Teknologi och aktivism: nätrot eller nätidiot?

Idag talas det otroligt mycket om sociala medier, deras roll i diverse politiska sammanhang och de hisnande bidrag de gjort för till exempel ”den gröna revolutionen” i Iran. Facebook, twitter, tumblr och liknande framställs ofta som politikens nya mer dynamiska arena, ett fält där valet står mellan anpassning eller irrelevans då folk inte längre behöver använda mer ”primitiva” metoder och kanaler för att nå ut till folk. Assimiliering eller fossilisering lyder budskapet: de som inte smart kan uttnytja denna revolutionerande mediaboom kommer helt enkelt förpassas till historiens malpåse. ”Nätaktivism” är det nya svarta.

Den som faktiskt går på denna världsbild är totalt ute och cyklar. Hela konceptet är  världsfrånvänt, de exempel som åberopas som bevis för politikens nya sociala paradigm är rena skämten. Under förra presidentvalet i Iran fick vi höra mycket om hur den gröna revolutionen var något av en twitter-revolution; allas ögon var klistrade på de tweets som ständigt inkom med nyheter från Teheran. Det alla verkade glömma i stundens iver var dock att twitter vid tidpunkten inte ens stödde farsi, vilket ju säger en del om hur väl förankrat tweetandet var i de stora massorna i Iran. Endast en mikroskopisk del av det iranska samhället hade vi tiden ett konto (c.a. 0.027% av befolkningen), så det faktum att så mycket fokus ändå sattes där har bara med vår självbild här i väst att göra. Jag nekar inte att twitter fyllde en funktion i och med att det gav folk i väst något att läsa och tidningar något att skriva en sensationell story om, men att säga att twitter var politiskt relevant som ett verktyg för informationsspridning eller organisering är ju löjligt. De sociala mediernas roll i revolutionen i Egypten går mycket enligt samma mönster. Jonny Jones går igenom många av problemen med den bild många i väst har när det gäller Facebook, Twitter, internet och så vidare och deras egentliga roll för politiken:

För er som missade det eller inte orkade kolla så är detta ett ganska talande exempel på denna sorts världsbild från ett uttalat vänsterperspektiv:

”The young people of Britain do not need leaders, and the new wave of activists has no interest in the ideological bureaucracy of the old left. Their energy and creativity is disseminated via networks rather than organisations, and many young people have neither the time nor the inclination to wait for any political party to decide what direction they should take.”

Jonny Jones egna erfarenheter är ett ganska talande exempel på problematiken i denna sorts blinda tro på sociala mediers potential:

”And so, the internet and social media can often be a very useful compliment to these kinds of activism. But where it’s seen as a replacement it can be incredibly unsuccessful. I was involved in a campaign to try and stop the closing of a Hoover factory. We set up a facebook group that within days had thousands of members, we called a protest meeting which had thousands of people attending, this got the campaign into the newspapers and it got us on the radio doing interviews, etc. And we came to the meeting and the only Hoover worker there was my dad.  And so you can see there are real limits when you try to limit the way you campaign to online activity.”

Jag ska försöka att inte upprepa allt för mycket av det Jones går igenom och istället fokusera på en del andra problem med sociala medier och ”netroots”. Den fokus du ser i Sverige på att aktivera folk genom bloggar och Facebook är enligt mig inte något som talar för att vänstern är särskilt stark, utan det är tvärtom ett väldigt oroande svaghetstecken. Ett bra exempel på detta är sidan Alliansfritt Sverige.

Alliansfritt Sverige är ett perfekt exempel på den sorts intellektuella fattigdom som råder idag bland progressiva. En titt på förstasidan säger faktiskt en hel del om vad som är fel: de enda nyheterna handlar om saker som alliansen sagt eller gjort. Det presenteras inget eget material, ingen egen ideologi, inga egna förslag eller alternativ. Ja, alliansen ska bort, men vad har vi egentligen att erbjuda som är så mycket bättre? Vad har vi för alternativ som inte endast är moderat politik fast lite snällare och i en lite bättre förpackning? Det är någonting allvarligt sjukt med en politik som inte vågar stå på egna ben, en politik som endast tar form och definierar sig själv genom att säga att någon annan gjort något dumt. Att få verkar vilja (eller kunna!) diskutera annat än just vilka fel alliansen har gjort är ett tydligt tecken på att det helt enkelt inte finns någon uttänkt alternativ politik. Om man går till deras ”aktivistmanual” de lagt upp blir mögelskadorna ännu tydligare.

First things first: inget av förslagen i aktivistmanualen kräver att du lämnar din dator överhuvudtaget, med undantag för affischering. Att posta på ett forum, lika en grej på Facebook eller skriva en insändare kallas för ”aktivism”, att blogga är ett politiskt agerande. Det är faktiskt ganska sorgligt. Alla dessa förslag döljer en sorts bild av politisk aktivism såsom något högst individuellt, ett arbete som bedrivs av var och en på ett individuellt plan. Inte ett ord står någonstans om att du kanske borde kollektivt organisera i din skola, på din arbetsplats, ute i den offentliga sfären, etc. Politik blir istället någon sorts spel på en helt ideologiskt spelplan, där målet helt enkelt är att ”vinna opinion”. När väl opinionen är på din sida så bara antas det att samhället helt enkelt förändras, välfärden återställs och så vidare. Ett likhetstecken sätts mellan åsikt och realitet, och ett arbete som är ämnat att påverka folks åsikter förändrar därför självklart också realiteten ute i samhället.

