår bra av.

De ekonomiska förhållandena har kraftigt förändrats under socialdemokratins livstid. Här skulle jag kunna nämna upplösningen av Bretton-Woods och Volcker-chocken på sjuttiotalet, men detta är som sagt inte menat att vara någon ingående historielektion. Poängen är att förändringar i ekonomiska förhållanden får som konsekvens att förutsättningarna för den nationella ekonomin (och därigenom möjligheterna till beskattning) ändras, ibland radikalt. Vi i Sverige är beroende av att ”våra” företag står sig i konkurrensen både om den inhemska och den internationella marknaden, och detta kräver därmed att kostnader för produktion, skattetryck och så vidare hålls nere, åtminstone till en nivå där företagen inte går i konkurs eller flyttar utomlands.  Om man ska sammanfatta mer än femtio års ekonomisk utveckling till bara en mening: detta har helt enkelt blivit mycket svårare.

Ökad konkurrens gör det svårare för företag att hävda sig. Låga arbetskostnader, låga skatter och subventioner är alla konkurrensfördelar. Det ekonomiska systemets logik belönar den som samlar på sig dessa, den som halkar efter blir till slut uppäten. Nyliberalism är inte ”laissez-faire”, det är inte ett system där staten krymper och låter ”den fria marknaden” sköta jobbet. En nyliberal stat är tvärtemot en stat som lägger ner ansenlig möda just på att erbjuda så många konkurrensfördelar som möjligt genom subventioner och genom att avskaffa lagar och regler som ligger i vägen för ökad vinst. Detta är ”fel” så till vida att det resulterar i just den sortens vardag som Generation Otrygg beskriver, men samtidigt innebär detta just den sortens fördel i konkurrensen som krävs för att den egna ekonomin ska stå pall, speciellt när alla andra stater tävlar om att göra samma sak.

Detta har varit känt av både socialdemokrater och socialister i mer än femtio år. En politik som går ut på att leverera välfärd genom att främja den egna ekonomins konkurrenskraft bär på fröna för sin egen tillintetgörelse. Den kan inte fortsätta som vanligt hur länge som helst eftersom den drar åt två olika håll: den främjar ekonomisk vinst för att möjliggöra en socialdemokratisk politik, men förr eller senare blir själva den socialdemokratiska politiken det största hindret för en ännu högre grad av ekonomisk vinst. Förra generationens vänster insåg detta, såsom denna beskrivning av ”the Bennites” i Storbritannien visar:

The Labour left did not reorganize effectively for a generation, until the late 70′s and the emergence of Tony Benn as a parliamentary figurehead. This was a high water mark of the Labour left, and for a brief point in time the Bennites were the dominant tendency in the party. For any socialist considering a life in Labour, the experience of the Bennites is essential knowledge, and Benn’s diaries are of huge importance. Tony Benn has the privilege of being the only person in British politics who has ever made a real challenge to neo-liberalism in the cabinet.

Following a decade of international recession, triggered partly by the oil shock of 1973, the Labour government appealed to the IMF for a loan to cover its short-term spending gap. In return, the IMF demanded draconian spending cuts, which led to the “winter of discontent.” Sensing the danger, Benn outlined to the cabinet an alternative to accepting the IMF cuts. It remains a sobering piece of history. It shows just what lengths would be necessary to remain even slightly independent of neo-liberal globalization. Benn advocated running the country as a “siege economy” with emergency nationalisation of key industries, the restoration of capital controls and a much greater degree of state control. This ran the risk that capital would flee the country, the pound would be devalued, that Britain would be frozen out of international markets and placed under sanctions. As Benn knew, without international support, such a position was hopeless as it offered economic sovereignty at the expense of basic living standards. For some reason this didn’t appeal to the Labour cabinet, and they instead chose to accept the IMF cuts.

