Jag vill inte vara en del av din vardag.

En kompis länkade mig nyligen ett blogginlägg skrivet av Kawa, aka ”Dödsmaskinen”. Typ frågade vad jag tyckte, om jag gått i liknande tankar, osv. Svaret blev ett ganska kort och irriterat ”nej”. Efter en del funderande måste jag erkänna att inlägget förtjänar bättre behandling än så, det förtjänar att bemötas och redogöras för i detalj. Problemet med Kawas resonemang är inte att det är galet eller totalt ”out there” utan snarare tvärtom: det framstår istället som så vettigt och självklart att ingen tänkande människa (förutom de outtröttliga borgarvålnaderna från högermordor) inte skulle hålla med.

Full disclosure: jag gillar Kawa. Sist vi sågs introducerade han mig som ”den vitaste negern i Sverige”; själv tycker jag att alltid det är festligt med den sortens råttor som går med i besättningen på sjunkande skutor istället för att fly från båten. Ho ho ho.

Skämt åsido: detta är inte menat att vara någon sorts personligt påhopp, tvärtom! Just eftersom jag har stor respekt för Dödsmaskinen vill jag här förklara varför den sortens världsbild som presenteras i ”Jag ska vara del av din vardag” inte bara är felaktig utan också till t.o.m.  skadlig.

Den kollektivisering som Kawa talar om är ju självklart en realitet. Själv så är jag väl inte direkt del av den mest utsatta etniska gruppen, men jag får definitivt en hel del av den sortens bemötande. Det är dock viktigt att komma ihåg att vilka grupper som anses som mest ”annorlunda”  inte är någon sorts historisk konstant utan är högst föränderligt. Så för min del kan framtiden antingen inehålla en upptrappning av mitt attribut som annorlunda/utländsk  eller en mer utförlig integrering av folk som ser ut som jag in i den ”svenska” hegemonin. Det kanske förvånar läsaren att en av de mest framgångsrika och största antirasistiska kamperna i USAs historia bedrevs av typ polacker, finnar och andra grupper från östeuropa. Dessa människor betraktades absolut inte som vita under USAs industrialisering och möttes av exploatering och fötryck som var nästan lika intensivt som det som svarta utsattes för under samma period.

Frågan är hur vi ska ställa oss till denna sorts antirasistiska kamp. Jag menar, på ett sätt är det ju riktigt att säga att dessa människor faktiskt vann. När allt var sagt och gjort integrerades östeuropeiska etniska grupper in i vitheten och undslapp därigenom den sortens särbehandling och förtryck de tidigare upplevt. Äntligen kunde du se polacker och ungrare på TV, mission accomplished! Jag kan dock inte acceptera denna sorts seger, tycker den i grund och botten är värdelös. Inte för att jag själv inte är bland dom lyckligt lottade som äntligen bjöds in till köttgrytorna utan på grund av segerns totalt ihåliga natur. Att finnar inte längre kallades mongoloider eller gavs de värsta jobben innebar inte att dessa skitjobb plötsligt försvann eller blev bättre, det innebar endast en rockad där en ny etnisk eller social grupp intog den plats som lämnats öppen. Samhällets ekonomiska och sociala behov av att förtrycka och rasifiera människor försvann inte, det förminskandes inte ens!

Det är liksom inte en slump att de människor som utsätts för ”rasifiering” alltid råkar vara de mest fattiga och marginaliserade i samhället, att det populäraste rashatet alltid speglar vilka etnisk grupper som utgör stundens ekonomiska underklass. Den tråkiga realiteten är egentligen denna: anledningen att folk stoppas in som sardeller i Rosengård och andra ghetton där det varken finns jobb eller framtid är just precis för att det inte finns någon annan plats för dem! Det saknas  ekonomiska förutsättningar för att bjuda in alla att vara delägare i någon sorts jämlikhets-Sverige där alla har ett radhus och en volvo, där envar oavsett hudfärg gottas över nya kronprinsessans gurgel och samlas på Svenskt Tenn för att köpa presenter inför någon sorts pinsam multikulti-julhelg. Att så är fallet är ju egentligen sjukt uppenbart, vilket också är skälet till att ingen någonsin vågar prata om det. Jag är ärligt talat så jävla trött på denna sorts fega idealism där ”alla tjänar på antirasism”: idag finns det inte på långa vägar nog med jobb, bostäder eller pengar ens för etniskt svenska ungdomar, den sortens ungdomar som inte direkt får sin CV kastade i soptunnan för att de har ett konstigt efternamn. Att jobben hastigt och plötsligt skulle räcka till för alla eller att läget för etniska svenskar skulle förbättras om du tog bort deras automatiska förtur är ju löjligt verklighetsfrämmande. Tror du ärligt talat att så är fallet är du rätt och slätt dum i huvudet (huga, vad o-pk!).

Detta är alltså bakgrunden till varför jag tycker att Kawas inlägg är ganska tragiskt. Det är tragiskt för att det verkar så självklart, så enkelt. Jag menar inte detta på något nedlåtande sätt, frågade du mig vad jag tyckte för ett par år sen skulle jag sagt precis samma sak. Under majoriteten av mitt liv var ju drömmen att göra precis det, att äntligen ”bli svensk” trots mitt stora hår och konstiga efternamn.  Jag skulle jobba hårt, klösa mig upp, skaffa betygen, bli advokat eller domare, inte låta några jävla rasister stå ivägen för min rätt att åtnjuta samma goda liv som var självklart för alla etniska svenskar jag gick i skolan med. För folk som Kawa, Ali Esbati eller undertecknad som faktiskt inte sitter hopplöst fast i någon förort, för oss med annan etnicitet som trots allt har turen och möjligheten att bli ”svenskar” (även om vi alltid relegeras till en sorts provisorisk svenskhet, en svenskhet trots att vi är annorlunda) så blir situationens logik till slut sådan att vårt mål blir att förtjäna en inbjudan till att vara en del av status quo, precis som irländare, finnar och hungarier till slut förtjänade sin inbjudan i USA.

Den svenska vardagen idag subventioneras av rasistiska strukturer som håller folk nere både nationellt och internationellt, strukturer som är nödvändiga för att detta berömda välstånd ens ska vara möjligt. Min syster heter nu Backström i efternamn, och min mamma har många gånger frågat om inte jag också borde byta namn från Kyeyune. Onekligen vore det ju det rationella, ekonomiska valet, och jag har knappast någon som helst kärlek för mitt efternamn. Det är bara ett namn. Jag har bara ingen lust att integreras, har inte längre någon aptit på att knuffa mig fram till köttgrytorna, klösa mig till toppen i ett samhälle där ekonomisk ojämlikhet är grundmurad och rasistiska strukturer är nödvändiga för att säkerställa svenskarnas höga standard. Snackar vi homo economicus är jag ett jävla måndagsexemplar med andra ord, klarar inte av tanken att slåss endast för ”mitt” folk, är inte stark nog att endast bry sig om Nummer Ett.

Min fiende är inte den elaka rasisten som inte vill ha mig som del av hans eller hennes vardag, min fiende är hans eller hennes vardag. Och så länge folk som Kawa talar om hur vi behöver fler TV-hallåor i slöjor och mer svarta huvudpersoner i TV-spel så lunkar denna vardag ostört på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s