Problemet är att detta resonemang går enligt en berömd formel som lyder ungefär så här: 1) gör en sak, 2) ???, 3) VINST.  Vad går egentligen steg två ut på? Antagandet bakom Alliansfritt Sveriges ”aktivistmanual” är ju att en förändrad samhällsdebatt ska leda till ett slut på nyliberal politik, nedskärningar, urholkande av välfärden etc, men man gör inget som helst försök att faktiskt förklara HUR detta ska gå till. Detta är önsketänkande. I USA har det till exempel i årtionden funnits majoritetsstöd (vi talar cirka 70% av befolkningen) för att staten ska tillhandahålla ett alternativ till privat sjukvård. Trots denna överväldigande opinion har inget skett, och införandet av ett s.k. ”public option” sågades direkt vid formandet av Obamas nya sjukvårdsplan. Och ärligt talat, vem tror egentligen att generalerna i Egypten bara är några tweets iväg från avgång?

Vänstern har idag helt enkelt glömt bort att ens försöka förklara hur man har tänkt föra opinionen in i verkligheten. Medlemmarna i din Facebook-grupp är inte ett självändamål, de är ett verktyg. Precis som alla andra verktyg är de endast användbara om personen som håller i verktyget vet hur man använder det och vad man använder det till. Alliansfritt Sverige erbjuder här inga som helst svar, ingen som helst förklaring för vad som kommer att hända när du väl har lagt upp din blogg eller postat några inlägg på Flashback.

Nätrot’12 är ett ännu bättre exempel på hur ihålig denna sorts ”nätaktivism” är. Politik reduceras till en sorts kapitalistisk konkurrens på idéernas marknadsplats, där den bästa iden vinner, och det enda du behöver bry dig om är att maximera antalet likes du får på Facebook och hits du får på bloggen. Gör du bara det har du gjort ditt.

Problemet är i grund och botten detta: sociala medier är en form av kommunikation. Precis som populariserandet av mobiltelefoni (som också skedde relativt nyligen) erbjuder det nya möjligheter för kommunikation människor emellan. Det som det däremot inte innebär är att folk helt plötsligt får nya saker att säga till varandra eller att kommunikationens innehåll behöver dramatiskt förändras.

Det sätt som vänstern genom historien har påverkat politiken är genom att organisera människor kollektivt i deras vardag, vare sig det rör sig om i skolan, på arbetsplatsen eller på fritiden. Att detta arbete nu skulle vara förlegat bara på grund av att folk nu kan ringa varandra på öppen gata är ju löjligt. Varför är det inte lika löjligt att säga att detta nu är förlegat bara för att folk kan retweeta andras twittermeddelanden? Skälet till att detta inte talas om är just det faktum att vänstern just nu faktiskt ÄR väldigt svag, att de gamla institutionerna inte längre existerar idag eller sedan länge har krympt och tömts på innehåll. Man snackar idag inte om att integrera nya teknologier och media i sitt andra politiska arbete, för i större och större grad FINNS det inte längre något annat politiskt arbete vänstern bedriver.

En annan problematisk del av denna sorts ”nätaktivism” är att den i grund och botten blir än mer atomiserad och individuell. Ja, du kan retweeta andras tweets och länka andras bloggar, men i slutändan konkurrerar du ändå med andra aktörer för folks tid, retweets och likes på Facebook. Där ”traditionellt” politiskt arbete satte fokus på kollektivet framför just individen blir här effekten snarare motsatsen: kollektivet blir din språngbräda för att få så många hits som möjligt på din blogg eller ditt twitterkonto eller vad det nu kan vara.

En bra metafor för detta problem är den sortens samarbete som sker när tvingar tillsammans flera huskatter i samma hus. I det vilda följer katter samma mönster som andra kattdjur, med individuellt uppdelade revir och liten kontakt djur emellan. Du kan däremot få huskatter till att bli sociala djur som inte har något problem med att umgås tillsammans, men det du aldrig kan göra är att få dem att bete sig som flockdjur där de jagar tillsammans och delar byten och dylikt. Det samarbete huskatter uppvisar kan aldrig gå särskilt långt eller bli särskilt ingående eftersom huskatter helt enkelt saknar förutsättningar för att undertrycka individens behov till förmån för gruppens behov. ”Nätaktivism” tvingar på samma sätt individer att samarbeta sinsemellan, men själva aktivismens struktur och logik, dess fokus på att samla på sig så många träffar som möjligt, gör att det blir väldigt svårt att forma något särskilt starkt kollektiv.

En sista punkt jag vill ta upp är att ett fokus på organisering genom Facebook och liknande är ett problem bara i och med att Facebook inte är något offentligt verktyg. Facebook förbehåller sig rätten att ta bort eller censurera vad som helst, av vilken anledning som helst. Facebook existerar för att tjäna pengar, inte för att erbjuda dig en platform för ditt politiska arbete, och är således inte ett särskilt pålitligt verktyg.

Vänsterns politiska arbete befinner sig idag i en djup kris, och det är inte bara ett problem i Sverige. Vår situation och våra problem återfinns i alla europeiska socialdemokratiska länder och även i många andra delar av världen. Borta är de dagar där fackliga organisationer kunde mobilisera stora delar av samhällets olika skikt eller ens såg sig som en del i en större politisk kamp, och i många länder håller idag offentliga fackföreningar på att dö ut helt efter upprepade attacker mot deras medlemsbas och lagliga rätt att organisera sig (se till exempel Wisconsin och många andra stater i USA för ett bra exempel!).

Vänstern har idag inte bara svårt att mobilisera folk, den har också svårt att mobilisera några alternativa förslag till nyliberalism och marknadsanpassning. Lösningen på dessa problem heter inte Facebook eller Twitter eller Tumblr, de står inte att finna genom att posta på Reddit eller Flashback. Så som Cedric Price uttryckte saken: ”om teknologi är svaret, vad var i så fall frågan?”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s