Antirasism: för vem och av vem?

I lördags satt jag på ung vänsters distriktsårskonferens för Uppsala län. Det var kanske inte det mest spännande möte jag varit på, men något som verkligen slog mig hårt personligen var genomgången av den nya handlingsplanen, mer specifikt det sättet som den antirasistiska delen hanterades. Upplevelsen var i det närmaste smått surrealistisk. Om det visar sig att vi alla reinkarneras efter vår död kommer jag att komma tillbaka som mussla, för jag fick en lektion i hur det känns att sätta ett litet irritationsmoment i halsen och ha denna irritation växa långsamt och långsamt för att till slut forma en pärla. Kanske.

Jag önskar att jag kunde komma på ett bättre skämt för att förklara den irritation och besvikelse som bara växt och växt sen dess, men saken är egentligen inte särskilt lustig. Jag satt i en sal full av endast vita människor, alla tysta medans en vit man i skjorta och slips tålmodigt förklarade UVs tänkta arbete i “rasifierade områden” det kommande året. Först stötte jag mig på valet av ord. Rasifierade områden. Om rasifierade stammar från den engelska termen racialized är det en otroligt konstig användning av termen. Tror det till och med står så i handlingsplanen. Förklaringen som gavs var att rasifierade områden = områden där det bor många invandrare/minoriteter. Det här kunde ha stannat vid någon mild irritation över ett felaktigt ordval, men det gjorde det inte. Något i denna situations logik var helt förbluffande. Jag kunde inte sätta fingret på det. Om jag hade haft turen att födas till seriefigur skulle du säkert se röken strömma ur båda öronen medans jag försökte göra det klart för mig själv vad som var avigt med den situation jag befann mig i.

Min poäng här är inte någon trött käpphäst om hur tråkigt det är att minoriteter fortfarande är grovt underrepresenterade inom politik och de flesta andra samhällets institutioner.  Ja, det är tråkigt. Under mötet var jag den enda icke-vita personen i rummet, vilket ju är ganska slående bara det. Men jag är van. Du kan inte studera på högskola med en annan hudfärg än gängse utan att vänja sig vid den situationen. Så detta var knappast det som fick mig att känna mig som om jag just sett en svart katt spatsera förbi mig två gånger. Något i situationen fick mig att inse en sak som länge legat och lurat i mitt stökiga undermedvetna: detta var inte bara en hop vita människor från vita bakgrunder som talade om lite vad som helst, utan den ide som presenterades, som antogs ligga till grund för ett gemensamt konsensus, denna definition av rasism och antirasism var i grund och botten ett vitt fenomen. Kort sagt, jag blev snöblind.

Skämt åsido, vad menar jag med att den antirasism jag såg var “vit”? Jag hävdar att om du faktiskt undersöker vad som som menas med definitionen rasism i de flesta sammanhang (definitivt det jag råkade befinna mig i) så kommer du att hitta flera antaganden som ligger till grund för den. Så länge vi inte företar en sådan undersökning är dessa antaganden osynliga: om vi inte förstår att vi faktiskt har antagit vissa saker kan vi knappast undersöka vad vi har antagit. Nedan vill jag illustrera detta problem med utgångspunkt från ett tal av Stefan Lindborg vid UVs veckokurs 2012.

“Kamrater, Ung Vänster fortsätter gå i första ledet i kampen mot rasism. Det har vi sagt förr. Men att vara i första ledet räcker inte om det inte finns fler fler led bakom. Den antirasistiska rörelsen måste därför bli bredare, fler måste med på tåget. Vår egen roll i rörelsen är tydlig, vi måste vara de som tar initiativet och de som ser till att bygga den stark. En bred antirasism handlar om att flytta kampen till fler arenor. Att vara antirasist i vardagen ska vara något enkelt och självklart. Det är därför vi arbetar för att starta antirasistiska skolgrupper. För vi vet att det enda sättet att stoppa de rasistiska strömningarna, är att människor organiserar sig och gör det tillsammans.”

