Antirasism 2: There ain’t no such thing as a free lunch.

Efter att ha läst mitt tidigare inlägg och spånat vidare känns det som om en viss komplettering behövs. Dels på grund av att tonen i det förra säkert kan upfattas som ett hätskt kritiserande för kritiserandets skull (detta var knappast meningen), dels på grund av att jag knappt berörde en del ämnen som förtjänar att förklaras. För att inte göra detta inlägg allt för yvigt och spretande kommer jag här att fokusera främst på ett kritiskt problem med (majoritets-)antirasism. Antagandet bakom den vanliga bilden av antirasism som något självklart – något som alla (eller ens en majoritet) tjänar på eller har ett intresse i – är helt enkelt felaktigt.

Innan vi börjar tycker jag dock att vi tar en tre minuter och njuter av lite hederlig arbetarkultur (seriöst, kolla på videon!).

Jag måste faktiskt erkänna att jag är otroligt svag för sånt här. Det finns en sorts djup rotad romantik i denna sorters sånger och bilder som ger både gamla och unga socialister en glimt i blicken. Kort fråga bara: Where are the negroes? Var är alla svarta, var är de japanska arbetarna, de mexikanska arbetarna? Svaret är ju förstås ingenstans. Med ett fåtal undantag lyser dessa grupper helt med sin frånvaro i denna krönika av amerikansk arbetarhistoria.  Tro inte för en sekund att valet av bilder i denna video på något sätt inte är representivt! Dessa grupper av arbetare marginaliserades häftigt under hela USAs arbetarhistoria (och görs det fortfarande). Hur kunde detta ske? Varför utestängdes dessa grupper – även i tider av radikal anti-kapitalism – från i princip alla fackföreningar, alla berömda arbetarkamper?

Svaret är faktiskt förbluffande enkelt.

Så sent som på sextiotalet anordnade den vita arbetarrörelsen strejker ägnade åt att förhindra att svarta fick samma rättigheter och tillgång till jobb som vita, men företeelsen är knappast ny. J Sakai:

So for years after this i read labor history and asked older trade union radicals questions whenever i could. Finally, an anarchist veteran of the  autoworkers’  historic 1937 Flint Sit-Down strike told me that the strike had been Jim Crow, that one of the unpublicized demands had been to keep Black workers down as only janitors….or out of the plants altogether. This blew my mind.  That’s when it hit me that the wonderful working class history that the movement had taught us was a lie.

Kanske är det lockande att förklara detta med att de vita arbetarna var småsinta, rädda eller enfaldiga. Att de helt enkelt var rasistiska. Men hur förklarar vi i sådana fall att de också anordnade strejker mot att kvinnor skulle få en liknande tillgång till jobb? Här rörde det sig knappast om rasism! Det som förenar båda exempel är faktiskt en väldigt simpel ekonomisk analys hos de vita männen: om kvinnor eller svarta bjuds in till bordet blir det mindre kaka kvar till oss. Problemet här är att de hade absolut rätt! Självklart hade de rätt: tillsammans med dessa två gruppers inträde till tidigare vita mansdominerade områden kom ett urlakande av både de löner och de förmåner dessa vita män kunde kamma hem. Inget snack om saken. Det är viktigt att inse att varken kvinnlig frigörelse eller antirasism var här intellektuella frågor, de var inga ställningstaganden mellan tolerans och intolerans, ingen kamp mellan kunskap och okunskap. Kvinnlig frigörelse och antirasism motsvarade ett reellt val mellan ideologi och materiellt välstånd. Varje vit man som åtnjöt stora fördelar på grund av det ojämlika systemet var tvungen att välja mellan jämlikhet eller stora personliga fördelar. Att de valde som de gjorde är ju tragiskt, men är vi verkligen särskilt förvånade?

Poster för IWW (förkortning av Industrial Workers of the World), en fackförening känd för sitt radikala antikapitalistiska motstånd i början av 1900-talet.