(Hämtat från Demand Nothing. ) Notera att Benn – knappast någon från högerns ytterkant – talade om hur saker och ting var tvungna att förändras radikalt bara så att den nuvarande politiken skulle kunna överleva alls. Det rörde sig alltså inte om ett val mellan att byta växel till nyliberalism eller fortsätta med keynesiansk politik: utan en radikal kursändring var nyliberalismen oundviklig. Den socialdemokratiska kompromissen var förr eller senare tvungen att gå under, den var försedd med ett bäst-före datum, och den enda frågan var vad som skulle ersätta den. Labour valde att inte göra någonting och helt enkelt vänta på nyliberalismen, men de var knappast ensamma i sitt val. Leo Panitch beskriver här hur problemet behandlades i både Sverige och  Frankrike under samma period, cirka tjugo minuter in i klippet:

För att sammanfatta: både i Storbritannien, Sverige och Frankrike (men också i andra länder, tex. Grekland) insåg vänstern (i vid mening) att den gamla keynesianska ekonomiska politiken inte längre skulle komma att fungera som den tidigare hade gjort. Att ändå fortsätta med denna politik skulle alltså nu kräva en förändring av samhällets mest grundläggande fundament, däribland en nationalisering av investeringsfunktionen, kapitalkontroller och liknande. Dessa förändringar skulle i sig tumma rejält på levnadsstandarden i och med att de innebar en isolering från den internationella marknaden och dess regler. Alla försök att gå in den här riktningen misslyckades i de olika länderna, och man valde helt enkelt att vänta på den kommande nyliberalismen. Notera beskrivningen av Tony Benn’s ”siege economy”. Är detta vad ung vänster är beredda på när de nu talar om att återuppliva keynesiansk politik och värna om välfärden? Knappast.

En del saker har dock förändrats sedan sjuttiotalet. Vad skulle det innebära om Sverige faktiskt gjorde slag i saken och bestämde sig för att genomdriva de förändringarna som krävdes för att rädda välfärden? Både kapitalkontroller och den sortens nationaliseringar som krävs är idag olagliga enligt EU. Alltså skulle det vara nödvändigt med ett svenskt utträde ur EU som ett första steg på väg mot de ekonomiska förändringarna som krävs, för att inte tala om alla de andra internationella handelsåtaganden som ingåtts av Sverige (notera att reglerna om kapitalkontroller och dylikt är hårdare idag än de var på sjuttiotalet). Situationen är dock mycket, mycket allvarligare än så: handlingar som utgör hot mot den ”fria marknadens” fortbestånd och hegemoni har genom historien lett till både kupper och fullskaliga krig. Både Grekland och Italien har idag politiska ledningar som inte är folkvalda, och detta är i en situation där inget land ens har hotat med ett utträde ur EU. Problematiken begränsas således inte ”bara” till en djupt hotad levnadsstandard och ekonomisk isolering.

Det finns ett amerikanskt talesätt som lyder ”To talk the talk and walk the walk”. Vågar ung vänster – eller vilken vänster som helst för den delen – ta de steg som krävs för att en återuppbyggd välfärd ska vara något annat än tomt prat? Antagligen är svaret nej, då vi idag inte ens längre vågar prata om att det finns problem på vägen, något våra företrädare i alla fall talade öppet om. Någon som låtsas som om ett problem inte ens finns är nog sällan villig att faktiskt lösa problemet i fråga, och när impulsen att sticka huvudet i sanden är så total som den är idag är slaget förlorat innan det ens börjat. Ung vänster (och vänstern i övrigt, oavsett parti) talar idag stort om att ta från de rika och ge till de fattiga, om att återuppbygga den välfärd som både socialdemokrater och moderater tagit del i att demontera, men likt barnet som ute i skogen leker med tändstickor så har man ingen aning om det egna handlandets yttersta konsekvenser. Egentligen är situationen komisk- vi sitter idag på ett program och en framtidsvision som endast fungerar så länge vi desperat låtsas som om historien inte existerar, så länge vi idogt förnekar det slit och de uppoffringar som gjorts av de som kom innan oss. Endast genom att förtränga och tillintetgöra deras kamp kan vi få vår strävan idag att inte se ut som ett ogenomtänkt skämt. Det är helt patetiskt.