Om allt detta framstår som uppenbart för dig kan du nog ta en minut och fråga dig själv: varför? Låt oss undersöka vad som sägs och vad vi måste acceptera såsom sant för att möjliggöra denna uppenbarhet. Det första vi kan iaktta är ett antagande att ung vänster faktiskt (eller i alla fall teoretiskt) är kapabelt att leda den antirasistiska kampen. Jag kommer att återkomma till detta senare. Den andra saken som är väldigt talande är kommentaren om antirasism i vardagen. Vad säger detta uttalande om rasismen som fenomen? Tja, vi kan kan dels säga 1) att vår definition av vardag kan separeras från vår definition av rasism, och 2) att vi kan förena ett antirasistiskt arbete med den vardag vi lever i. Alltså: vardag är en sak. Rasism är en annan sak. Dessa två olika ‘ting’ kan samexistera och säkert påverka varandra, men det finns egentligen inga hinder för oss att betrakta de som två separata objekt. Därmed kan så att säga vår vardag (så som den nu är) existera utan rasism, och vår rasism kan existera utan en vardag. Rasismen är en intellektets företeelse, en hållning, ett beteendemönster, en åsikt, och den måste bekämpas inom och utom vardagen. Rasismen är ett sorts undantag, en ideologi som behandlar vissa människor olika. En värld utan rasism är en värld där förtryckta minoriteter äntligen likabehandlas. Så lång verkar ju allting klart… det enda som återstår är en liten, naggande fråga: om invandrare och svenskar behandlas olika, vem bestämmer  då vad som är det normala sättet att bli behandlad?

Självklart är det ju svensken.

En välmenande (vit) antirasist vill att alla, oavsett hudfärg, ska behandlas lika bra som honom eller henne. Denna position verkar så otroligt självklar just precis eftersom det bakomliggande antagandet är helt osynligt. Och varför inte? Borde inte att bli behandlad  med respekt vid en jobbintervju, att inte bli diskriminerad mot och förtryckt på grund av ens härkomst eller hudfärg ses som något så grundläggande att det inte ens behöver diskuteras? Jo, säger nog de flesta.

Men vad är i så fall rasism? Rasismen är alltså inte vardagen, trots att den kan existera *i* vardagen. Rasismen blir här någon sorts extern kraft, en ideologisk företeelse med dunkla ursprung, en mystisk kraft från en löst definerad ”höger” som gör sitt bästa för att artificiellt spjälka upp samhället i huvudregel och undantag. Detta är en så otrolig idiotisk och verklighetsfrämmande bild att det enda som gör den ursäktlig, det enda som ens låter den överleva är dess helt undermedvetna natur. Du behöver inte tro att du själv tror för att likväl formulera idéer och tankar som endast funkar med fötterna fast rotade i denna världsbild.

Malcolm X påpekade problemet på ett väldigt talande sätt ett halvsekel sedan:

So I studied this man, Billy Graham, who preaches white nationalism. That’s what he preaches. [applause] I say, that’s what he preaches. The whole church structure in this country is white nationalism, you go inside a white church – that’s what they preaching, white nationalism. They got Jesus white, Mary white, God white, everybody white – that’s white nationalism. [cheering]

Det problemet Malcolm X pekar på är knappast ojämlikheten i att svarta inte släpptes in i vita kyrkor. Så var ju förvisso fallet, men den som fokuserar på den sortens segregation missar skogen för alla träd: även om svarta och vita helt plötsligt skulle likabehandlas inom kyrkan så är den bakomliggande strukturen – kyrkans trossystem – i sig varken jämlik eller neutral. Det fanns säkert många välvilliga aktivister i USA under denna period som verkligen jobbade hårt för att få slut på segregationen av vita kyrkor, men Malcolm pekar här på den grundläggande absurditeten i denna strävan. Endast i en vit värld är en dyrkan av implicit vita religiösa figurer en vardaglig självklarhet alla borde vara fria att ägna sig åt! Endast en vit författare tar detta som en självklarhet så grundläggande att den ens inte behöver diskuteras, precis som vi så tog det som självklart att det sättet ”vi” behandlas i vårt tidigare exempel inte heller är värd någon diskussion eller analys.

Jag kommer att utforska relationen mellan rasism, klass och kolonialism mer ingående i ett framtida inlägg, då det bakom ridån av fina slagord och kamratliga utrop finns en genuin okunskap om dessa rasismens tråkiga detaljer. Detta trots existensen av ett väldigt bra och klarsynt antirasistiskt program.

J. Sakai (vars bok Settlers jag varmt rekommenderar!) kommer dock med en väldigt intressant synpunkt:

“By then it was years later in our lives, and i’d been recruited into doing national liberation movement support work. And was reading Black nationalist writings. One day i caught a speech in which u.s. whites were referred to as ”settlers”, meaning invaders or interlopers, as in South Afrika and Rhodesia. Of course, white history always talks about settlers with the non-political connotations of pioneers or explorers or the first people to live in an area (native peoples didn’t count as real people to euro capitalism. They were part of the flora and fauna). This was a moment of the proverbial light bulb turning on in my mind!