Detta är ingenting atypiskt. Detta utgör inte någon sorts undantag. Antirasism är aldrig, aldrig gratis. USA byggdes bokstavligen talat av slaveriet. Utan denna extrema utsugning av diverse folkgrupper (som har fortsatt i en eller annan form fram till idag) skulle det amerikanska samhället inte kunna existera i samma form som det gjorde då och nu. Är det verkligen någon som tror att ”alla” skulle tjäna på avskaffandet av slaveriet under den period av Amerikas historia som präglades av sloganen ”King Cotton”? Det var knappast så att de enda som tjänade på status quo var ett par fläskiga plantageägare heller: de vinster som utsögs från det svarta proletariatet genomsyrade hela det vita samhället (dock har tex. inte irländare alltid klassificerats som ”vita”, men det är en historia för en annan dag), i princip alla tjänade både direkt och indirekt på det systematiska utnyttjandet av svarta. Av samma skäl var USAs vita fackföreningar bland de mest bittra motståndare till all form av svart organisering och jämlikhet under hela deras existens. Intressant nog intog i princip alltid vita socialister samma minoritetsfientliga positioner- vilken ironi, eller hur? Skälet till deras ställningstagande låg inte endast i någon sorts ondska eller intolerans, det följde den väldigt verklighetsnära insikten att avskaffandet av en rättighetslös underklass skulle innebära enorma uppoffringar för dem som fram tills nu skott sig på andras lidande och exploatering. Även IWW, den mest radikala fackföreningen i USAs historia (vars mål var det totala avskaffandet av det kapitalistiska systemet!) ställde sig väldigt ljummen till idén om att ta till sig kampen mot denna exploatering av icke-vita. Det var för svårt, det var impopulärt bland medlemmarna, helt enkelt en sak att åtgärda i framtiden. Nån gång. IWW valde att förbli en fackförening där den överväldigande majoriteten av medlemmarna var vita. Ingen annan amerikansk fackförening sen dess har kommit i närheten av IWWs radikalism.

Denna genomgång av USAs arbetarhistoria var inte menad att på något sätt vara komplett eller ens särskilt överskådlig. Syftet är inte en historielektion. Jag målar också en bild som markant skiljer sig från den rosiga bilden som människor ofta har av denna tid som en period av solidaritet där alla arbetare förenade sig och vågade drömma om socialism och en bättre värld. Så enkelt var det inte: det gick inte att undkomma att avskaffandet av all sorts ojämlikhet inte på något sätt var särskilt lockande för den vita arbetarklassen. Man valde att slåss mot de ojämlikheter man led av, men entusiasmen mattades när frågan om de ojämlikheter man tjänade på dryftades. Är vi egentligen särskilt annorlunda idag?

Om du som läser detta är etnisk svensk, ställ dig då denna fråga: vad tror du skulle hända dig om rasismen i samhället hastigt och lustigt avskaffades? Hur enkelt tror du att du skulle hitta en bostad om plötsligt människor som tidigare nekats på grund av sin härkomst nu kunde konkurrera med dig på lika villkor? Hur stor chans skulle du ha att få ett studentrum eller komma in på den linje du valt om en massa elever som tidigare sållats bort i trasiga, segregerade skolor äntligen kunde bryta sig fria? Hur enkelt skulle du hitta ett bra jobb och leva den svenska folkhemsdrömmen om arbetsmarknaden helt plötsligt översvämmades av duktiga fysiker och läkare som tidigare endast haft att välja mellan att baka pizza eller hämta socialbidrag? Och kanske än värre: hur skulle du ha råd med choklad, ipods och ditt kroniska kaffeberoende om världen inte var full med människor som subventionerar dig genom den inhumana exploatering de utsätts för? Är allt detta gratis för dig?

Det är dags att sluta leka och börja tala allvar. Seriöst. Enligt Lenin är det knappast hedervärt att vara marxist på kredit. Kanske inte, men det är nog så förståeligt. Rättvisa och jämliket som inte kostar något finns det väl knappast någon som inte är för. Jag fattar varför vi gillar att tala om rasism som en fråga om okunskap, om förståelse, om tolerans. Alla ska med, antirasistisk kamp är en självklarhet för var och en. Gå med i fackeltåget, stöd protesten, ge alla som vill komma till Sverige en chans. Det är en glad, positiv bild av härlig kamp och självklara ställningstaganden vi målat upp för oss själva här i Sverige. Realiteten är dock mer dyster: vänstern är inte och har aldrig varit någon självklar eller pålitlig kämpe i den antirasistiska kampen. Den plågas av intressekonflikter och slitningar, kan gå åt båda hållen. Hur kommer det sig att denna aspekt av vår rörelse i princip aldrig talas om? Om vi inte är redo att ta en lång titt i spegeln och verkligen fundera på vad för pris vi är villiga att betala, vilka strukturer vi personligen faktiskt tjänar på, vad säger det egentligen om oss? Hur länge ska vi låtsas som om dessa inte finns eller i alla fall inte påverkar oss?

Det är ju i och för sig enklast så. Kisar man hårt nog kan man nog få den antirasistiska kampen att verka enkel, ett tåg vi alla kan hoppa på och gratis åka till slutstationen. Men, som ordspråket går: There ain’t no such thing as a free lunch.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s