Är det då dags för oss att ge upp? Nej, men det är verkligen tid att sluta låtsas, att sluta hyckla, att sluta fly från sanningens allvar. En politik vars verklighetsförankring är en ”intressant fråga” och ”värt att diskutera” men knappast värt att *ta på allvar* är dödfödd, kan bara leda till reträtt och paralysering när folk förr eller senare inser att de tagit sig vatten över huvudet. Vad annars kan egentligen hända? Problemet är att ett återuppbyggande av välfärden idag kräver nya medel, många av vilka är fördbjudna av överstatliga organ (EU, WTO, etc) och högst kontroversiella. Här borde vi offentligt kunna göra seriösa överväganden av vad vi faktiskt vågar, vad som kan lyckas och vad som antagligen kommer att misslyckas. Att höja marginalskatten är så att säga ”all right”, men det duger inte att idag låtsas som om detta utgör något egentligt angrepp på det nylibera struptaget över politiken. Idag är det helt enkelt inte längre möjligt att på lång sikt förena en fullt konkurrenskraftig ekonomi med ett samhälle utan otrygghet, utan ”flexibilitet”, utan en syn på människan som en vara där devisen slit-och-släng gäller. I ett sådant fall gäller det att välja- det gäller för Ung Vänster att beskriva sitt val och omständigheterna bakom det, och att också kunna motivera det för den breda allmänheten. Det gäller att sluta låtsas som om problem inte är problem bara man sticker huvudet i sandet. Detta är så att säga minimum för en organisation som faktiskt är seriös med sin politik.

Hur kommer det sig då att detta ändå sker? Tillåt mig en stunds cynism så här mot slutet. Vad ligger egentligen lönen på för en rikdagsledamot nuförtiden? Sextio papp? Det finns långt värre öden än att glida in i riksdagen eller något mysigt förtroendeuppdrag lovandes en politik som senare tragiskt nog visar sig vara både ogenomtänkt, oärlig och ogenomförbar. Ibland händer det att önsketänkande och egenintresse pekar i samma riktning.

Annonser

2 reaktioner på ”Vad vågar vänstern egentligen?

  1. ”Jag frågade faktiskt Lindborg och hans vän om just detta, om varför nyliberal politik implementerats samtidigt som fackföreningar och dylikt tappat både medlemmar och makt.”

    Intressant inlägg. Jag tror du har helt rätt när du pekar ut detta som en avgörande fråga för vänstern, om vi inte teoretiskt ska hamna nostalgi. Fast egentligen kan den spetsas till ännu mer. Den svenska modellen krossas till förmån för nyliberalismen när den har som bredast stöd och fackföreningarna är som starkast. Det är ju någonstans det man vill åt när man trycker på strukturella förklaringar. Vänstersossar, i VP och SAP, samlas idag under en naiv föreställning om politiken som att den först som sist skulle handla om vilja. Men svensk arbetarrörelse är ju ett av få (det enda?) som faktiskt ville och försökte mobilisera mot fordismen/keynesianismens kris vilket tog sig uttryck bl.a. i löntagarfonder.

    När jag och några kamrater sammanställde texten Reformismens omöjligheter var detta kanske den starkaste anledningen till att vi kom att avförda möjligheten till en reformism, i alla fall en reformism tänkt som en längre period av kontinuerliga förbättringar med stabil kapitalackumulation. http://www.cmsmarx.org/?p=239

  2. Ojdå, detta blev en sen kommentar, men trots allt:

    Jag gillade det jag läste i just reformismens omöjligheter. Ser du till intervjun med Panitch poängterar han just samma sak: att även när fackföreningarna och dylikt var som starkast under 60- och 70-talet i och med den Keynesianska modellens zenit – och dess fulla sysselsättning – så lyckades de ändå besegras både i Sverige och annorstädes.

    Det är i slutändan också en fråga om institutionella möjligheter. Om du ser till efterkrigstidens början så existerade inte den infrastruktur kapitalägare behövde för att försvara sig själva mot skattetryck och redistribution. Föreningar som the Chamber of Commerce och liknande lobbyorganisationer utgjorde just kapitalets svar på folkets inflytande över ekonomisk policy. Från att ha varit på defensiven gick de snabbt på offensiven. Att anta att du kan återskapa efterkrigstidens keynesianska modell i en samtid där motmedlen redan är fullt utvecklade och beprövade är ren och skär idioti.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s