First chance i got, i asked the UN representative of an Afrikan liberation movement if he thought u.s. whites as a society, including workers,  were settler oppressors in the same way as Rhodesians, Boers,or Zionists in Israel? He just said, ”Of course.” Upset, i demanded to know why he didn’t tell North Americans this.  He only smiled ironically at me, and i won’t even bother telling you what certain Indian comrades said. So Settlers didn’t involve any great genius on my part, just finally listening to the oppressed and what the actual historical experience said about class. Finally.”

Sakai berättar här hur han blir totalt förbluffad av att ordet ”settler” har en negativ konnotation i vissa kontexter. Hans förfrågan varför ingen har berättat detta för honom möts med ett nedlåtande leende. Och varför inte? Resten av världen har sedan länge bestämt sig för vilken av dessa konnotationer som är den ”normala” och sedan osynliggjort resten. När jag satt i mötesrummet och lyssnade till detaljerna i denna antirasistiska handlingsplan slog det mig att vi i vänstern fortsätter att begå samma tråkiga misstag, om och om igen. Här var ett rum fullpackat med vita människor som bara ville hjälpa till. Det ligger nästan något äcklande i det, i hur jävla välvilliga alla är. Den sortens antirasism som är så ”bred” att alla ska med på tåget och där vi i ung vänster modigt visar vägen. I vår iver att hjälpa alla de under oss har vi knappast tid att ställa frågan om vår hjälps ens behövs eller uppskattas. Rasismens subjekt ignoreras, hans eller hennes egna politiska medvetande har väl ingen tid med? Det finns en djupt ingrodd paternalism i denna breda ”självklara” antirasism, där det rätt och slätt antas att vi inte ens behöver fråga vad som är problemet, vad som är relevant, vad som är intressant. Nej, på med ledarmössan och ut i Stenhagen med flygblad i hand som berättar hur det egentligen är, kamrat.

Många läsare kommer säkert att reagera med oförstånd här. Kanske tycker du att den bild jag målar inte alls representerar er klubb eller ert distrikt. Kanske anser du att dessa antaganden absolut inte speglas i din syn på antirasism. Till båda dessa invändningar säger jag helt enkelt: kanske det. Jag vill dock understryka att denna sorts antirasism är ett stort historiskt problem som präglat många ”antirasistiska” kamper i otalet länder både då och nu. På vilket sätt är ung vänster unikt, vad är det som gör att vi slentrianmässigt kan säga oss själva ”leda” kampen mot rasism utan en sekunds självreflektion? Själv har jag letat och letat utan att hitta någon som helst seriös diskussion av detta, ett problem som verkligen plågat kamp efter kamp efter kamp, vilket får mig att tvivla starkt på intyganden om att vi – till skillnad från alla andra! – inte har något att befara här. Låt oss för en kort stund blicka internationellt, till ungdomskravallerna i London:

Menar denna person verkligen att ungdomarna i kravallen faktiskt hade ett utvecklat politiskt medvetande, att de korrekt identifierat sin position i ett samhälle som reproduceras genom deras exploatering? Att målen för våldet inte valdes på måfå? Notera att talaren pekar ut hur Mark Duggans död  ledde till att många av gängen i staden sökte trevande allianser med varandra för att på något sätt slå tillbaka. Dessa människor behöver ingen hjälp att förstå vad som är fel, de behövde inga självutnämnda grupper av ”ledare” som själva aldrig satt fot i Tottenham. Och ändå fanns dessa ledare i överflöd i vänsterorganisationer och i den liberala pressen, alla redo att förklara varför och hur, redo att tala om moraliskt förfall eller allt starkare högerströmmningar. Många gånger var den enda gemensamma nämnaren helt enkelt samma gamla reaktion av ”varför talade ingen om detta för mig?” när ungdomarna i fråga faktiskt uttalade sig om saken.

Är vi verkligen så arroganta och verklighetsfrånvända att vi antar att människorna i Stenhagen, Rinkeby och i Rosengård inte på samma sätt inser sin egen situation? Att de ungår att märka att deras fattigdom möjliggör “vårat” överflöd? Att deras utestängning från arbetsmarknaden möjliggör en bekvämt låg arbetslöshetsnivå för det “rätta” folket? Är vi så enfaldiga att vi tror att dessa människor går på försök att skylla deras utsatta situation på “högern”? Antirasism är ingenting självklart. Det är ingenting enkelt. Det är inget tåg som är så mesigt att alla kan hoppa på utan att riskera någonting själva. Det är inte något som kan bekämpas *i* vardagen, det är en bekämpning av vardagen. Deras vardag, och vår vardag. Det finns ingenting enkelt i en sådan process.

Kanske är den stora frågan vi borde ställa inte om vänstern är redo att leda kampen mot rasism. Det finns en lång mer brännande frågeställning som till stor del kommer att avgöra vår framtid: är vi redo att lyssna? Är vi redo att lära oss?

Själv hoppas jag att jag kan dra mitt strå till stacken vad gäller att göra Uppsala till ett distrikt där alla representeras och tas på allvar, oavsett offerstatus. Vägen dit kommer inte att gå genom självutnämnt ledarskap, snarare via motsatsen.

PS: Jag menar absolut inget illa om någon personligen i detta inlägg. Som jag sa tidigare tvivlar jag inte en sekund på att alla involverade både på mötet jag var på och i ung vänster i stort har de bästa intentioner. Det är också fullt förståeligt att folk tabbar sig här, då vi alla är en produkt av vår uppväxt och socialisering. Men med allt detta sagt kvarstår ett faktum : the road to hell is paved with good intentions. DS.

Annonser

5 reaktioner på ”Antirasism: för vem och av vem?

  1. En mycket intressant text. Tack för den. Är själv politiskt obunden och frågar mig varför den antirasistiska kampen ska politiceras till en vänster-grej. Det borde ju vara en gemensam sak för att vara en så effektiv rörelse som möjligt. Jag blir helt galen av den pågående debatten där personer som Sveland, Rothstein, Linton försöker skyffla över skuld på dittan och dattan politisk inriktning. Istället för att lösa problem så försöker man vinna argument, och alla vet att ingen av dem kommer att ”vinna”. Man är så förbannat insöad i ismer och anti-hit och -dit. Men din text gav hopp om att man kan se saker i större och bredare perspektiv än sin antagna politiska inriktning. Fortsätt på detta spår. Jag anar läsvärd visdom.

  2. Vardagsrasim i våra skolor lärare som påstår att Svenskarna förlorade sin identitet under Dackefejden. Youtube svämmar över av smygfilmade lärare som uppenbart är så rasistiska man kan bli.Barnens skrik på hjälp men efektiv sådan,Färgade ungdomar som sitter på skolan och blir hånade av det som skulle bygga upp dom. Nu går dom varje dag till skolan där dom bryts ner av smyg nazzar. Vi kan inte föringa det faktum som vi ser på youtube och det är ett skrik på hjälp. Inget annat. Tack för en bra Blogg.

  3. Hej!

    Jag blev mäkta intresserad av ditt resonemang, men är inte helt säker på om jag förstått det fullständigt.

    Jag tänker mig att man, med samma resonemang du applicerar, kan jämföra denna situationen med den feministiska rörelsen; en rörelse där det ofta är män som på något sätt försöker ”leda” kampen för kvinnors frigörelse och på så något vis ”kuppar” hela rörelsen varpå kvinnornas faktiska åsikter och viljor bortses från? Att man tillskriver sig själv en ledarroll i ett sammanhang där man på det hela taget inte har jättemycket att komma med som man förutom att förändra sina egna attityder (t.ex. bekämpa våldtäktskultur osv osv)? Eller har jag det helt om bakfoten? För jag har själv märkt av detta – att kampen ofta förs av de priviligerade människor varpå det i längden innebär att den mattas av och nästan dör ut om det inte fort åtgärdas.

    Återkom gärna, är väldigt intresserad av det du skriver!

    • Detta stämmer mer eller mindre, och den aspekt av detta som kanske är mest viktig att ha i minnet här är hur detta ”ledarskap” nödvändigtvis också visar sig i det egna tolkningsföreträder när det gäller att definiera vad ”kampen” faktiskt handlar om! En man som säger ”nej, det där är inget stort problem, det och det är större problem” talar alltså om prioriteringar, och dessa prioriteringar har en naturlig tendens att skilja sig mer eller mindre markant från de prioriteringar som nu kvinnor anser vara mest viktiga. En ”antirasistisk” rörelse som består helt av svenskar kommer alltså antagligen (och gör det i regel också) att tala i helt andra termer och se helt andra saker som viktiga att tala om än vad de människor de ”hjälper” skulle göra.

      Det finns en del andra problematiska aspekter med en antirasistisk rörelse som inte alls verkar kunna intressera eller inkludera de subjekt den anser sig ‘vara till för’, jag kommer att skriva lite mer om det i nästa inlägg.

  4. Klockren observation! Vet inte om detta togs upp i något av det du länkade till i inlägget men skulle säga att alla dessa tendenser, liksom inom feminismen, till största delen utgörs av ”vitas”, eller mäns, skuld. Vilket kanske inte är något dåligt men det blir lätt absurt, som du skriver, när det överröstar de vars talan ska föras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s